Etikett: Älskade Ester

Bokningar i Norrbotten

Av Kent Lundholm, 31 oktober 2021 kl 05:21, Bli först att kommentera

Lek inte med tiden. Det rubbar kroppens biologiska klocka.

04.27 visar datorns klocka, medan armbandsurets visar 05.27, vilket torde tyda på att det är i natt som vi klev in i vintertid. Då armbandsuret och köksklockan ska ställas tillbaka. Det har jag totalt glömt. Fast det spelar ju ingen roll då jag brukar vakna vid denna tid, oavsett vintertid eller inte. Förstår inte varför vi ska i dessa moderna tider ska hålla på och leka med tiden. 2018 fanns ett förslag i EU-parlamentet att sommartiden (och vintertiden) skulle skrotas 2021, men det visade sig att merparten av EU-länderna ville ha kvar ”klockvridandet”.

Nu har Parlamentet sagt att det är upp till vart ett medlemsland att avgöra om man vill avskaffa sommartiden. Det finns även tankegångar om att införa permanent sommartid. Vilket skulle leda till mer mörker under vintertiden, under en period då vi behöver mer ljus för att vår biologiska klocka inte ska slå larm om ljusbrist och påbörja en depression. Vi behöver morgonljuset i starten av dagen för att våra kroppsliga system ska fungera. Morgonljuset väcker oss och eftermiddagsljuset ser till att behålla den rytm vi har i kroppen.

En rubbad dygnsrytm gör oss mindre produktiva och tar på kropp och psyke.

Sex författarbesök kvar av min långa turné med Älskade Ester. Det blir sjutton nedslag runt om i länet och med ytterligare en bokning i Lycksele den 8 december (11.00 sjukhusbiblioteket) blir det med Esterdagen i juni fem framträdanden enbart i Lycksele. Sex om jag räknar in Knaftens bygdegård den 8 december 14.00.

Lycksele 28 oktober.

Roligt är att jag fått mina första bokningar i Norrbotten. Boden och Piteå i april 2022. Det är tydligen så att en hel drös av mina läsare uppe i norr, besökt biblioteken och undrat när författaren Kent Lundholm ska besöka Norrbotten. Så nu utökas mitt revir, vilket torde leda till fler nya läsare – och då i synnerhet av min senaste roman Älskade Ester.

Men norrbottningarna borde känna igen sig i mina inlandsromaner; det karga landskapet, de ensliga platserna och det tjurskalliga kynnet som präglar mina karaktärer.

Handlingen till Vedtjuven kom till efter en verklig händelse i Norrbotten; en notis i Piteå tidningen som jag klippte ut i slutet av 1980-talet och som blev en roman och ett filmmanus 2012.

Vedtjuven utspelade sig på riktigt i Norrbotten.

Verkligheten slår ofta fantasin. Som den om hur en gubbe i Norrbotten hämnades på en vedtjuv genom att borra ett hål i en vedklabb och stoppa in dynamit, varvid tjuvens vedpanna exploderade och huset brann ner till grunden.

Lider av tidsanemi

Av Kent Lundholm, 23 oktober 2021 kl 08:19, Bli först att kommentera

Fem dagars ledighet. Sedan bär det av mot Lycksele för att berätta om Ester, fjärde framträdandet i Lycksele, om jag räknar med Esterdagen i juni. Kan bli en femte, om bokningen i Knaftens bygdegård blir av. Ständigt detta framåtblickande. Blicken fastspikad vid horisonten. Tidsanemi. Kompis med harmen.

Spring Kent, spring! Signera all världens böcker.

Tiden – ett hot och en möjlighet. Jag har tidigare skrivit och sagt att jag inte hinner skriva någon fler roman. Hinner inte, orkar inte. Tre års skrivande är orealistiskt med Herr Parkinson hängande över mig.

”Tiden efter Ester” är en titel som tilltalar mig: en slags självbiografi som beskriver allt som skedde i samband med boksläppet. Om det inte blir genomförbart, skulle jag kunna skriva om skrivandet, en slags handbok om skrivandet i stort och smått; en bok som vänder sig till de som ville bli författare.

Om jag, med alla hinder, klarat av att skriva sju romaner och en självbiografi, så borde det finnas fler som fixar det. Däremot kan jag inte hjälpa och tipsa de som saknar vilja och uthållighet. Saknar man dessa egenskaper kan jag endast rekommendera ett inköp av ”Stora trolleriboken för hemmabruk”. Det finns helt klart något som kan benämnas för skrivandets smärta. Naturligtvis finns det även ett skrivandets glädje. Ni som klarar av att dagligen sitta på ändan och skriva, år efter år, kan redan nu börja att samla på detaljer, läsa in sig på de ämnesområden som hakar tag i en kommande roman – kunskaper som författaren kan ha nytta av när det i framtiden blir tal att ”skriva mellan raderna”. Det är i radernas och ordens mellanrum som livets väsen finns. Ett sådant manus har jag liggande, i stort sett klart.

Vintern 2020 var rullatorn min vän.

I det dunkla, i dimman, kan vi göra orden klara, tydliga. Genom lära sig att använda språkets alla möjligheter, kan vi göra oss förstådda. Många författare trasslar till sitt språk i en önskan att visa hur ”mycket man som författare kan”, vilket ovillkorligen leder till att man strävar bort från sitt språk. Glöm inte bort att använda dig av det du upplevt, berättelserna som finns kvar i dina sinnen och minnen. Kring det kan man sedan bygga på med det fiktiva.

Men för att detta ska bli verklighet måste man ha ett språk.

I allt vi ämnar skriva måste vi finna drivkraften, i Älskade Ester, var drivkraften att ge henne upprättelse. I viss mån att betala av en skuld. Det som är bland det svåraste i skrivandet är att finna den rätta berättarrösten och dess tonläge. Jag trasslade till det rejält när jag i de första versionerna av Älskade Ester, lät en diakonissa vara berättare. Men Ester och diakonissan kom inte överens.

Ska jag bli poet?
Jag har en stor mängd poesi som blivit liggande och som jag emellanåt filar på. Ibland bråkar jag med EN dikt i Månader. Somliga dikter är riktigt bra, men om det räcker till en diktsamling vete tusan. Jag är ju inte någon poet i grunden. En bra dikt har en inbyggd harmoni i orden – det svåra är att skriva vackert om något som har en djupare mening. Resultatet blir ofta en massa ytliga ord som inte betyder något annat – förutom att vara vackra.

Skriva noveller
Jag har börjat peta i gamla och nya noveller, men har ju så rysligt svårt att skriva kort. Minns tiden som journalist och de arbetspass då jag skulle skriva notiser. Det är svårt att skriva kort och begripligt. Att sno ihop ett mittuppslag är enklare, än att i korthet beskriva en trafikolycka eller kommunstyrelsens ja/nej till ett ärende. Vad gäller novellerna, så har jag prövat en teknik där jag lägger anslaget så nära slutet som är möjligt. I några noveller finns mycket riktigt anslaget i de två, tre sista rader.

Tiden – ett hot!

Filmmanus?
Jo, tankarna går ofta till de filmmanus som jag skrev mellan år 1998 och 2005 och nu har frågan kommit från en producent, att jag borde ta mig an ett av de längre filmmanus jag skrev: ”All världens lycka” (3 x 60 minuter), som var tänkt att bli en TV-serie, regisserad av Kjell-Åke Andersson, med Daniel Alfredssons (Chef på SVT Drama) som delfinansiär. Allt var klart för filmstart 2004 – då SVT Drama ”rasar sönder och samman” av nåt internt bråk där TV-sporten fick ökade anslag, som togs från Drama. Plötsligt var där nytt folk. Ingen av dem kände till någon TV-serie vid namn All världens lycka. De tiotal personer som stöttat mig med kontakter, manusbearbetning, lön, försvann och upplöstes, och jag där stod jag med en bunt med filmmanus. Dessutom var där ett flertal producenter/regissörer som ryckte i mina novellfilmsmanus: Vedtjuven och ett tiotal till. Även de projekten gick i stöpet.

