Etikett: Adhd

Tänk om …

Av , , Bli först att kommentera 2

”Att blicka tillbaka kan vara livsfarligt”, svarade Torgny Lindgren på min fråga angående hans novell om fotbollsspelaren som slår en ödesdiger bakåtpassning. Spelaren döms till döden genom stegel och hjul. I stort är det en meningslös sysselsättning att gräva allt för djupt och ofta i det som varit, det som sedan länge passerat. Faran med att ständigt kasta blickar över axeln, är att man blir bitter och då finns risken att man snabbt blir otrevlig, sur, gråhårig och rynkig.

Det sägs att bittra människor har svårt att förlåta, eftersom de inte kan glömma gamla oförrätter. De kan inte stänga dörren till det förflutna, vilket gör att de har svårt att finna lyckan och sår sorg i medmänniskornas liv. Bitterheten gör att de ser ner på andra, att de blir dömande och får en förmåga sprida lögner och fördomar. Bitterhet är frusen ilska.

emoji-3202669_960_720

Betyder detta att vi ska ge sjutton i våra minnen, att vi ska bygga en mur mellan Då och Nu? Nej, jag anser inte det. Tycker att det är en skillnad mellan bitterhet och att vara undrande över det som hänt i livet. Detta med att förstå sig själv är en del i vårt sökande efter meningen med livet. Hur ska vi kunna lära av misstagen ifall vi aldrig backar bandet och reser en sväng i minnet? Det vore väl underligt om vi inte ibland tittar i backspegeln och mumlar: tänk om …

Genom att minnas finns vi till. Hur i hela friden ska vi kunna få perspektiv på det liv vi levt, om vi inte försöker minnas vad som hänt? Däremot ska vi se upp så att vi inte börjar trampa vatten i bitterhetens hav – det är lätt gjort. Vi ska också vara på det klara med att minnet inte alltid är tillförlitligt. Var gång vi lyfter upp ett minne, så förändras det lite grann – det lägger till eller drar ifrån. Rycker drar vi för ofta i ett minne, så kan det med tiden bli helt förvanskat.

Jag gör ofta återbesök i minnets dunkla landskap, utan att vara eller bli bitter. Det har blivit ett sätt att förstå mitt beteende och mina handlingar. Jag har skrivit en hel bok i ämnet. Läs ”Spring Kent, spring!” om du vill veta mer.

photo-256887_960_720

Det finns några händelser som får mig att säga: Tänk om … Hur skulle livet vara idag ifall historien tagit en annan riktning? Det kan i mångas ögon vara en meningslös sysselsättning. Gjort är gjort. Trots det återvänder jag då och då till de händelser som verkligen kommit att prägla mitt liv.

Tänk om … jag fått rätt diagnos redan 1985. Då först en läkare sa att jag var manodepressiv. Men en månad senare strök en annan doktor den diagnosen. Först tjugo år senare fick jag rätt diagnos: bipolär. Hur skulle livet ha sett ut ifall jag fått rätt diagnos redan 1985? Ja, det kan jag förstås inte klura ut. Kanske hade jag inte självmedicinerat mig så till den milda grad att jag till slut blev alkoholist (har nu nio nyktra år).

Tänk om … jag fått diagnosen ADHD tidigare i livet … Jag var 53 år när jag fick diagnosen: en funktionsnedsättning jag föddes med.

Det är viktigt att man inte stannar för länge i det förflutnas landskap. Ser till att jag i tid återvänder till nuet – innan jag börjar känna harm. Mitt resande i minnet, handlar om att försöka förstå och acceptera det som hänt. Att minnas är ett sätt att förlåta och gå vidare. Att minnas håller mig vid liv. Den dagen då mina minnen raderas, finns jag inte längre. Minns för att få sinnesro. När det stormar i skallen brukar jag be en stilla bön.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

© Kent Lundholm

Vår stund på jorden

Av , , Bli först att kommentera 3

Vaknar i ottan till en dag som många andra, varken mer eller mindre. Kokar kaffe och sätter mig vid teven för att ta del av nyheterna, men tappar fokus och tänker på annat medan jag glor in i tomheten. Det är rätt så vanligt att jag glider iväg i tankarna och missar det jag ämnar att se och höra. Det är har blivit riktigt hopplöst att se väderleksrapporten. ”… och över till dagens väder …” Sedan flyger jag över husen. Väcks ur mina tankar lagom tills jag hör meteorologen säga: ”… och det var dagens väder.” Sjukt.

