Etikett: Arvsele

Sport med gammprylar

Av , , Bli först att kommentera 4

Nä, jag blev minsann aldrig bortskämd med dyra sportprylar i min barndom. Skulle det vi åka slalom på friluftsdagen eller som i detta aktuella fall, åka på konfirmationsläger i Saxnäs, så inte kom jag dragande med nån snitsig slalomutrustning. Nix, då åkte farsan till Sven i Arvsele och hörde om han inte hade några rejäla skidor och låna ut? Jo nog ska det ordna sig, sa Sven i Arvsele och letade fram ett par s.k slalomskidor (från Hedenhös tidevarv).

Tycks minnas att det var ett par av märket Sundins, som var populära på 50-talet. Visserligen med stålkanter men som börjat släppa på sina ställen och med en gammaldags bindning som låste fast kängan med en låg hake på båda hälsidorna. Jo de satt fast, men såna bindningar löste aldrig ut så om jag skulle falla bröts benen tvärt ovanför anklarna. ”Ja pojken ska ju konfirmera sig å nu åker de på läger för att lära sig bibla utantill å sen ska dom åka lite slalom”, förklarade pappa Nisse. ”Säj du hä, svarade Sven. Sven var en rolig gubbe, en snäll sådan, men som i tid och otid alltid sa: Säj du hä?”

De till höger var mina.

Jag mådde illa under hela bussturen upp till Saxnäs. Inte av åksjuka, utan på grund av dessa jävla stenåldersskidor som farsan skickat iväg mej med. Jag hade lyckats lägga in mina skidor i lastutrymmet utan att nån sett det. Men hur skulle det gå när busschauffören kastade ut vartenda skidpar för allmän beskådan. ”Jaha, du kör på Elan”, hördes en skrytsam röst. ”Äsch senaste modellen av Salomon”,  svarade en annan gaphals. Snart skulle mina trälappar komma ut (med ett par stavar 170 cm med bred klinga passande för åkning i mjuk snö, typ Vasaloppet 1920). Även de lånade farsan av Sven i Arvsele.

Det var då jag drabbades av ingivelsen att krypa in under bussen och låtsas som om det regnade. När det blev tomt och tyst tog jag skidorna och gömde dem bakom husknuten, där de fick ligga till det var dags för hemfärden. Skyllde på magsjuka när vi skulle åka slalom med komminister Brännström

Far och mor föddes under 30-talet och växte upp under kriget då det inte alltid var så fett. Det var en generation som lärde sig att spara i kistorna ifall det skulle bli sämre tider. Men farsan var trots den ursäkten jävligt snål när det gällde sportprylar. Fick exempelvis ett par sladdriga skridskor (Sven i Arvseles gamla skridskor!) Det ska sägas att när det gällde kläder så var jag alltid hel och ren och märkesvalen var fina. Det lagades alltid god mat i Bäckmyran och när jag tog körkortet fick jag en bil, en Volvo Amazon B 18.

Nån hockeyspelare kunde jag omöjligt bli. Mycket på grund av de gammskridsor som min far införskaffade åt mig. Ett par av bandymodell utan nåt stöd för underbenen, så jag hasade mest omkring på insidan av skinnskon. När polarna fick hockeyklubbor av märket Koho, Titan, Montreal,så fick jag kooperationens blåvita klubbor av modell torkad ved. (En gång fick faktiskt en Dubbel-Nisse.) De gick av vid första slagskottet. Dessa C minusklubbor gick endast skjuta dragskott med. Så jag jag bidde målvakt – trots att jag var rysligt skotträdd. Gissa om målvaktsskydden var nya eller begagnade?

 

Fotbollarna som jag fick var såna som ständigt läckte luft. Fick själv bygga målet i sluttlanne bakom lagårn. Tur att jag hade fantasi nog att förvandla mig till Gerson, Pelé, Ove Gran eller Ralf Edström. Då blev jag ju nån. Men det blev karl av mig ändå trots mina lite dystra sportminnen. Jag var en ADHD-unge med usel motorik och balans vilket exempelvis skulle ha underlättats av ett par ordentliga skridskor eller några ordentliga slalomskidor. Men jag fann bot …

Sommaren mellan årskurs 6 och 7 kom jag på en sport som var billig som tusan. Terränglöpning. Fick naturligtvis ett par tunna,sladdriga (dock nya) skor som jag fick ont i benhinnorna av. Sommarjobbade i skogsplanteringen och kunde köpa egna Adidasskor och ett par spikskor de gånger jag skulle tävla friidrottsbana. Fan va jag sprang! Fort som tusan och jag började vinna lopp efter lopp och tog DM-silver.

