Etikett: Adhd

Minns kring foton

Av , , Bli först att kommentera 5

Påbörjade storstädningen, men efter en halvtimme blev jag istället sittande vid datorn, som vanligt, och kikade på en del gamla bilder. Den första bilden, som jag knäppte nån gång i mitten på 70-talet. På farstubron i kronotorpet i Bäckmyran. Där sitter pappa Nisse Lundholm, lite nedanför har pappas farbror Henry Lundholm satt sig.

Pappa Nisse och Henry   

Två fantastiska berättare, fenomenala på krydda sanningar med små diskreta lögner, allt för att locka fram några skratt. När Erik Lundholm, min farfar dog i kökssoffan, 1951 tror jag (Kräfta i magen) här i Bäckmyran, blev pappa familjeförsörjare till fem syskon och en sörjande mor. Då klev Henry fram och flyttade till Bäckmyran och tog sin bror Eriks roll och blev t.f ”farsa” därute i Baklandet. Henry lärde pappa att käfta emot kronojägarna och hur man smög in fackligt arbete på Domänverkets revir. Båda var Godtemplare och medlemmar i Logen Arvåns framtid. Naturligtvis medlemmar i Partiet. Båda borta för alltid.

 

Jag och kusin Sune

 

Jag och kusin Sune från Hacksjö några mil utanför Vilhelmina. Vi är på väg till jäkla kalas. Det syns på hatten som morsan brukade sätta på mig när jag skulle se respektabel ut. Minns att jag avskydde hattjäveln, särskilt när Sune aldrig behövde bära nån ful hatt.

Anar tidig vår i Bäckmyran. Fortfarande småkallt, men snön hade tinat bort.

 

Kanske skulle vi åka till Lycksele. Till farmor Stina och fika eller faster Inger och doppa bullar i starkt kaffe. Vi kunde även vara på väg till Godtemplarlogens möte i Arvån eller Ekorrträsk. Då skulle man sitta tyst,  knipa käft och anlända med hatt på huvudet. Tortyr för en ADHD-grabb (som jag var) som hade så förtvivlat svårt att sitta still.

Det var mycket roligare när vi åkte över stöttingfjället vintertid då vägen drevat igen och sikten var noll. Det snöde alltid då vi skulle åka till Hacksjö och hälsa på mormor och kusin Sune. Där fanns hemliga rum – hittade vi inte åt dem så skapade vi egna under täcken och filtar.

 

Terränglöpare i Hedlunda IF.

 

”Jag har sett att pojken eran omöjligt kan sitta still och att han springer omkring på myrarna eller i skogen som en osalig ande”, sa Herman Silén som bodde uppe på Berget. ”Jag skulle vilja lära honom att bli en god terränglöpare. Han har ovanligt långt löpsteg för att vara så mager och kortväxt.”

Tidigt 70-tal i Bäckmyran. Herman lärde mig intervallträning för att stå emot mjölksyran. Det var året innan jag skulle börja 7:an på Finnbacksskolan i Lycksele. Jag hade tränat hela sommaren. Från att ha varit en förvirrad ADHD-springare så blev jag snabbt målmedveten och började vinna tävlingar och i 18-20 års åldern var jag elitmotionär. I Lumpen sprang jag milspåret på I 20 på 37 minuter och 3 kilometer på 8,35. Senare ett millopp på 35,30. Tog DM-silver på 4000 meter.

Tack vare Herman blev jag så mycket bättre i min bitvis plågsamma ADHD. På senare år har det visat sig att hård löparträning ”botar” ADHD, eftersom Dopaminet pumpades ut i hjärnan efter målgång. Vi som har ADHD lider nämligen brist på just dopamin ”Lyckohormonet”. Först blev jag hög, sedan infann sig ett lugn och jag kunde faktiskt sitta still.

Sprang dagligen fram till jag var 30 år. Då började jag få ”ont” i hjärtat. Fick panikattacker ute i träningsspåret. Slutade tvärt  och har sen inte tagit många löpsteg.

Tre polare. Slutet på 80-talet. Vi levde livet. Alla tre sjuksköterskor: Lasse. LG och sen jag. Vi är på museet, försökte bygga upp lite andlig spänst mellan tokjobbandet i Mo i Rana och Arvidsjaur.

Vi tjänade sanslöst med pengar, upp mot 50 000 kr efter skatt (fria resor och gratis bostad) för 14 dagars raka dubbelpass (07.00-22.00). Vi var vrak när vi kom hem, men kunde då vara lediga ett par-tre månader. Passade mig perfekt som skulle bli författare.

 

Det var 1988, tror jag, mellan två arbetsresor till Norge, som Bonniers bjöd ner mig till Stockholm (flyg och hotell) för att diskutera utgivningen av min debutroman. Jag fick vingar. ”Men du måste fila lite på den bulnande undertexten,” sa Ola Larsmo. Va fan är det, tänkte jag. Men jag skrev om romanen på två veckor, utan att be typ dessa polare på bild läsa igenom texten. Icke, tänkte jag. Postade manuset och drog till Norge och tokjobbade. Jag var en trasa. Utarbetad och i väntans tider. Det skulle ju firas var och varannan dag nu jag skulle debutera på fina Bonniers. Sov än mindre. Så kom mitt manus tillbaka – med ett följebrev på tre sidor, där man återigen skrev om den där förbannade undertexten som störde min berättelse. Refusering. Panik. Jag hade ju berättat för halva Umeå om min kommande debut. Det snurrade om för mig och jag gjorde istället debut på akutpsyket.