Ni förstår min tvekan att använda den tid jag har kvar, till att riskera ett hårt arbete med manus som bara blir liggande. Samtidigt finns där en kittlande nyfikenhet. Faktum var ju att det en gång fanns en hel hop med kunnigt filmfolk som höjde mina filmmanus till skyarna. faktum är att orsaken till att det inte blev några filmer, berodde på bristande ekonomi – inte på grund av mina manus.

En kort, kort roman?
Romanen om farmors mor Maria ropar på min uppmärksamhet. Kommer trots allt inte förbi berättelsen om min farmors mor Maria och hennes märkliga resa i geografin och den skam hon var tvungen att bära resten av livet. Men hinner jag skriva denna roman?

Ett litet barn söker sig till föräldrarnas trygghet. En författare skriver för att bli hörd och sedd genom sina ord. Paniken rör sig i mitt bröst. Den gör det var gång jag påminns om mitt öde, om att jag kommer att förlora mitt språk. Hur trögheten i mina tankar kommer bli än värre. Vem, vad blir jag utan språk? Jag är ju författaren som med MITT språk berättar för andra hur världen gestaltar sig, hur den kan förändras, bli tydligare genom den fantasi som jag levt i sedan barndomen.

Bäckmyran. Torpet, det rödmålade. Mitt hem.

För närvarande känner jag mig inte hemma någonstans. Jag har blivit en uteliggare bland minnen, liggande på en bädd av harm. Jag förflyttar mig mellan de rum där bokstäver, ord och meningar är inristade i väggar och tak. Men rummen kan inte sammantaget bli ett hem. Jag hade ett hem i det rödmålade torp som nu bebos av andra människor. I tonåren längtade jag mig bort från torpet i Bäckmyran, glömde platsen, till dess jag började skriva och snart börja inse att allt jag skriver om utspelar sig i och utanför torpet.

Ilskan bottnar ofta i oro och rädsla. Det gör mig till en stridbar figur. Har kommit på kant med ”hela världen”. Slåss för att få svängrum, för att hitta hem och att under tiden hitta rätt nivå för att beskriva de minnen jag har kvar – med ett språk som förtvinar, för att sedan försvinna.

Kanske bottnar allt i min oförmåga att uppskatta och njuta av det jag har; det jag faktiskt har åstadkommit – efter att ha levt ett liv i 200 km/h. Vad ska det bli av den där pojken iklädd en kropp som tillhör en gammgubbe; en man som inte kan lära sig att leva i Nuet – som går armkrok med sin harm.

Få kan leva på sålda böcker

Av Kent Lundholm, 17 oktober 2021 kl 08:57, Bli först att kommentera

Sovit ut till 05.00. Efter tre dagars polemasande mellan mina rum håller jag på att vakna. har dessutom städat, tvättat kläder och samlar mod inför ”tuffa veckan” då jag har tre framträdande tre dagar i rad. Tisdag i Boliden, onsdag i Skellefteås nya Sarahus och detta avrundas med torsdagens besök i Malå. Patrik Frohm spelar och sjunger vid de två senare föreställningarna. Lena följer med på alla tre platserna och hjälper till med bokförsäljningen. Läs mer på webbens bokningslista.

Ute på turné. Författare måste synas, så att folk läser mina böcker.

Förlaget har snart sålt ut fjärde upplagan, så inför julen trycks upplaga nummer fem – Älskade Ester släpptes första veckan i juni. Något liknande har varken jag som författare eller det lilla förlaget Ord & visor varit med om. Detta utan att vi knappt nått utanför länsgränserna, men det rör så smått på sig. Inte minst kan jag se att biblioteken i hela landet köpt 1-4 ex och att köerna för att låna boken är lång.

Somliga tror att jag blivit stormrik av denna succé. Men för att en kontrakterad författare på ett traditionellt förlag ska kunna ta ut en månadslön i nivå av en svensk medianlön, måste denne skriftställare sälja mellan 50 000 och 100 000 exemplar – och sådana försäljningsmängder är jag inte i närheten av. Inte ens i fantasin. Då måste boken uppmärksammas rejält av storstadstidningarna, vinna nåt stort pris och bli ”känd” från Malmö till Kiruna. Merparten av de böcker som sålts är till f-pris 160 kr/st som är praxis när ett förlag säljer böcker till bibliotek och den fysiska- och nätbokhandeln. Vilket är snudd på ett nollsummespel.

Det är roligt att det ännu går att sälja pappersböcker, i varje fall Älskade Ester. Men trots romanens popularitet märks det att folk allt mer lyssnar på ljudböcker och läser digitala E-böcker. När jag åren 2006 till 2016 turnerade med Konungarnas konung, Vedtjuven och Spring Kent, spring sålde jag mellan 70-150 böcker vid vart framträdande. Något hände 2019 med ”Män som spelar schack” då jag fick vara glad för 20 sålda exemplar på vart ställe, trots bra recensioner och fina reportage. ”Älskade Ester” ligger på knappa 30-40 sålda exemplar per framträdande, trots fantastiska recensioner och många fina reportage. Ständigt denna fråga: ”När släpper ni ljudboken?” Ja, när? Att läsa in 600 sidor tar ett fyra-fem veckor (jag fixar det inte med min Parkinsonröst), sedan måste vi leja in någon som redigerar inspelningen – sedan kommer de stora problemen. Ska förlaget sälja den via sitt distributionsbolag, eller sälja via sina egna kanaler – vilket gör ljudboken dyr för köparen då portokostnaderna läggs på toppen. Eller sälja den via nåt av ljudboksförlagen, med risk att de klipper ner inspelningen och sabbar handlingen. Att sälja hela inspelningen innebär en förlust om vi räknar in arbetskostnaderna. Alternativet är att ljudboksförlaget gör hela jobbet och sedan betalar 1-4 kronor per sålt exemplar som enligt kontraktet med förlaget (som står för produktionen och när de fått igen för sina utlägg delar jag och förlaget 50/50 på vinsten.) Så vad gäller en ljudbok så vete gudarna om det blir av. De stora bolagen bedömer inkomna manus både vad gäller säljbarheten som pappersbok och som ljudbok. Ett sådan koncept ger mer i vinst.

Hur många får signera 300 böcker?

Talboken är klar och finns på biblioteken och kan lånas av folk med lässvårigheter (Adhd, synfel etc). Har lyssnat på den och det lät okej – förutom att den som läst in boken hade problem med de dialektala uttalen. Jag har börjat med podcast och i det fallet skulle jag kunna ta betalt per lyssnat avsnitt, men det är krångligt och det krävs mängder av lyssnare. En lyssnare betalar inte mer än 20 kr per avsnitt – om man inte är ”kändis” och poddar om fruktsamma bantningsmetoder eller pratar ytligt om deckare. Nä, saknar ork till sånt.

