Etikett: Bipolär sjukdom

Ett svart hål

Av Kent Lundholm, 26 oktober 2018 kl 07:57, Bli först att kommentera

Det sägs att i det bländande mörkret bor ett ljus. Det betyder att jag är älskad, att jag är sedd. Låter ju trösterik, men det gäller ju även att kunna känna det.

När man blir kroniskt sjuk blir man lätt självupptagen. Man glömmer de som finns intill och vill hjälpa dig. Glömmer ljuset. Istället känns det som om att man blir till ett stort, svart hål som slukar åt sig allt ljus. Svarta hål föds när riktigt stora stjärnor dör, och med riktigt stora stjärnor menas åtminstone 20 gånger större än Solen.

Har haft det knepigt med mina svarta hål; de sjukdomar och funktionsnedsättningar som följt mig genom livet. Som jag berättat tidigare, har jag varit tvungen att byta den Adhd-medicin jag tag i sex års tid. Den slutade att fungera och gav mig en rivande ångest som hotade att ”sätta fart” på min bipolära sjukdom. Det skapas en inre stress som får kortisol att flöda i min kropp, som leder till skyhöga värden av mitt blodsocker. Blir slö i skallen av högt blodsocker – och om det plötsligt faller så kan lågt blodsocker leda till döden. Alltså ingen munter tillvaro.

Väntar med spänning på korrekturet från förlaget, så att jag kan rätta stavfelen.

För övrigt så kan det förhålla sig så att varje människa vi möter är utsänd. Tanken svindlar.

Läs även Lenas tankar: >>>http://blogg.vk.se/lenamargareta/

En mörk grop

Av Kent Lundholm, 10 maj 2018 kl 16:49, Bli först att kommentera

Sover och sover. Inget friskhetstecken när det gäller mig, som i vanliga fall brukar sova, slumra max 4.5 timmar per natt. Nu sover jag åtta timmar om natten och förutom dessa blir det 3-4 timmars sömn även dagtid. Går fram genom tillvaron med en känsla av att kroppen är klädd i bly. Allt går långsamt, det tar emot att gå i trappor, upplever att jag blir än mer motorisk fumlig. Psykiskt bär jag på en likgiltighet och under detta bubblar ångesten och paniken. Jag har drabbat av en bipolär depression. Till skillnad från en ”vanlig” depression som kan ta månader, veckor på sig att utvecklas, så kan den bipolära köra igång efter några dagar, någon vecka. Jag har har aldrig vant mig vid de bipolära depressionerna, då de tycks ”ploppa” från en dag till en annan, och jag har inte aldrig lärt att handskas dem. Om man strax innan varit uppe i en hypoman eller manisk fas, vilket är vanligt, blir fallet ner i den mörka gropen riktigt högt och smärtsamt. Rent av farligt.

För första gången sedan 2012 har jag nu börjat medicineras med antidepressiv medicin. Nu är det knepigt att behandla bipolära depressioner, då antidepressiva mediciner kan leda till en manisk fas och än värre till ett blandtillstånd då det svänger häftigt mellan mani och depression. Ett plågsamt och farligt tillstånd. Det är bara att härda ut. Till slut vänder det. Fast 2012 tog det dryga sex månader.

För övrigt kan jag rekommendera min bok ”Spring Kent, spring!” där jag mer ingående berättar om BS, ADHD, paniksyndrom och självmedicinering.

BESTÄLL >>>>>

Kurs i psykisk ohälsa

Av Kent Lundholm, 20 november 2017 kl 13:49, Bli först att kommentera

ADHD+B.S – något att ta på allvar

Var går gränsen mellan en person som har en diagnos och en annan som lever ut sin yviga, framåtsträvande personlighet, och som ständigt är på väg ut nya äventyr. En ADHD-person brukar handla impulsivt, obekymrad över vad som väntar och vilka konsekvenserna ska bli. Men det händer alltid något kring oss med ADHD och jag läste en historiker som skrivit att ”Utan dessa människor med ADHD och de bipolära, skulle elden aldrig blivit uppfunnen, inga broar blivit byggda. Vi brukar med fog kallas problemlösare – kanske för att vi ser det som inte andra ser. Vi tycks ha ett högre tempo i våra hjärnor. Jag ska slå fast en gång alla att ADHD är en neuropsykiatriskt funktionsnedsättning. Så är det gjort.Symtomen rör sig på en glidande skala.

Lite fakta

Man föds med ADHD och den är genetiskt betingad. Vid Bipolär sjukdom föds man med en sårbarhet att senare i livet utveckla sjukdomen.