Vi behöver en livsåskådning, något att tro på, för att orka kliva upp om morgonen. Om denna livsåskådning bottnar i en tro på en högre makt, naturens inneboende kraft, statsministern eller flygande tefat saknar betydelse. Men det måste vara något som ger oss perspektiv på tillvaron vi lever i – och en kraft att orka leva en dag till. Det är ingen annan än du själv som kan formulera livets mening. Därför måste du ta dig själv på djupaste allvar. Vi får inte flabba och skämta bort våra liv – vår stund på jorden.

maskros

Har på sistone skrivit en hel del om dopaminet i vår hjärna; om hur njutningen är en kemisk resa, som startas av dopaminet, begärets substans. Det är detta som gör dig lugn, nöjd, lustfylld. Lyckans kemi, där dopaminet spelar en stor roll, gör kroppen beredd för att du ska nå dina mål. I grund och botten är detta den drift som får oss att överleva.

brain-3168269_960_720

 

Själv håller jag på att berövas på mitt dopamin, då de nervceller som producerar dopamin håller på att dö. Det blir så när man drabbas av Parkinsons sjukdom. Dessutom – sedan barndomen har min hjärna haft svårt att sätta fart på det dopamin som behövs i hjärnans främre delar; något som sker när man har ADHD. Det är klart att jag är bekymrad över framtiden. Vet ju konsekvenserna av Parkinson; har ju under åren som sjuksköterska sett så många patienter med den sjukdomen. Vill glömma, vill inte veta – men kan inte gira undan för kunskapen. Men det är klart, detta är min stora sorg. Även om jag ännu inte vågar känna den.

För övrigt är det du GÖR, det som leder till den människa du ÄR.

PS! Angående bloggens inledning: Meningen med livet är 42! DS!

© Kent Lundholm

Vilse i EU-korridorerna

Av , , Bli först att kommentera 2

Den 26 maj är det dags att bege sig till vallokalen. Eller hur? För egen del handlar det om en promenad på ett par kilometer till Grubbeskolan. Eftersom jag gillar den högtidliga stämningen som råder på en valdag, så brukar jag aldrig förtidsrösta. Nej, på valdagen ska man ta på sig finskjortan, putsa skorna, sätta hatten på huvudet och med röstkortet i innerfickan, vackert gå till sin vallokal. Det är på så sätt som vi håller liv i våra demokratiska rättigheter. Om du struntar i att rösta – kom då inte i efterhand och klaga över att resultatet inte blev som du tänkt dig.

När Sverige 1994 folkomröstade om ett medlemskap i EU, jobbade jag som kommunreporter på Folkbladet. Det föll sig så att jag skulle stå för bevakningen av omröstningen och det som sedan skedde i Bryssel. Ett tungt uppdrag för en enskild reporter. Jag borrade mig ner i ämnet och blev med tiden en expert i ämnet. Jag var ju sådan på den tiden; allt eller inget. I valet vann Ja-sidan med 52,3 procent. Sverige var medlem i EU.

2268wibe
Jonas Sjöstedt och Sören Wibe.

Valet 1994 innebar att en hel drös med västerbottningar kom att husera i EU:s byggnader. På plats hade vi EU-kritikerna Jonas Sjöstedt, Umeå, sossarnas Sören Wibe, Umeå, kommissionären Anita Gradin, Hörnefors, och vänsterns partifunktionär Stellan Hermansson, Vilhelmina. I november 1995 reste jag söderut för att ta reda vad de egentligen gjorde i maktens boningar. Jag var både nervös och nyfiken. Var inte särskilt förberedd, utan åkte med öppna ögon och med förhoppningar att lösa uppdragen på plats.