Det är inte många författare som säljer 100 000 exemplar. Då räknas försäljningen ihop med pappersboken med hårda pärmar, pocketboken och ljudboken. Det jag tjänar pengar på som författare är vara en av de 3000 medlemmarna i Svenska författarförbundet och därmed kunna få ett och annat stipendium – vilket jag fått gånger flera och då dessa ges utifrån bokens kvalité (hur pass bra den är) så kan jag efter tre stora stipendier på 70 000-100 000 kr och 4-5 mindre 30 000-50 000 kr, utan att förhäva mig, påstå att jag är en rätt så hygglig författare. 60 procent av dagens etablerade författare arbetar halvtid med ett helt annat yrke för att ha råd att överhuvudtaget ha råd att skriva. Själv är min ekonomiska grund en sjukpension.

Under pandemin 2020 gick firman back och visade på ett underskott på 10 000 kr.

Det är på turnéerna i samband med bokutgivningarna jag tjänar mest. Eftersom jag alltid fått många inbjudningar från länets bibliotek och med ABF i ryggen som skjuter till pengar till mitt arvode, så turnerar jag allt vad min kropp orkar. Jag lär vara Västerbottens mest bokade litteräre författare, vilket ofta leder till 15-20 författarbesök. Jag har även publikrekord på en rad bibliotek (i Lycksele förstås där jag dragit mer publik än självaste Torgny Lindgren). Oj, sitter jag här och skryter?

Men det räcker ju ändå inte till en månadslön, än mindre till tolv. Mellan bokutgivningarna som i snitt är tre år, uppstår ett ekonomiskt glapp. Jag skriver krönikor, försöker sälja en och annan kortnovell, vid två tillfällen har jag turnerat med Linda Marklund och framfört ett 20-tal berättarföreställningar. Allt viktigare kanaler för mitt författarskap är att nå mina läsare, och framtida läsare, genom den digitala världen. Denna blogg (och ett par till) är ett sådant exempel, försöker även vara flitig genom läsa in avsnitt på min pod cast, och ständigt uppdatera min webb -genom att synas och höras på Facebook, där man med fördel lägger upp ett flertal sidor om författarskapet och är aktiv på FB-sidor som sysslar med litteratur, berättande, dialekter. Jag lägger ner åtskilliga timmar på att ”synas i det snabbt försvinnande flödet.” Något som tycks reta somliga. Okej, berätta hur man ska få sina litterära alster sålda och lästa utan att visa upp sig? Gömma sig i källaren?

Många ingångar till skapandet av romanen.

Nu har framtiden blivit mörk. Skämtandet om att jag är Övre Norrlands sjukaste författare har blivit till en sanning, nu när Parkinson sakta men säkert bryter ner kroppen och stjäl mitt språk: Mina arbetsredskap. Någon fler turné lär det knappast bli, nu när jag inte orkar skriva någon fler roman. Dopaminbristen i min hjärna gör tankarna tröga, långsamma och jag har fått allt svårare pricka tangenterna.

Jag som är en relativt okänd författare (utanför länsgränserna) är ju beroende av att bli uppmärksammad i media. Med Älskade Ester har jag för första gången blivit omskriven i några rikstäckande tidskrifter – men samtidigt har några av länsmedia totalt bojkottat mig och Ester. Jag har hört en av deras kulturredaktörer säga att jag genom åren synts ”för mycket” och att jag därför blivit satt i någon slags karantän. Detta trots att det finns en mängd ingångar i berättelsen om mitt författarskap: Om vem Ester var, om att Lyckseleborna ”krävt” två extraföreställningar och att de köpte hela första upplagan, att jag satt två timmar och signerade 300 av de förhandsbeställda romanerna. Dessutom ämnar politikerna i Lycksele, efter att ha läst min roman om Ester, resa en staty och döpa gator till hennes ära. Åtminstone går det att föra ett samtal med mig angående mitt påstående att detta är min sista roman, om författaren som drabbats av Parkinson och riskerar att bli lika talför och smidig som en runsten.

Ännu går det att få en recension, denna från VK.

Jag förstår att det är trångt på kultursidorna, som numera ofta döpts om till ”Kultur och nöje” (även underhållning borde rymmas i vinjetten). På den tid jag var kulturredaktör på Folkbladet (1997-1998) stod det Kultur längst upp på den sida jag dagligen skulle fylla med kultur, som i första hand utspelade sig i tidningens spridningsområde. Med tiden ökade trycket från ”nöjesvärlden” och även från tidningens ledning att även ”fotboll och dansbandsmusik är kultur”. I dag brottas dagens redaktörer med att ge plats åt det litterära, konsten, populärkulturen. Recensionerna har förlorat den striden. Fram till 2016 så kunde jag klippa ut 10-15 recensioner veckorna, max ett par månader efter utgivningen. Numera blir det ett par-tre stycken. Det ta gäller ju inte enbart mina romaner. Vad gäller länsmedia kan det röra sig om en kombination av utrymmesbrist, ett medvetet val av vilka som bör recenseras eller att jag som person anses ha synts tillräckligt under årens lopp.

Förlaget har slutat att skicka ut recensionsexemplar till storstadstidningarna, då det är meningslöst och bortkastade pengar. Stefan Eklund f.d kulturchef på SvD har i en intervju sagt att kriterierna för om en bok ska recenseras eller ej avgörs av 1. VEM som skrivit boken. 2. VEM som ger ut boken. 3. Hur boken ser ut (stilrena omslag vinner över plottriga, grälla omslag). 4. Böcker från Bonniers och Norstedts recenseras alltid. 5. Några få småbolag som ger ut kvalitetslitteratur. 6. Kritikernas egna favoriter.

Jag har med åren insett värdet att vara författare på ett mindre, familjärt förlag, där förläggaren ger sig tid att granska mina texter. Jag har varit aktuell för utgivning på ett stort förlag, men tackade nej i lojalitet till det lilla förlaget Ord & visor. Rykten har hörts med påstående att jag betalar förlaget för att ge ut mina böcker, vilket är helt fel. Jag är och förblir kontraktsförfattare. Jag känner mig delaktig, och ansvarig, i processen då en roman blir till en pappersbok med hårda pärmar. Jo, förläggaren ville göra en ”snygg bok” så mitt under brinnande pandemi åkte han till Litauen och lät ett tryckeri trycka första upplagan, inbunden, på beständigt papper, med hårda pärmar och tjusigt omslag – och med titeln Älskade Ester i äkta guld. Upplagorna 2-5 blev ett billigare alternativ i Danskt band.

Det har under en tid diskuterats om de författare som säljer sig som en ”produkt”, som bakar samman sitt författar-Jag med ett kändisskap i största allmänhet genom att synas i nöjesprogram och delta i kändisminglet eller visa kläder i modemagasin. Men det är ju de fåtal författare som inte behöver bry sig om kritik överhuvudtaget, utan gör som det som faller dem in. De som sålt böcker för hundratals miljoner kronor. Jo, det finns författare som lägger mer tid på att bli ett varumärke, än på att skriva bra, litterära texter. Ett annat fenomen som media intresserar sig för är alla övriga kändisar som fått för sig att skriva en bok eller låter någon kändisförfattare skriva en biografi. I det fallet torde läsarna välja bok efter graden av kändisskap som skrivit boken. Om så än boken borde invirad i julklappspapper.

Stort reportage i Vi gjorde att jag nådde utan för länet.

Kanske ses mitt engagemang i det kulturfenomen som pågår i Lycksele. I Älskade Esters kölvatten läser folk som aldrig för – och då min roman. Kanske tror de ”tysta” redaktionerna att jag ligger bakom det som sker i kommunfullmäktige och sossarnas förslag att resa en staty och kyrkans kulturmärkning av Esters grav (samtidigt som min roman blev aktuell). Kan det var därför en intervju om den eventuella statyn, inte platsade på kultursidan utan placerades under vinjetten ”Politik” – så jävla oförskämt.