Larm från WHO

WHO har rapporterat att psykisk ohälsa är den största utmaning för folkhälsan i världen.
Socialstyrelsen har larmat gånger flera. 20-40 % av den svenska befolkningen lever i psykisk ohälsa. I denna grupp kan så många som 15 procent behöva psykiatrisk behandling.
Överdödlighet. Män med en kronisk psykisk sjukdom har en medellivslängd som är 20 år kortare (som i Haiti), kvinnor 15 år mindre (Nepal)

Hur har det kunnat bli på detta sätt? Att jag som kämpat mig fram varenda dag och aldrig gett upp, ska alltså, enligt statistiken, bara ska få leva till jag blir knappa sextiofem år, kanske yngre. (Var det därför jag drabbades av en stroke för två år sedan?) En av orsakerna är att den psykiatriska vården under en lång rad år försummat den somatiska vården – och att den somatiska vården ansett att psykiatrin får hålla på med sitt. Det är då sådana som jag hamnar mellan stolarna.

Missbruk

Faktum är nog för de allra flesta med ADHD och ADD att man har lättare att bli missbrukare, och att vi tenderar att fastna hårdare i ett missbruk och dessutom får svårare att ta sig loss från missbruket.

Medicinerna gör oss tjocka

När jag väl fått mina våra diagnoser, vilket brukar ta lång tid.Det handlar ofta om många år. I mitt fall dröjde det till jag fyllt 48 år innan en läkare grundligt undersökte mig i dagarna tre och till slut kallade mig till sitt rum och meddelade att jag nu hade en diagnos. Under ett års tid, kanske mer, testade läkarna olika piller på mig, som antingen förpassade mig till en glasbubbla där jag satt, trött och seg. Hur skulle jag någonsin kunna skriva ytterligare en roman när jag saknade ord. Utslag på hela kroppen svårt att andas. Ambulans till akuten. Anafylaktisk chock. Stora mängder kortison. Då fick jag ett nytt piller.

Pillret var runt och stort. Kunde ha varit till en häst. Redan tredje dagen kom biverkningen. Jag blev rasande hungrig dygnet runt, kunde äta upp en helstekt gris Återigen tappade jag min kreativitet. Hade en roman i huvudet – men all min tid gick ju åt att äta, dygnet runt. Men då var jag redan smällfet. Jag har under åren fått mediciner som gjort mig sjuk- och så tjocka att jag fick diabetes. Men under dessa åren var det aldrig någon av läkarna inom psykiatrin som kollade mitt blodsocker eller mitt skyhöga blodtryck. Det först när jag besökte min distriktsläkare som han upptäckte att mitt blodsocker var farligt höjt och att kolesterol sköt i höjden.Då gick larmet och jag skickades till Lycksele för att genomgå en gastric bypass-operation.

Kreativiteten

Måste säga att jag haft tur vad gäller min kreativitet. Först sattes de in Lithium, som ska vara en erkänt tablett som ”planar” ens personlighet. När detta var som allra värst med nyupptäckta diagnoser (fick ADHD-diagnosen) när jag jag nåt den anmärkningsvärda åldern av 53 år. Då började utprovningen av alla de ADHD-pillren som fanns på marknaden. De första pillren, de ”långsamma” depottabletterna skapade bara ångest och panik. Men inte heller ADHD-medicinerna slog ut min kreativitet. Jag har skrivit en roman ”Vedtjuven” (2012) och självbiografin ”Spring Kent, spring!” (2016) och nu är jag i färd med min femte roman. Snarare har pillren gjort mig mer fokuserad och mindre hyperaktiv.

Rädda sig själv

Jag drevs av en kuslig känsla av denna skulle leda mig rakt ner helvete. Trots allt är jag utbildad och hade jobbat på akutmottagningar i Oslo, Lycksele, hjärtintensiven i Umeå och under ett par somrar och vintrar varit ambulanssköterska och helikoptersyrra i Arvidsjaur.Jag var bekant med döden – men även i den glädje som uppstod när jag kunde rädda en och annan patient. Men mig själv kunde jag inte rädda …

De tillstånd jag skrivit om tyckts ofta gå armkrok med varandra. B.S+ADHD+ångest och panik+dyslexi. Ur detta är det inte helt ovanligt att det leder till självmedicinering som i slutänden leder till alkoholism och/eller narkomani. I vissa fall kriminalitet. Alkoholen kan lägga sig som en skyddande plym över det som läkarna försöker sätta diagnos. Man ser en missbrukare – men inte att denne lider av ADHD, B.S och paniksyndrom.

