Etikett: baklandet

Julfirandet i Baklandet

Av Kent Lundholm, 12 december 2021 kl 04:44, Bli först att kommentera

Det utspelades under 60-talet, under den tid då pappa var skattskriven i Lycksele kommun. Jag växte upp i den trådsmala byn Bäckmyran, som bestod av en lång rad kronotorp. Vårt torp skulle enligt Domänverket heta Nymyrliden 31:1 och fanns utmärkt på Lantmäteriets kartor. Det gjorde däremot inte Bäckmyran, trots att den hetat så sedan tidigt 1900-tal. Jag är alltså oppstillt i en by som inte fanns.

Vi ungar fick klä granen
Julen började ett par dar innan julafton när vi åkte till farbror Filip och hans enfödde son Elon, som bodde i byns slut eller början, hur man nu ville se det. Det var den dagen jag och mina systrar fick klä deras gran. Farbror Filip, jordens snällaste man, skrattade sitt tomteskratt, ho-ho-ho, och bedyrade att han aldrig sett en vackrare klädd julgran. Elon som var nalta eljest, stod vid sidan om, tyst, med händerna i byxfickorna med ett underfundigt leende på läpparna. Sedan satte vi oss till bords inne i köket och åt varsin skinkmacka. På golvet, diskbänken och på spisen satt ett tiotal katter och väntade på resterna.

Faror Filip och lillsyrran.

Elon läste Det Bästa.

Tomtebrus och kometer
Kaffe till de vuxna, tomtebrus till oss ungar. Tomtebrus finns inte längre, men förr i tin bestod det av små påsar med ett pulver som färgade kallvattnet rött och brusade upp. Det bubblade och stack mot gommen, och över tungan spreds en smak av sötma och hallon. ”Nu jere snart jul, då köm tomten”, sa farbror Filip. ”Åjo, hä lär vara en komet på väg mot jorden å vill hä otures så få han rätt in i skall´n”, muttrade Elon som syftade på en artikel i Det Bästa. ”Hä lär ha vure komet å int nån stjärna som dom vise männen följde ätter.” Farbror Filip skrattade, nu något ansträngt. Han blängde ilsket mot Elon. ”Va du svammel. Komet eller stjärna, däm hitte ändå fram till rätt stall.”

Mamma lagade all julmat. Pappa var tyst tomte.

Vintertid låg byn gömd och glömd i ett ständigt mörker. Solen gick upp 9.25, hängde lågt på himlen i ett tunt snöre som gick av vid 13.48 och rullade in bakom bergets hjässa. Mörker. Resten av tiden var där nattsvart. Kring julen fanns där ljus i form av ljusstakarnas och julstjärnornas sken från fönstren som vätte mot gårdsplanen och ladugården. Jag var ett rastlöst barn som fruktade mörkret. Dagen innan julafton brukade tomten komma pulsande i djupsnön nere på en av lägdorna. I ena handen höll han en lysande lykta, i den andra en granstör. Vi ungar stod stilla på farstubron och huttrade utan att riktigt veta om det berodde på kölden och spänningen. Framme vid lagårdsknuten stannade tomten, vinkande och försvann utan ett ord bakom fähuset. Barndomens magi … Trots att vi visste att det var pappa som klätt ut sig. När pappa nån halvtimme senare kom in vågade ingen av oss ungar säga nåt, rädda att magins bubbla skulle spricka.

Pappas ständiga arbete med veden
Ofta vaknade jag av ljuden från pappas vedhop. Av de tunga yxhuggen och motorsågen råmande, samtidigt som morsan skruvatupp radion på volym: Godmorgon, godmorgon, hör fåglar sjunga glatt.
Godmorgon, godmorgon, i kör! Hördes Sigge Fürst när Frukostklubben drog i gång. På julaftonsmorgonen var Fürst utbytt mot Stilla natt – däremot hördes ljudet från motorsågen. Pappa var född i en kropp som krävde ständigt arbete – även på julaftonen.

Pappa och vedhopen

När jag blivit 12–13 år gammal, införde pappa en jultradition som enbart gällde far och son. En julaftonsmorgon var det minus 30 grader, när åkte på varsin skoter genom skogen av granar tyngda av snö. När vi stannade hördes hur kylan fick tallarnas stammar att ge ifrån sig ett knäppande, knarrande ljud. Ute på myrstråken, nöp kylan hårt i kinderna och ögonfransarna frös samman. Vi pratade sällan med varandra, men han var min far och jag hans son.

