Etikett: bipolär

Ingen hjälp … alls

Av , , Bli först att kommentera 6

Andra ”lilla julafton” under denna vecka. Det blir så nu för tin då vi alla och envar är på väg nån annanstans i geografin eller så det faktum att somliga måste jobba över julen. Detta flitiga julfirande, redan innan den riktiga julen, ökar förstås risken för höga halter av blodsocker och en viss viktuppgång. Numera är tomten avskaffad, inte för att vi slutat tro på honom utan mer på grund av lathet då ingen orkar gå ut och köpa en kvällstidning.

tomtejävel

Klev upp vid halv femtiden och började skriva. Hur jag än försöker, så är det hiskeligt svårt att stryka i texten. Istället sväller den, blir längre. Förmodligen beror det på beskrivningen av den samtid som huvudpersonen rör sig i. Det gör henne mer begriplig. Men orkar läsarna ta del av turerna kring välfärdsbygget och striden mellan pingstvänner och Svenska kyrkan under tidigt 1900-tal?

Sedan jag fick avslag på i princip allt på mina LSS-ansökningar, så känns det befriande att lämna personkrets 3 (som namnet på en pjäs av Lars Norén) bakom mig och klara mig på egen hand. Flyttar till en stor tvåa med hiss i slutet av februari till Himlastigen uppe på Sandahöjd. Trots alla mina diagnoser och hur många funktionshinder som helst, som stöddes av ett flertal läkarintyg, så får jag noll hjälp. Inte ett dyft – trots att jag börjat få problem i vardagen. Utredarna menade att jag inte ens behövde hjälp att flytta från lägenheten med för mig de livsfarliga trapporna; det hjälper inte att jag fallit tre gånger och brutit revben, krossat glasögon, hamnat under bilen och att risken är uppenbar att jag nästa gång som jag faller, på grund av min Parkinson, så blir det nerför trapporna på Backenvägen 9.

free-fall-89349_1280

 

Vi som haft stroke och framförallt Parkinson brukar ramla. Det hör till sjukdomen. Plötsligt viker sig benen och vi störtar mot marken. Men man bedömer att jag ska klara trapporna utan besvär. Jo, hittills har det gått bra – om jag håller i båda ledstängerna och ger tusan att bära nåt. Ingen förståelse, ingen hjälp. Jag kan ju ännu laga mat i mikron, diska och städa hjälpligt. Med en sådan inställning och brist på framförhållning (Parkinson går ej att bota. Man blir bara sämre och sämre …) lär ju kommunens handläggare till och från få en himla massa akutfall som måste hjälpas med nytt boende. Men jag tänker inte vänta tills dess. Jag gör som förr i livet, skiter i hjälp och behåller min värdighet. Min utredning pågick ju 6-7 veckor med två långa intervjuer. Tydligen ska man ska ligga på golvet med brutna armar innan man får hjälp.

”Ja, nu kan nog inte Lundholm laga mat, knappast äta för egen hand. Då torde han vara berättigad av vår hjälp!” ”Kolla noga Herr K, det kan finnas nåt kryphål. Det finns de som kan spela orgel och måla tavlor med fötterna. Han kan kanske äta kallskuret, med fötterna!”

Överklaga? Nä! Mina dagar är räknade och varför då använda dessa värdefulla dagar av mitt liv för att bråka med byråkrater? Jag får istället lida martyrdöden … Tjurskalle som jag är. Har ju trots mina diagnoser, som ofta varit dolda, som ingen av ett tjugotal läkare kunde upptäcka, så har jag tvingats leva med psykisk ohälsa i hela mitt liv. Jag fick tidigt lära mig att skämmas, då jag som barn inte kunde begripa varför jag var så glömsk, varför jag inte kunde sitta stilla, inte klarade av koncentrera mig, vilket ledde till att jag var usel på att läsa och skriva när jag lämnade årskurs 6. Jag trodde tidigt att orsaken till att jag var eljest var mitt eget fel. Därav skammen.