Istället för att ta reda på vad denna kulturyttring innebär för lilla Lycksele, så skapas det konspirationsteorier om min person. Men det är klart har man som jag öppet i media berättat om min bipolära sjukdom, mina tidigare missbruksproblem (12 år sedan), min stroke och nu drämmer till med att jag ska sluta skriva på grund av en sjukdom, blir misstänkliggjord. Det finns hur många fördomar som helst kring dessa åkommor och ämnen. En ”sådan som Lundholm” kan utifrån dessa fakta lättare avfärdas ”Den galne författaren”. Jo, jag har hört trummorna nere på stan: Att jag börjat supa igen och att jag fejkar min Parkinson – bara för att stilla min kåthet att synas.

Ingen kulturjournalist gör några analyser om den makt som media och recensenterna förfogar över – som med sina tolkningar av de i blod skrivna berättelserna, antingen kan lyfta en författare eller trycka ner denne i en surmyr, långt inne i Baklandet. Författarna bakas i samma deg som Sean Penn skilsmässa och för tusende dagen i rad: En notis om Läckberg som ”funderar” på att skriva en ny deckare. Nej, någon konsekvens tycks inte finnas.

”Lundholm, du har ju gått och blivit bitter”, sa en polare till mig härförleden.
”Bitterheten håller mig vid liv”, blev mitt svar och tänker på alla stängda dörrar. Visst tusan ärvde jag en kofot efter farsgubben?

Skulden och upprättelsen

Av Kent Lundholm, 10 september 2021 kl 04:42, Bli först att kommentera

Lilly vid Esters grav. (VK)

Det går i ett rasande tempo. Hänger inte med. Allt det som sker kring Ester tycks drivas av en själv gående maskin. Allt sprunget ur min roman ”Älskade Ester”. En katalysator som öppnat Lycksele kollektiva minne. Jag är glad. Tar emot allt beröm, vilket gör mig en aning starkare. Nästa tisdag lägger Lilly Bäcklund sin motion i fullmäktige; om att resa en staty till Esters ära och att dessutom döpa en gata i hennes namn.

Lilly Bäcklund frågade mig om jag funderat på hur en staty ska se ut och var den ska placeras. Jag svarade att jag för mitt inre ser en naturtrogen staty är på väg till eller från kyrkan, hasande fram i stora skor, men som ”fryst fast” i Långsamheten då hon precis passerat gränsen för evigheten.

Flera av mina vänner och bekanta menar att lämnat spår efter mig, vars avtryck kommer att synas länge. Det är möjligt, men min målsättning har varit att ge Ester upprättelse.

Drivkraften har varit skulden – den jag burit på sedan vintern 1973 då jag inte ingrep när mobbarna styrde omkring med Ester och lekte att hon antingen var ett lok eller en plog. (Japp jag minns flera av de mindre modiga männen.)

En ramsa jag hörde vidden tiden – tidigt 70-tal:
Den som är liten och klen, får gå till Frälsningsarmén,
medan den som stor och stark, får gå till Folkets park.

Det har varit drivkraften, skulden. Men samtidigt fick denna händelse att som vuxen vid ett flertal ingripa och gå emellan då folk tänkt slå varandra och med min skarpa blick och bestämda röst avstyrt situationer dom kunnat sluta i en katastrof. Jag skällt ut nazister, bett dem lämna mitt bord och dra dit pepparn växer. Jag har i skrift gång på gång i mina krönikor, på denna blogg attackerat knäppa idéer och handlingar, trots att det medfört hot och trakasserier.

14-15 år en ålder då rädslan fick mig att fly.

Den feghet jag som stoppade mig som femtonåring, som grundade sig i min rädsla, var en vändpunkt. Jag är fortfarande feg och en rädd människa, men har i vuxen ålder ständigt ”plattat till” vuxenmobbare, sverigedemokrater, nazister, konspirationsteoretiker, vaccinmotståndare och de som i största allmänhet uppfört sig dumt. Enbart med ord. Strindberg uttrycker detta så väl: ”Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid.” Detta om feghet.

En del läsare har listat ut de ”Hitchcockare” som jag gjort i ”Älskade Ester.” Den store film regissören Alfred Hitchcock hade för vana att dyka upp korta ögonblick i sina filmer. Han kunde stå i en kö till en biograf, passera över en gata och det blev en sport att upptäcka honom.

Jag har varit övertydlig i mina ”uppdykanden” i texten, handlingen. Jag är Skriftställaren, som nog alla upptäckt, berättaren som styr hela historien, rösten i och mellan raderna. Jag dyker upp i Vänjaurträsk skola i form av den ljushårige, skrattade Tore; grabben som inte kunde sitta still: En kopia av ADHD-Kent och som sagt han som befinner sig vid torget i Lycksele när mobbarna ger sig på Ester.

Reportage i Lokaltidningen.

Skriver manus till mina återstående framträdanden. De två första i Umeå och Lycksele drog jag och Patrik Frohm, trubaduren, rejält över utlovad tid. Det krävs skärpning. Men det tar tid att skriva olika typer av manus, beroende hur mycket publiken känner till Ester Duva.

Patrik Frohm, den glade trubaduren

Utanför Lycksele krävs fördjupningar. I Åmsele, under LittFors, då vattnet, älven, forsarna ska beskrivas tillsammans med Ester, så kämpar jag med att fläta in Häradshövdingen Thomasson i handlingen: En portalfigur i räddande av Vindelälven. Mina kvarvarande framträdande, i fall ni vill komma och lyssna:

22 september
EXTRAFÖRESTÄLLNING
Trubaduren Patrik Frohm medverkar
Lycksele
18.30 MB Biosalongen
Arrangör: ABF

7 oktober
Storuman 18.30
Medarr: ABF Västerbotten

13 Oktober
Åmsele 18.30
Trubaduren Patrik Frohm medverkar
Medarr: ABF Västerbotten

19 oktober 19.00
Bolidens bibliotek
Berättarfestivalen
Medarr: ABF Västerbotten

20 oktober 19.00
Skellefteå stadsbibliotek
Berättarfestivalen
Medarr: ABF Västerbotten

21 oktober 19.oo
Malå bibliotek
Medarr: ABF

28 oktober 12.00
Lycksele sjukhusbibliotek
Medarr: ABF Västerbotten

2 november 14.00
Umeå, Väven
Medarr: ABF Västerbotten

15 November
Ånäset, kväll
Medarr: ABF Västerbotten

Hotet mot de små förlagen

Av Kent Lundholm, 13 juli 2021 kl 11:48, 5 kommentarer

En resa norrut genom ett kokande land.

Det är inte ofta som jag sover med öppna fönster och med flera fläktar surrande intill sängen, och ändå plågas av värmen. Vi anlände till i går till Skellefteå, efter ett besök hos Johansson ute i hans fina stuga i Getskär (Sikeå), där många berömda schackturneringar spelats (som delvis varit underlag för min förra roman ”Män som spelar schack.” Utmattad av värmen somnade jag tidigt – och vakande ett flertal gång av våldsamma ”senadrag”, i vaderna. Obalans i kroppens vätskor.

Besökte i går min förläggare Göran Lundin på det lilla förlaget Ord&visor, som överlämnade ett par exemplar av andra upplagan av ”Älskade Ester”; denna gång tryckte i Sverige och i Danskt band, med halvmjuka pärmar. Böckerna blev riktigt fina.

Portot för var Esterbok höjs till 120 kr.