Lasse och LG läste vidare till läkare. Jag omskolade mig till journalist och och åkte till ett Sovjetunionen i fritt fall. Jag skulle producera en film om bland annat barnhemsbarn och mentalvården. Det slutade med att jag och filmteamet blev jagade av ryska maffian. Skrev inget  på en massa år. Men så. 1998. Sa upp mig som kulturredaktör på Folkbladet för att skriva romanen ”Svin föder svin” (och bygga en boulebana). Debuterade 1999. Samma år som jag fick jobb som landshövdingens pressekreterare och fick besked att vi skulle få adoptera Hanna från Kina. Sen gick det utför för mig.

Nu orkar jag inte filosofera nåt mer kring gamla minnen.

 

Avslutar med en bild från slutet av 80-talet. En refuserad författare som slutat springa.

 

 

 

 

Hypomana resor

Av , , Bli först att kommentera 4

September 1986. Svettig och med hög puls stod jag på en tvärgata några kilometer från Himmelska fridens torg i Peking. Jag hade tagit av mig den tunga ryggsäcken och vecklat ut kartan för att ta en ny riktning.

När jag tittade upp hade ett par hundra kineser ställt sig i en ring kring mig. De studerade mig nyfiket under bitande tystnad. Jag var en många västerlänningar när regimen i Kina öppnat gränserna för oss i Väst. Plötsligt kunde man åka kors och tvärs i detta väldiga, mystiska land. Men lika märkligt detta land var för mig, lika märklig var jag som västerlänning (”Banannäsa”) för de kineser som varit instängda bakom en mur i tusentals år.

Jag hade några månader innan gått runt i ett regnigt Umeå och känt mig vansinnigt uttråkad. Min värsta fiende då som nu var långtråkigheten. Då brukar jag byta spår.

I skyltfönstret i en centralt belägen resebyrå mitt i Umeå, hängde en stor affisch med kinesiska muren som ringlade sig fram över bergen. Dit ska jag åka, flög tanken genom mitt huvud. Jag hade genomlidit en hemsk vistelse i Oslo, ett kraschat förhållande, en refuserad roman och att jag dessutom var en aning hypoman i min ännu inte upptäckta bipolära sjukdom. Jag var rysligt impulsiv.

Jag köpte en enkel flygbiljett till Peking. Att som alla andra sitta på ett tåg i två-tre veckor längs transsibiriska järnvägen var inget som tilltalade mig. Skulle jag till Kina så skulle det gå undan. Nu stod jag där, ensam, övergiven, förlorad nånstans i Peking med flera hundra kineser omkring mig.

En märklig resa. Jag var ju i grunden så livrädd för förändringar, för överraskningar. Ändå reste jag dit ensam. Utan direkta förberedelser, förutom att jag läst en bok om resandet i Mittens rike. I månader kom jag att kuska runt i detta land. Det var en tungrodd resa. Knepigt att skaffa biljetter, en otrolig språkförbistring, enorma avstånd i trånga, illaluktande tåg. Jag glömmer aldrig detta äventyr. Än i dag är hela den resan drömlik. Det händer ibland att jag tvivlar på att jag verkligen varit där – men så tittar jag i albumet med alla fotografier där jag poserar på Muren, i den Förbjudna staden, Stenskogen, Terrakottaarmén.

Det finns fler liknande ”drömda” resor, händelser i mitt liv. Kanske har jag varit hypoman, rent av djupt deprimerad. Vad vet jag? Jag har trots ett inre motstånd, en djupt bevarad rädsla för förändringar – trots allt stångat mig fri från Långtråkigheten. Jag reste. Jag kom och jag såg. Sen kom diagnosen: Bipolär sjukdom typ 1. Året var 2004. Jag hade gått i väggen efter att ha jobbat dygnet runt med det filmmanus som skulle bli en TV-serie. Allt var klappat och klart när hela SVT Drama föll i bitar och vårt  filmprojekt sköts i sank. Jag hamnade på psyket och blev medicinerad. Kröp in i en bubbla. Var lugn och frånvarande.

Efter 15 års medicinering tvingades jag sluta ta dessa tabletter (Litium) då de förvärrade den Parkinson som upptäcktes 2018. Jag kröp ut ur bubblan. Mina närmaste sa att Kent har återvänt. Jag blev närvarande. Visserligen svänger jag snabbt i humöret, upp och sen ner, men jag blev levande. Några vidlyftiga kinaresor är det inte fråga om längre. Men jag är tacksam för de jobbiga åren då jag levde i min bipolära värld (i kombination med min ADHD). Det blev mycket gjort. Många resor blev det. Jag lade även grunden för mitt författarskap. Samtidigt som jag levde farligt. Det är rysligt höga, dödlig fall när man slår i marken från toppen av en mani ner i en bipolär depression.

Ser ut att bli en varm dag. Igen. Värmebölja kallas det. Dessa dagar kommer fler att dö av värmen än av coronaviruset och Covid-19. Pestens tidevarv. En jävla tur att jag hann besöka Kina (två gånger). Behöver inte dö i bitterhet. Visserligen har livet varit en slänggunga, men mycket har blivit gjort. Inte minst alla yrken jag prövat på: Sjuksköterska, akupunktör och laserterapeut, journalist (radio, TV, tidningar), landshövdingens pressekreterare, chefredaktör, informatör, webbmaster – och författare. Från Kina till Ersboda.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Allt eller inget

Av , , Bli först att kommentera 4

Promenerade en liten sväng i helgen, och har fått en irriterande, smärtande träningsvärk. Jag är med andra ord rysligt otränad. Men det känns ändå så nära i tid då jag ständigt sprang, fort och långt. Typ 40 kilo sedan … En gång var jag en springande människa. 4000 meter terränglöpning var min favoritdistans.