anger-794699_960_720

Sen slog min bipolära sjukdom till när jag fyllde 18 år, några år senare utvecklades ett paniksyndrom. Men jag gav mig aldrig. Jag skulle visa världen och det gjorde jag – även om priset var högt. Fick ju diagnosen bipolär sjukdom först i femtioårsåldern. Under den tiden hade jag trots mina funktionshinder pluggat till sjuksköterska, läst filosofi/idéhistoria, studerat till till journalist, rest jorden runt, varit EU-reporter, kulturredaktör, chefredaktör, varit landshövdingens pressekreterare, informatör på länsstyrelsen, debuterat som författare och adopterat min dotter från Kina.

Jag hade levt med en livsfarlig, kronisk psykiatrisk sjukdom. 2013-14 fick jag även diagnosen ADHD, som jag föddes med. Tillstånden, som ofta går hand i hand, brukar göra oss till kreativa jävlar, många av oss blir konstnärer, författare, uppfinnare. Därav en viss romantisering kring diagnoserna där vi framställs som djupingar, kluriga kufar som är svåra att umgås med sig. Vi kan dessutom skära av oss ena örat … Å andra sidan slungas vi mellan manier och djupaste mörker, depressioner som förlamar oss och mitt i detta finns paniken. Självmordsrisken är mycket hög. Det handlar lika mycket om att överleva som att leva. Är det då så märkligt att vi börjar självmedicinera oss, i brist på svar och hjälp? Jag var alkoholist redan i början av 2000-talet, flera år före första diagnosen.

Ja, jag vet … Jag har skrivit om det här flera gånger. Det är möjligt att det är ett sätt för mig att förstå hur livet blev som det blev.

Trots snart 11 års nykterhet har de somatiska sjukdomarna kommit på löpande band, vilket kommer att leda till en för tidig död. Jag överlevde en livsfarlig psykisk sjukdom, men stupar på grund av min stressutlösta diabetes i kombination med den stroke jag haft och nu även Parkinson. Eller så bryter jag nacken i fallet nerför trapporna, men va fan då kanske jag kvalar in i personkrets 3? Med denna bakgrund, där jag alltid klarat mig själv, då jag överlevt det bipolära fallet åtminstone fyra gånger,så känns det en aning snopet att när jag väl behöver hjälp, och jag min stolte jävel ber om hjälp, anses jag vara så vansinnigt frisk att jag inte ska få någon som helst hjälp. Ingen alls …

190px-Kafka
Franz Kafka skrev om en absurd värld.

”Lundholm säger att han överlevt minst fyra gånger. Vad tror du Herr K. då kan vi väl chansa lite? Ja, att han även överlever en femte gång …” 

För övrigt så är det snart ett nytt år. Märkligt att jag så sällan firar dem numera.

 

Tänk om …

Av , , Bli först att kommentera 2

”Att blicka tillbaka kan vara livsfarligt”, svarade Torgny Lindgren på min fråga angående hans novell om fotbollsspelaren som slår en ödesdiger bakåtpassning. Spelaren döms till döden genom stegel och hjul. I stort är det en meningslös sysselsättning att gräva allt för djupt och ofta i det som varit, det som sedan länge passerat. Faran med att ständigt kasta blickar över axeln, är att man blir bitter och då finns risken att man snabbt blir otrevlig, sur, gråhårig och rynkig.

Det sägs att bittra människor har svårt att förlåta, eftersom de inte kan glömma gamla oförrätter. De kan inte stänga dörren till det förflutna, vilket gör att de har svårt att finna lyckan och sår sorg i medmänniskornas liv. Bitterheten gör att de ser ner på andra, att de blir dömande och får en förmåga sprida lögner och fördomar. Bitterhet är frusen ilska.

emoji-3202669_960_720

Betyder detta att vi ska ge sjutton i våra minnen, att vi ska bygga en mur mellan Då och Nu? Nej, jag anser inte det. Tycker att det är en skillnad mellan bitterhet och att vara undrande över det som hänt i livet. Detta med att förstå sig själv är en del i vårt sökande efter meningen med livet. Hur ska vi kunna lära av misstagen ifall vi aldrig backar bandet och reser en sväng i minnet? Det vore väl underligt om vi inte ibland tittar i backspegeln och mumlar: tänk om …

