Covid-19 slår till runt om i världen – nu när man mot allt sunt tänk öppnat gränserna så att folk kan flyga kors och tvärs över delar av världen. Har en känsla av att storhopen av folk tror att myndigheterna blåst faran över. Folk trängs på barer, restauranger, folk flockas på gator och torg, låter sig packas som sardiner i de snikna resebolagens flygplan och på tågen. Trots att vi borde förstå att det inte finns några ”giftfria” zoner dit vi kan åka gömma oss.

I delstaten Victoria i Australien har coronan slagit slagit till och nu ska man isolera folk igen och stänga gränserna mellan delstaterna. Från Indien rapporteras en kraftig ökning av coronafall. I USA råder kaos och i vissa delstater har man nått 95 procent av IVA-vården = man kan inte ta emot fler patienter. Folk får vackert dö i sina hem och som vanligt är det de fattiga och svarta som råkar värst ut.

I det aktuella numret av Vårdfacket (facktidning för oss som är sjuksköterskor) finns en gripande artikel som heter ”När döden kom till jobbet” och som handlar om hur sjukvårdens hjältar var dag riskerar sina liv för att rädda covid-19 patienter från att kvävas till döds. Ärrade sköterskor och läkare har aldrig nånsin varit med om nåt liknande, tro jag det. Vi får gå tillbaka till 1918 då Spanska sjukan skördade 50 miljoner offer.

Det är inte bara vi högriskpatienter som suttit isolerade i månader som kommer att behöva någon slags kristerapi för att vi inte ska utveckla någon form av social fobi, men det gäller i synnerhet vårdpersonalen som löper stor risk för utbrändhet, ångest, sömnsvårigheter. Beskrivningarna hur plågsam döden kan vara för den som drabbats av covid-19 är som att läsa en tortyrmanual från medeltiden.

Igår fyllde jag och Lena på vår andliga spänst med att besöka en glest befolkad kyrkstuga som ligger vackert vid Nydalasjön. Vid ett av bordet satt en ung tjej med prästkrage med en skylt framför sig: Prata med en präst. Sagt och gjort. Den unga prästen gick före till den nybyggda och gulmålade altanen nere vid vattenlinjen. Har redan glömt hennes namn, men på sjungande finska berättade prästen att hon vuxit upp i finska Karelen.

Bikt i det fria.

Jag hade en del frågor som rörde romanen, fakta om bland annat diakonin, som prästen besvarade så gott hon kunde. Sen berättade jag om romanen om Ester Nilsson (Duva) och hon häpnade när jag berättade om Esters deltagande i 2000-4000 begravningar och ett tusental bröllop. ”Åjo, nog är den kvinna värd att bli omskriven”. Sen biktade jag mig kort om min oro om ett förväntat kort liv, om känslan att förlora kontrollen över den egna kroppen och rädslan för att bli liggande som en stenstod. ”Jag retar mig på Guds tystnad”, sa jag. ”Du råkar inte han hans direktnummer. Skulle behöva byta några ord med honom”. Vi avslutade samtalet (ett bra initiativ av Ålidhems församling).

Spridda skurar blev till ett störtregn på hemvägen till Ersboda. Det öste ner i sådana mängder att jag fick för mig att vi befann oss i den yttersta tiden.

Lite sött å gött är jag väl värd …