Orsak

Vi som har ADHD saknar Dopamin och Noradrenalin.Med medicinerna försöker höja uppmärksamhetsnivåerna, så inte hjärnan ”somnar” hela tiden. Vi är urusla på att vara i NUET. Man försöker få bort springet i benen och förbättra arbetsminnet. Sist men inte minst, medicinen gör en lugnare och mindre orolig. I mitt fall, efter att ha testat sex-sju olika medel, så blev det en snabbverkande medicin, Ritalin, som jag tar 6-7 gånger under dagen. Det är inget vaccin, om ni tror det. Det kräver en daglig kamp i tillvaron för att jag ska orka vistas bland folk, engagera mig i föreningar, gå på operan, hockey.

Fördomar

Fördomar = rädsla + okunskap

(Hämtat från Hjärnkolls enkät)

Myt: En psykiskt sjuk person blir ALDRIG frisk.
Sanning: De flesta återhämtar sig till ett fungerande liv.

Myt: En psykiskt sjuk person kan inte jobba.
Sanning: Många med psykisk sjukdom som vill och kan arbeta är inte välkomna på arbetsmarknaden.

För övrigt har den psykiskt sjuke nytta av att få leva i en miljö som är känslomässigt öppen och hälsosam.

Mycket mer kan ni läsa i min självbiografi ”Spring Kent, spring!”

Ord&Visor 119 kr. >>>>> Beställ

Den kreativa superkraften

Av Kent Lundholm, 27 september 2017 kl 11:09, Bli först att kommentera

Skrivandet flyter på och nu håller slutet på att forma sig. Början (anslaget) och slutet där säcken ska knytas ihop är svårast. Man kan välja ett ett öppet slut (något som brukar reta många läsare som måste veta vad som hände och varför.) Jag lovar att knyta ihop säcken – i varje fall delvis. Själv är jag förtjust med öppna slut – för vad hände egentligen i slutet av ”All världens lycka”? Fick Märta sin älskade Isak?

Hon öppnade dörren och steg åt sidan. Dofterna av livets njutningar strömmade emot honom.
Köttbullar. Pärmos. Murkelstuvning.
”Välkommen”, sa hon.
Isak Nordlund bockade och steg in.

Så slutar All Världens lycka och jag har under åren fått många frågor om det kommer en uppföljning. Jag har svarat nej. Jag är klar med Isak och Märta. Personligen tror jag de fick varandra. Det är så synd att inte romanen blev filmatiserad. Kjell-Åke Andersson skulle regissera och vi jobbade som idioter för att få till ett manus som skulle hålla för 3×60 minuter. Och SVT och dess chef Daniel Alfredsson hade gett tummen upp. Då kom krisen i SVT, allt omorganiserades, Daniel försvann och vi skulle nu lotsa serien genom ett helt nytt SVT Drama – där ekonomin var i botten. Värst var när Kjell-Åke besökte SVT och fick veta att INGEN på den nya dramaredaktionen hade hört talas om filmatiseringen av ”All världens lycka”. Så nära och med ett manus en story som så många föll för. Det var då jag fick diabetes (av stressen) och en rejäl och förlamande depression. Jag blev inlagd och fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Det var då som vårt äktenskap rasade och vi skildes. Då hade jag ingen lust att skriva någon fler roman och filmvärlden kunde dra åt helvete. Men tre år kom min kritikerrosade ”Konungarnas konung från Baklandet”, som blev en försäljningssuccé.

Jag tror att min drift att ständigt skriva nytt och mer, har att göra med den drivkraft som finns i min ADHD. När jag väl får korn på något som fångar intresset, så kan det omvandlas till en superkraft. En kraft som frigör kreativiteten och lusten att skriva. Tyvärr kan denna ”positiva” kraft riva upp revor i ens sårbarhet och släppa in den bipolära sjukdomen på arenan, då är det lätt att förlora kontakten med tiden och blir man dessutom hypoman/manisk, försvinner behovet av sömn. Detta skedde när jag skrev ”Vedtjuven” som publicerades 2012. När jag skrev på slutspurten 2011 jobbade jag dessutom heltid som sjuksköterska. Efter skrivit på slutkapitlen hela nätterna och inte sovit en blund på 48 timmar, gick jag en morgon till jobbet. Jag gick vilse. Hjärtat bultade. Kände mig paranoid. Hade svårt att prata, sluddrade. Till slut släpade jag mig in i läkemedelsrummet, satte mig vid ett bord och lutade huvudet mot det – och somnade. Jag fick sparken för att de trodde jag tagit droger – och jag orkade inte förklara, utan tog med mig hemligheten och gick. Men det blev en roman och historien om ”Vedtjuven” fick liv ett halvår senare.