Problemet, då som nu, var att parlamentet låg utspritt i geografin.  Det officiella sätet och platsen för de flesta sammanträdena var i franska Strasbourg, medan parlamentsutskotten hade sina sammanträden i Bryssel, och parlamentets sekretariat (dess anställda) var baserade i Luxemburg. Det gick inte flyga direkt till Strasbourg, utan jag fick först flyga till Zürich, sedan till Frankfurt. Därifrån stod alternativen mellan hyrbil, buss eller att sätta sig i ett litet propellerplan. Trots åskovädret tog jag flyget.

??????????????
EU-parlamentet i Bryssel.

EU-kritikerna och Nej-sägarna Jonas Sjöstedt och Sören Wibe satt i samma korridor, bara med några dörrar mellan deras respektive kontor. De gick ofta mellan varandra och diskutera olika frågeställningar inför de omröstningar som väntade. De plöjde enorma högar med handlingar som gällde allt från lagförslag till budgetfrågor. Inget lämnades åt slumpen. Men så fick de också jobba 12-13 timmar per dag. De gjorde verkligen skäl för lönen – en lön som de delade med sina partier och olika ideella organisationer. Imponerades av deras patos, noggrannhet och att på så kort tid sätta sig in i svåra frågor.

När det var som mest intensivt skulle ledamöternas kontor packas ner och sedan flygas till Bryssel där förhandlingarna och omröstningarna fortsatte. Detta med omröstningarna var förbryllande. Vid ett av de parlamentsomröstningarna jag deltog i, klubbades ett hundratal frågor igenom på en dryg timme. Det var lätt att trycka på fel knapp. Våra västerbottniska parlamentariker var några av de få som deltog i fredagarnas omröstningar – resten hade ”skolkat” och åkt hem. Jag kan påstå att de skolkat eftersom de skrivit in sig i närvaroliggaren utanför omröstningssalen. Utan att vara där. I liggaren skrev man sitt namn för att få dagtraktamentet. Liggaren var fulltecknad, men salen gapade mer än halvtom.

Det jag minns mest från parlamentsbyggnaden i Bryssel, var de långa korridorerna och de inte var raka, utan gick i bågar. Gick vilse ett flertal gånger. Det var lite av en kafkastämning i den gigantiska byggnaden. Däremot stötte jag aldrig ihop med Herr K.

anitag
Anita Gradin.

Intervjun med Anita Gradin kom att präglas av hennes längtan till de västerbottniska hjortonmyrarna. Vi kom att tala mer om bärskogarna, än om hennes jobb som kommissionär. En sympatisk kvinna med glimten i ögat. Sympatiska var även Jonas och Sören; två nej-sägare som jobbade dubbelt så mycket som de på Ja-sidan. Jag anade redan då att Jonas Sjöstedt inte skulle nöja sig med att kuska mellan Strasbourg och Bryssel. I den frågan hade jag helt rätt.

SörenAnita

Resan resulterade väl i 4-5 mittuppslag i Folkbladet. Jag var helt slut efter EU-resan, men någon ledighet var det inte frågan om, utan nu väntade de politiska frågorna i Umeå. Det var dags att skriva om käbblet mellan Margot Wikström, Nils Häggström, Lennart Holmlund, Lennart Degerliden, om ett eventuellt byggande av Entré Norr – ett nytt köpcentrum.

För övrigt finns det en hel del positiva egenskaper som följer med ADHD. Det glöms lätt bort när vi ska förklara vad ADHD är något. Det positiva egenskaperna kan förklara det driv jag hade som journalist. Vi med ADHD har mycket energi, är kreativa och kan tänka utanför boxen. Vi är orädda och vågar försöka oss på nya saker. Blir vi väl intresserade av något, så får vi ett hyperfokus och blir snabbt ”specialister”. Vi har ett jävla driv och får saker gjorda.

Däremot kan det brista vad gäller tålamodet. Många gånger i livet har jag blivit ”tvärless”, vilket resulterade i att jag sa upp mig för att söka lyckan någon annanstans. Något nytt ställe där det inte var långtråkigt. Detta skedde även med jobbet på Folkbladet. En dag stod jag plötsligt inte ut med att skriva om det politiska skeendet i Umeå och Bryssel. Utan att tänka på konsekvenserna sa jag upp mig. Byggde en boulebana. Började skriva. Ett år senare publicerade jag min första roman och blev anställd som landshövdingens pressansvarige.

