Etikett: Arvträsk

När känslorna får styra

Av , , Bli först att kommentera 2

Den här sommaren kan det inte ha åskat särskilt mycket. Några ensliga muller och en ensam blixt är allt jag hört och sett  och det var någon gång i början av augusti. Eller så uppslukas åskan av stadens eget muller, av bilarnas oväsen eller på grund av att jag spelar Black Sabbath och Genesis på tok för högt. Minns så tydligt åskovädren i min barndom, när den drog fram över bergen och när blixtarna lyste upp det dunkla ljus som lagt sig över Baklandet. En skrap blixt … ett tusen, två tusen … sedan den skarpa, höga smällen när blixten slog ner, gång på gång. Jag var som barn fascinerad av åskan och brukade smita ut och sätta mig på farstubron och studera blixtarna och försöka räkna ut var exakt åskan slog ner. Det var alltid så mycket längre bort än vad det verkade och lät. Ibland fick jag följa med pappa för att kolla var den slagit ner. Minns så tydligt en av dessa platser. Det var uppe på en myr och i den fanns tre djupa fåror, en meter djupa, ett par meter breda –  ett hundratal meter långa. Fårorna ledde fram till en stor tall, vars övre halva var totalt pulvriserad, bortsprängd. ”Vilken jävla smäll”, sa pappa och tog av sig kepsen och kliade sig i sitt röda, lockiga hår.

åska

Tant Hanna bodde i Arvträsk och brukade promenera till Baklandet, en sträcka på tre kilometer, för att lägga pussel med mina småsystrar. Jag hade inte ro att sysselsätta mig med något så långtråkigt som att få tusen små pusselbitar att passa ihop. Men det älskade tant Hanna. ”Men hur ska vi få ihop det där berget … å den där sjön”, brukade hon säga och vrida på kartongen där bilden på pusslet var avbildad. Tant Hanna var livrädd för åskan; hon var sjukligt rädd för det blixtrande och mullrande fenomentet uppe i skyn. Hon brukade slå en signal innan hon gav sig iväg, och började då åskan att mullra så fick pappa ta bilen och hämta henne. Då kunde hon sitta hopkurad vid dikeskanten med armarna över huvudet, skrikande. En gång small det till när hon bara hade ett par hundra meter kvar till vår gård. Då skrek hon till och sprang runt på stället med flaxande armar, för att vid nästa smäll kasta sig raklång i det vattenfyllda diket. Väl inne kröp hon under morsan och farsans säng och blev kvar därunder i en dryg timme, tills åskan gav med sig. Först då kunde hon börja lägga pusslet.

Rädslan kan förvandla oss. Rädslan kan fånga oss och styra vårt beteende, försätta oss i ett ständig kamp/flykttillstånd. När känslorna styr oss, så blir det lång väg till förnuftet. Så är det – känslorna skiter väl i förnuftet. Minns än tant Hannas stirriga blick, kritvita ansikte och hur omöjligt det var att övertyga henne om att inget skulle hända. För henne var det en kamp på liv och död.

Ska försöka ta mig ner på stan och smaka på all god mat som serveras/säljs på Rådhustorget. Testade i går att cykla och det gick som smort. Vad gäller balansen så verkar jag var återställd. Det som håller mig tillbaka är tröttheten. Får fortsätta att träna på tålamodet.

För övrigt är jag så dödligt trött på människor som ständigt skriver om historien för att det ska passa deras sanning; för att de på så sätt ska slippa sopa rent utanför sin egen dörr. De må vinna tillfälliga segrar, men själva kriget förlorar de.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,