Så kan ett författarskap se ut.

För övrigt håller det kollektiva missnöjet (med ta mej tusan allt), på att bli en bra grogrund för rasism.

Fördomar och skam

Av Kent Lundholm, 14 september 2017 kl 05:54, Bli först att kommentera

Tidig morgon på Pig Hill. Tyst i huset, inga billjud från Backenvägen. Legat i sängen och spelat schack, mahjong och tränat min allmänbildning i Quitzkampen. Har detta som ritual var morgon för att ”kicka igång” hjärnan och få många delar av hjärnan att samverka och vakna till liv. Jo, det funkar (ofta). Med en vaken hjärna är jag mogen att vid 05.30 skriva i min blogg och efter det några sidor i min kommande roman. Det brukar bli en fika mitt på hållet, tar mina mediciner, skriver en stund till. Vid tiotiden börjar det brusa och pipa i fettklumpen på 1,5 kilo, den som sitter ovanför axlarna. Så ser min kreativa tid ut. Några timmar i gryningen och under morgonen. Sedan har jag bränt min kreativitet. Men det må så vara, för det är i gryningen och under morgonen som jag får nåt gjort när det gäller mitt litterära skrivande. Det fanns en tid i livet då jag kunde skriva morgon som kväll och stundom även nattetid, men det aktar jag mig för nu mera. Vid ett flertal tillfällen under mitt liv, lyckades jag skriva mig in i en hypoman- rent av manisk fas vilket i slutänden blev en gröt av ord som jag fick skriva om vid ett senare skede, då jag blivit lite mer ”normal”.

Man har i forskningen kunnat se att bipolära är mer kreativa än andra. Därför är det ingen överraskning att det är så många skådisar, forskare och författare som lider av bipolär sjukdom. Sjukdomen i sig gör att den del av den bipolära gruppen är mer drivna och målmedvetna. Bland författare är förekomsten av bipolär sjukdom dubbelt så stor som hos andra yrken.

Exempel på författare som haft bipolär sjukdom:

Leo Tolstoj
Malcolm Lowry
Kenneth Graham
Graham Greene
Mary Shelley
Charles Dickens
Jean Stafford
Nikolai GoGL
Robert Louis Stevenson
Francis Parkman
Emile Zola
James Barrie
Maxim Gorkij
William Inge
Joseph Conrad
Eugene O’Neill

Kända skådespelare med bipolär sjukdom:

Ned Beatty
Drew Carey
Jim Carrey
Patty Duke
Carrie Fisher
Cary Grant
Linda Hamilton
Marilyn Monroe
Kevin McDonald
Kristy McNichol
Tracy Ullman
Connie Francis
Nicola Pagett
Jeremy Brett
Margot Kidder

Det finns en hel del fördomar om bipolär sjukdom och eftersom fördomar bygger på lika delar rädsla och okunskap, kan jag väl passa på slakta några av dessa fördomar. Inte minst så leder ökad kunskap hos vänner och familj till en bättre behandling när sjukdomen bryter ut i ett skov. Det är ju så med BS att den kommer och går, att man vid rätt behandling kan ha mångåriga perioder utan eller med få symtom, då den bipoläre kan sköta sina studier eller jobba som vanligt. Man är med andra ord inte ”galen” hela tiden. Ändå uppger många arbetsgivare (17 %) att de inte skulle anställa en bipolär. Hela 36 % av den svenska befolkningen skulle inte låta en bipolär sitta barnvakt. Sådana fördomar stigmatiserar de sjuka. Vänder man på steken så låter 38 % av de bipolära bli att berätta om sin sjukdom för sina arbetskamrater och 11 % berättar inte om sin sjukdom för sin partner. Det senare beror förmodligen att 41 % av de ”normala” är tveksamma att ingå en relation med en bipolär.