Genom att minnas finns vi till. Hur i hela friden ska vi kunna få perspektiv på det liv vi levt, om vi inte försöker minnas vad som hänt? Däremot ska vi se upp så att vi inte börjar trampa vatten i bitterhetens hav – det är lätt gjort. Vi ska också vara på det klara med att minnet inte alltid är tillförlitligt. Var gång vi lyfter upp ett minne, så förändras det lite grann – det lägger till eller drar ifrån. Rycker drar vi för ofta i ett minne, så kan det med tiden bli helt förvanskat.

Jag gör ofta återbesök i minnets dunkla landskap, utan att vara eller bli bitter. Det har blivit ett sätt att förstå mitt beteende och mina handlingar. Jag har skrivit en hel bok i ämnet. Läs ”Spring Kent, spring!” om du vill veta mer.

photo-256887_960_720

Det finns några händelser som får mig att säga: Tänk om … Hur skulle livet vara idag ifall historien tagit en annan riktning? Det kan i mångas ögon vara en meningslös sysselsättning. Gjort är gjort. Trots det återvänder jag då och då till de händelser som verkligen kommit att prägla mitt liv.

Tänk om … jag fått rätt diagnos redan 1985. Då först en läkare sa att jag var manodepressiv. Men en månad senare strök en annan doktor den diagnosen. Först tjugo år senare fick jag rätt diagnos: bipolär. Hur skulle livet ha sett ut ifall jag fått rätt diagnos redan 1985? Ja, det kan jag förstås inte klura ut. Kanske hade jag inte självmedicinerat mig så till den milda grad att jag till slut blev alkoholist (har nu nio nyktra år).

Tänk om … jag fått diagnosen ADHD tidigare i livet … Jag var 53 år när jag fick diagnosen: en funktionsnedsättning jag föddes med.

Det är viktigt att man inte stannar för länge i det förflutnas landskap. Ser till att jag i tid återvänder till nuet – innan jag börjar känna harm. Mitt resande i minnet, handlar om att försöka förstå och acceptera det som hänt. Att minnas är ett sätt att förlåta och gå vidare. Att minnas håller mig vid liv. Den dagen då mina minnen raderas, finns jag inte längre. Minns för att få sinnesro. När det stormar i skallen brukar jag be en stilla bön.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

© Kent Lundholm

Lider av sömnbrist

Av , , Bli först att kommentera 3

Sovit tungt och länge. Märkligt. Men vid frukosten gjorde jag upptäckten: Jag hade av misstag tagit dubbel dos av sömnmedicinen, vilket gav mig hela sju timmars sömn, vilket är cirka tre timmar fler än vad jag sover i vanliga fall. Satan så pigg i skallen jag är. Egentligen borde jag få sova sju-åtta timmar varje natt, då skulle jag orka med mer under dagtid och slippa bli stående och tyst när stress/stroke hjärnan slår till och drar ur proppen.

ADHD in Children CDC Report

Jag har tidigare berättat om min förstörda sömn och hur detta började när jag ännu var en valp. Som det ADHD-barn jag var, så var jag rysligt hyperaktiv och låg där under täcket och ryckte med armar och ben, samtidigt som ”motorn” inne i skallen gick på högvarv. Bristen på dopamin fick min kropp att bli spänd som en fjäder och skaka som vid ett epilepsianfall. Jag lärde mig redan som fem-sexåring att det är ”farligt” att sova. Sömnlösheten som barn följde med mig in i vuxenlivet, och kunde ge konsekvenser för mina andra sjukdomar. Att sova för lite är farligt om man som jag dessutom lider av bipolär sjukdom typ 1. Sömnlösheten kan skicka en rätt upp i det blå, rakt in i ett maniskt skov.