Musik som läker

Av , , Bli först att kommentera 4

Musiken har varit och är en viktig del i mitt liv. Min andliga spis. Utan musiken hade jag förtvinat och gått under. Med all säkerhet. Det handlar om den musik som jag lyssnar på. Musiken har en inneboende läkande kraft, som kan minska stress, skapa lugn, få stopp på springet i benen och förbättra koncentrationsförmågan. En orsak till de positiva effekterna är att musiken ökar halten av dopamin i hjärnan. Dopamin är något som vi med ADHD lider brist av. (Läs mer om dopaminets gåta på min blogg den 9 maj).

writer-1129708_960_720

För min personliga del ska det vara musik som skapar starka känslor, som är vacker och varierad, som stiger och sjunker, och inte upprepar sig med tre vilsna ackord. Genom hela mitt vuxna liv har symfoniska och progressiva band fångat mitt intresse. Typ Genesis, Camel, Supertramp, Gentle Giant. Lägg sedan till Bach och Mozart.

Genesis

Smakprov Genesis

Jag har levt med kraftiga och plötsligt komna humörsvängningar. Än hypoman, än deprimerad. Än bubblande av skratt, än med gråten i halsen. Jag lade tidigt märke till musikens positiva effekter på min kroppsliga och psykiska hälsa. Det fanns musik som lugnade och som var avstressande. Musik som lyfte mig ur mörkret.

Bach – lindrar vid oro

Numera är jag ständigt är omgiven av musik. I köket hörs klassisk musik från radions P2 (Mozart har visst en starkt lugnande effekt), i arbetsrummet flödar den symfonisk rockmusiken, I TV-rummet spelas en tredje sorts musik – och i bilen hörs tunga ljudmattor.

Peter Gabriel

Forskningen visar att musik påverkar immunsystemet som minskar de inflammationer som kan bidra till demens, depression och reumatiska sjukdomar. Musikens lugnande egenskaper minskar utsöndringen av stresshormonet kortisol, som annars kan höja blodsockernivån, blodtrycket och pulsen – sånt vi kan få diabetes av. Musiken har en mer lugnande effekt än Valium och Mozart har en positiv inverkan på allergier.

Mozart

När jag lyssnar på Genesis eller Mozart sätter det fart på många olika delar i hjärnan. Med hjälp av magnetkamera kan man se att musiken påverkar sinnessystemet, det motoriska och känslomässiga systemet och även området för tänkande och planering. Alltså: musik påverkar hela hjärna – det finns nämligen inget särskilt ”musikcentra”. De sjukdomar som kan påverkas positivt av musik är autism, schizofreni, demens, depression, cancersmärtor och stroke. Det finns även studier som visar att musiken kan förbättra minnet.

Nåväl – låt er favoritmusik flöda i rummen och känn hur ni blir fokuserade och rofyllda. Jag lovar att det hjälper. I vilket fall som helst är det njutningsfullt att lyssna på vacker musik.

 Supertramp

c Kent Lundholm

Dopaminets gåta

Av , , Bli först att kommentera 2

En del av texterna på min blogg skriver jag för att själv lära mig något. Har alltid, redan sedan tiden på sjuksköterskeutbildningen, varit intresserad av allt som rör hjärnan. Kanske för att jag anade att min hjärna var nalta eljest; att något djupt inom mig var fel. Därför, tänkte jag mig, ska att vi ska ta en tur in i hjärnan och försöka förstå dopaminets verkan i våra liv. Om nu detta är möjligt.

Vi är kemiska fabriker
Små, små beståndsdelar, molekyler, signalsubstanser och elektriska impulser får våra hjärnor att fungera, vilket i sin tur gör så att vi kan röra oss, känna sorg och glädje, tänka och minnas. Helt enkelt – finnas till. Det är ett smärre mirakel att allt fungerar – men ibland fungerar det mindre bra, ibland inte alls.

man-2125123_960_720

Den som löser dopaminets gåta torde få ett Nobelpris. Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i hjärnan, vars uppgift är att förmedla signaler från en nervcell till en annan nervcell. Utan dopaminet i våra nervsystem skulle vi som art ha gått under av ren slöhet. Vi skulle inte ha haft vare sig ork eller lust att föröka oss. När dopaminsystemet kommer i obalans kan vi råka ut för en rad sjukdomar och funktionsnedsättningar.