Många psykiskt sjuka blir tysta och hemlighåller sina tankar och känslor. Har man under en längre tid känt sig annorlunda, är det lätt att skammen tar över och riktar sig in mot Jaget så att man börjar skuldbelägga sig själv. ”Det är mitt fel att jag är bipolär! Det är jag som rår för att jag blivit sjuk! MITT FEL!” Skammen får oss att odla hemligheter, skammen får oss att göra oss själva illa. Instängd skam kan få oss att bli aggressiva, deprimerade, ge oss ätstörningar och sist men inte minst – vi börjar självmedicinera oss med piller och alkohol. Skammen är själens sumpmark och får oss att känna oss små och ofullkomliga. Vi duger inte. Vi är inte ens förtjänta av att få kärlek. Men ju mindre vi talar om skammen, desto mer skam känner vi – skammen äter upp oss inifrån. Men skammen förlorar sin makt när vi sätter ord på den. Det är väl nu som det kreativa kommer in i bilden, att det finns så många författare som är bipolära. Vi är en grupp bland bipolära som funnit en väg ut genom att skriva, att sätta ord på känslorna och på så sätt krossa skammen. Genom att släppa kreativiteten loss, kan man gå i närkamp med skammen och efter en lång strid åter känna sig betydelsefull och sann igen.

För övrigt så borde jag som överlevare lära mig att vara mer tacksam. I tacksamheten växer glädjen och andligheten. Får ta och öva på det.

Åter till trevliga Bjurholm

Av Kent Lundholm, 5 maj 2017 kl 07:09, 2 kommentarer

Igår åkte vi till Bjurholm, jag, Lena och Hanna. Det var en märklig känsla att sitta i framsättet och bli körd av mina dotter Hanna, lilljäntan min som nyss körde trehjuling. Men hon har blivit stor nu, 18 år, och som nyligen tagit körkort. Hon njöt av att få ratta den splitter nya Volvo V 70 som jag hyrt på OK Mariedal.

Målet var alltså Bjurholm, landets minsta kommun med ca 2500 invånare. Jag skulle framträda på biblioteket och tala om psykisk ohälsa med utgångspunkt från min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Drygt tjugofem dök upp; en intresserad publik. Tror att det är tredje gången jag besöker Bjurholm för att prata om någon av mina böcker och innan föreställningen dök det upp några äldre män som hade läst alla mina mina romaner om Baklandet och hade en hel del frågor, bland annat om hur ”sanna” de var. Alla mina romaner har en kärna av sanningen som jag sedan ljugit om för att i slutänden komma fram till någon sorts sanning. Verkligheten överträffar alltid dikten. Det är en märklig känsla att träffa folk som läst mina böcker och som försökt göra en egen analys av dem. Då känns det helt rätt att jag en gång bestämde mig för att bli författare – även om vägen dit skulle bli rejält krokig. Ungefär som grusvägarna mellan Baklandet och civilisationen.

Jag körde ett annat upplägg denna gång. Jag inledde med att tala om skammen kring psykisk ohälsa, och om skulden som anhöriga och vänner kan känna, och rädslan för att prata om ämnet – och den tystnad som då kan uppstå. Då frodas fördomarna och myterna. Sedan drog jag min story, vilket är lika jobbigt var gång. Allt känns så overkligt, men det jag skrivit i min bok är sant vartenda ord. Mitt liv blev verkligen märkligt – men jag överlevde. I slutet talade jag en del om sambandet mellan stroke och kroniska psykiatriska sjukdomar som exempelvis Bipolär sjukdom. Enligt statistiken så är mitt liv (i genomsnitt) förkortat med trettio år.

Summa summarum: trevligt att få besöka Bjurholm, trevlig personal, trevlig och vetgirig publik. Hoppas jag får återvända till hösten då jag och Linda Marklund kör vår berättarföreställning: ”Mitt ibland oss.” En föreställning om att vara annorlunda och en undran över var alla original tog vägen.

Idag ska jag besöka en optiker, en rättvis optiker, som inte tar betalt av varannan kund beroende på att de klippt ut en sladdrig rabattkupong ur VK – en tidning som inte alla har råd att prenumerera på. Han kör istället samma fasta pris till alla!

För övrigt så uppträder jag i Lycksele kommande tisdag. I Sankt Mikaelsgården vid 14-snåret; då under ämnet Stroke, livets ändlighet, meningen med livet och om sambandet stroke och psykisk ohälsa.

Passa på och beställ ”Spring Kent, spring!” från förlaget för 145 kr.

BESTÄLL!