Nån gång i 18-års åldern kutade jag milen på 35 minuter nånting och i lumpen sprang I 20-skogens tunga milspår som mest bestod av slakmota efter slakmota och ett blött sågspånsunderlag på finfina 37 minuter. Ja, nu låter det väl som om jag sitter här och skryter, att jag rent av förhäver mig, men jag slogs bara av vilken ytterligheternas man jag varit – i alla stycken. Antingen springa fort och dagligen, eller gå långsamt eller inte alls.

 

Jag tycks ha delat in livet i svart eller vitt. Eller i olika intensiva projekt då jag enbart sysslat med det som ingick i just det projektet – världen runt omkring mig försvann i ett ointressant töcken. Tänker på hur ofta jag bytt jobb, arbetsplatser, flyttat, rest och farit. Alltid relativt ambitiös och duktig på det gjort – till dess jag blivit uttråkad. En KBT-terapeut beskrev mig som en förare som hade svårt att sköta gas- och bromspedalerna på ett mjukt sätt. Gasen i botten eller tvärnit. Stämmer bra om man vill beskriva en pojke/man som har ADHD.

 

Numera är mina projekt de romaner jag skrivit och ska skriva – eller skriver på för tillfället. Blir lätt uppslukad. Tiden försvinner. Kan sitta i timmar och skriva om en värld, en trakt där jag aldrig varit men som jag kan beskriva i detalj.

 

 

Människor i långvarig isolering lär regrediera, alltså gå bakåt i utvecklingen. Är inne på dag 40 i min isolering, tror jag … Jo, jag regredierar. Jag har börjat gå åttabak å kryp fyromfot.

Jag har funnit en viss tjusning i att spela kula mot mig själv och att låta högerhanden utmana den vänstra i ett parti luffarschack? Den högra handen har hittills vunnit cirka 70 procent av ett par hundra partier. Jag har slutat läsa romaner av Hesse och Torgny Lindgren, utan finner numera återigen ett stort nöje i min ungdomslitteratur.

Kalle Anka läser jag fortfarande med förtjusning, särskilt om jag kommer över en äldre årgångstidning eller pocket.

Istället för att läsa goda sagor för min lillasyster, så läste jag Kalle Anka för henne. Hon efterfrågade aldrig Astrid Lindgrens värld eller heller bröderna Grimm. Nej, det skulle vara Kalle Anka. Hon kom att prenumerera på Kalle Anka till en bit upp i tonåren.

Jag läste en hel del pojkböcker med grön rygg, som exempelvis Biggles och om nån smygande indian som hette Hjortfot. Men det var ändå marginellt i mitt totala läsande. När jag fick bukt på min dyslexi i årskurs sju, övergick jag ganska snabbt till vuxenlitteratur och läste Harry Martinsson, Vilhelm Moberg och en hel radda böcker som handlade om universum, kosmos, stjärnor och kometer. Hade ett stort intresse av himlavalvet – under ett av mina ”projekt” som jag beskrev ovan.

Varma hälsningar från en coronaisolerad man …pojke?

Ps! Snart börjar Bollibompa.

Om konsten att hälsa

Av , , Bli först att kommentera 9

Social distans. Ett aktuellt ”inneord” som för lång framtid kommer att förknippas med ett elakt, livsfarligt virus – corona. Håll två meters avstånd för att undvika smittspridning. Ett enkelt råd som räddar liv. Inte särskilt svårt att förstå eller att förhålla sig till. Vi ska inte ens skaka hand, än mindre kramas. Nu nickar vi åt varandra, vinkar eller kanske gör en honnör när vi möts.

Vi får lära oss att med teknikens hjälp hålla social distans. Digitala möten är kanske här för att stanna. Vi kanske inser att det är ganska skönt att slippa träffa folk i verkligheten. Vi lär oss också att allt för många och intensiva möten kan leda till döden. När människor möts hud mot hud sprids smittan.

Hur märkligt och stolligt förhöll vi oss inte till de stackare som drabbats av HIV/Aids då den smittan spreds under på 80-talet? Det är viktigt att förnuftet får råda. Vi får inte stoppa huvudet under armen, särskilt inte när faran är över. Det är kanske då som de verkliga konsekvenserna kommer; då syndarna ska utses och straffas.

 

Social distans är inte något egentligt problem för mig. Jag har under hela mitt liv levt med den sociala distansen som ett naturligt, normalt tillstånd. Jag är av hävd, femte generationens inbitna handskakare. Jag är oppstillt i en miljö där spontant kramande och pussar på kinden icke hörde till vardagen. Kramas? Men huvva så fjolligt!

Personligen har jag alltid haft svårt för att släppa folk innanför min bekvämlighetszon, förbi min osynliga gräns. Jag har alltid känt mig obekväm med att kramas i tid och otid. Med åren har jag tvingats lära mig att kramas (dock en aning tillgjort), då detta tycks ha blivit det naturliga sättet att hälsa på. Men om jag får välja, om jag hinner, kliver jag fram med ena foten, för att stå stadigt, och skjuter fram högerhanden till en handskakning. Den framrusande kramaren som med utslagna armar tänker skuta mig i sin famn, måste tvärnita och får besviket nöja sig med en handskakning. Men … skulle en handskakning vara en lägre, sämre, mindre värd form att hälsa på. Icke!