MEN … Det hänger ett stort, svart orosmoln över förlaget och alla andra mindre förlag i landet, som till stora delar säljer böcker till läsare, bibliotek, bokhandlare – antingen genom att vara ”postgubbar” eller lagra sin upplagor hos grossister som sköter om att skicka ut läsarnas beställningarna och leverera böcker till bokhandlare och bibliotek. Även om det är dyrt, så är det nödvändigt för Ord & visor som säljer så pass många titlar per år.

Nu kommer den stora chocken som hotar många mindre förlag: En chockhöjningen av portot som äter upp stora delar av vinsten.

Ta min roman ”Älskade Ester” som exempel, som väger ett 1,1 kg med sina 600 sidor, vars porto redan tidigare legat högt: 90 kr per bok. Med den nya portohöjningen ökar kostnaden för var bok till 120 kr (plus 30 kr per bok). Det blir en rejäl merkostnad för en roman vars första upplaga såldes slut efter 3 veckor! Med ett F-priset 160 kr (det pris som bokhandlare, bibliotek får köpa ett exemplar för), blev vinsten 35 kronor för förlaget och 35 kr till författaren.

Ökade portokostnader med 30 kr per bok.

Nu har portot för samma bok höjt till 120 kr per bok, leder till att med den andra upplagan sjunker vinsten rejält. Egentligen borde förlaget ta ut ett pris på över 300 kr/bok för att få en rimlig vinst per exemplar, men det når smärtgränsen för många läsare. Portohöjningen kan i vissa fall bli ett nollsummespel; Ingen vinst alls.

När förlaget sålde slut på 1:a upplagan på tre veckor, via förhandsbeställningar och genom vårt försäljningsställe i Lycksele (Skogsmuseet) så verkar folk tro att vi blivit smått rika på antal sålda exemplar. Icke. Redan tidigare portokostnader på 90 kr åt upp en hel del av vinsten – än värre blir det nu när portot ökar med 30 kr/bok. Det är en smärre katastrof.

Detta borde vara ett het ämne att skriva om.

Detta borde någon kulturjournalist skriva om. Ord & visor har bidragit till fatt berika den västerbottniska berättartraditionen. De har många gånger tagit hand om de författarskap som inte fått plats hos de stora förlagen – dessa Drakar som numera alltmer inriktar sig på ljudboksmarknaden. Det innebär på sikt även ett hot mot pappersböckerna. Färre pappersböcker kommer att ges ut, för att istället ta emot färdiga ljudboksmanus från en kader av nya ”författare”. En ljudbok som inte ”stör” lyssnarna med tillbaka blickar, märkliga ord, svåra namn på karaktärerna. Det ska vara lagom långa kapitel och en miljon cliffhangers. Man ska kunna med hörlurarna på, kunna lösa ett mord samtidigt som du joggar eller målar om huset. I det läget kommer de små förlagen att spela en viktig roll för att inte missa de berättelser som ”slaktas” till ljudböcker.

Ovan på detta: Chockhöjningen av portot.

Nu står hoppet till att jag lyckas sälja riktigt många av förlagets böcker under min höstturné (12 till antalet). Kanske kan jag motivera till stödköp från länets läsare. 100 sålda böcker skulle i varje fall täcka den senaste fakturan för det nya portopriset.

Under Esterdagen kom cirka 300 personer för att få sina böcker signerade.

Någon större hjälp av media är inget som jag hoppas på. Bra den lilla tidningen Lokaltidningen har visat intresse för det kulturfenomen som ”Älskade Ester” orsakat i Västerbottens inland – ”Esterfebern”.

På torsdag åker vi norrut. Ska överlämna ett beställt recensionsexemplar till NSD:s kulturredaktör som tycker att storyn om Ester verkar intressant – och ”Esterfebern” hos befolkningen i Lycksele med omnejd. Även andra tidningar och tidskrifter har hört av sig. Medan länets kulturredaktioner kniper käft.

Det är sorgligt.

Författarturné med Parkinson

Av Kent Lundholm, 19 juni 2021 kl 08:17, Bli först att kommentera

Värmebölja? Ja, nyhetsfolket i Stockholm påstår det.

Midsommarljuset har parkerat utanför mina fönster, även om det är en grå dag. I landets södra delar håller en värmebölja på att dräpa gammfolket. Här frys däm ihjäl i nolavädret. Sverige är ett avlångt land. Då blir det olika slags väder beroende var du bor. Men i morgonprogrammen och i nyheterna som sänder ifrån värmeböljans begränsade geografiska område, så vill de mena att hela Sverige badar i svett. De talar om ”vår” svåra hetta. VI-formen angår i detta fall (som många andra) de som bor i Sveland, helst i Stockholm och allra mest de som befinner sig i nyhetsstudion. Jag kan rapportera till Er i Stockholm: I resten av landet blåser det nolavind i alla väderstreck och regnet kommer snart att börja falla från de blygrå molnen. Klockan 07.30 visar MIN utomhustermometer 13 grader. Bara så att ni vet.

Från ett framträdande 2019.

Bokningarna droppar in och det kommer att bli full huggning. I morgon söndag är det sommar- och kulturfest i Froms trädgård. Musik – och en inbjudan till Författaren att komma och berätta om Ester. Sedan blir det semester fram till den 25 augusti då jag framträder på Pilgatan här i Umeå och veckan därpå åker jag till Lycksele. Den 1 september verkar det bli två föreställningar i MB – på en och samma dag. Tufft, men det ska nog gå bra om jag får vila ett par timmar mellan mina framträdanden. Det är ju så många i Lycksele som vill höra mig berätta om Ester – och så många som vill ställa frågor.

I oktober har det klumpat ihop sig. Då måste jag ”sitta ihop” och gör allt för att sparka Parkinson ut ur bilen.

Den 7 oktober. Storuman, 23 mil bort, som kräver övernattning på Hotell Toppen.
13 oktober. Åmsele. Jag är en de många författar som ska lovsjunga Vindelälven under LittFors.
19 oktober Boliden 19.00
20 oktober Skellefteå 19.00 Berättarfestivalen
2 eller 4 november 14.00 (ej klart med datum) Umeå stadsbibliotek (LitteraTur och Retur)
8 el. 11 november. Kvällsföreställning i Ånäset.
December Boksignering hos Åkerbloms bokhandel.

Jag blir visserligen trött av resandet, medan framträdandet i sig sprider varm glädje i min kropp. Då finns jag, då är jag inte glömd och undanskuffad. Ännu ingen recension länsmedia. Lokaltidningen är på gång med att ge mitt författarskap och min bok ett rättvist omdöme. Vad gäller recensionerna finns det hopp, då ett par litteraturtidskrifter beställt recensionsexemplar. I går bokade ”Parkinson Bulletinen” en intervju, en intressetidning med ett stort spridningsområde och finsk kulturtidskrift beställde ett recensionsexemplar.

”De kommer inte förbi dig”, sa en på förlaget. ”Din roman är för bra för det. Jag tror att läsarna kommer att reagera om du i öppen dager utsätts för denna orättvisa.”

Satt i går och gjorde försäljningsblad och underlag till de som efter mina framträdanden vill handla böcker och inte har Swish i sina mobiler. Jag får offra en get till vädergudarna så att regnet drar förbi redan under lördagen, så att utomhusarrangemanget blir av på söndag.

Hörnefors feb. 2020. Några dagar ställdes alla framträdanden in.