Klipp från pressen:

”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet.” Helhetsbetyg: 5 av 5.
Katharina Jacobsson BTJ

”Spring Kent, spring! är Kent Lundholms femte bok. Den klibbar sig fast, tränger in under huden och drabbar med full kraft.”
Yvonne Rittvall, Folkbladet

”Spring Kent, spring! är en välskriven och oavbrutet spännande självbiografisk roman om ett liv som hade kunnat bli annorlunda om någon hade sett och förstått att psykisk sjukdom och missbruk ofta hänger ihop.”
Maria Zaitzewsky Rundgren, Accent

”Det är en gripande skildring och den känns angelägen för en större allmänhet. […] Kent Lundholm är en utomordentlig berättare med ett levande språk. […] Mot slutet av läsningen anas ett ljus i den så långa och svarta tunneln. Därför lägger man ifrån sig boken med hopp om en framtid med fler berättelser av denne gode berättare.”
Jan Bergsten, NSD

Sitta still på Långfredagen

Av Kent Lundholm, 14 april 2017 kl 07:57, Bli först att kommentera

Långfredag i AIK-land. Solen lyser på husen utanför. Långfredagen firas i kristen tradition till minne av Jesu korsfästelse och död på Golgata utanför Jerusalem. Under 60-talet, när jag var barn var alla i familjen finklädda och vi ungar skulle hålla oss i stillhet, inget bus, vilket var en plåga för ett ADHD-barn som jag och hade rysligt svårt att sitta still. Även farsan var obekväm i sin vitskjorta och sina gabardinbyxor när det fanns så mycket jobb att utföra, som att klyva och stapla ved. Från radion, som var mammas kontakt med den yttre världen, hördes mest sorgemusik. Trio med Bumba, Bröderna Lindkvist, Gunnar Wiklund och Siw Malmkvist var bannlysta denna dag.

Ända fram till 1969 var det under Långfredagen, den stora sorgens dag, förbjudet för offentliga nöjesetablissemang att hålla öppet och affärer, restauranger och danslokaler därför stängda. Allmän frid skulle råda. Ingen i min familj och inte heller de övriga i Baklandet var särskilt religiösa, men jag skulle tro att alla var knutna till den kristna traditionen och verkligen trodde att Kristus var Guds son som dog för våra synders skull. Därför ställde alla upp på den tidens regler gällande den långa, trista fredagen. Det blev inga större protester när butikerna började hålla öppet på Långfredagen, eller när det gick att besöka en restaurang och köpa en blodig biff och en snaps. Jag saknar inte stillasittandet, men jag har fortfarande en djup respekt för denna dag och vilket jag fick med mig från barndomen, vilket gör att jag ännu idag sänder en och annan tanke till Golgata. Men några kyrkobesök blir det inte. Det är skillnad på att tro och att söka efter andlighet (som jag gjort hela livet) och att leva ett religiöst liv. Stor skillnad.

I och med att jag levt så nära döden från 20-års åldern och fram till dags dato, då jag levt med en sjukdom (Bipolär sjukdom typ 1) som vid några tillfället fått mig att se döden som utväg och som dessutom levt med ett paniksyndrom som ”övertygat” mig om att jag varit på väg att dö ett hundratal gånger och ovanpå det en stroke då jag höll på att dö, så har det varit logiskt att söka efter svaren kring meningen med livet. Livet nu och döden sedan. Någon gång i trettioårs åldern blev jag bekännande kristen, dock inte religiös. Jag fick en värdegrund att stå på som ibland gav tröst när livet var pest. Livet är tidsbestämt, det finns en början och ett slut och vad som händer efter att dödsklockan slagit, det vet ingen. Inte en enda har återvänt för att berätta vad som sker när vi har dött. Inte en enda.

För övrigt finns det en bra definition på andlighet. Den är tron på människans samhörighet och på kärleken.

"Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke
hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller 
klingande cymbal."
Paulus' första brev till korintierna. Kärlekens lov.

Mitt knasiga liv

Av Kent Lundholm, 4 mars 2017 kl 07:54, 1 kommentar

Morgon i AIK-land. Sovit oroligt. Dagens plan: besöka en secondhandbutik i hopp om att göra ett och annat fynd. Sen blir det väl att glo på tremilsloppet och lite lamt heja på Kalla.

Jag föddes med en ”motor” i huvudet som gjorde det svårt att fokusera och jag hade stora svårigheter att koncentrera mig. Det brann i musklerna, vilket tvingade mig att ständigt springa. Planlöst. Det gick förstås ut över skolarbetet, särskilt när jag skulle läsa och skriva. Inte heller kunde jag begripa mig på siffrorna – krumelurerna som flöt omkring på boksidorna.