Parkinson: Ingen bot, bara lindring. Nervcellerna som producerar dopamin dör.

ADHD: Brist på dopamin. Läkemedel kan öka tillgången av dopamin i hjärnan.

Schizofreni: Enligt en teori är dopaminnivåerna för höga i centrala delar av hjärnan, men för låga i pannloberna.

person-110305_960_720

Belöningssystemets plus och minus
Dopamin har ett kemiskt ”ansvar” för hur vårt humör är. Dopaminet behövs för att skapa känslor, som vällust, via vårt belöningssystem. I begynnelsen skapades detta belöningssystem för att värna om vår överlevnad. Om vi mår bra av att äta, röra på oss, ha sex så ökar chansen för att människosläktet ska bestå. Dopaminet har även en viktig uppgift när det gäller att reglera vår motorik; vår rörelseförmåga

Men det finns en baksida. Belöningssystemet kan även köra igång av de njutningar som i längden är skadliga för oss. Dricker vi för mycket alkohol, röker vi dagarna i ända och spelar bort pengar på hästar, och därtill överkonsumerar socker och nyttjar knark, sker kraftiga frisättningar av dopamin. Det är då som vi kan hamna i ett missbruk och bli beroende av dopaminkickarna. I slutänden blir belöningssystemet kidnappat.

Det finns några sjukdomar och funktionsnedsättningar som särskilt kan förknippas med att dopaminet strular.

Parkinsons sjukdom
Parkinsons sjukdom uppstår när nervcellerna som producerar dopamin dör. Men varför de dör kan ingen säga med säkerhet. Långsamt försvinner dopaminet i hjärnan. Parkinson är en kronisk sjukdom som inte går att bota. Utan dopamin får hjärnan allt svårare att kontrollera de nervsignaler som styr kroppens rörelser. Kroppen skakar i vila, musklerna blir stela, man får svårt att röra sig. Med olika läkemedel kan man lindra symtomen – men inte bota.

ADHD
ADHD är ingen sjukdom, det är ett neuropsykiatriskt funktionshinder, och är något man föds med. Om man har ADHD lider man brist på dopamin och noradrenalin (däremot dör inte nervcellerna som vid Parkinson.) Dopaminbristen leder till störningar i förmågan att planera, samordna och organisera. Man kan bli hyperaktiv, ha svårt med att koncentrera sig och är lätt att distrahera. Dopaminet har betydelse för arbetsminnet; den typ av närminne vi använder för att lösa uppgifter och minnas i nuet. Med hjälp av läkemedel kan man öka koncentrationen och uppmärksamheten, samtidigt som medicinerna kan minska hyperaktiviteten och impulsiviteten. Bristen på dopamin tycks även ha inverkan på hur vi fungerar socialt i grupper, i skolan och på de framtida arbetsplatserna.

kaffekopp

Nåväl, nog om dopaminets livsviktiga funktioner. Tänk på dopaminet nästa gång du får en kick av en kopp kaffe, en snusprilla eller en flyktig beröring. Själv har jag lärt mig en del, även om jag kände till det mesta sedan tidigare. Det forskas en hel del om dopaminets verkan och funktion, och kanske en dag, någon gång i framtiden, så löser man dess innersta gåta. Då kommer ett flertal sjukdomar att kunna botas. Inte minst Parkinson som jag själv lider av.

För övrigt finns det en inre tid. Bara i våra tankar och minnen kan vi mäta den.

c Kent Lundholm

 

Våga ta hjälp

Av , , Bli först att kommentera 5

Vaknar till en gråkall dag. I inlandet ska det visst falla snö. Det är en segdragen vår som ännu inte vill släppa in värmen. I dag ska jag besöka NUS för en röntgen av min onda axel. Har dock väntat så länge på undersökningen att värken klingat av och rörligheten återvänt. Men det kan vara bra med en bild av leden för att utesluta artros.

