Vaknar med en förfärande huvudvärk. Kanske sovit för länge, åtta timmar. Jag brukar ju i snitt bara sova fem-sex timmar. Skit samma, det släpper kanske efter en balja lut, en stor kopp svart kaffe. Dagens uppdrag blir att knata iväg till Coop och inhandla lite basprodukter till mitt lilla enmanshushåll. Det är ganska dyrt att leva ensam – tänk så mycket pengar man skulle få över om man delade på hyra, el, bil, käk. Men å andra sidan finns det andra fördelar med att leva ensam som inte går att mäta i pengar. Så länge ensamheten, som i mitt fall, är självvald är det inga problem, men det är värre för de som lever i en påtvingad ensamhet. Då kan den vara förtärande, rent av plågsam. Dessutom lär det vara så att ensamma människor lever kortare än de som lever i ett förhållande.

Vissa samtal är märkliga. I varje fall om man tolkar dem i efterhand. En knapp timme innan jag fick min stroke hade jag ett längre telefonsamtal med A. Vi pratade om hur förgängligt livet är, hur fort det kan ändra riktning och hur man därför ska försöka ta tillvara på varje minut och uppskatta stort som smått. Ja, sen knackade mig gud i bakskallen med sin kulhammare. I förgår samtalade vi länge om våra inre bilder, om drömmar vi sett. I går blev A ”blind” på ena ögat. Det här verkar farligt. Nämner jag stjärnor och planeter i vårt nästa samtal får väl nån av oss en komet i skallen.

Ärlighet är viktig. Att vara sann mot sig själv. Men bör man därför alltid säga ”sanningen” och uttrycka precis allt som dyker upp i skallen. Det är naturligtvis en balansgång – och naturligtvis ska man hålla sig till sanningen. Men eftersom sanningen emellanåt är synnerligen subjektiv och ibland ett resultat hur en enskild människa tolkat omvärlden, så kan ett alltför påträngande behov av att ständigt uttrycka sin mening ställa till problem. ”Men gud vad du är tjock”, ”Du är ju dum i huvudet”, ”Du är då värdelös i sängen”. De människor du sagt något sådant till lär knappast vilja kännas vid dig något mer. Genom din sanning har du skaffat dig fiender för livet. Tillför sådana sanningar något eller bryter de ner? Själv har jag börjat praktisera en metod då mina ”sanningar” ploppar upp i skallen och det är att räkna till tio innan jag säger något – då hinner frontalloben göra en snabb analys av just min sanning. Sedan är det väl kanske så att människor bara vill höra de sanningar de kan förstå. Förstå mig rätt, jag menar inte att vi ska välja lögnen, det jag menar är att ”sanningen” kan bli ett sätta att såra andra bara för att man anser sig ha ett starkt behov av lasta av sig den rätta världsbilden. Förutom att vi ska försöka vara ärliga, så är det nog så viktigt att vi odlar vår ödmjukhet.

För övrigt förutsätter det goda samtalet förtroende, eftersom ett sådant möte kräver att man måste få tänka högt.Tillit med andra ord. Det är sannerligen svårt att vara oense utan att bli osams; att skilja på sak och person. Nu håller huvudvärken på att ge med sig …