Långfredag i AIK-land. Solen lyser på husen utanför. Långfredagen firas i kristen tradition till minne av Jesu korsfästelse och död på Golgata utanför Jerusalem. Under 60-talet, när jag var barn var alla i familjen finklädda och vi ungar skulle hålla oss i stillhet, inget bus, vilket var en plåga för ett ADHD-barn som jag och hade rysligt svårt att sitta still. Även farsan var obekväm i sin vitskjorta och sina gabardinbyxor när det fanns så mycket jobb att utföra, som att klyva och stapla ved. Från radion, som var mammas kontakt med den yttre världen, hördes mest sorgemusik. Trio med Bumba, Bröderna Lindkvist, Gunnar Wiklund och Siw Malmkvist var bannlysta denna dag.
Ända fram till 1969 var det under Långfredagen, den stora sorgens dag, förbjudet för offentliga nöjesetablissemang att hålla öppet och affärer, restauranger och danslokaler därför stängda. Allmän frid skulle råda. Ingen i min familj och inte heller de övriga i Baklandet var särskilt religiösa, men jag skulle tro att alla var knutna till den kristna traditionen och verkligen trodde att Kristus var Guds son som dog för våra synders skull. Därför ställde alla upp på den tidens regler gällande den långa, trista fredagen. Det blev inga större protester när butikerna började hålla öppet på Långfredagen, eller när det gick att besöka en restaurang och köpa en blodig biff och en snaps. Jag saknar inte stillasittandet, men jag har fortfarande en djup respekt för denna dag och vilket jag fick med mig från barndomen, vilket gör att jag ännu idag sänder en och annan tanke till Golgata. Men några kyrkobesök blir det inte. Det är skillnad på att tro och att söka efter andlighet (som jag gjort hela livet) och att leva ett religiöst liv. Stor skillnad.
I och med att jag levt så nära döden från 20-års åldern och fram till dags dato, då jag levt med en sjukdom (Bipolär sjukdom typ 1) som vid några tillfället fått mig att se döden som utväg och som dessutom levt med ett paniksyndrom som ”övertygat” mig om att jag varit på väg att dö ett hundratal gånger och ovanpå det en stroke då jag höll på att dö, så har det varit logiskt att söka efter svaren kring meningen med livet. Livet nu och döden sedan. Någon gång i trettioårs åldern blev jag bekännande kristen, dock inte religiös. Jag fick en värdegrund att stå på som ibland gav tröst när livet var pest. Livet är tidsbestämt, det finns en början och ett slut och vad som händer efter att dödsklockan slagit, det vet ingen. Inte en enda har återvänt för att berätta vad som sker när vi har dött. Inte en enda.
För övrigt finns det en bra definition på andlighet. Den är tron på människans samhörighet och på kärleken.
"Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller klingande cymbal." Paulus' första brev till korintierna. Kärlekens lov.
Senaste kommentarerna