2014-2015 märkte jag att min ADHD-medicin (Ritalin) börjat göra mig lugnare. Centralstimulerande mediciner, som det handlar om, påverkar hjärnans förmåga att öka koncentrationen och minska impulsiviteten. Medicineringen påverkar signalsubstanserna i hjärnan, i första hand dopamin och noradrenalin. Man blir helt enkelt lugnare och mer avslappnad, vilket gör att man sover bättre. Men så kan annat ske med en människa; sådant hon inte rår över.

brain-3168269_960_720

I augusti 2015 small det till i mitt bakhuvud och jag stöp till golvet som en klubbad oxe. Jag förstod direkt att jag drabbats av en stroke. Det var en propp som farit genom bakskallen och borrat sig in i lillhjärnan. Om du får en propp eller blödning i lillhjärnan kan du få symtom som yrsel, svårigheter med att samordna rörelser, balansproblem eller ofrivilliga ögonrörelser. Dessutom sämre närminne. Och försämrad sömn. För att inte tala om den hjärntrötthet som kan slå till när jag går på fest, äter middag med vänner. Två tankar: Har jag inte drabbats av nog? Jag är tacksam för att jag trots allt lever.

För övrigt grunnar jag över två nya romanprojekt. Men det tar emot. Har jag kraften att än en gång borra mig ner i jorden och plocka upp sedan länge döda, för att ge dem kött och blod?

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Manin en farlig motor

Av , , Bli först att kommentera 2

Lördag – tror jag. I tre dygn har jag gått på högvarv vilket bottnat i att jag sovit på tok för lite. Jag har åkt runt och handlat mat, och handlat dubbelt upp av allt, på olika matbutiker. Jag har gått omkring på alla fyra och torkat golven och listerna, skickat mängder med e-post och minns knappt till vem eller om vad. Folk jag träffat tycker att jag pratar fort och att jag inte kan hålla tråden.Känner igen tillståndet. Igår eftermiddag, vid tretiden, insåg jag att jag borde sova en stund, i varje fall försöka blunda ett ögonblick.

Brain

Men det är fan inte lätt med en brummande motor inne i skallen. Men jag anade allvaret och i ett försök bromsa det maniska i mig tog jag en halv sömntablett och kröp ner under täcket. Vaknade vid sju – och trodde att det var morgon, i så fall hade jag sovit rekordlänge – 16 timmar. Jag åt frukost och tog morgonmedicinen, sedan lade jag mig en stund till och vaknade vid tiosnåret. Dags att kliva upp. Grejen var att klockan var 22.00, inte 10.00. Men skit samma jag hade sovit sex timmar och motorn hade stannat av inne i skallen. Sedan sov jag ytterligare fyra timmar. Så knasigt kan livet vara ifall man är bipolär.

superhero-534120_960_720

I dag känns det bättre. Inget som driver på mig, inget som tvingar mig att att leva i den yttersta tiden, då allt måste bli gjort på en gång, gärna igår. Det är heller inte ovanligt att ett avslutat skrivprojekt triggar igång min manimotor. Det har hänt förr. Inne i mina texter kan tiden bli skev, jag slutar sova, tankarna tar fart och körs med raketbränsle. I dag ska jag göra så lite som möjligt, allt för att låta motorn vara avstannad. I ett maniskt tillstånd tycks tiden klumpa ihop sig kring en; dag och natt klumpas ihop och går till slut inte att skilja på. Det blir bråttom, bråttom och man måste hinna med precis allt. NU! Förstår varför mina knä ömmar då jag gick omkring på alla fyra och torkade golven med en liten disktrasa (!). Vet in om jag torkade alla golven? Saker och ting brukar bli halvgjorda i manin.Om man släpper iväg manin för långt och länge, så riskerar man att kliva in i en psykos. Det var därför jag tvingade mig att sova – även om jag vände på dygnet. Tre dygn på raken då jag sov så lite som två timmar är ett tecken på att något sker bipolärt. Då gäller det vara på tårna.