Märkligt, obehagligt blir det när okänt folk, de man möter för första gången, vill hälsa på mig med en kram. Många tycks känna sig avvisade när jag sträcker fram min högerhand och undviker en kram. Det är en felaktig slutsats. Det har inget att göra med mina känslor för personen i fråga. Jag är enbart en inlandsman som inte fick lära mig att kramas.

Det låter kanske ledsamt, men ute i skogarna där jag växte upp kramades inte folk. Möjligen under täcket i becksvarta natten. Nej, man sträckte fram handen, tog av sig mössan, bockade och tackade när man fick sina julklappar eller presenter, när man träffade farmor, farbröderna, mormor och morfar. Så tackade jag även mor och far. Ofta skrotades även handskakningen och ersattes med ett hurtfriskt ”tjosan, tjosan!” eller ett ”hej på dej!” Det dög gott. Men att kramas … Nä, det var sällsynt. Jag har svårt att minnas en enda kram i min barndom och uppväxt. Även om jag förmodligen behövt närkontakt vid vissa tillfällen.

Numera gillar jag att krama de personer som jag valt att släppa förbi gränskontrollen, de som av mig fått ett godkänt pass och visum. Min kvinna, min dotter, några av mina närmaste vänner brukar jag då och då hälsa på med en kram.   Det har alltså inget att göra med högfärd, högmod och allmän kylighet. I grunden är jag en varm och empatisk person. Min avoga inställning till kramandet har ÄVEN att göra med mina neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, såsom ADHD, där det förekommer problem med kroppskontakt. Det är nåt fel på vår perception, alltså hur vi uppfattar/tolkar sinnesintrycken. En kram kan därför sprida ett obehag i hela kroppen.

Jag har en märklig överkänslighet av beröring, som gör att jag exempelvis har svårt att vara klädd i allt för åtsittande kläder. Får panik när en slips eller polotröja trycker mot halsen. Jag har svårt för lätt beröring som blir till plågsamma kittlingar, medan en rejäl muskelmassage gör mig lugn. Ja, det är trassligt. Lägg ihop detta med min uppfostran, min uppväxt där vi nästan aldrig kramades, så får ni kanske en förklaring till att det finns människor som blir handskakare. Men som sagt, det betyder inte att jag är känslokall eller att jag på detta sätt avvisar människor.

Jag säger INTE nej till all slags kroppskontakt. De som känner mig vet hur jag kan njuta när händer masserar mina ben och rygg. Att leva ensam och utan beröring är faktiskt en hälsorisk och ibland längtar jag så stark efter kontakt att den blir en ”hudhunger”. Vi behöver alla fysisk närhet för att vi ska må bra och känna oss trygga och lugna. Men visst, jag har ett komplicerat förhållningssätt till beröringar. Jag har svårt med hälsningskramar, men kan ligga i timmar och njuta av en ryggmassage.

Sålunda … jag har generellt inga större problem med rekommendationen att hålla en social distans på två meter. Samtidigt som jag känner en psykiska påfrestning i min påtvingande isolering och ensamhet. Det som jag beskrivit i tidigare bloggar. Ska vi skaka hand på det?

 

För övrigt har en av mina favoritförfattare, P O Enquist, idag den 26 april 2020, avlidit. ”Musikanternas uttåg” ser jag som hans bästa litterära verk. Hans författarskap var ju så brett. Romaner, drama för teater och film.

Tack P O för din klokskap och för att jag emellanåt fick låna dina tankar och följa den stig du trampat upp genom de västerbottniska skogarna av storvuxna tallar, yviga granar och vackra solgläntor.

 

 

Läser allt – samtidigt

Av , , 1 kommentar 8

Jag har alltid läst flera böcker samtidigt. Ofta en roman som bas, sedan faktaböcker och biografier vid sidan. Förmodligen har det att göra med att jag så lätt blir uttråkad och att jag tidvis har svårt att fokusera någon längre tid. Allt sprunget ur min ADHD. Fast de gånger jag greppat en ”storroman”, när Torgny Lindgren eller Göran Tunström släppt nåt nytt, blev jag uppslukad av en enda text.

Den senaste tiden har ovanstående titlar legat utspridda lite varstans, ofta på bordet i vardagsrummet, och jag har läst dem – under en och samma period. Inte samtidigt, men jag har varvat mellan dem, utan någon särskilt ordning.

Lite kort om böckerna:

”Grottdykaren” är en biografi om den finländske grottdykaren Mikko Passi – en bok som vi läser i Bokpratarna, läsecirkeln bestående av mogna bokläsande män. Det var jag som valde den. En fantastisk story om hur Mikko och en kollega 2018 räddade 12 pojkar som fastnat i en vattenfylld, två kilometer djup, lång grotta. De sövde ner pojkarna, lindade fast deras armar med tejp och tog dem, en efter en, genom de smala gångarna, ut mot räddningen. Tyvärr tycker jag att författaren Johanna Elomaa slarvat med gestaltningen av karaktärerna och med miljöskildringen. Denna story borde inte varit svår att dramatisera och förtäta, inte minst de klaustrofobiska inslagen under dykningarna genom trånga tunnlar med lerigt vatten. Alltså – boken var si så där.

Har tagit mig igenom de dryga 400 sidorna i Phil Collins biografi ”Not dead yet”, trummis och sångare i Genesis, tillika en än större soloartist som sålt antal plattor i Beatles-klass och som kan fylla Wembley stadium med 50 000 åskådare. Collins är en av mina stora musikaliska idoler som varit med mig sedan 16-års ålder. Han var i början medlem i Genesis, men blev med tiden allt mer som soloartist. Men oj vad han pladdrar i denna bok. Förläggaren borde ha tvingat Collins att stryka 100 sidor.