Problemet är att att mina författarframträdanden förlagda på den tid på dygnet då jag är som sämst, då en del av Parkinson medicinerna går ur kroppen, men jag får pröva att ta dem senare på dagen, för att vara mer ”rörlig i tankarna” och inte bli stel som en pinne. Men då blir effekten att jag inte kan sova. Dessa turnéer har pågått sedan debuten 1999 och räknar jag in mina berättarföreställningar, blir det kring 100 framträdande. 90 procent i Västerbotten. Jag ses väl för att vara allt för provinsiell i mitt författarskap, med mina fem romaner om livet i den fiktiva byn Baklandet, som ligger någonstans i Västerbottens inland. Inlandsmännen har blivit noga beskrivna – när jag nu skriver min första biografiska roman om en kvinna, så lossnar det rejält. Första upplagan blev slutsåld på tre veckor, så förlaget trycker en andra upplaga, denna gång i Danskt band med mjuka pärmar.

Min förläggare Göran Lundin har jobbat hårt med min roman ”Älskade Ester”. Trots att vi sålt så bra, mycket bra, så har de flesta sålts till underpris. Våra försäljningsställen, biblioteken, de digitala och verkliga bokhandlarna köper in romanen till F-pris som är drygt hundralappen under vårt eget försäljningspris. Om folk tror att vi blivit rika på denna succé, så tror de fel. Dock har vi blivit rika i våra själar av allt beröm. Det är nu, när jag jag åker runt och framträder, som vi kan sälja till ett pris som kompenserar alla de böcker som sålts till F-pris. För varje bok jag i höst lyckas sälja till ”vårt pris” är pengar som går in i förlaget. När alla skulder är avklarade börjar vi se vinsterna. Det är då vi delar vinsten 50/50. I dagsläget har varken jag eller förläggaren tjänat många kronor. Men om folk köper många Esterböcker under min turné, så kan det bli en slant över.

Några bra recensioner ökar naturligtvis intresset – även i resten av riket. Det är mycket som ska stämma för att man ska bli förmögen på att trycka dyrt producerade pappersböcker. Nu är det ljudböcker som gäller. Jag har fått massor med frågor om när Älskade Ester blir en ljudbok. Ja sög det, har jag svarat. Det är dyrt att göra ljudböcker. Det kostar nästan lika mycket som att trycka en pappersbok. För ett litet förlag finns inte de ekonomiska musklerna som behövs att egen hand stå för inläsning, redigering, ljudkorrekturläsning, omslag – och sedan hitta en produktionskedja. Ibland väljer ljudboksförlagen ut en bok och står för omkostnaderna.

En bok blir till ljud.

1 krona och 50 öre
Det hade skett med författare som skrivit en deckare. Han ringde mig här förleden och berättade att hans bok valts ut av ett ljudboksförlag till att bli en ljudbok. Efter att ha skalat ner sidantalet, kortat kapitlen, tagit bort alla ”svåra ord”, skrevs kontrakt mellan författaren och ljudboksförlaget. ”Vad får du för varje såld ljudbok?” frågade jag nyfiket. ”1,50 kr per bok!” 1,50! Lika illa har det gick för en annan författarkollega, som själv spelade in och redigerade ljudtexten, förpackade den i ett snyggt omslag och sålde den till det förlag som härskar på landets bibliotek, som man via en app kan ”streama” ljudboken till datorn, paddan eller mobilen. En tjänst som finns på landets bibliotek. Men till författaren och hans berättelse kommer inga vinster. Han går back 150 kronor per månad, för att inte tillräckligt många har lånat hans ljudbok. Däremot så kan ”de stora” deckarförfattarna, vars ljudböcker tankas ner i stor omfattning – särskilt om de dessutom har lejt in en känd och duktig inläsare, som Lassgård.

”Vi som håller på med pappersböcker håller på att bli bokbranschens dinosaurier”, sa min förläggare när vi senast diskuterade att göra Ester till en ljudbok.

Hjälp till att göra Ester till talbok!

Tips till er med funktionshinder – låna talböcker gratis

MTM (Myndigheten för tillgängliga medier) producerar årligen 4000 talböcker som finns att låna på biblioteken. De flesta populära böcker blir talböcker (alla mina romaner är inlästa) och kan lånas av er med läs- och skrivsvårigheter, synnedsättning eller ni som har ADHD, autism. Det proffsigt inlästa talböcker – dessutom en fullständig version av en utgiven bok. Alltså HELA boken. Man kan ladda ner boken via MTM:s bibliotek. Jag har fått mina inspelade talböcker som CD-skivorna som jag flitigt lyssnar på i bilen. Senast ”Män som spelar schack”. Hög kvalité på inläsaren och vartenda ord som jag skrivit är inläst.

Beställ Ester!
Många av de talböcker som MTM läser in, görs efter förslag från läsarna och de lokala biblioteken. Så föreslå ditt bibliotek att du vill lyssna på Älskade Ester som talbok, så lär även den bli inspelad. Men den torde väl bli tio-femton timmar lång …

Hundratals drog till Gammplatsen

Av Kent Lundholm, 10 juni 2021 kl 22:05, Bli först att kommentera

Esterdagen på Gammplatsen

Var helt slut när jag återvände till Umeå. 2,5 timmes signaturskrivande och ett kort hyllningstal över överlevaren och kämpen Ester Nilsson (Duva), fick mig att se dubbelt. Tur att jag hann smaska i mig två paltar i Ruselegården. Kön väntade därute.

Jag skrev och skrev – allt mer oläsligt.

Jag har aldrig varit med om dess like under mina år som författare. Jag signerade drygt 250-300 böcker. ”Hur har du lyckats pricka in Esters inre egenskaper så träffsäkert?” undrade en kvinna. Ja säg det. Jag tackar för den hjälp jag fått från Lyckseleborna, Lycksele kommun, kyrkan, lantmäteriet osv

Kön ville inte ta slut.

Räddades av stämpeln jag köpt

Min handstil blev allt mer skakig, darrig men som tur var hade jag köpt en stämpel med mitt namn, som jag kunde trycka dit mitt namn när min signatur allt mer liknade ett ”bomärke”. Det blev nog en värdig sorti, för i djupet av min själ ligger sanningen väl förankrad: Lundholm nu har du skrivit klart. Det är över nu.

Radio Västerbotten var på plats, medan övriga lyste med sin frånvaro. Visst, jag kan luta mig tillbaka och suga åt mig folkets hyllningar, men nog finns där en tagg i mitt hjärta.

Du skall icke förhäva dig!

Hon är fri att gå

Av Kent Lundholm, 30 maj 2021 kl 14:00, Bli först att kommentera

Ester, du är fri att gå!

Jag befinner mig i skrivandets depressiva fas. Det är inte så märkvärdigt. Du har säkert sörjt någon nära som gått bort. Det är än värre med författandet. I år lever man nära, nära en huvudkaraktär och bifigurerna som kommer och går. Jag har ju grävt upp Ester ur sin grav, gett henne nytt liv och när det är klart, efter ett par år, så överlåter jag henne till läsarna. Det är som att förlora ett barn. Det är en sådan sorg jag känner.

Nu när jag inte har skrivandet att luta mig mot, så blir det tid över till vända blicken mot mig själv och ställa frågan: Jaha, vem har vi här då? Vad är det för en herre?

Detta är onekligen jag. Eller …

Introvert eller folkskygg
Ja, jag är utåt sett en stillsam man. Somliga anser att jag är en lat och folkskygg karaktär. Tja. Däremot är det felaktigt, och oförskämt, att påstå att jag är så högfärdig, att jag inte kan umgås med vanligt folk. Mina belästa vänner menar att jag är introvert – ett finare ord för de som grubblar för mycket, som tycker att större anhopningar av folk är störande och som högaktar stunder av ensamhet och tystnad.