Svårt med överraskningar
Redan som barn var jag tudelad vad gällde julklapparna. Överraskningar är min värsta fiende – något som med åren gjorde mig till en planerande vanemänniska. Redan som barn var jag värdelös på att dölja minna innersta och sanna känslor, och kunde omöjligt dölja min besvikelse när paketen innehöll vantar, sockar eller en handbroderad bonad.

Vi ungar fick lov att välja varsin morgonjulklapp. Ett år fanns en bilbana i mitt stora morgonpaket. Jag lekte med den i timmar, till dess jag kraschat sönder en av plastbilarna. Jag hade en förmåga att ha sönder mina leksaker, medan syrran var så mån om sina dockor att hon knappt vågade röra vid dem.

Doftminnen. En söt doft av barrskogsdoften från granen i finrummet. I köket bredde matoset ut sig, där mamma stod iklädd förkläde, i färd med att värma upp buljongen till dopp-i-grytan, samtidigt som hon med ena handen rörde i grytan med risgrynsgröt. Mamma började redan ett par veckor innan julen med att egenhändigt tillreda all mat som skulle finnas på julbordet: Koka skinkan som sedan griljerades, tillreda minst fyra-fem olika sorters syltor och aladåber, rulla och steka mängder med små köttbullar som gav ifrån sig en doft av kryddpeppar. Hon gjorde sedan inlagd sill, och gravade mängder av lax.

Som vanligt var radion uppskruvad på hög volym. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara. Den följdes av julsången med obegripliga texten: Räven överraskar grisen … Jo, så lät det i mina öron.

Kalle Anka kidnappade julen
När pappa köpte den första teveapparaten nån gång kring 63–64, kom Kalle Anka in i julfirandet och skulle så göra i all evinnerlig tid. Musse Pigg, Janne Långben och Kalle Anka styrde alla aktiviteter mellan klockan tre och fyra på eftermiddagen. Än i dag gäller Kalle Anka-regeln. Min oförmåga att klara av att leva i LÅNGTRÅKIGHETEN, gjorde att jag redan femtonårsåldern slutade se dessa ständigt återkommande filmsnuttar. Repriserna. Syrran får än i dag stora, blänkande ögon och en gapande mun då repriserna förflyttar henne till barndomens jular i Bäckmyran.

Strax efter fyra kom farbror Filip åkande i Elons lilla, brandgula Fiat, som var fullpackad med julklappar. De hade firat jul hos oss så länge jag kunde minnas och gubbarna blev med åren en del av vår familj. När gubbarna var på plats, så började julafton på riktigt. Dessa två män är de mest saknade i mitt vuxna liv. Om det var några som skapade julstämning så var det farbror Filip och Elon.

Nymyrliden eller Bäckmyran. Nu ett kalhygge.

Byn blev ett kalhygge
Bäckmyran består numera mest av ödehus och enorma kalhyggen. Ett flertal hus har rivits av statens bolag. Det finns inte ett spår av liv där farbror Filips och Elons torp en gång stod placerad. Jag passerade incognito mitt barndomshem, torpet nere i svackan, för fem-sex år sen, som nu var omgivet av ett öppet blödande sår. Om vintrarna, när vindarna tar fart, göms det forna torpet av drevsnö. Statens eget skogsbolag passade på att hugga rent under de år man tilläts skapa milsvida kalhyggen och lämna kvar meterhöga stubbar och plöja upp djupa diken där plantorna skulle slå rot och en dag, om ett hundratal år, åter bli den skog som man skövlat. Dessa diken var vattenfyllda, där plantorna flöt omkring.

Staten gömde torpen
Domänverket var snabba med att riva farbror Filips och Elons kronotorp. Med en stor grävskopa grävdes husgrunden igen. Alla bevis på att där en gång levat två goda människor gömdes under metervis med jord. Där växer nu en tät lövrik snårskog. I det före detta torpet nere i svackan firade jag min barndoms jular. En evighet sen – eller så pågår firandet fortfarande. I varje fall bakom mina slutna ögonlock. När jag gått ett par hundra meter över det gigantiska kalhygget och blött ner byxorna upp till knäna, hörde jag det eka mellan bergen. Farbror Filips tomteskratt. Ho-ho-ho.

Herremännen i statens skogsbolag, ska för alltid förknippas med all den mark, alla skogar de förfulat och förstört. Det får bli deras genmäle för sin tid på jorden.

En reservation
På grund av minnets lynnighet, kan jag tyvärr inte garantera att varje detalj och händelse från barndomens jular verkligen har hänt. Det kan ingen. Dessutom kan nostalgin, med sitt rosafärgade filter, romantisera händelserna å det grövsta. Det är mycket vanligt när vi ska försöka oss på att beskriva vår barndom.

God Jul!

Ho ho ho …

Kulturmys i Nordmaling

Av Kent Lundholm, 22 september 2020 kl 07:25, Bli först att kommentera

Nordmaling 21/9

Nordmalings bibliotek 21/9.

Efter ett evighetslångt Coronauppehåll vad gäller framträdande, från februari, stod jag åter på scen och pratade om och kring ”Män som spelar schack.” Ett 20-tal levande i publiken med 2 meters distansering – och ett okänt antal ute på nätet som följde mitt framträdande via den Live-sändning som pågick.

Hade ett nytt upplägg som följde den absurda berättelsen där skrönor och verklighet går omlott. Vad är sanning och lögn?

Länken till mitt live-framträdande

Tyvärr är det dåligt ljud, så skriva upp volymen ordentligt för att höra allt, alla nyanser och en och annan lustighet.

Kände glädjen bubbla inom mig. Isoleringen och den påtvingade ensamheten under mars-maj kändes avlägsen och rent av overklig. Var det bara en dröm, en skröna, nåt osant? Precis som mina inlandsmän i romanen och Rulle Stenlunds skrönor? Gladdes åt det varma och trevliga mottagandet jag fick, tack till bibliotekarierna, filmarbetarna och Vuxenskolan.

Före framträdandet samtalade jag med delar av publiken om hur viktig kulturen är i våra liv. Förutom att kulturen är det sociala kitt som binder oss samman och gestaltar våra liv och det djup som skapar eftertanke, ger oss underhållning. Glädje, sorg. Kulturen ger oss hopp och finnes hopp finns även framtidstro. Genom det skrivna ordet lär vi oss att bli mer empatiska och att utveckla vårt medlidande.

Valfrid, Konungen

Efteråt framträdandet stötte jag ihop med en av ”studenta” (som mor och far kallade dem). I början av 70-talet kom ett tiotal ungdomar till byn; ett gäng belästa ”gröna-vågare” hyrde ett av de tomma husen och spred ljus i en öde by där flertalet flyttat till Lycksele. De flesta av dem pluggade på Umeå universitet till läkare, lärare, socionomer. Ett spännande gäng som min familj kom att umgås en hel del med. Antingen kom de skidande genom skogen och bjöds på kaffe med dopp eller så blev vi ditbjudna på kubanskt kaffe och bullar.

Han berättade att många av dem läst mina romaner och hade känt igen Bäckmyran i mina texter. Inte minst ”Konungarnas konung från Baklandet” (2006). Eftersom de träffat Konungen (Valfrid Johansson) åkte några av ”Studenta” genom min roman i spåren av Konungen och att de hittat den plats han där Konungen växte upp (i verkligheten). Flakaliden. ”Men platsen påminde inte ett dugg om den du beskrev i romanen”, sa han. ”Nä, jag flyttade omkring dem i geografin på samma sätt som jag gav karaktärerna andra namn.” ”Var Konungens far så ond som du beskriver honom?” Jag nickade. ”Allt kring ondskan, om helvetet på jorden, hörde jag Konungen berätta vid vårt köksbord. Det var i varje fall var det Konungens sanning.”

Konungens palats

Minns kring foton

Av Kent Lundholm, 30 juni 2020 kl 13:00, Bli först att kommentera

Påbörjade storstädningen, men efter en halvtimme blev jag istället sittande vid datorn, som vanligt, och kikade på en del gamla bilder. Den första bilden, som jag knäppte nån gång i mitten på 70-talet. På farstubron i kronotorpet i Bäckmyran. Där sitter pappa Nisse Lundholm, lite nedanför har pappas farbror Henry Lundholm satt sig.

Pappa Nisse och Henry

Två fantastiska berättare, fenomenala på krydda sanningar med små diskreta lögner, allt för att locka fram några skratt. När Erik Lundholm, min farfar dog i kökssoffan, 1951 tror jag (Kräfta i magen) här i Bäckmyran, blev pappa familjeförsörjare till fem syskon och en sörjande mor. Då klev Henry fram och flyttade till Bäckmyran och tog sin bror Eriks roll och blev t.f ”farsa” därute i Baklandet. Henry lärde pappa att käfta emot kronojägarna och hur man smög in fackligt arbete på Domänverkets revir. Båda var Godtemplare och medlemmar i Logen Arvåns framtid. Naturligtvis medlemmar i Partiet. Båda borta för alltid.

Jag och kusin Sune

Jag och kusin Sune från Hacksjö några mil utanför Vilhelmina. Vi är på väg till jäkla kalas. Det syns på hatten som morsan brukade sätta på mig när jag skulle se respektabel ut. Minns att jag avskydde hattjäveln, särskilt när Sune aldrig behövde bära nån ful hatt.

Anar tidig vår i Bäckmyran. Fortfarande småkallt, men snön hade tinat bort.

Kanske skulle vi åka till Lycksele. Till farmor Stina och fika eller faster Inger och doppa bullar i starkt kaffe. Vi kunde även vara på väg till Godtemplarlogens möte i Arvån eller Ekorrträsk. Då skulle man sitta tyst, knipa käft och anlända med hatt på huvudet. Tortyr för en ADHD-grabb (som jag var) som hade så förtvivlat svårt att sitta still.

Det var mycket roligare när vi åkte över stöttingfjället vintertid då vägen drevat igen och sikten var noll. Det snöde alltid då vi skulle åka till Hacksjö och hälsa på mormor och kusin Sune. Där fanns hemliga rum – hittade vi inte åt dem så skapade vi egna under täcken och filtar.

Terränglöpare i Hedlunda IF.

”Jag har sett att pojken eran omöjligt kan sitta still och att han springer omkring på myrarna eller i skogen som en osalig ande”, sa Herman Silén som bodde uppe på Berget. ”Jag skulle vilja lära honom att bli en god terränglöpare. Han har ovanligt långt löpsteg för att vara så mager och kortväxt.”

Tidigt 70-tal i Bäckmyran. Herman lärde mig intervallträning för att stå emot mjölksyran. Det var året innan jag skulle börja 7:an på Finnbacksskolan i Lycksele. Jag hade tränat hela sommaren. Från att ha varit en förvirrad ADHD-springare så blev jag snabbt målmedveten och började vinna tävlingar och i 18-20 års åldern var jag elitmotionär. I Lumpen sprang jag milspåret på I 20 på 37 minuter och 3 kilometer på 8,35. Senare ett millopp på 35,30. Tog DM-silver på 4000 meter.

Tack vare Herman blev jag så mycket bättre i min bitvis plågsamma ADHD. På senare år har det visat sig att hård löparträning ”botar” ADHD, eftersom Dopaminet pumpades ut i hjärnan efter målgång. Vi som har ADHD lider nämligen brist på just dopamin ”Lyckohormonet”. Först blev jag hög, sedan infann sig ett lugn och jag kunde faktiskt sitta still.

Sprang dagligen fram till jag var 30 år. Då började jag få ”ont” i hjärtat. Fick panikattacker ute i träningsspåret. Slutade tvärt och har sen inte tagit många löpsteg.

Tre polare. Slutet på 80-talet. Vi levde livet. Alla tre sjuksköterskor: Lasse. LG och sen jag. Vi är på museet, försökte bygga upp lite andlig spänst mellan tokjobbandet i Mo i Rana och Arvidsjaur.

Vi tjänade sanslöst med pengar, upp mot 50 000 kr efter skatt (fria resor och gratis bostad) för 14 dagars raka dubbelpass (07.00-22.00). Vi var vrak när vi kom hem, men kunde då vara lediga ett par-tre månader. Passade mig perfekt som skulle bli författare.

Det var 1988, tror jag, mellan två arbetsresor till Norge, som Bonniers bjöd ner mig till Stockholm (flyg och hotell) för att diskutera utgivningen av min debutroman. Jag fick vingar. ”Men du måste fila lite på den bulnande undertexten,” sa Ola Larsmo. Va fan är det, tänkte jag. Men jag skrev om romanen på två veckor, utan att be typ dessa polare på bild läsa igenom texten. Icke, tänkte jag. Postade manuset och drog till Norge och tokjobbade. Jag var en trasa. Utarbetad och i väntans tider. Det skulle ju firas var och varannan dag nu jag skulle debutera på fina Bonniers. Sov än mindre. Så kom mitt manus tillbaka – med ett följebrev på tre sidor, där man återigen skrev om den där förbannade undertexten som störde min berättelse. Refusering. Panik. Jag hade ju berättat för halva Umeå om min kommande debut. Det snurrade om för mig och jag gjorde istället debut på akutpsyket.

Lasse och LG läste vidare till läkare. Jag omskolade mig till journalist och och åkte till ett Sovjetunionen i fritt fall. Jag skulle producera en film om bland annat barnhemsbarn och mentalvården. Det slutade med att jag och filmteamet blev jagade av ryska maffian. Skrev inget på en massa år. Men så. 1998. Sa upp mig som kulturredaktör på Folkbladet för att skriva romanen ”Svin föder svin” (och bygga en boulebana). Debuterade 1999. Samma år som jag fick jobb som landshövdingens pressekreterare och fick besked att vi skulle få adoptera Hanna från Kina. Sen gick det utför för mig.

Nu orkar jag inte filosofera nåt mer kring gamla minnen.

Avslutar med en bild från slutet av 80-talet. En refuserad författare som slutat springa.

En duvas färd till himlen

Av Kent Lundholm, 29 juni 2020 kl 06:35, Bli först att kommentera

Skrivandet av romanen ”Älskade Ester”, den om Ester Nilssons liv fortskrider mot sitt slut. Den märkliga kvinnan som blev känd i Lycksele med omnejd under öknamnet Ester Duva. Kommer idag (hoppas jag) att att färdigställa den senaste versionen, den tionde tror jag. Sen har jag en genomkörare till, för att stryka lite till och kontrollera grammatiken och stavfelen som brukar gömma sig i textmassan – som omsluter cirka 500 sidor. Ja, sen ska ju förlagets korrektur rättas och förmodligen strykas ner. Hela romanprojektet lär ta hela detta år. Jo, det kräver sin man att skriva en roman om Ester Nilsson …

Ester Nilsson även kallad Duva.

Jag har aldrig lagt så mycket krut på en roman som på denna. I början skrev jag i ren skräck då jag förra sommaren var så dålig i min Parkinson att jag bara kunde hantera tangentbordet med mitt högra pekfinger. Var övertygad om att detta skulle bli det sista jag skrev – om jag ens hann skriva klart ”Älskade Ester” innan jag skulle förvandlas till en stenstod, en oförstådd runsten. Men i början av augusti justerade en läkare på Neurologen medicindoserna och jag blev piggare än nånsin. Dock med en malande tanke: Skynda på Kent! Du vet aldrig hur livet är tänkt att fortsätta. Jag ljuger inte om jag påstår att jag skrivit cirka 8-10 timmar precis varenda dag sen i juni 2019.

Nu tänker jag ta några veckors semester från romanen och låta den ligga till sig ett tag. Målet är att ge ut romanen våren 2021. Om inte den andra vågen slagit till … Intresset för denna roman har varit rekordstort och jag har aldrig omgett med så många skrönor, så mycket fakta och information i något av mina tidigare romanprojekt. Det har varit på gott och ont. Eftersom jag inledningsvis litade för mycket på några av uppgiftslämnarna, tog romanen ständigt nya riktningar. Höll på att bli galen. För varje sanning fanns där en annan sanning som gjorde att en av dessa sanningar rimligtvis måste vara en lögn, i varje fall en skröna eller ett ”planterat” minne. Det finns de som tvärsäkert påstår sig har besökt Ester i Nygård på 40-talet – då hon i själva verket flyttade till Lycksele 1929 och som sedan aldrig återvände till sina hemtrakter kring Knaften och Örån. På 40-talet var byggnaderna i Nygård rivna.

Skrivandet kan ha ett högt pris.

Som tur var klev några av mina läsare och vänner, även min förläggare, fram och menade att jag var tvungen att sätta ner fötterna och som författare till denna roman bestämma riktning och innehåll. I och med valet av romanen som form kan jag ju krydda sanningar med rena rama lögner, för att kunna dramatisera MIN berättelse om Esters liv. Precis som jag gjorde i romanen om Valfrid Johanssons liv: ”Konungarnas konung från Baklandet” (2006 Ord & visor förlag). Med min empatiska förmåga och mitt medlidande kom jag rätt så nära sanningen – samtidigt som det blev en jävligt bra roman.

Men tusan så det tar på kroppen och psyket att tränga in i en annan människas psyke, tankar och kropp. Ibland blir det rent av svårt att skilja på Jag och DU. Lena har storögt lyssnat på mig när jag emellanåt berättat hur jag frågat Ester om råd, om vad hon skulle ha sagt och gjort i en del knepiga partier i mitt skrivande. Harreligen, nu har han vorte tokut!

Jag skyr coronaviruset och värmen.

Skönt med en molnig och lite kallare dag. Värmeböljan höll på att dräpa mig. Var det inte coronaviruset som höll mig isolerad, var det nu den 30-gradiga värmen som tvingade mig att sitta instängd med två brummande fläktar riktade mot mitt skrivbord, så att pappersarken kom i rörelse och föll till golvet.

Lev väl!

/Kent.

Fakta och fiktion

Av Kent Lundholm, 8 september 2019 kl 06:36, Bli först att kommentera

Fullt i mina tre rum. Ulf Isenborg ligger i TV-rummet och snarkar på en uppblåsbar säng (liknar mer en flotte), medan Lena sussar sött i mitt sovrum. Har landat efter boksläppet. Under gårdagen var kroppen stel och öm; ryggen värkte och händerna skakade. Åkte upp till Ersboda för att köpa en svart skjorta, men varenda en av de jag provade var ett par nummer för små. Måste kanske besöka en sportbutik och köpa ett tält …

Boksläppet på Pilgatan den 5/9 2019. Fullsatt.

Nästa torsdag bär det av till Lycksele. Där brukar brukar det ju alltid komma mycket folk. Men så är det ju också min hemstad och som geografiskt ligger 3-4 mil från Baklandet där fem av mina romaner utspelar sig.

Kände under framträdandet i torsdags, att jag blivit bättre på den muntlig berättarkonsten. Lärde mig en hel del av Linda Marklund (Burträsk) när vi var ute på turné med våra två berättarföreställningar under åren 2015-2017. Precis som när man skriver en roman, så måste en muntlig berättelse ha en dramaturgisk plan; en resa från A till B, en stegrande spänning och en knorr på slutet. Man lär sig alltid nåt nytt – även på äldre dar.

Har fått alltmer fakta om Ester Nilsson; känd i som Ester Duva. Men fakta i sig berättar ju inte alltid vad som faktiskt hände, vilket gör att jag måste ikläda mig den fiktiva rollen. Vad är mest logiskt? Vilka personer kan ha varit inblandade i händelseförloppet? Hur hårt vågar jag driva mina spekulationer utan göra åverkan på hela storyn? Inte lätt. Dessutom – det som var tänkt bli en kortroman på ca 150 sidor har redan blivit 250 sidor. Men sedan ska jag sätta mig ner och stryka. Dock kvarstår faktum: Någon kortroman lär det inte bli.

Men i första hand är det ”Män som spelar schack” som gäller i höst. Åtta föreställningar kvar. Men det ska gå.

En man som försöker spela schack. Ante på boksläppet.

För övrigt tycks allt som jag lyckas fånga i handen, snabbt ta formen av en flykt.

En lovande recension

Av Kent Lundholm, 14 augusti 2019 kl 12:58, Bli först att kommentera

Så har den första recensionen av ”Män som spelar schack” kommit. Bibliotekstjänst var snabbast. Det är inte var dag som jag blivit jämförd med Slas, ni vet han som skrev ”En vandring i solen” och ”Vem älskar Yngve Frej”.

Stig Slas Claesson, författare och konstnär (1928-2008)

Nu till recensionen av ”Män som spelar schack”. (2019-08-14)

Jag är nöjd och glad.

* * * * *

Recension
En prosa som påminner om Stig ”Slas” Claesson.

Kent Lundholm (f. 1958) kommer från en by utanför Lycksele i Västerbottens inland, men är numera bosatt i Umeå. ”Män som spelar schack” är den femte romanen om människorna i den fiktiva byn Baklandet. Här träffar vi 60-årige Rulle Stenlund som är svårt cancersjuk. Han gör sig fri från lasarettdöden i Lycksele och beger sig till Baklandet för att dö bland kvarvarande åldrande vänner. Med sig har han några liter flytande morfin och starka värktabletter.

Schackspel, vänskap, alkohol och skrönor gör att dödens intentioner kommer på skam. Absurditeter, vulgariteter, finurligheter och vanligheter kombineras i en prosa som i sina bästa stunder påminner om Stig ”Slas” Claesson.

Här finns humoristiska pärlor men också manlig jargong som emellanåt känns aningen påfrestande. Ömsinthet i vänskap, miljöskildringar, schackspelandets metaforiska funktion och insikterna om en variant av manligt döende tillhör textens styrkor. Språket är lättillgängligt med flyt och dramatik.

BTJ/ Jan Hansson

___________________________________

Några ord om en sned och orättvis bevakning av ny litteratur. Man skulle kunna tro att det är kulturmobbning som de sysslar med på pressdrakarna i Stockholm och söderut.

Fem av fem möjliga
Att gå och vänta på recensionerna kan vara riktigt plågsamt. Man kan ju faktiskt bli sågad nere vid fotknölarna. Men det har aldrig hänt mig. Utan att förhäva mig, så har jag mestadels fått mycket bra recensioner. Om den förra boken ”Spring Kent, spring!” skrev en recensent: ”Mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. Om ”Vedtjuven” skrev Norran: ”Hade Lars Molin levat hade han gjort tv-pjäs av den.” Om ”Konungarnas konung från Baklandet” skrev en recensent: ”Kent Lundholm visar med Konungarnas konung att han är en författare av stora mått.” Och slutligen, ”All världens lycka”, som en recensent beskrev som: ”Det här är den goda berättarglädjens bok.”

Kulturmobbning
Men vad hjälper det? Det måste vara en medveten strategi de jobbar efter; en mall de lägger ut på en karta för veta var de ska kapa landet på det kulturella planet. Det liknar inget annat än kulturmobbing. Ingen av storstadstidningarna har skrivit ett enda ord om mina böcker, trots att vänner och bekanta varit på deras kulturredaktioner och dängt böckerna i skallen på redaktören. Nix pix, här ska inte skrivas ett enda ord om lovade författarskap i den norra landsändan.

Svårt att nå ut
Lika illa är det med bristen på försäljningsställen. Bokhandlarna beställer inte hem romaner från små förlag. Finns inte titeln med på deras centrallista, så är det kört. Det hjälper inte att vifta med bra recensioner (”Mästerligt välskrivet. 5 av 5 möjliga.”) Nä, det ska vara Bonniers, Norstedts. Då är det finkultur – trots att de fått usla recensioner. Som ni förstår så har vi inget naturligt ställe att sälja våra böcker. Ibland ställer ICA eller Coop upp med någon hylla bland leksaker och ritblock, det tackar vi för! Jag säljer merparten av mina romaner i samband med mina framträdanden. Annars får vi förlita oss på Bokus eller Adlibris.

Beställ en bok eller två: Bokus eller hos Adlibris eller hos Förlaget

Schack i Baklandet

Av Kent Lundholm, 13 februari 2019 kl 21:08, Bli först att kommentera

Då har jag gjort upp med förlaget (Ord & visor förlag) om att min kommande roman (den femte) ska släppas i augusti. Vi var inne på att släppa den redan i maj, men det är en hel del böcker som ligger i tuben och som ska födas ut under våren.

”Män som spelar schack” heter romanen som än en gång utspelar sig i Baklandet, någonstans i Västerbottens inland.

Kort om handlingen:

”Rulle Stenlund vill inte dö i en steril sjuksal, med slangar och kablar i varenda kroppsöppning. När han efter många år återvänder till Baklandet har han med sig ett mycket vackert schackspel med brädet gjort av almträ och pjäserna av rosenträ. Han hade även med sig ett par liter flytande morfin, och mängder med smärtstillande piller – och till det skulle läggas en hel del plågsamma minnen av ouppklarade kvinnoaffärer.”

Rulle inser att det är lättare sagt än gjort att dö. För att få tiden att gå så börjar han att lära sina vänner spela schack. Ett rätt så hopplöst projekt – som även visare sig medföra en hel del risker.

En burlesk historia som vänder upp och ner på begreppen.

Jag har hållit på länge med denna roman, som jag ser som den sista delen om Baklandet. Meningen var att romanen skulle ha kommit ut 2016, men då i en kortare form. Men jag stoppade den. Istället ville lägga allt krut på min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Nu är dock ”Män som spelar schack” klar att lämna till tryckeriet.

Tror aldrig jag arbetat så intensivt med en roman. Onekligen skriver jag långsammare – något jag skyller på den stroke jag drabbades av 2015. Är nöjd med romanen. Mycket.

Korrekturarbete i iskyla

Av Kent Lundholm, 24 januari 2019 kl 14:41, Bli först att kommentera

Har inte hunnit blogga på länge. I slutet av förra veckan var jag i Medlefors och var med på Hjärnkolls årliga sammandragning. Vi som var på plats var alla ambassadörer i Hjärnkoll – vilket innebär att vi alla har personliga erfarenheter av psykisk ohälsa och som åker runt i länet och föreläser i ämnet.

Men den mesta av tiden slukas av slutarbetet med min kommande roman: ”Män som spelar schack.” Samtidigt som jag försökt rätta en massa småfel, så har jag hållit på att frysa ihjäl. I går visade inomhus termometern på 14 grader. Försök att sitta stilla och skriva vid så låga temperaturer. Satt med fingervantar och med tre par strumpor på fötterna, och huttrade som frusen hund.

Är dock i slutfasen på min kommande roman: ”Män som spelar schack.” Återigen utspelar sig handlingen i Baklandet, någonstans i Västerbottens inland.

Rulle Stenlund återvänder till Baklandet i hopp om att fridfullt få dö på köksgolvet. Men han kvicknar till när vännerna ber honom att lära dem spela schack. Vilket visar sig vara ett hopplöst projekt.

Lev väl go vänner!

Skoterköp i Baklandet

Av Kent Lundholm, 5 april 2018 kl 07:42, Bli först att kommentera

Dis framför solen. Verkar var milt därute. Efter gårdagens snöfall, insåg jag att var dumt att ens ha tänkt tanken att byta till sommardäck. Förmodligen föll snön just för att jag tänkt tanken. Väntar med bytet en vecka eller två.

Då och då dyker det upp bilder som har med pappa att göra. Ofta bilder som får mig att le. Även om han bitvis av sitt liv tycktes vara bitter, vilket gjorde honom hetsig och tvärhet. Det är ändå hans humor som lever kvar. Som när han klädde ut sig till nasare och lyckades sälja en häst till sin far. Farsgubbens EGEN häst och senare sålde sin mors vispar, grytor, knivar – till sin EGEN mor. Minns själv en händelse där jag blev vittne till hans underfundiga humor.

Pappa (till höger) och skotern han köpte billigt.

Det var en kall vinterdag i början av sjuttiotalet. Jag var ännu en valp på tretton år, tror jag. Motorljud. En svart skåpbil med släp kom körande i knapp styrfart nerför backen. Pappa stod nere vid garaget och tankade motorsågen. Jag rusade ner till honom för att se vad som skulle ske. Det var ju inte så vanligt att det kom främmen till Baklandet. Den storvuxne sörlänningen, som skorrade på ett märkligt sätt, sålde snöskotrar. Trots de styva tjugo minusgraderna var han klädd som till en ljummen försommardag; i kostym, vitskjorta med slips, blanka lågskor och i ett par förkorta gabardinbyxor. Försäljaren gick bredbent till släpvagnen och slet ner en röd Ockelbo med en gallerförsedd huv. ”Denna modell borde passa herr Lundholms behov.” När pappa ville veta priset, höll försäljaren upp en avvärjande hand och bad att få återkomma till detta.

”Härute i obygden borde alla ha en skoter.” Försäljaren trampade finskorna på stället och gnuggade öronsnibbarna.

”Nå för helvete, visa mig vad skotern går för,” sa pappa och spände blicken i försäljaren. Han pekade med hela armen och sa att snön ute på myren var lika hård som köksgolvet. Fast alla i Baklandet visste ju att snön som fallit den senaste veckan, hade ännu inte satt sig. Denna lössnö var som kvicksanden i djungeln. Försäljaren tittade ut på den vidsträckta, bländvita myren. Han slog ut med armarna, drog på sig ett par tunna handskar, knäppte igen kavajen och äntrade skotern.

”Se upp, jag kommer i en hastighet av 40 kilometer i timmen!”

Jag och pappa placerade oss på vägen för att få fri sikt. Försäljaren tog fart, studsade över vägen, och flög ett tjugotal meter ut på myren. Skotern och försäljaren försvann ner i ett två meter djupt hål. Omgivet av lössnö. Det kom rök ur hålet. En arm stack upp, följt av ett svagt rop på hjälp. Pappa satte på sig Tegsnässkidorna och klämde fast ett rep under armen. Pappa drog och släpade de blåfrusne försäljaren fram till vägen. Skotern bärgade pappa med hjälp av arbetarbussen.

Försäljaren satt i bilen och knep käft, med en filt kring kroppen. Han frös som en hund. Kanske förbannade han sitt öde att tvingas sälja snöskotrar till tjuriga gubbar i Västerbottens inland. Pappa tröstade försäljaren: Som sörlänning kunde han omöjligt känna till all slags snö.

”Nå, vad ska du ha för skotern?” sa pappa och log snett.

Så gick till när den första skotern kom till Baklandet: En prima Ockelbo, för halva priset, och som puttrade och gick i dryga trettio år. Även i lössnö. Däremot var det ingen som såg till försäljaren någon fler gång.

(Texten ”Skoterköp i Baklandet” har tidigare varit publicerad i Lokaltidningen den 14 mars 2018.)

Tiden är ingenting.

Av Kent Lundholm, 5 oktober 2017 kl 09:46, Bli först att kommentera

Skrivit i timmarna två. Mening för mening, sakta fram mot slutet. Jag befinner mig i Baklandet där var och varannan gård står tom och där de som är kvar har fullt upp med att stå ut med sina krämpor och reta sig på de uselt underhållna vägarna. I övrigt är det dags att klä på sig och åka till tandläkaren. Förra gången satte han in en slags krona då en tand ramlat i bitar och meningen var att det idag skulle bli en enkel putsning – men nu har en stor bit av ytterligare en tand ramlat loss. Ja, denna förruttnelse. Vi kommer inte undan.

I afton kommer Lena i sin lilla japanska bil. I helgen ska vi på födelsedagskalas, då min barndomskamrat Peppe B. ska fira sin 60-årsdag. Vi har båda frågat oss: Var tog alla dessa år vägen? Nyss lekte vi cowboys och indianer i Maltträsk och korsade den iskalla bäcken genom bära tunga stenar och gå längs botten. Nu är vi 60 … Gubbar? Nja, vi är nog ännu smågrabbar i sinnet.

Tiden är ingenting.

För övrigt föds vi hjälplösa.