Trist att läsa om Collins pajade rygg som gjort att han inte längre kan trumma och att rösten håller på att lägga av. När han förra året uppträdde i Stockholm, äntrade han scenen med en krycka och satt sen stilla på en stol. Jag måste erkänna att jag haft det jobbigt med språket, då dessa 400 är skrivna på en märklig brittisk engelska. För 13 år sen lades Genesis ner – nu sägs det att gruppen ska ut på turné igen.

Tidskriften Västerbotten har getts ut mellan 1920 och 2014 av Västerbottens läns hembygdsförbund. En kulturskatt där man får lära sig om det mesta, från hur man var klädd på 1800-talet till hur och varför man gräver ett krondike. Synd att den lades ner. Jag har ett 40-50-tal i min ägo.

Bo Malmbergs ”Kronotorparlandet” fick mig att förstå hur detta med skogs- och kronotorp fungerade – särskilt då jag själv  vuxit upp i ett kronotorp i skogarna utanför Lycksele.

”Lycksele 50 år” kom ut 1996, 50 år efter att Lycksele 1946 blev en stad. Innan det hade Lappstockholm bara varit en köping som kallades ”plass’n” i folkmun. Jag har läst den och ett tjugotal av ”Västerbotten” och ”Kronotorparlandet” för att skaffa mig viktiga kunskaper i skrivandet av romanen om Ester Nilsson.

När man skriver romaner använder man kanske 5-10 procent av den fakta man tryckt in i skallen. Författaren är ju allvetande vad gäller sin berättelse, men man får inte bli predikande och rabbla en massa siffror och svåra ord för att försöka briljera på läsaren. Skriv inte folk på näsan! Däremot är det tryggt som författare att veta mer än man behöver skriva.

Det märks att isoleringen börjat gå mig på nerverna. Sover illa, jagas av mardrömmar, är rastlös och orolig dagtid, får allt svårare att hålla mig till rutinerna och att plikttroget arbeta med skrivandet minst 6-7 timmar per dygn, köra runt med dammsugaren, kliva in i duschen och äta tre mål mat per dag. Dag 25 i total isolering börjar sätta sina spår. Stressen sätter igång obehagliga processer i kroppen. Blir panikslagen när jag hör att först i juni kan de lätta en aning på isoleringen. Två månader till i min tvåa uppe på Ersboda … (hjälp!)

För övrigt fortsätter tiden att gå, oberoende av vad vi gör, tänker och känner. Ibland upplevs den som en galopperande häst, andra gånger som en sengångare i djungeln. I själva verket är tiden konstant. Den håller alltid samma tempo, in i framtiden, in i evigheten, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är på plats eller inte.

Okunniga troll

Av , , Bli först att kommentera 8

Naturen har gett mig ett uselt tålamod. Har svårt att sitta stilla. Drabbas ofta av tankeflykt, har svårt att koncentrera mig. Jag blir även snabbt uttråkad. Att under dessa betingelser sitta isolerad, håller på att kännas som att bli utsatt för en medeltida tortyrmetod.

Att stänga inne en person med ADHD är inte så lyckat. Kemin i våra hjärnor ju så uppbyggd tt den tvingar oss att vara i ständig rörelse – men om tiden stannar så kan vi bli paralyserade och istället fastnar vi i en fåtölj eller i mitt fall i skinnsoffan. Stel av oro och ångest.

Ester-romanen har stannat upp i väntan på lagfarten till Nygård. Men jag skriver ändå, annat, inte minst krönikor till Lokaltidningen. Skickat två stycken idag som jag jobbat med under gårdagen och nu på morgonen. Sedan har ABF försett mig med en stor mikrofon som liknar en satellit eller snöboll, så att jag kunnat tala in första avsnittet i ny kulturpodd. Pratade i drygt 30 minuter om berättarkulturen i Västerbotten.

Det som får mig att lyda råden om att hålla mig undan coronaviruset är den förfärliga kvävningsdöd som Covid-19 utsätter oss för. Måtte de få stopp på denna pest. Skulle nån galning i ledande ställning få för sig att utnyttja denna pest för att exempelvis göra militära vinningar och krossa demokratin, så brakar kampen mot smittan ihop och miljoner och ytterligare miljoner kommer att dö. Mänskligheten lever under dödshot.

Okunnigheten är farlig. Den leder till förnekande och spridandet av lögner.

Brasiliens president Jair Bolsonaro, som håller till ute på yttersta högerkanten, säger till sitt folk att Covid-19 inte är värre än en vanlig förkylning. Jo, för somliga passerar sjukdomen som en förkylning, men för 150 000 människor i världen har pesten lett till en förfärlig död (förmodligen är siffran mångdubbelt högre då många länder inte räknat gamlingarna som dött i Covid-19 på ålderdomshemmen).

Kikade härom dagen in på en facebooksida som skulle vara en nyhetssida i Lycksele. Där dök det en av dessa förfärligt okunniga som undrade varför inte folk som kom till hennes garage-loppis. Många reagerade med ilska. Hade hon inte läst tidningarna eller sett nyheterna på TV de senaste månaderna. Jag skrev nåt kort om att vi måste hjälpas åt, vara solidariska för att skydda de sårbara från smittan. Pang så var nättrollen på plats och började sprida lögner. Jag besvarade inte stolligheterna. Såg igår kväll att man plockat bort hela inlägget och dess knasiga inlägg.

Dessa nättroll. Såg i morse reprisen av just Nättrollen som utmanas av Robert Aschberg. Det är lätt att sitta bakom ett tangentbord och sprida skit och håna folk. Att hata! Då behöver man inte se eller samtala med personerna som de hatar. När sedan en sån som Aschberg dyker upp, så blir trollen bleka, fega och mycket tystlåtna och små.

Det finns väl ett talesätt om att när trollen, hatarna, kastas ut i solljuset, så spricker de. Låter bra.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Stoppa biblioteksdöden

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag vill påstå att biblioteken räddat mig undan den språkförbistring som ockuperade min hjärna under uppväxten. Jag har beskrivit det ganska ingående i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord & Visor förlag). Det är inte helt ovanligt att barn med ADHD på grund av koncentrationssvårigheter får lässvårigheter. Det kan till och med vara så att dessa barn även lider av dyslexi – som i mitt fall. Men med hjälp av en klok skolfröken i årskurs sju, lärde hon mig att förstå språkets byggstenar. Hon uppmuntrade mig även att läsa mycket.

Bokbussen viktig
Det senare hade jag redan börjat anamma några år tidigare. Märkte ju hur läshastigheten och läsförståelsen ökade de perioder då jag läste och skrev mer intensivt. Då kom kom bokbussen att spela en betydande roll. Det var stort för en liten grabb att som ensam låntagare i Bäckmyran, få ynnesten att förfoga över en stor bokbuss. Läste en hel del om kosmos på den tiden, något som bibliotekarien snappade upp och alltid tog med några böcker från stadsbiblioteket i Lycksele som avhandlade ämnen om kosmos, stjärnhimlen, planeterna. Tack vare bokbussens besök läste jag fler böcker än jag annars skulle ha gjort. Jag blev en bokmal som genom läsandet fick kunskaper och tränade upp mitt språk.

Och ett nyktert bokskåp
Samtidigt  föll det sig så att IOGT hade övertalat mor och far att deras bokskåp skulle placeras i mitt barndomshem. Ett bokskåp fullt av bildning. En hel del svenska klassiker, många böcker om jakt och natur dock inga om universum.

 

Skammen försvann
När jag i årskurs 8-9 fick fart på  mitt läsande så sköt betygen i höjden och jag blev av med skammen som omgärdat min dyslexi. Hur många gånger hade jag inte i skam stakat mig fram genom obegripliga texter, när jag tvingades till högläsning.

Livslång kamp
Hela livet har jag fått kämpa mot dyslexin och alltid läst långsamt och stavat fel. Men ju mer jag läste och skrev, desto bättre blev mitt språk och numera läser jag utan att staka mig. Men det krävdes läsning av många böcker till det och ett tålamod. Jag är än i dag förvånad över att jag kunde bli författare och har sex publikationer bakom mig (den sjunde på gång), varav några blivit belönade med priser och stipendier. Många recensenter menar att jag har ett vackert språk. Att jag påminner om Slas. Visst var väl även han dyslektiker? Dock är jag beroende av goda och duktiga korrekturläsare då dyslexin så ”skickligt” gömmer en del märkliga småfel.

Författarbesök
Jag har så mycket att tacka biblioteken för – kanske särskilt mycket bokbussen.

I dagsläget, som etablerad författare, har jag en hel del att göra med länets bibliotekarier. Det är de som arrangerar alla dessa författarframträdanden som sker i biblioteken. Sen debuten har jag besökt (nästan) alla länets bibliotek i Västerbotten under mina ca 60 framträdanden.

Har fortfarande publikrekordet i Lycksele bibliotek då ca 120 personer trängdes för att höra mig berätta om och kring en av mina romaner.

Ett trix med att jag numera läser så bra, är att jag memorerar stora delar av texten. Istället för att läsa ur boken, kommer orden från minnet.

Med den inledningen vill jag belysa vikten av våra bibliotek. Det som nu sker, med nedläggningar av bibliotek runt om i landet tyder på okunskap. Men även på en dold agenda hos somliga politiker.

STOPPA BIBLIOTEKSDÖDEN!

Det är med bävan och sorg jag noterar den nedläggning av biblioteken som pågår inför öppen ridå. ”Rusta biblioteken för det demokratiska uppdraget!” är rubriken för Svenska författarförbundets landsomfattande bibliotekskampanj. Det är dags att vi författare står upp för bibliotekens viktiga roll som försvarare av det öppna samhället. Alternativet skrämmer mig.

Bibliotek som försvinner
Under de senaste 25 åren har en dryg fjärdedel av landets folkbibliotek och filialer lagts ner. Vi talar om biblioteksdöden. Kommunernas fortsatta besparingar hotar nu tre av tio bibliotek. I tider då falska nyheter och felaktig information hotar samhället, har biblioteken en nyckelroll med sin samlade kunskap.

Biblioteken är ju så mycket mer än en lagringsplats för böcker. De viktiga kulturspridare och en mötesplats där vi människor skaffar oss kunskap och bildning. Biblioteken spelar en oerhört viktig roll för att bevara och utveckla vårt öppna samhälle och våra demokratiska principer.

Biblioteksdöden förklaras ofta med brist på pengar – men vi måste vara medvetna om att det även finns grumliga, ideologiska baktankar om vår kultur. ”Obegriplig konst” ska bort och bibliotekens nyckelroll som demokratins kunskapsspridare ska tonas ner.

Vi känner till vikten av kunskap. Vi får den genom att läsa. Då blir vi bildade och kan lära oss att förstå knepiga sammanhang. Bekymmersamt är det att endast elva procent av 18-åringarna läser dagligen böcker och tidningar, enligt en rapport från Statens medieråd. Onekligen krävs det vakter även vid skolbiblioteken.

En del kommuner väljer att privatisera biblioteken. I mina ögon är detta bara ett sätt för politikerna slippa undan sitt ansvar. Vad händer med de bibliotek som ska gå med vinst … Nej, folkbiblioteken ska ägas av samhället för att garantera att de förblir öppna. Biblioteken är och ska vara en av pelarna i demokratins infrastruktur. En plats där alla kan skaffa sig kunskap och bildning. Rusta upp och bevara biblioteken! I denna oroliga och snabbt föränderlig värld behövs de mer än nånsin.

Biblioteksdöden är en skam för Sverige!

Länge leve biblioteken
och alla kunniga och duktiga bibliotekarier!

Kent Lundholm.

Röken ur proppskåpet

Av , , Bli först att kommentera 5

När jag läser om hjärnan och försöker förstå hur allt hänger ihop, så framstår den där fettklumpen på dryga kilot som en självgående kemisk fabrik. Därinne finns miljarder nervceller som kommunicerar med varandra genom att elektriska impulser skickar över olika ämnen till varandra. Denna hjärna är jag. Här formas mina tankar, startar mina känslor och här lagras mina minnen. Vi kan utan att förhäva oss påstå att hjärnan är skapelsens krona – i varje fall när allt fungerar som det ska.

100 miljoner nervceller skickar meddelande mellan varandra (synapser) i en hastighet av 300 km/h. Det går blixtsnabbt.  I det yttre skiktet, hjärnbarken, kontrolleras våra sinnen, rörelser och högre funktioner som språk, minne och känslor. Hjärnan består av två delar och har specialiserats sig på olika områden. Lite slött kan vi säga att den vänstra står för logiken medan den högra är mer kreativt lagd. De kan kommunicera genom hjärnbalken. Vi har en storhjärna, en lillhjärna och en hjärnstam. Komplicerat – och rent av genialt.

Men ibland uppstår fel i denna kemiska fabrik. Vi kan drabbas av en stroke, tumörer, Parkinson, ADHD eller schizofreni, för att ta några exempel. Återkommande dyker ett ord, ett ämne, upp om och om igen. Dopamin. Nyckeln till som leder till kroniska sjukdomar, men även ämnet  som  räddat mänsklighetens överlevnad: det som skapar vällust och belönar oss – mycket riktigt har det en viktig funktion i det Limbiska systemet, allt så det som brukar kallas för belöningssystemet. Det får oss att njuta av sex, en god kaka, av att springa långt och fort – sådant som var viktigt för grottmänniskornas överlevnad; ett system som fortfarande finns kvar i oss och som får oss att springa ut ur brinnande hus och slåss för våra liv i fall vi blir överfallna.

Vid ADHD vet man att det strular med med upptaget av dopaminet, så att det råder en brist av dopamin. Det gör det även om man drabbas av Parkinson, men av en annan orsak: De nervceller som bildar dopamin dör ut, så att man måste tillföra mediciner som ”låtsas vara dopamin” eller simulerar tillväxten av det som finns kvar. Bristen på dopamin gör att klickar i den information som dopaminet skickar ut till övriga delar av hjärnan och till våra muskler. Nervdöden leder alltså till dopaminbrist som gör den parkinsonsjuke stel i musklerna (inte minst i ansiktet vars mimik stelnar) och det påverkar även balansen som får den sjuke att falla och slå sig. Det mesta går långsammare, så väl talet som tankarna.

Det blir kortslutning i hjärnan. Det ryker ur proppskåpet.

Nu vet man att tankar kan påverka kemin, att tankeverksamhet kan förbättra minnet. Dopaminbristen gör en slö och långsam och arbetsminnet (det vi minns i Nuet) försämras i så väl ADHD som när man drabbas av Parkinson. Att spela ett par partier schack om dagen ska göra susen – något jag borde börja om med. Det är så mycket jag borde suga tag i vad gäller såväl träning av minnet som min kropp. Men jag kommer mig aldrig i väg till vattengympan, boxningsträningen, parkinsondansen för att bli starkare och få bättre balans. Jag har en helt klart en igångsättningsproblematik.

I morgon kommer grabbarna som deltar i bokcirkeln Bokpratarna. Då måste jag förklara varför jag svänger så snabbt mellan glädje och ilska/sorg så att de ska förstå att det är deras personer jag fräser åt. Märkligt nog mår jag riktigt bra. Jag märker ju vad jag gått miste om när jag under stora delar av livet inte kunnat njuta. Jag har inte känt de naturliga kickarna – som jag tidigare i livet ersatte med stora mängder alkohol.

I kväll ska jag underhålla de psoriasissjukas förening nån timme före  deras årsmöte. Fram till dess ska jag väl som vanligt skriva på romanen om Ester – och packa nån flyttlåda. Det drar ihop sig till flytt.

För övrigt finns det en mängd mediciner som ger parkinsonliknande symtom. Det kan även vara så att somliga piller kan utlösa sjukdomen. Så se upp!

Ordning i kaos

Av , , Bli först att kommentera 4

Senil cement – eller bara allmänt disträ. Eller beror det på ”slow thinking” som jag skrev om förra veckan; det som drabbar oss med Parkinson. Steget efter … Har börjat göra anteckningar, viktiga sådana, på pappersbitar, avrivna ark, vad som helt finns till hands och detta sker ofta när jag sitter och för anteckningar vid skrivbordet.

Härom dagen var det en viktig person från ett museum som ringde mig för att hjälpa mig hur sjukvården fungerade kring 1900. Fick namn, telefonnummer, tips. Kanon! Nu är den lappen eller vad jag nu skrev ner denna viktiga information på, borta med vinden. Kan ha kastat den eller skrivit på insidan av nån bok eller lagt lappen i kylskåpet.

Har ett jättelikt skrivbord, ett gammal läkarbord jag köpte på 80-talet, just för att rymma oerhörda mängder med information. Typ post-it-lappar med viktiga anteckningar på. Har under åren haft en ordning i detta milda kaos och ofta vetat i vilken av pappershögarna jag ska leta. Fast ibland blir det oordning i kaoset.

På senare tid har  jag köpt in bokhyllor, korgsystem, satt in information i pärmar. Det fungerade väl nåt halvår, sen tog kaos-Lundholm över igen och flyttade verksamheten till skrivbordet. Risken är att att om man försöka stävja ett kaos, så uppstår ett nytt kaos på ett annat ställe. Sen lär ett visst kaos tyda på ett mått av kreativitet. Det är faktiskt så att vi blir MER kreativa av kaos. Dessutom går det ju åt en jäkla massa tid att var morgon ”städa” och lägga var sak på rätt plats.

I oredan tvingas man att prioritera, att fatta beslut (var man ska leta) och på så sätt finner vi på lösningar – istället för att damma, sortera, lägga tingen på plats. Personligen gillar jag mer kaos på mitt skrivbord, än ett kalt, rensat skrivbord. Då syns det ju inte att man är inne i en process, att något händer, att här huserar en kreativ människa som skapar. Välstädade skrivbord är helt enkelt tråkiga.

Värre är väl när det blir kaos i skallen, när vi får för mycket information på en och samma gång, så att hjärnan börjar koka. Måste också erkänna att jag lägger ner en hel del tid på att leta efter försvunnen information och att jag då lätt retar upp mig. En period hade jag pippi på att lägga bort bilnycklarna. En gång låg de ovanpå smörasken inne i kylskåpet. I unga år så tappade jag två bilar! Visste inte var jag hade parkerat dem. Detta skedde i Lilla Lycksele. Båda gånger fick jag åka runt i en polisbil och söka efter min bil.

Det är vanligt att vi med ADHD tappar saker och ting. Man tar nycklarna i handen för att lägga dem på den idiotsäkra platsen i hallen, sen kommer tankeflykten. Jag börjar bära bort soppåsar, sortera tvätt, kolla e-posten – hela tiden med nycklarna i handen. Sålunda kan de hamna var som helt – som i botten på tvättkorgen eller som några år sen: nere containern dit jag kastade soporna.

För övrigt ska jag posta en jäkla massa brev idag. Sen jaga presenter till en 60-ring – vars födelsedag jag totalt glömt.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Färgglada broschyrer

Av , , Bli först att kommentera 3

Blivit förkyld. Ett virusangrepp med muskelvärk och hosta. Inget att göra nåt åt, än att ta det lugnt. Satt igår och förberedde mig inför de föreläsningar som väntar. Två här i Umeå: Bokcirkel 12/2 där deltagarna kan låna författaren och sedan har psoriasisföreningen anlitat mig den 26/2 för att vara underhållande. Ja, det blir väl bara att vara sig själv så börjar väl folk att skatta.

Efter det följer två vanliga biblioteksframträdande där jag ska framträda som författaren till romanen ”Män som spelar schack”. Först bär det av E4 söderut till Hörnefors den 13/3 och sen väntar en långresa på 23 mil enkel väg: Till Storuman lördagen den 21/3. Ett par ströbokningar. Ungefär som det brukar var  ett halvår efter publicering. Då börjar romanen att ”dö”, om ett år är den glömd. Men de tar lik förbaskat drygt 3 år att skriva en roman.

Satt igår och gjorde färgglada utskick till fackföreningar och ABF i grannlänen i hopp om att få loss några framträdanden utanför Västerbotten. Jag må vara ”Big in Vasterbotten”, men är  relativt okänd utanför länsgränserna och att få en föreläsning i Ö-vik eller Luleå är lika otroligt som att få hänga med på en tur till Månen.

Men om din förening skulle vara intresserade av en föreläsning om psykisk ohälsa kan ni få ett smakprov från min broschyr. Tjata sen gärna hos nån som basar över internutbildningen.

Låt oss tala om psykisk ohälsa! 
Boka en som vet.

Psykisk ohälsa är den vanligaste sjukskrivningsorsaken.
Socialstyrelsen beräknar att cirka 40 procent av Sveriges befolkning lever med någon form av psykisk ohälsa. FN:s Världshälsoorganisation WHO säger att psykisk ohälsa är en av de största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

Trots att psykisk ohälsa är så vanligt, diskrimineras människor dagligen. Ofta handlar det om våra fördomar. Nästan var fjärde person säger att man inte kan tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har psykiska problem.

Det kan vara din vän, arbetskamrat, ditt syskon som isolerar sig och mår dåligt. Vi måste agera.

Jag har sett båda sidorna

Jag föddes med ADHD men fick diagnosen först 2012. År 1980 kom första skovet av bipolär sjukdom, men diagnosen fick först 2004. Självmedicinering blev till missbruk. Jag vet vad jag talar om. Ta del av mina kunskaper.

Jag anpassar mina föreläsningar efter Era önskemål.
Välj mellan 1 timme, 2×45 min, halv- eller heldag. Detta till ett förmånligt pris

Hösten 2016 släpptes min självbiografi ”Spring Kent, spring”, som handlar min psykiska ohälsa.

”Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga.”
/Katharina Jacobsson BTJ

BOKA:
[email protected]
070-299 36 80

Webb: kentlundholm.com

Hör av er! Alltid redo!