Social analfabet
Somliga menar att introverta människor är sociala analfabeter, som inte lärt sig att umgås med folk. Skitsnack! Det är snarare en genomskådande visdom som får mig att fly bullriga miljöer, som undviker skränande fyllhundar, och som går hem, utan att tacka för maten, när ”samhällsvetaren”, som på Bolibompanivå beskriver problemen som drabbar oss på grund av den slappa migrationspolitiken. Då är det njutningsfullt att komma hem, att få stänga dörren efter mig, och stå i hallen och lyssna på den bitande tystnaden. Det är i denna enslighet som jag kan koncentrera mig på göra något meningsfullt: som att skriva en roman på 600 sidor.

Det är skillnad på ensamhet och ensamhet
Jo, jag har ett stort behov av avskildhet. När jag får välja ensamheten. Naturligtvis. En påtvingad ensamhet, som under pandemin, kan skapa rädsla och oro. Ett arv från tiden vi levde i grottor. En ensam grottman blev snabbt uppäten av en sabeltandad tiger.

Om folk vill nu nödvändigtvis vill sätta en etikett på mig, så föreslår jag kuf. Det kan jag gå med på. En särling som suttit ständig beredskap. Ja, jag föddes nämligen med en motor inne i skallen, som kan börja brumma precis när som helst. Då måste jag bryta upp, då blodet i benen byts mot sockerdricka. Vid ett av dessa tillfällen köpte jag en enkelbiljett till Kina. Jag räknar tyst. Herregud, jag flyttat drygt tjugofem gånger till och från olika hyresrätter. Att skaffa ett eget hus, som polarna, skapar en kvävande känsla. Tanken på ett gigantiskt bolån, får mig att associera till fotbojor av järn.

Eller bor jag i ett torn …

Numera bor jag i ett höghus i Umeå. Hyresrätt. Jag kommer förmodligen inte att lära känna några av mina grannar. Den enda kommunikation som förekommer, är via de lappar som ”Irriterad granne” sätter upp i tvättstugan. ”Rengör luddfiltret, din dumma jäkel!”

Jag är en oslög man, som är glad över att kunna ringa vaktmästaren när en packning ska bytas, elementen måste luftas eller när ett stopp i toalett måste åtgärdas. Ett gott råd: Se till att stå på god fot med vaktmästaren. Jag bjuder alltid på kaffe, senast när han bytt en propp som lagt arbetsrummet i mörker. Jag stärker hans Jag-känsla, genom att berömma hans ovärderliga, unika kunskaper.

Främlingar som inte hör ropen
Jag trivs utmärkt i sina två rum och kök. Ko-ko. Dessutom får jag av kommunen hyra ett larm för 300 kronor i månaden. Inom tjugo minuter kommer en patrull – om jag skulle ramla och bli liggande på köksgolvet. I detta åtta våningar höga betonghus, bor bara främlingar och ingen av dem hör ett rop på hjälp.

Drömmer om att få dyka ner i en sjö. Jag som glömt hur man simmar.

Med en damhatt på huvudet

Av Kent Lundholm, 16 maj 2021 kl 08:00, Bli först att kommentera

Började onsdagen med att läsa Lokaltidningen.

Trevligt reportage i Lokaltidningen. Där står jag, författaren med stråhatten på flintskallen, och lutar mig mot den svarta käppen. Där står skrivet att jag lanserar en 600 sidor tjock bok om Ester Duva Nilsson. Mellan raderna står att jag lyckats skriva denna omfattande roman, trots allt elände som stört mig. Roligt att Lokaltidningen ville uppmärksamma min sista bok, mitt tack och farväl till det litterära skrivandet. Det fattas ork och tid. Några andra länstidningar lär inte skriva något om min person, utan jag får vara glad om de ens ids recensera romanen. Jag tycks ha råkat ut för en kulturell bannbulla.

Fem arvoderade framträdanden blir nog lagom, men skulle tippa på att det blir ett par till – mer orkar jag inte med. 2019 när jag var ute på turné med ”Män som spelar schack” blev det 15 framträdande, men då höll jag på att dräpa mig. Blev liggande över Julhelgen. Sedan slog pandemin till i januari-februari 2020. Inte förrän den 25 augusti 2010, då jag ska framträda på Kafé Pilgatan, lett arvode.

Jag tappade ca 60 000 kronor under 2020 och fram till nu.

Dock – redan innan utgivningen har förhandsbeställningen varit fantastiskt bra, men det är en dyr bok att framställa, inbunden med hårda pärmar, vacker omslag och med titeln i guldfärg.

För att förlaget ska få igen för sina utlägg för storsatsningen på min roman, måste vi sälja många hundratals exemplar och sälja boken till ett pris per bok mellan 250-300 kronor. Den vinst som det eventuellt blir, utbetalas först om ett år. Jag lever på de arvoden jag eventuellt får. Vill det riktigt illa, att vi inte når taket i försäljningen – ja då kan både jag och förläggaren bli utan ”lön” – det skulle betyda 0 kronor för två års dagligt arbete, cirka 8-10 timmar per dag.

Så romantiskt är författarskapet. Nu känner jag mig säker på att Lyckselebornas köp av boken kommer att ge en slant i fickan. Men att leva mitt skrivande är omöjligt. Boken måste utanför länsgränserna, bli omskriven i storbladen (typ DN, Svenskan, Aftonbladet eller Expressen. Men de sorterar på förhand bort författarskap som är utgivna på små Norrländska förlag. Det hjälper inte att BTJ i sin recension gav min roman + + + + (4 av 5).

En helsida i Lokaltidningen.

Dessa framträdande jag kommer att genomföra, trots att Parkinson biter mig i nacken och häller betong i mina ben, stelnat min mimik och sakta med säkert stjäl mitt språk och min röst.

Bokningar

10/6 Boksignering och ett kort tal till folket. Gammplatsen i Lycksele. Ett arrangemang som mina och förlagets återförsäljare av mina romaner. Roligt att Skogsmuseet vill sälja mina böcker som i stort utspelar sig i och kring Lycksele; i en trakt som jag döpt till Baklandet.
22/7 Tärnaby.
25/8 Pilgatan i Umeå.
22/9 Församlingsgården i Lycksele. Samtal med stadens prästerskap om och kring romanen om Ester.
13/10 Åmsele under Vindelälvens litteraturfest.
19/10 Bolidens bibliotek.
20/10 Skellefteå stadsbibliotek (Berättarfestivalen)

Sedan kan det bli ett eget arrangemang i Lycksele i slutet av augusti. Det beror på övrig bokning.

För övrigt hasar jag fram på hala golv och väntar på leveransen av ”Älskade Ester”. Till veckan ska lastbilen anlända till Gammplatsen, sedan fortsätter lastbilen till förlaget i Skellefteå och därefter till mig här i Umeå. Försöker klura ut var jag ska ställa alla kartonger innehållande hundratals med böcker.

Jag lever på hoppet och hoppas på en skön sommar då jag kan sitta på balkongen och läsa alla de böcker jag inte orkat läsa under mitt skrivande. Klas Östergrens senaste är en av de romaner som väntar. Även Karin Smirnoffs trilogi som börjar med ”Jag for ner till bror”, vill jag läsa.

Jag vill även meddela att jag inköpt en ny stråhatt. På H M:s damavdelning. Stråhattar för flintskalliga män verkar inte saluföras längre. Skit samma, jag är nöjd med min nya hatt.

Lev väl.

Min hatt från damavdelning.