Har jobbat intensivt med två krönikor till Lokaltidningen. Det tar tid att skriva rätt, samtidigt som jag med åren blivit mer noggrann. Förr om åren var jag mer impulsiv och släppte ifrån mig texterna på tok för tidigt. Snabb i tanken i kombination med en släng av dyslexi kunde ofta skymma innehållet. Detta är nog en av förklaringarna till förlagens refuseringar under 80-talet. Jag släppte helt sonika ifrån mig korrekturen på tok för tidigt. Drygt tio olika manus till tre romaner fick jag i retur. Sedan fick jag vänta till 1999 innan jag debuterade med ”Svin föder svin” på Ord&visor förlag. Jag fick sedan vänta till 2003 innan jag fick förklaringen till min otålighet och impulsivitet. Det var då jag fick diagnosen ADHD.

Norum1113

Nu har jag en förläggare (Göran Lundin) som bromsar och tvingar mig till ständiga omtag och som låter ett flertal lektörer läsa mina texter. Jag kan nog stolt säga att det numera inte finns många grammatiska fel i mina romaner. Men i början var det svårt att svälja stoltheten. Jag gillade inte att någon skulle peta i mina texter. Inser numera att jag behöver hjälp. Det är klart att det finns ett och annat stavfel i en text som omfattar drygt 300 sidor. När det gäller min kommande roman, ”Män som spelar schack”, så har det lagts ner mer arbete på texten än någonsin. Men så är det också min viktigaste roman.

läsare

läsare

Vet ju inte. Kanske är det den sista roman jag skriver. Det börjar ju bli livsfarligt att ge sig in i ett romanprojekt. Veckan efter jag skickat in slutkorrekturet till ”Spring Kent, spring!” (2015) drabbades jag av en stroke och höll på att dö på golvet i vardagsrummet. I slutskedet av ”Män som spelar schack” började jag förra hösten att falla och slå mig och fick samtidigt fruktansvärda muskel- och ledsmärtor. Förlorade balansen och fick svårt att ta mig nerför trapporna. I februari fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom. Vad händer om jag påbörjar en ny roman? Drabbas jag av sotdöden, lepra, blindhet, eller faller jag helt sonika stendöd över tangentbordet?

För övrigt är det aldrig fel att då och då ta ett steg tillbaka för att se klarare. Redan Gud fader tog ju ledigt på den sjunde dagen.

Ilska framför teven

Av , , Bli först att kommentera 4

Nyss hemkommen från en promenad i solskenet. Besökte lilla Coop häruppe på Pig Hill. Det gick långsamt; som om fötterna inte ville följa med, som om vaderna och fötterna blivit fyllda med bly. Det kan ha göra med att mina ben fått några rejäla ödem, vilket ska vara en biverkan av den nya parkinsonmedicinen. Lysande, man går sämre med medicin än utan. Det går framåt inom vetenskapen.

Var beredda gott folk, nu kommer Arga-gubben att hålla ett irriterande brandtal.

Jag håller på att bli galen på alla irriterande avbrott i de reklamfinansierade TV-kanalerna. Precis när jag äntligen får fokus och fullt ut kan följa med i handlingen, så bryts programmet för att vi ska köpa den ena korkade varan/tjänsten efter den varandra. De anhöriga som hör och ser min ilska framför teven, tror att jag håller på att bli skogstokig. Många anser att jag beter mig som en barnunge.

ADHD-775x390

Men min ilska mot irriterande avbrott, har i mångt och mycket att göra med min ADHD. Dopaminbristen gör att arbetsminnet (det vi gör i nuet) töms snabbare än för andra. Redan som barn förvandlade det mig till en trött, glömsk gammal man. Har man ADHD är man oerhört lättstörd; en fluga på fönsterrutan, ett slamrande ljud från köket får en att glömma filmen man tittar på. Fokuset, koncentrationen går upp i rök. Om man nu läser en bok eller ser på teve, så får man hela tiden börja om och börja om. Det är klart att man till slut då blir förbannad.

29906170001_3966588759001_drphil2-vs

Reklamen följs av en jävla massa trailers där man i princip får veta hela handlingen – och värst är väl när man får se en trailer på programmet man redan tittar på. Hur korkat som helst. Sedan avskyr jag ofoget hur man klipper i programmen. När någon ska säga något av vikt, så nog klipper man bort det. Det är bara ett fånigt försök att skapa cliffhangers för att vi återvända till programmet efter reklamen. Orkar numera knappt titta på  de sönderklippta programmen Judge Judy och Dr. Phil, i de programmen gör man dessutom ”loopar” i handlingen så att man om och om igen återkommer till punkt A. En jäkla röra är vad det är.

