En dag vid havet. En dag vid Kyrkögern. Förmiddag sol, värme i luften, men mot eftermiddagen kom lågtrycket från Finland indragande. Genast sjönk temperaturen och himlen beslöjades med tunna, gråvita cirrusmoln. Men vi satt på verandan, jag och min vän Kirisi, och delade på minnen. Vi kunde konstatera att tiden gått fort, att mycket vatten runnit under broarna och att vi djupt saknade samma person. Han som dog i december 2010. Han som fattas oss.

Själv undrade jag var det senaste året tagit vägen? Nyss var det ju förra sommaren, den där riktigt varma sommaren 2014 då jag badade var och varannan dag, medan jag skyndade fram genom tillvaron som om jag haft eld i baken.

Jag berättade för Kirsi om min resa, om vad som hände hösten 2010 och om min väg tillbaka till livet. Om att överleva, om att återfödas, och att sedan bli rejält vingklippt – för att sedan resa mig på nytt. Hon tyckte det var starkt gjort, hon tyckte rent av att jag var en modig man. Sedan körde vi E 4 söderut, mot Pig hill där jag lever mitt liv.

Jag och Kirsi efter en svettig promenad i havsmiljö.

För övrigt har jag inte bränt mig på flinten. Numera bär jag alltid min vita hatt. I varje fall utomhus.