För övrigt ska jag se på skidåkning. Lugnt och stilla, utan krav. Och vara glad att det gick bra den här gången.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Föreläser på Blåsippan

Av , , Bli först att kommentera 3

Om en halvtimme åker jag till behandlingshemmet Blåsippan här i Umeå. Ett ställe för de som tappat kontrollen över drogerna och som med hjälp av AA:s tolvstegsprogram får hjälp att inse att de har ett problem och att de tappat kontrollen. 2010-2011 tillbringade jag ett år på Blåsippan – en ovanligt lång tid, då den genomsnittliga behandlingen brukar vara sju veckor. Men jag behövde varenda dag på Blåsippan för att läka ihop så pass att jag orkade med att jobba, skriva och påbörja steg 2 – KBT-behandlingen.

skam

Jag har varit en återkommande gäst på Blåsippan, då jag brukar dela om mitt liv och undervisa i ämnet Dubbeldiagnoser. En dubbeldiagnos är när man lider av en psykiatrisk diagnos och/eller ADHD och har fastnat i ett missbruk. Något som är mycket vanligt hos de som har D.D. Problemet genom åren är att vården behandlat den psykiska sjukdomen och missbruket var för sig, separat, när man MÅSTE behandla det sjuka samtidigt. Gör man inte det, ja då kommer återfallet som ett brev på posten.

Åren har gått och tiden på Blåsippan känns en aning overklig. Men jag är glad att personalen aldrig gav upp, att de aldrig slutade att tro på mig. Jag överlevde. Hade aldrig klarat det utan hjälp (både från Blåsippan och psykiatrin) – för ett är klart, i en sådan situation är det INGEN som kan hantera sådana problem på egen hand. Jo, jag stötte på några under behandlingen. De var mest på plats för att äta upp sig, sedan skulle de på egen hand bli fri från spriten. Dessa killar brukar jag se lite då och då utanför systemet eller i någon av busskurarna på Vasaplan. Några har dött.

För övrigt ska jag dricka upp kaffet och klä på mig. Sedan bär det av i rusningstrafiken.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Publikrekord

Av , , Bli först att kommentera 3

Gårdagens föreläsning om och kring min självbiografi ”Spring Kent, spring!” gick riktigt bra. Massor med åhörare kom till kaféscenen i Väven – så många att att arrangörerna meddelade att jag satt publikrekord. Drygt 170 kom och lyssnade. Jag föreläste under den som kallade Psykeveckan. Runt om i länet är det föreläsningar kring ämnet ”Psykisk ohälsa”. Det är bra att vi pratar öppet om ett ämne som förr varit tabubelagt. WHO har meddelat att psykisk ohälsa runt om i världen kommer att bli en stor utmaning och här i Sverige är psykisk ohälsa numera den vanligast sjukskrivningsorsaken.

Väven2017

Väven igår kväll. Fullsatt.

Nu ska jag redovisa till förlaget antal böcker jag sålde under går kvällen. Hade tretton kvar och de försvann direkt. Hade nog kunnat sälja 50-60. Dags att beställa fler.

För övrigt sov jag som en stock i natt.

Lyckad föreläsning

Av , , Bli först att kommentera 3

Måndag, en ny vecka, nya möjligheter, nya bekymmer. I går höll jag en lyckad och rolig föreläsning, inför ett drygt hundratal människor i lokal Odeon på hotel Plaza. Det var muncancerföreningen som höll möte i Umeå. Där var representanter från övre Norrland. Tänk om man fått se en sådan stor och stark patientförening för oss bipolära. Jag fick till rätt nivå, rätt tonläge på föreläsningen och efteråt sålde jag massor med böcker – hade för lite böcker med mig så förlaget får skicka ut till de som blev utan. Men gud så trött jag var efteråt. Min hjärna blir fort trött, utmattad och börjar koka. Somnade vid femsnåret och vaknade strax före tio – och trodde det var morgon.

20160203_064750

I april går min prövotid som ”provarbetare” ut, då har det gått två år. Förutom att jag försökt livnära mig som föreläsare och att vara på turné med min och Lindas berättarföreställning, har jag aktivt sökt ett fast deltidsjobb med jämn inkomst, månad efter månad, men vem vill ha en snart sextioårig bipolär person i sitt arbetslag? Eftersom jag nu inte ens får ihop det jag förlorar på minskad sjukersättning och börjar få svårt att klara mig ekonomiskt, måste jag kanske backa bandet och återgå till sjukpensionär på 100 procent. Trist, för jag kan ju fortfarande, har ju idéer, har många böcker att skriva.

För övrigt tenderar skrivandet att bli en kokong av min inre värld, som med tiden, ju mer jag skriver, även blir en självförsörjande energi.

Tid för läkning

Av , , Bli först att kommentera 3

I morgon är tiden häruppe i Saxnäs över. Vädret har skiftat mellan sol och brinnande lövträd och snöblandat regn med kraftiga vindar. Men vi har varit ute varje dag och rört på fläsket.

saxnäsvyfatkent

I onsdags valde vi simhallen på Saxnäsgården där vi simmade lugnt och sen värmde oss i bastun. Jag har sett resan hit, stipendiet, som en rekreationsresa för att förbättra min hälsa som med åren blivit riktigt usel – inte minst vad gäller min galopperande diabetes med ständigt höga blodsockervärden. Det verkar som om insulinet inte vill bita längre. Ska till en diabetesspecialist nästa vecka för att få veta om det finns andra tillägg eller nyare sorter av insulin. Jo, jag är orolig att jag tillhör gruppen män med kroniska former av psykiatriska sjukdomar som får sina liv förkortade med 20 år.

skammen

Det finns alltså en grupp bland psykiskt sjuka som dör i förtid av somatiska sjukdomar som stroke, hjärtinfarkt. Orsaken är att man i den gruppen fått mindre somatiskt vård än andra grupper, vilket lett till högt blodtryck, höga blodfetter och i förlängningen diabetes. Många mediciner som ges till psykiskt sjuka leder ovillkorligen till snabb viktuppgång och då ökar blodtrycket. När jag 2004 fick diagnosen bipolär sjukdom, gjorde medicinerna att jag gick upp dryga 20 kg på sex månader – och ökningen bara fortsatte. Då fick jag min diabetes. Stroken slog till hösten 2015.

På grund av min försämrade hälsa har jag blivit tvungen att tacka nej till ett jobb vid Socialpsykriatriskt kunskapscentrum – trots att jag behöver varenda krona jag kan tjäna in. Att verka som Kulturman är sannerligen inte lukrativt, men nu måste hälsan gå före allt. Jag har ju ett par-tre berättarföreställningar att ro i land och slutförandet av romanen. Måste frigöra tid till motion och viktnedgång – sen måste jag kanske inse att jag inte orkar dra in 6000-7000 kr i månaden för att kompensera bortfallet från sjukersättningen. I så fall blir jag pensionär och drar mig undan från den världsliga scenen.

sunset-1207326_960_720

Har märkt en förändrad attityd mot mig som person sedan jag öppet berättade om min psykiska ohälsa i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Medan jag bland ”vanligt folk”, de jag möter under mina föreläsningar, känner värme och förståelse och att flertalet känner sympati för den kamp jag utkämpat och i nutid utkämpar – märker jag hur dörrarna stängts till de rum där den ”politiska och kulturella eliten” håller till. Märkligt. Men jag hade det på känn redan innan utgivningen av boken. Det finns så många fördomar kring psykisk ohälsa som lever och frodas medan de gror i rädsla och okunskap.

För övrigt så består visdom mer av nyfikna frågor än av de svar man får.

 

 

 

Frihet mot trygghet

Av , , Bli först att kommentera 2

Regn över AIK-land. Trist och grått. Kanske finns det en glädje i att regnet tar bort snön som ligger kvar. Totalbevakningen av terrordådet i Stockholm håller på att minska och hålla sig inom ramarna för ordinarie nyhetssändningar. Men det ligger en tung, blöt filt över Sverige och vi vaknar upp i ett land som kommer att byta skepnad där vi kommer att välja bort en del av friheten med intrång i integriteten för att ge plats åt mer trygghet genom mer bevakning, fler kontroller, poliser och bevakningskameror – och hårdare tag mot hemvändande IS-krigare och en snabbare utvisningsprocess för de som inte uppfyller asylrätten. Vi måste vara vaksamma så att detta inte leder till en kollektiv bestraffning av ALLA muslimer och av de som verkligen flytt helvetet i Syrien (och andra krigshärdar) och FÅTT asyl i Sverige.

tussilago

Idag och i morgon ska jag tillbringa min tid på Medlefors folkhögskola tillsammans med de övriga ambassadörerna i Hjärnkoll i Västerbotten. Ska själv hålla i några av programpunkterna. Ska bli trevligt. Att träffa likasinnade, i det här fallet personer som lider av psykisk ohälsa men som valt att åka runt och berätta om sina erfarenheter, har i sig en läkande effekt. Bättre än piller. Jag har upplevt detta tidigare, dels när jag gick två gruppterapier i ADHD och Bipolär sjukdom, dels under alla de AA-möten som jag under åren besökt. Det kan ibland var svårt att beskriva för en utomstående hur livet kan vara att leva på ”månens baksida” – men i grupper med likasinnade så kan det räcka med en blick för att nå fram till en förståelse.

För övrigt lär det vara så att vi med stigande ålder blir snällare och mer medkännande. Vi har med åren fått en högre social kompetens – eller så har vi kommit fram till att vi vet att vi ingenting vet, att sanningen är relativ och att vi helt enkelt inte orkar käfta emot längre.

Sårbarheten gör oss modiga

Av , , Bli först att kommentera 3

Det ser ut att bli en fin och solig dag. Mest blått däruppe och en morgontrött sol som försöker måla guldkanter på ett av de tunna molnen.

Vi är alla mer eller mindre sårbara. I mitt fall föddes jag med ökad sårbarhet, en känslighet, som ofta skrämde mig. Jag fick även en ökad sårbarhet för att i övre tonåren utveckla en bipolär sjukdom, vilket hände när jag var nitton år och gjorde lumpen. Då kantrade min värld och till slut blev döden den enda utvägen. Men jag överlevde. Med åren har jag förstått att sårbarhet inte har så mycket att göra med svaghet. Med hjälp av modet har jag kunnat använda sårbarheten till att öppna mig och visa vem jag egentligen är. Visserligen finns det risker med att visa sig sårbar, då man kan bli attackerad eller att man helt sonika står inför ett misslyckande. Men med hjälp av min sårbarhet och mina kreativa sidor har jag vågat berätta hur det känns, jag har vågat be om hjälp, vilket gjort mig levande.

20160315_163208

Hösten 2010 balanserade jag på den vassa egen. Efter år smärta och förtvivlan, efter miljoner lögner vågade jag till slut berätta hur det låg till. Jag bad om hjälp och blev räddad. För första gången vågade jag berätta sanningen om mitt liv, vilket lärde mig att förlåta och att åter börja älska mig själv. Jag överlevde igen. Jag började redan då att skissa på boken om mig själv, som publicerades 2016, sex år senare och som fick titeln ”Spring Kent, spring!”

Även om det gjorde ont ville jag ta kommandot över min egen livsberättelse – ville inte ge bort makten till någon annan att skriva den. Skrivandet hjälpte mig att fokusera och sortera mina upplevelser, det hjälpte mig att konfrontera mina rädslor och att bli av med min bitterhet. Skrivandet, kreativiteten, hjälpte mig att bita huvudet av skammen. Skammen kan verkligen bryta ner en människa, eftersom den riktar sig mot vilka vi är. ”Jag har misslyckats! Jag är en sämre människa!” Genom att berätta om min sårbarhet för några av mina medkännande vänner och genom att själv skriva om skammen, så dog den sakta bort.

För övrigt tror jag att de allra flesta av oss gör så gott vi kan.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,