Förstår nu varför en ADHA:are ibland förlorar fattningen.

För övrigt säger jag som den gode Einstein: ”Fantasin är viktigare än kunskapen.”

Brist på dopamin

Av , , Bli först att kommentera 4

Läkarna har gett mig en medicin som ska sätta fart på dopaminet i hjärnan. Jag har för lite av dopaminet vilket är typiskt för ADHD och än mer för Parkinson. Jag har båda. Dopamin är en av hjärnans budbärarmolekyler – en komplex budbärare. Den brukar ibland kallas för en överlevnadsmolekyl. Den kan driva oss till handling, ge oss bättre motorik och balans. Den finns även i belöningssystemet och ger oss lust och njutning. Men för mycket eller för lite av varan kan antingen leda till schizofreni eller Parkinson.

brain

Dopamin – som morot eller piska. I belöningssystemet finns drivet, begäret som ökar våra chanser att överleva och föra våra gener vidare. Systemet kan också bli ”kidnappat” av alla slags missbruk – och då till den milda graden av vi till slut bara kan känna en enda njutning: av drogen. Man kan säga att belöningssystemet låser siktet på fel mål.

Det finns även ett bestraffningssystem som får oss att undvika det vi tror hotar oss. Vi tappar förnuftet och blir livrädda för folksamlingar, höga höjder. Hjärnan är komplex. Det finns dopaminproducerande celler som signalerar bestraffning snarare än belöning.

Dopaminet kan alltså kopplas både till belöning och bestraffning. Dopaminet behövs för vårt lärande, minnet, beslutsfattande, motivation och motorik.

För övrigt gick det en stund. Dags att lämna datorn och återvända till verkligheten; som att städa toaletten, diska, sopa, damma. Vid ettsnåret kommer Hanna. Vi ska fira hennes 20-årsdag.

 

ADHD och bokstäverna

Av , , Bli först att kommentera 3

Kaffe och macka i arla morgonstund. Zappar mellan nyhetskanalerna som denna dag handlar om regeringsbildningen. Löfven ska idag träffa talmannen. Har på känn att det skiter sig; att L och C hoppar av. Då lär det bli ett extraval.

Förmågan att läsa  och skriva är inte medfödd, utan en färdighet som vi lär oss med möda. Själv hade jag som barn ett mindre helvete att handskas med bokstäverna. Det som krävs för att skriva är en förmåga till fokusering och koncentration. När det gäller läsandet är vi beroende av ett gott arbetsminnet. Allt detta saknade jag som ADHD-barn. Bokstäverna flöt runt, som i ett fiskstim, och jag hade svårt att sätta ihop dem till meningar. När jag stakade mig fram genom en text, hade jag glömt meningen jag läst innan. De fanns de som tyckte att jag var en idiot. Jag skämdes och trodde att det var mitt fel.

skammen

Som om inte detta var nog.

I årskurs sju upptäckte man att jag var dyslektiker (ordblind som man sa i början av sjuttiotalet). Dyslexi leder till inlärningssvårigheter, eftersom man har en felaktig mottagning och bearbetning i hjärnan. Man lider av dopaminbrist i hjärnan. Men – tack vare en tålmodig lärarinna i OBS-klassen lärde jag mig att hantera språkets byggstenar och att jag skulle ha tålamodet att läsa och skriva i korta intervaller. Där vände det för mig. Även om jag fick plugga dubbelt så länge än mina klasskamrater, så gick jag från ettor och tvåor till femmor i betygsskalan. Senare pluggade jag till sjuksköterska, läste filosofi på universitetet och sedan till journalist.

Jag måste skriva och läsa nåt varje dag för att behålla kontakten med språket. Fuskar jag med det, börjar bokstäverna att flyta runt på arket och dataskärmen. I och med att jag fick diagnosen ADHD (år 2013) och jag fick ta del av de mediciner som finns; de som frigör dopaminet och därmed förbättrar arbetsminnet och fokuseringsförmågan, så går det numera bättre att skriva. Däremot sätter dyslexin käppar i hjulet och får mig att missa bindeord och ändelser.