En ständig jakt på recept

Av Kent Lundholm, 13 maj 2021 kl 07:21, 3 kommentarer

Ester har anlänt med båt till Sverige och åker snart norrut, först till Lycksele där en hel lastpall med böcker lastas av på Gammplatsen, sedan bär det av mot Skellefteå, för att sedan transporteras av förlaget till Östra Ersboda i Umeå. Förlaget har slagit på stort och min förläggare gläds åt att boken, som krävt så stora insatser, både från författarens sida, som av förlagets korrekturläsare, lektör, förläggaren, till hon som skapat omslaget. Göran Lundin har onekligen tagit en ekonomisk risk, men han tror verkligen på min roman.

Titeln i äkta guld på den 600 sidor breda bokryggen.

Boken säljer sig själv, då stora skaror Lyckselebor förhandsbeställt hundratals böcker från förlaget Ord & visor. Nu kommer rapporter från vår återförsäljare i Lycksele, Skogsmuseet nere på gammplatsen, om en växande kö som vill köpa boken på plats. Sedan lär vi väl sälja storhopen av böcker den 10 juni när jag, utanför Ruselegården, ska signera böcker medan besökarna äter Ester-Bakelse och käkar Ester-palt.

Nog är väl detta en vacker sorti, min tack-och-bock-turné. Det är varmt kring mitt hjärta.

Jag längtar till dagen jag får hålla i mitt livs verk, bläddra i den, lukta på de nytryckta pappersarken.

I övrigt är jag trött. Jakten på recept, läkare och ingången i en väl försluten hälsocentral ute på Teg, har sugit i sig av min energi jag skulle ha behövt för en promenad. I måndags satt jag nästan en timme i bilen, parkerad utanför OK-macken i Lögdeå, i väntan på en kontaktperson som skulle ringa klockan elva, elva och ingen annan tid, för att hjälpa till med ett recept och att det blev tillräckligt många uttag så att medicinen skulle räcka över sommarmånaderna med läkarbrist och vikarier. Eftersom jag inte talar i telefon vid bilkörning väntade jag tappert – i nästan i en timme. Hon har vid dags dato ännu inte ringt.

Jo, det är speciella tider med vaccinationer och covid-19. Men vården måste väl ändå klara av att förnya recepten på redan ordinerade livsnödvändiga mediciner?

Jo, senare den dagen dök medicinen upp i appen till mitt apotek – men naturligtvis med antalet uttag som slutade under semestertider och att nästkommande uttag sammanföll med vaccinspruta nr 2 och dagen före jag ska signera böcker i Lycksele.

Fortsatt strul
Igår uppstod nästa receptstrul. Trots att jag ringde Tegs HC 07.00 så var kön till rådgivande sjuksköterska fulltecknad och sträcker sig till på måndag. Orolig väntan. Hoppet stod till 1177 webbapplikation där man digitalt förnyar sina recept. Fem dag är ställtiden, så jag hade försäkerhets skull beställt receptförnyelse sju dagar i förväg. Receptförnyelse via 1177 är ett lotteri. Ibland får jag min recept efter 3-4 dagar, ibland inte alls. Då brukar jag ringa en distriktssköterska på hälsocentralen – men den telefonlinjen blockerades ju av en telefonsvarare. Allt jag kunde göra var att gång på gång logga in, via appen, på Apoteket Krononans receptlista.

Men vid tvåtiden kom ett recept – ETT! Men jag hade ju skrivit in TVÅ receptförnyelser! Två mediciner som kommande dag (alltså idag) vara helt slut. 1177 uppmanar oss patienten att förnya recepten fem dagar före det medicinerna kan expedieras. Alltså EN medicin av TVÅ. Hade läkarens ork tagit tvär slut mitt i processen av att klicka på knappen ”Förnya receptet”? Det är ett jobb som tar cirka en minut.

Jaha, inga telefonnummer på Tegs HC som var öppna. Så jag ringde regionens växel vid 14.00-tiden, förklarade situationen, och hon i växeln förklarade situationen för en sköterska som förskansat sig inne i Hälsocentralen. Jag fick vänta i det tysta, digitala väntrummet i tio minuter, innan hon i växeln återvände och förklarade för mig att en sköterska skulle ringa upp mig. ”Idag, imorgon eller på måndag?” blev min fråga. ”Under dagen!”

Väntan. Hur många gånger har jag inte väntat på att sjukvårdens anställda ska ringa, men som sedan inte gör det. Hur många gånger har det gått åt hela dagar till att må dåligt, drabbas av stress i ovissheten om jag ska få något, några av mina recept utskrivna. Det handlar alltså om mediciner som ordinerats av en läkare, i mitt fall ofta specialister, efter läkarbesök och undersökning. Det är inga nya mediciner, utan är mediciner som jag i det ena fallet använt i ett års tid, i det andra fallet stått på sedan 2019. Ändå ska jag behöva tjata, leka detektiv, böna och be och ibland bli rasande. Vid 15.00-tiden ringde en sköterska från Teg och frågade ut mig om varför jag tog denna medicin?

Ibland känner jag mig som en gnällig gammal gubbe.

Jag svarade snällt, innan jag fick en chans att ställa frågan: ”Varför skriver läkaren ut bara EN av TVÅ mediciner?” (En tröttsam berättelse, va?) Till slut skulle sköterskan skriva akutrecept på en särskild blankett och knacka på hos doktorn och BE denna doktor att skriva ut medicinen. ”Akut å akut”, sa jag. ”Läget har ju blivit akut för att er läkare glömt skriva ut medicinen”, sa jag (förmodligen med världens larm och alla känslor kokande inom mig) i ett ironisk tonfall.

Jag fick inte bli en besvärlig patient. ”Mer kan jag inte göra”, sa sköterskan. En timme senare, efter fem-sex inloggningar via appen till Kronans apotek, upptäckte jag att medicinen fanns att hämta ut. Inte för att jag orkade bry mig, men läkaren hade gjort sig mödan att ändra från fyra uttag (som skulle ha räckt en bit in i augusti) till tre uttag. Nåt jäkla straff skulle jag väl ha för att ha rubbat cirklarna …

Att jaga receptförnyelser och mediciner i mitten juli, i semestertid, är etter värre än nu i maj. Jag tänkte på Tage Danielssons film ”Släpp fångerne loss” och fängelsedirektören som skulle bestämma enbart för bestämmandets skull – om så hur pennorna skulle vässas. Även läkaren som förnyade mina recept, gjorde samma sak. Mitt i semestertider ska även det receptet jagas i fatt, fast med med en veckas intervall från det recept jag fick under måndagen. Nu ska jag oroa mig i två veckor för en sådan skitsak som att skiva antalet uttag, så att jag inte en solig och fin sommardag stannar inne, medan mina kära åker till en sjö och badar. Min Parkinson slår till vid minsta stress. Exempelvis då jag ska jaga ifatt sommarvikarierande läkare och sköterskor.

Varför är det alltid mitt fel att vissa recept inte förnyas i tid? Borde det inte finnas någon slags dataapplikation när en patients mediciner håller på att ta slut?

En sedelärande berättelse? Eller bara gnäll?

Nu ska jag göra klar en Facebooksida åt FoU-Panelen, skriva klart ”Kents skrivtips till blivande författare.” En lång text som ska in på min webb. Kika in där och se så fullmatad och ”snygg” den blivit. Besöksfrekvensen ökar för var dag som går. Sen ska jag försöka få nån av mina vänner att följa mig ut på rollatorpromenad. I går var det 25 plusgrader på min balkong. Våren håller på att slå över till sommar.

Jag kliver in bland mina ord och meningar. Jag ser och hör mitt språk växa fram och bli ett med Jaget. Ett språk, som jag likt med glömska läkare, måste bråka med för att bli förstådd och inte bli ett irrande bloss i glömskans mörker.