Ryktet om min sjuklighet sprids med ljusets hastighet. Härom dagen fick jag via mejl ett erbjudande från ett studieförbund att börja en studiecirkel i ämnet borgerlig begravning. I cirkeln ska man bland annat avhandla ämnen som ”vad händer när jag dör”. Jaha, det låter ju intressant. Dock ej särskilt uppmuntrande.

Det utlovas även ett studiebesök, dock oklart vart. Kanske till nån inspirerande gravgård eller till nån knotig snickare som tillverkar likkistor (till ateister)? Fördelarna med en studiecirkel om min framtida begravning, skulle vara att jag får träffa andra sjuklingar som befinner sig i riskzonen och som börjat grubbla över hur och var man ska grävas ner i den kalla jorden – som ateist eller som troende.

Grav eller sprida askan?

Någon borgerlig gravplats finns det inte, utan i det fallet måste även ateisten begravs på kyrkogården. Om de anhöriga inte smyger i väg till skogs med askan och sprider den under en gammtall eller i en bäck.

Hela idén med en borgerlig begravning är att ceremonin och lokalen är befriad från kristna symboler. Ingen korsfäst Jesus, inga änglar målade i taket. I övrigt är förberedelserna desamma med kremering i 800-1200 grader. Istället för psalmen Blott en dag … sjunger man Gabriellas sång. Klart är att intresset för borgerliga begravningar hela tiden ökar och utgör nu var tionde begravning.

Jesus är bannlyst vid borgerlig begravning.

Studiecirkeln då? Nja, jag står nog över. Jag vill att det sjungs i kyrkan och vill bli nergrävd i vigd kyrkojord, nu och i framtiden. Vill ligga lik i vitskjorta och kostym, och med mina knäppta händer liggande över bröstet. Viktigast av allt är inskriptionen på min gravsten: Dansa på min grav. Vad gäller dansandet hälsas alla välkomna: kristna, muslimer, buddister och ateister. Dock får dansarna icke ackompanjeras av bluesmusiker.

Men hur är det med ateisterna? De som så tvärsäkert säger att de minsann inte tror – på nåt. Är det verkligen möjligt? Men vad de egentligen gör är ju att de tror att de inte tror. Alltså tror de på ingenting.

För övrigt säger jag som Vilhelm Moberg: ”Tag vara på ditt liv! För nu är det din stund på jorden.” Därmed skjuter jag detta med begravningar på framtiden – i synnerhet de som är borgerliga.

© Kent Lundholm

Ps! I min roman ”Män som spelar schack” (2019) grubblar huvudpersonen Rulle Stenlund över sin död och begravning. Han skriver en sista vilja för att underlätta för sina kvarvarande vänner. Helst skulle han vilja att askan ströddes över sjön i Baklandet, men är rädd att askan innehåller så många gifter och tungmetaller att de i framtiden leder till en genetisk katastrof.

Om du vill läsa boken: Länk till beställning