Jag föddes med en ökad sårbarhet och hade svårt att hantera de stora känslorna. Antingen skrattade jag eller så sprang jag omkring i rena ilskan. Jag var en rädd människa. Det behövdes inte mycket för att skrämma skiten ur mig – och min hjärna hann aldrig bearbeta hoten, utan jag blev på en röd sekund en grottman, slåss eller fly. Och så har det fortsatt under mitt vuxna liv. Känslorna har fått styra mig.

Det hade kunnat gå åt helvete redan i 16-års åldern när jag första gången kom i kontakt med alkohol. Det blev bröllop direkt mellan mig och de ljumna ölen jag svepte i mig. Det blev lugnt i mitt huvudet, springet i benet stannade upp, oron och ångesten pyste ut. Jag trodde mig ha funnit lösningen på mina problem. Men något fick mig kliva av öl-tåget och istället satsa på skolarbetet. Jag kom att plugga lika intensivt som jag hällt i mig öl. Redan då förstod jag att alkohol på kort tid skulle ha kunna göra mig till alkoholist.

Jag har alltid varit en ojämn människa. Å ena sidan var jag rädd, oslög, klumpig, slarvig och glömsk, å andra sidan gjorde jag karriär, utbildade mig till sjuksköterska, journalist, jag pluggade filosofi, idéhistoria, kommunikationsvetenskap. Jag klarade inte av att fungera i grupper, förstod inte deras sociala koder – så jag höll mig ofta för mig själv, medan jag samtidigt inte haft några problem att stå ensam på en scen och hålla låda. Ojämn. Jag har dyslexi, men har skrivit fyra romaner och en självbiografi. Jag fick ångest av att gå en sväng nere på stan, men har rest jorden runt, bland annat köpte jag en enkelbiljett till Kina och reste runt i detta jätteland under ett halvårs tid och väl hemma fick jag ångest och panik att åka hem till föräldrarna i Bäckmyran utanför Lycksele.

Jag har under hela mitt vuxna liv förstått att det varit något allvarligt fel på mig, men aldrig kunnat säga vad. Det gjorde inte heller sjukvården eller psykiatrin – inte förrän jag jag kommit i femtioårs åldern och blivit tvångsinlagd när jag börjat tänka på självmord. Då utreddes jag ordentligt och fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Fick medicin och blev fet. Under en lång rad år hade jag självmedicinera med vodka och starköl – men det sa jag förstås inte till läkarna. 2010 vaknade jag på IVA efter ett suicidförsök – då hade jag nått min botten och bad om hjälp.

Jag har skrivit om mitt knasiga och smärtsamma liv i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Det har gått drygt sju år sedan jag påbörjade jag min resa tillbaka. Jag åker runt och föreläser om mitt liv, om psykisk ohälsa, försöker förklara vad ADHD, bipolär sjukdom, paniksyndrom och alkoholism är för något, hur de fungerar och hur dessa sjukdomar ofta hänger ihop.

För övrigt växer sorgen efter Stefan Back som dog i mitten av veckan. Han fick aldrig en chans att kämpa mot cancern, utan det var kört i samma ögonblick som röntgenbilderna var framkallade. Knappt tre veckor senare var han död.

Strul med recept

Av Kent Lundholm, 1 mars 2017 kl 07:15, 2 kommentarer

Det är några dagar sedan jag bloggade, men det har varit några tunga och intensiva dagar. Jag har lyckats skriva klar den fjärde versionen av min kommande roman, det blev en riktig tegelsten, men som nu ska ligga till sig inför nästa omskrivning, då med fokus på språket. Det är så jag jobbar – skriver om, skriver om till dess det sitter. Jag är ju av den typen av författare som är mer intresserad av en bra berättelse, än att krydda texten med metaforer och liknelser.

Gårdagen gick åt till att få två av mina mediciner utskrivna och eftersom jag hade helt slut på dem båda, så skulle jag komma att missa två av doserna vilket gjorde ont. Det är inte första gången jag har haft problem med att få ut mina recept från psykiatrin i Umeå. Ständigt nya stafettläkare och brist på specialister skapar problem och otrygghet för oss patienter. Började ringa vid nio i morse då jag hade helt slut på två mediciner, vilka skulle kunna jämföras att min diabetesläkare gett tusan i att skriva ut insulin trots att han vet att jag kan dö utan den. Efter tre samtal vid 09-tiden kom jag fram till den sjuksköterska som lämnar ut beställningar till psykläkarna. Kollade en gång i halvtimmen på apoteksmappen, men ingen mediciner. Ringde 13.45 till sköterskan som nu inte visste var läkaren var. Men hon skulle ge sig ut på jakt då läkaren lovat skriva ut min medicin. Då jag haft en stroke, så reagerar jag starkare på stress vilket ger mig ångest, sämre minne och motorik – och huvudvärk, vilket jag ska undvika som strokepatient. Strax efter 15.00 dök recepten upp på min app. Då var jag så slut att jag var tvungen att beställa taxi. Hade svårt att ta mig nerför trappan, snubblade flera gånger, samtidigt som skallen höll på att explodera. Taxiresan kostade mig 160 kr.