För övrigt upptar hjärnan 2 procent av kroppsvikten, men som förbrukar 20 procent av all energi.

LÄS MER. ”Spring Kent, spring!”

KentÖvik

Full gas eller tvärnit

Av , , Bli först att kommentera 3

Blåsigt väder idag. Vaknade tidigt för att åka till hälsocentralen och lämna en del blodprover – men så somnade jag om. Försent. Får bli ett uppdrag för morgondagen. Periodvis i mitt liv drabbas jag av igångsättningsproblem. En mur av oro och ångest ställer sig i vägen för det som måste bli gjort. I dag. Det blir förstås ett misslyckande som lämnar ytterligare sår i själen.

Efter att ha skrivit om min psykiska ohälsa i självbiografin ”Spring Kent, spring!” får jag rätt så ofta frågor om åkommor som Bipolär sjukdom och ADHD. Många av frågeställarna försöker även att sätta ord på ”röran i sitt liv” genom att skriva biografier. Uppmuntrar dem att fortsätta. Om man inte tar makten över sin egen berättelse, så gör nån annan det.

KentÖvik

Kort om ADHD

Hyperaktivitet med uppmärksamhetsstörning är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som påverkar förmågan att fokusera och koncentrera sig på en specifik uppgift. Man har även en överdriven aktivitet och impulsivitet. Kort uttryckt: det kan emellanåt gå fort och fel. Något som bland annat kan drabba kontakterna med andra människor. Det innebär att man kan ha olika problem i vardagen. En vanlig svårighet är att man lätt blir störd av att vara i röriga eller stökiga miljöer, och att det är svårt att komma igång med vissa uppgifter, om de inte känns motiverande, eller att det är svårt att bli klar med det du håller på med. Alltså: En usel förmåga att hantera gas- och bromspedalerna. Antingen blir det full gas – eller en rejäl tvärnit.

ADHD debuterar i barndomen och kvarstår under tonåren och upp i vuxen ålder i 40 till 70 % av alla fall.

Här en lista från webben Doktorn.com med typiska symtom:

  • Svårt att koncentrera dig och har många tankar och idéer i huvudet på samma gång.
  • Svårt att komma igång med uppgifter.
  • Svårt att komma ihåg långa instruktioner.
  • Kan ha svårt att skapa ordning och struktur omkring dig.
  • Svårt att passa tider.
  • Glömmer eller tappar ofta bort saker.
  • Vanligt att skjuta upp saker tills det blir försent.
  • Jobbigt att skriva eller läsa.
  • Göra saker ibland utan att tänka efter före.
  • Stort behov av att röra på dig.
  • Vara orolig, ha ångest eller ha svårt att sova.
  • Trött av att umgås länge med andra.
  • Svårt att reglera ditt humör.
  • Kan vara extra stresskänslig.
  • Svårt att vara flexibel. Att vara flexibel handlar om att klara en förändring, när något inte blir som du har tänkt.

Som med många diagnoser är symtomen, eller tecknen, varierande från person till person. Viktigt att veta är att man föds med ADHD.

skam

Det finns en rad missuppfattningar om vad Adhd är. En av de vanligaste är att barn och vuxna med Adhd inte skulle vara lika smarta som andra. Fel, fel. Många ADHD-barn är jäkligt smarta. Det är också vanligt att människor med ADHD är särbegåvade och blir mycket duktiga på vissa områden. Det är inte ovanligt att de är rysligt kreativa.

Alla med ADHD är olika. En del är utåtriktade och sociala medan andra är mer introverta. Vissa är passiva och har svårt att komma igång med saker, medan andra får mycket gjort om de väl är motiverade.

Kom ihåg: Barn och ungdomar med diagnosen ADHD löper överhängande risk att bli missbrukare som vuxna. Studier visar att varannan vuxen med ADHD utvecklar missbruk.

För övrigt är fördomarna kring psykisk ohälsa det som skapar de djupaste såren.

Beställ ”Kent spring, Kent!” Länk >>>