En gång, minns inte sammanhanget, sa jag till Sven i Arvsele att hans idrottsprylar inte var mycket att ha. Han svarade naturligtvis: Säj du hä? 

Numera sysslar jag mig enbart med denna sport för gentlemän, kufar och en och annan inlandsman.

Maria och havet

Av , , Bli först att kommentera 4

Ett suddigt fotografi. Tre syskon träffas nån gång under tidigt 70-tal talet. De håller på att bli gamla.

Tre syskon. August, Stina och Magnus.

De hälsar på August Olofsson som lämnat Arvsele och flyttat till ålderdomshemmet i Åmsele. Kvinnan i sällskapet är min farmor, Stina Lundholm, som lämnat trakterna kring Bäckmyran och flyttat till Lycksele och ute till höger har vi Magnus Olofsson som efter många år i Amerika flyttat hem och bosatt sig i Lycksele.

De är resultatet av sin mors handlingar, av hennes tvekan och skräck för havet. Det har naturligtvis även påverkat mig och kommande generationer fram över.

Historiens vingslag handlar mycket om det val som min farmorsmor Maria Britta Persdotter gjorde. Olof Andersson, var arbetare i Kryckeletjärn, när Maria kom dit och började som piga. Han var tio år äldre än henne. 1886-06-11 gifte de sig. Detta utspelade sig när var och varannan åkte till Amerika. På Marias sida var det många som gett sig av. En dag skulle turen komma till Maria och Olof.

Maria var förmodligen knappt 20 år gamla när de 1886 gav sig av på resan söderut mot Göteborg. Stora delar av resan gjordes med tåg. Olof som var tio år äldre kom från en familj där man gärna höjde rösten, gjorde sig grym och om så behövdes, klippte till med knytnäven. Ändå vägrade hon på kajen i Göteborg. Vad sa hon? Vad svarade han? Bråkade de? Eller slog han henne i ett desperat försök att få henne ombord för att omsätta de dyrköpta biljetterna.

I vilket fall som helst så kom de sig aldrig ombord. Sanningen lär vi aldrig få veta. Kanske var det till och med så att det var Olof som vägrade? Eller var de överens om att aldrig ge sig ut på detta oändligt stora hav… Det talas mycket lite om detta i släkten, som om man inte visste. Minns inte att farmor nämnde det. När jag intervjuade Magnus 1991, så berättade han om saken, men utan att försöka förstå. Enligt honom var det tydligt att det var Maria som sagt nej i Göteborg. Men inte varför. Var hon med barn? Hon födde Arvid en tid efter den misslyckade resan. De köpte sig ett litet hemman i Mesele, på annsia Vindelälven, mittemot Vindeln.

”De var stadda att emigrera till Amerika. Väl komna till Göteborg var de klara att gå ombord. När Hustrun fick skåda den båten och det stora vida havet sade hon ifrån. Aldrig skulle hon våga att åka över detta oändliga hav! Resan fick inställas. De återvände och slog sig ner i Arvsele.” Citat från ”Nybyggaröde i gamla Degerfors” av Henning Larsson. (Det sista var fel: Det var i Medsele de började om.)

”Strax efter giftermålet ordnade de pass och biljetter till USA och reste ner till Göteborg. Men när Augusta fick se det stora havet, blev hon rädd och vägrade följa med. De hade då inget val än att återvända till Norrland och tog upp ett torpställe i Mesele Dfs sn. År 1906 blev Olof Andersson arrendator på ett bolagshemman i Arvsele samma sn, och familjen flyttade dit.” Citat ur boken ”Hans Görans-släkten”.

Strax efteråt gör Marias tre systrar resan över havet. Fyra av Maria och Olofs barn flyttar till Amerika: John åkte till Amerika 1910, Arvid 1912, Andreas (Andy) 1923, Magnus mellan 1926-36. Lockport Illinois var målet där mors systrar slagit sig ner. De uppfyllde Marias längtan och besegrade hennes skräck.

Den 6 januari 1908 föder Maria en dotter som får namnet Gärda Sofie. Den 25 februari dör barnet. 25/2). Den 11 december samma år avlider Maria. Efter döden bärs hon ut ett av uthusen och läggs på ett bord. Om natten saknas Edvin, då ca två år gammal. När de kliver ut på farstubron ser de spår i snön. Spår efter två bara barnafötter. De leder mot uthuset där Marias kropp ligger och väntar på den sista vilan. De finner honom i uthuset; sovande intill sina döda moder. Han har krupit ihop tätt intill henne.

En märklig släkthistoria. Tyvärr hinner jag inte skriva romanen om Maria. Det fattas både tid och ork.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,