Igår vid 19.15 dog en av mina allra äldsta och bästa vänner, Stefan. Det gick rasande fort, en dryg månad från att de upptäckte cancertumören i ena armen till sista sucken. När Stefan skulle höja upp armarna över huvudet, så gick helt sonika högerarmen av. De ville först tro att det berodde på den EDS som han lidit av stora delar av livet, men efter en röntgen såg man fler tumörer i skelettet och lungorna och binjurarna. Sedan började han få blodproppar lite varstans, i den skadade armen, i lungan, i foten. Sedan gick det fort. Stefan är den tredje vännen som inom några få år dukat under av cancern. För två av dem så smög den sig på dem: inga symtom, bara pang-bom och sedan var det över. Jo, åldern mellan 50-60 år är en farlig sträcka. Men överlever man den så kan man klara sig riktigt länge – om man inte blir överkörd av en lastbil.

Ska snart iväg och föreläsa om dubbeldiagnoser på rehabiliteringshemmet Blåsippan ute på Teg. Det är ju inte helt ovanligt att de som dricker för mycket har en underliggande, ännu inte diagnostiserad psykisk sjukdom som bipolär sjukdom eller ADHD. Varje gång jag varit där och föreläst så har det lett till någon form av utredning, vanligtvis ADHD.

För övrigt skapar vi våra liv genom våra val.

Depressionens demon

Av Kent Lundholm, 3 februari 2017 kl 09:58, Bli först att kommentera

Uppe i ottan. Hostat stora delar av natten, trots de starka antihostpillren jag fick av farbror doktorn. Seg i kroppen, sus på vinden, men glad över att hostan lagt sig i vila. Snart åker vi för att storhandla inför morgondagens middagsbjudning. Tänkte bjuda på lasagne – en klassiker som går hem hos de flesta. Glass till efterrätt. Ute verkar det vara blidväder.

Så här års är det många som är deprimerade. Depressionen kan ibland likna kärlekens frånsida som lägger en dyster gråton över dagarna. Hjärnan blir inspärrad, allt medan man sitter i soffan som en grönsak, och räknar sekunderna. Varje sekund av ens liv är en plåga. Håller depressionen i sig en längre tid börjar man att förlora viktiga funktioner. Minnet blir sämre, motoriken försämras och all energi pyser ut via öronen. Världen blir obegriplig då tankarna slutar fungera. Skillnaden på en ”vanlig” depression och depressivt skov i en bipolär sjukdom, är att den vanliga kan ta flera veckor på sig, i bland månader att sakta utvecklas, medan den bipolära depressionen kan slå till på några få timmar. Fallet blir då så mycket högre och smärtan, rädslan, paniken går inte att beskriva med ord. Risken för självmord är hög. Nu har det gått drygt fem år sedan jag hade ett skov, förmodligen för att livet fått struktur och att läkarna lyckats medicinera mig på ett bra sätt. Depressionens demon kan skrämma skiten ur den starkaste. Ansiktet blir upplöst i spegeln, mardrömmarna avlöser varandra. Att bli djupt deprimerad är som att förlora synen. Gradvis blir allt mörkare. Min rekommendation är att ta medicin och tjata till sig terapi. Men ibland är ens vänner och bekanta lika effektiva. Börja träffa någon av dem under en halvtimme, utöka sedan till en timme. Byt tankar med andra, det ger dig ord att förklara hur du känner dig. Försök att ta plats i en gemenskap. Isolering är det värsta en deprimerad kan utsätta sig för. De som hamnar utanför skocken blir tagen av vargen.

För övrigt använder vi oss allt för ofta av VERSALER, när vi i själva verket borde nöja oss med gemener.

Etikett: Bipolär sjukdom

Ett svart hål

En mörk grop

Kurs i psykisk ohälsa

Den kreativa superkraften

Fördomar och skam

Åter till trevliga Bjurholm

Sitta still på Långfredagen

Mitt knasiga liv

Strul med recept

Depressionens demon

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv