Etikett: bipolär

En deprimerad komiker

Av , , 3 kommentarer 5

Att vara bipolär, som jag är, innebär att jag stundom får leva med ett svängande humör. Det kan svänga flera gånger över dagen, glad och kreativ på morgonen och deppad om kvällarna. Men det hör till min personlighet. Mitt senaste skov slog till 2012, då jag blev jättedålig, och som ledde till att jag fick sparken – trots att jag förklarade för chefen (som var en välutbildad sjuksköterska), att jag inte sovit på 3–4 dygn och hamnat i ett fruktansvärt ”blandtillstånd” då jag var manisk ena stunden, för att ett par timmar senare kastats ner i depressionens mörka avgrund. Detta skedde i en tid då min Parkinson bröt ut (diagnosen fick jag först 2018). Nåväl, jag kom till jobbet där jag jobbade som sjuksköterska; ångestfylld, utmattad, förvirrad, i en tillfällig depressiv fas, och somnade under rapporten med pannan mot skrivbordet. Tanken for genom skallen ungefär samtidigt som jag somnade (efter ca 3 dygns sömnlöshet), att jag skulle bli anklagad för att ha tagit droger. Så blev det också. När man inte kan bli förstådd av ett tiotal sjuksköterskor som live fick se mitt tillstånd, var ska man då söka förståelse?

Två personer?

Två Kent?
Ibland får jag höra att min bipolära störning gett mig en dubbel personlighet? Dagen innan jag somnade på jobbet och fick sparken, hade jag i fika rummet varit spirituell, pratglad och smårolig. När jag dagen efter kommer till jobbet, var jag annan person i mina kollegors ögon. Det finns en okunnighet kring den bipolära sjukdomens faser, mellan högt och lågt, att jag skulle kunna förvandlas till farliga personer som ”lever sitt eget liv”. Vill nog påstå att jag lever mellan två poler, som styrs av kemiska processer, och att det är klart att detta kan upplevas som om jag vore två olika Kent. Sjukdomen gör ju att jag ofta dras med ett svängande humör, som gör att man ”tänder till” snabbt, för att glömma ilskan lika snabbt som den kommit. Samtidigt är det miljöanpassat personlighetsdrag då jag som valp växte upp med en tvärilsk far – och lägg till den ADHD jag föddes med, som gjort mig impulsiv. Jag blev tidigt en deprimerad komiker.

Borderline
De som verkligen har två eller flera personligheter, lider ofta av Borderline personlighetsstörning (BDP). Kortfattat: De har en mycket instabil självbild, lider ofta av paranoida tankar, vilket påverkar såväl sinnet som beteendet. Den med BDP har ofta djupgående och bestående svårigheter med att skapa stabila band med andra människor – samtidigt att de kämpar med näbbar och klor för att hålla sig fast vid de närmaste. De med borderline har en förmåga att bli rasande för ”småsaker”, och har en okontrollerad ilska, självaggression och utåtgående aggressivitet, hotar, slåss. Där finns ofta ett riskfyllt beteende som uppstår p.g.a personliga konflikter och relationsproblem (en smått överdriven rädsla för att bli bortstött eller övergiven). Folk med multipla personligheter kan verkligen upplevas som två eller fler identiteter, där minst två av dem upprepade gånger tar kontroll över beteendet.

”Som att gunga sin själ i en hammock …”

Inte galen dygnet runt
Den bipoläre kämpar periodvis mot humörsvängningar (vilket i viss mån är likartad med borderline): hypomani (eufori som varar en kortare tid) eller blandade faser, som ofta leder till ett fall ner i en djup depression. Detta sker under olika skov. Det kan gå tio år mellan skoven, somliga har bara ett skov i sitt liv, andra tätare skov – beroende av medicinering och terapin då man får lära vad som kan trigga igång en mani eller depression, som får ”hela havet att storma”. Vi bipolära är alltså inte ”galna” dygnet runt, hela livet (något  som är ett populärt sätt att beskriva oss i dagens filmer). Mellan skoven går jag omkring som en vanlig man på stadens gator. I manin (om man har formen BS typ 1) så slutar man ofta att sova, man blir impulsiv, lättretad, får mängder med idéer (men inget blir gjort), pratar fort, osammanhängande och man är allt annat än ”lycklig”. När tillstånden mellan kasten mellan mani och depression (blandtillstånd), så skapas en stark ångest då fallet från manins topp, ner till en djup depression är vansinnigt högt. Medan en normal depression sakta kan växa fram under 1–2 månader, så kan en BS-depression bli superdjup på ett par timmar. Det är så förvirrande smärtsamt att självmordsrisken blir stor. Ofta brukar man bli inlagd på psyket.

25 år med fel diagnos
Min bipolära sjukdom bröt ut 1978, i lumpen, först 2004, efter drygt tjugofem år fick jag rätt diagnos. Detta har naturligtvis präglat min personlighet. Jag vet när jag är hypoman, då blir saker och ting gjorda och jag blir spirituell i tanken – och jag går ofta omkring och är småförbannad. Lycklig är jag mycket sällan. Jag kan veckan efter en sväng uppåt, bli till en mjölsäck några dagar. När jag tittar tillbaka på hur jag exempelvis bloggat, så har jag under de dagar då humöret svängt uppåt ofta har skrivit långa analyserande texter, ofta om rasism, med politiska inslag. Idag är jag på väg ut ur en hypomani och känner mig ”normal”, i övermorgon listar jag ut att det blir en dipp neråt. Men det är inga skov – då är jag inte med i tillvaron och brukar bli inlagd. Jag kastar mig inte heller mellan olika personligheter som om jag skulle lida av borderline. Jag är bara en lynnig jävel. Jag märker ju också hur trög jag blivit, men det beror på sviterna efter en stroke och framförallt min Parkinson. Ibland är det svårt att veta vilka av tillstånden som påverkar mig.

Kreativ som belöning

Tack för kreativiteten
Jag är helt enkelt Kent, en kuf. Jag sitter ihop med ett Jag. Men som störs av strulet i min kemiska fabrik (hjärnan). Jag kämpar mot skammen, men försöker att låta bli att trä törnekronan över skallen och bli stigmatiserad. Jag kämpar … för alla de tillstånd jag råkat ut för kräver en ständig närvaro. Det gör mig trött. Kanske är det därför jag avskyr Nuet. Det som räddat mig är att jag tack vare min bipolaritet och min ADHD blivit så kreativ. Utan skrivandet har jag aldrig kunnat läka, utan förmodligen för länge sedan blivit till jordens mull.

Läkande kreativitet

Av , , Bli först att kommentera 6

Bli inte sittande! Bli kreativ!

 

Folk ber om råd
Får en hel del frågor, per mejl eller så ringer de upp och är förtvivlade. Är ibland inne på en sida på Facebook som heter ”Psykisk ohälsa”. Vi lever isolerade, under ständigt dödshot vilket spär på den redan plågsamma psykiska ohälsan. Det är också den diagnos som numera toppar listan av diagnoser hos Försäkringskassan. Mer eller mindre lider folk av någon form av psykisk ohälsa. Diagnosen har en för stor spännvidd, från lätt oro och svårt att somna, till psykiatriska sjukdomar och missbruksproblem. Men om vi buntar in alla under psykisk ohälsa så blir  det upp mot 40 procent av befolkningen. Stanna upp på ett torg och se dig omkring. (Ja, efter att Coronan dött). Tänk nästan varannan på detta torglider av någon form av psykisk ohälsa.

Efter Corona kommer den psykiska pandemin!

 

Kreativitet är läkande.

I dag skrev en ung, förtvivlad tjej på Facebook-sidan om hur plågades av panikattacker och djup ångest. Om man ensam tvingas leva med sina panikattacker, så suger de till slut musten ur en. Man begränsar sig, gömmer sig, självmedicinerar sig eller gör något riktigt dumt och sorgligt.

 

Så här svarade jag henne;

”Struktur, rutiner, låter trist om man har ångest och panik, men upprepningar, återkommande ”schemalagda” rutiner skapar struktur i ens kaos. Lite raka linjer. Börja med att bädda sägen, var eviga morgon, in i duschen, frukost. Jag har fått en strukturtavla med magnetlappar där jag försöker planera rutiner som bör göras: plocka ur diskmaskinen, tvätta kläder, läsa en stund. Annars har man skapat ett kaos både ut- och invändigt.

Är jag riktigt risig så delar jag upp dammsugningen över tre dagar. Inget är skrivet i sten. Sen har jag lagt in ett några pass med kreativitet: Jag skriver, andra kan måla, kanske läsa. Föra dagbok/blogga: Det har visat sig att kreativitet kan fungera som en slags självterapi. Att träna upp sin kreativitet är läkande, ställ frågor till dig själv; Vem är jag, vad vill jag? I din dagbok kan du vara precis hur sårbar som du tillåter dig vara och hur länge.

Jag har haft diagnosen Paniksyndrom i över 30 år, BS lika länge och under allt detta en ADHD. Sen jag lärde mig att distrahera hjärnan genom skapa struktur har jag inte haft en attack på över tio år. Panik är hemskt verklig och under en attack (som ofta kommer utan särskild anledning, när som helst) är det lätt att man krymper sina livsrum och skapar sig rädslor – till slut bli man rädd för att bli rädd. Varning för självmedicinering. Att lära sig att andas med magen som någon skrev är en enkel metod att stoppa själva attacken. Oj, det blev långt. Skrev en biografi i ämnet 2016. Hoppas att mina erfarenheter hjälper någon.”

När känslorna styr

Av , , Bli först att kommentera 4

Tack Ester!

Ett år och fem månader av dagligt skrivande, i snitt 8-10 timmar per dag, ofta med start vid 03-04-tiden, då jag ändå inte kunnat kunnat somna om. Även om jag skrivit så intensivt, har det inte varit under något maniskt tillstånd. Däremot har det under hela skrivandet funnits en hotfull känsla av att inte hinna skriva klart i tid. Sjukdomarna (Parkinson, stroke, diabetes och högt blodtryck) har under skrivandet när som helt kunnat göra mig liggande, rent av skickat mig raka vägen in i döden. Nu ligger makten över det jag skrivit samman hos min förläggare. Jag är inte orolig att han refuserar mig, men jag kan inte längre påverka romanens fortsatta liv. Jo, jag har svårt att släppa ifrån mig saker och ting. Det ligger i min natur.

Att lämna ifrån ett manus, en bok, skapar en sorg. Jag är nu fråntagen den flykt i tillvaron som skrivandet varit. Det är väl ungefär som en yrkesaktiv person känner sig första tiden efter pensioneringen. Skillnaden är att jag kan skriva ända in i döden. Jag bär min arbetsplats inne i mitt huvud och följer mig vart än jag går.

Funkar illa i verkligheten
Jag har ofta fungerat illa på de verkliga arbetsplatser jag besökt. Funkar dåligt i grupp, har svårt att bli hängiven av de uppgifter jag blivit påtvingad – mycket beroende att jag redan haft ett ”jobb”, så när arbetskamraterna engagerat sig i arbetsplatsmöten och dylikt, har jag varit frånvarande i mitt inne i skrivandet inne i mitt huvud.

Jag har inte varit lätt att umgås med, just på grund av min oförmåga att vara närvarande i Nuet, att jag alltid varit nån annanstans. Sitter man som jag 1.5 år och dagligen lever i en Estervärld är det klart att jag blir en trist person att umgås med.

Min annorlunda hjärna
Det ska tilläggas att min hjärna inte är lik många andras hjärnor. Jag uppfattar världen annorlunda än vad alla andra gör och det har att göra med att min hjärnas funktioner blivit en aning bakvända. Jag har som sagt svårt för att vara i Nuet då jag ofta blir uttråkad av verkligheten. I mitt yrkesverksamma liv har jag ofta tröttnat på arbetsplatsen, jobbarkompisar, rutinerna och då impulsivt och illa genomtänkt sagt upp mig och bytt arbete, bostadsort, ibland vänner i tron att få uppleva nåt nytt, nåt mer spännande men efter ett tag så har jag åter drabbats av långtråkigheten och bytt, och bytt jobb.

Är en känslomänniska
ADHD är som om att ha en ständigt brummande och gående motor inne i skallen. Att jag dessutom drabbades av Bipolär sjukdom kom ju att bidra till min märkliga personlighet. Att vara nära mig har nog varit som att tassa fram över ett minfält. Jag har varit och är en känslomänniska och då menar jag att känslor i mångt och mycket har styrt mina handlingar, mitt liv. Fram till de två åren av KBT-terapi (2013-14) var det rädslan så dominerande i mitt liv. Blev rädd för allt, blev till och med rädd för att bli rädd. Men det tog den skickliga terapeuten ur mig. Tack och lov, annars hade jag varit död vid det här laget. Jag hade aldrig med denna rädsla i huvudet klarat av att hålla mig nykter som jag nu varit i drygt tio år.

Stark impulsivitet
Mina känslor visar sig direkt. Det sjuder inte först, inte heller puttrar det i gryta. Grytan kokar över direkt. Det beror på min avsaknad av det filter som de flesta har: Oförmågan att kunna dölja vad jag känner. Hör eller ser jag nåt som retar upp mig eller tråkar ut mig, kan jag inte förställa mig och hålla med. Känslorna styr. Mina impulser går direkt in i känslocentrat, utan att ta en omväg (som alla andra gör) förbi förnuftet i pannloberna. Jag ”vaknar till” när jag sitter och stånkar och stönar, himlar med ögonen, suckar djupt och ruskar på huvudet. Jag är chanslös. Känslor har redan tagit över.  Jag kan bara säga förlåt – men förklaringen är att jag saknar förmåga att förhindra det som sker med min kropp och med mina miner. Klart är att detta ställt till besvär för mig under livets gång.

Är empatisk
Men lika blixtsnabbt som min hjärna försätter mig i mina känslors makt, lika blixtsnabbt kan jag läsa av en annan människas känslostatus och se förbi ett tillgjort och falskt leende, med en snabb blick kombinera det som sägs med dennes minspel, kroppsspråk och tonläge. Det har även gjort mig till en empatisk person med god förmåga att känna medlidande. Även det en bit av mig som som skapats ur mina neuropsykiatriska funktionshinder. Sen ska det tilläggas att min Parkinson och det stenansikte som sjukdomen (brist på miner) inte gör saken bättre. Vad arg du ser ut, kan nu få höra. Då jag i själva verket är glad.

Jag kan även älska intensivt, kan stundom vara rolig (inte bara vara uttråkad och sur) och det händer ofta spännande saker kring mig – om jag nu även ska våga säga nåt positivt om mig själv. Min ADHD har ju även hjälpt mig att få saker och ting gjorda – tack vare min impulsivitet. När jag skriver om mina tillkortakommande är det lätt att framställa mina sämsta sidor, men glömmer bort mina goda egenskaper. Jo minsann, jag har sådana. Skulle tro att det är skammen som får mig att alltid tjata om mina tillkortakommande. Skammen som vuxit fram ur det faktum att jag är och känner mig annorlunda. Då är det lätt att inbilla sig att det är mitt fel att jag föddes till den jag blev. Det är så som skammen arbetar inne i en människa som är eljest.

Superfokus på skrivandet
För att återknyta till mitt intensiva skrivande och sorgen att lämna ifrån sig ett manus – och att leva intensivt i olika projekt, så kan vän av ordning säga: Men när du skriver verkar du inte bli uttråkad. Du säger inte upp dig mitt i ett romanbygge, du kan sitta still och vara fokuserad. Jo, det finns en förklaring till detta. Det har med min knasiga hjärna att göra.

Det är ganska vanligt vi med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (som inte är sjukdomar) har en förmåga att skaffa oss specialintressen som slukar mängder med tid. Om vi är usla att överblicka livet i stort, så kan vi bäst på rabbla kungalängder, styrketräna, springa fort, lyssna på märklig musik eller som jag ständigt skriva, först genom dagböcker, sen blev det noveller och romaner. Skrivandet blev mitt specialintresse. Kanske är det ett sätt att dölja sina övriga brister, mina vita fläckar som jag har kunskapsmässigt.

Skulle nån högfärdig typ tycka att det är underligt att jag inte vet vad transitiva verb är, inte heller kan skillnaden på komparativa och superlativa adverb, så kan jag leende kasta fram sju romaner och säga: Men lik förbannat kan jag skriva böcker! (Är ju dessutom dyslektiker …)

Hypomana resor

Av , , Bli först att kommentera 4

September 1986. Svettig och med hög puls stod jag på en tvärgata några kilometer från Himmelska fridens torg i Peking. Jag hade tagit av mig den tunga ryggsäcken och vecklat ut kartan för att ta en ny riktning.

När jag tittade upp hade ett par hundra kineser ställt sig i en ring kring mig. De studerade mig nyfiket under bitande tystnad. Jag var en många västerlänningar när regimen i Kina öppnat gränserna för oss i Väst. Plötsligt kunde man åka kors och tvärs i detta väldiga, mystiska land. Men lika märkligt detta land var för mig, lika märklig var jag som västerlänning (”Banannäsa”) för de kineser som varit instängda bakom en mur i tusentals år.

Jag hade några månader innan gått runt i ett regnigt Umeå och känt mig vansinnigt uttråkad. Min värsta fiende då som nu var långtråkigheten. Då brukar jag byta spår.

I skyltfönstret i en centralt belägen resebyrå mitt i Umeå, hängde en stor affisch med kinesiska muren som ringlade sig fram över bergen. Dit ska jag åka, flög tanken genom mitt huvud. Jag hade genomlidit en hemsk vistelse i Oslo, ett kraschat förhållande, en refuserad roman och att jag dessutom var en aning hypoman i min ännu inte upptäckta bipolära sjukdom. Jag var rysligt impulsiv.

Jag köpte en enkel flygbiljett till Peking. Att som alla andra sitta på ett tåg i två-tre veckor längs transsibiriska järnvägen var inget som tilltalade mig. Skulle jag till Kina så skulle det gå undan. Nu stod jag där, ensam, övergiven, förlorad nånstans i Peking med flera hundra kineser omkring mig.

En märklig resa. Jag var ju i grunden så livrädd för förändringar, för överraskningar. Ändå reste jag dit ensam. Utan direkta förberedelser, förutom att jag läst en bok om resandet i Mittens rike. I månader kom jag att kuska runt i detta land. Det var en tungrodd resa. Knepigt att skaffa biljetter, en otrolig språkförbistring, enorma avstånd i trånga, illaluktande tåg. Jag glömmer aldrig detta äventyr. Än i dag är hela den resan drömlik. Det händer ibland att jag tvivlar på att jag verkligen varit där – men så tittar jag i albumet med alla fotografier där jag poserar på Muren, i den Förbjudna staden, Stenskogen, Terrakottaarmén.

Det finns fler liknande ”drömda” resor, händelser i mitt liv. Kanske har jag varit hypoman, rent av djupt deprimerad. Vad vet jag? Jag har trots ett inre motstånd, en djupt bevarad rädsla för förändringar – trots allt stångat mig fri från Långtråkigheten. Jag reste. Jag kom och jag såg. Sen kom diagnosen: Bipolär sjukdom typ 1. Året var 2004. Jag hade gått i väggen efter att ha jobbat dygnet runt med det filmmanus som skulle bli en TV-serie. Allt var klappat och klart när hela SVT Drama föll i bitar och vårt  filmprojekt sköts i sank. Jag hamnade på psyket och blev medicinerad. Kröp in i en bubbla. Var lugn och frånvarande.

Efter 15 års medicinering tvingades jag sluta ta dessa tabletter (Litium) då de förvärrade den Parkinson som upptäcktes 2018. Jag kröp ut ur bubblan. Mina närmaste sa att Kent har återvänt. Jag blev närvarande. Visserligen svänger jag snabbt i humöret, upp och sen ner, men jag blev levande. Några vidlyftiga kinaresor är det inte fråga om längre. Men jag är tacksam för de jobbiga åren då jag levde i min bipolära värld (i kombination med min ADHD). Det blev mycket gjort. Många resor blev det. Jag lade även grunden för mitt författarskap. Samtidigt som jag levde farligt. Det är rysligt höga, dödlig fall när man slår i marken från toppen av en mani ner i en bipolär depression.

Ser ut att bli en varm dag. Igen. Värmebölja kallas det. Dessa dagar kommer fler att dö av värmen än av coronaviruset och Covid-19. Pestens tidevarv. En jävla tur att jag hann besöka Kina (två gånger). Behöver inte dö i bitterhet. Visserligen har livet varit en slänggunga, men mycket har blivit gjort. Inte minst alla yrken jag prövat på: Sjuksköterska, akupunktör och laserterapeut, journalist (radio, TV, tidningar), landshövdingens pressekreterare, chefredaktör, informatör, webbmaster – och författare. Från Kina till Ersboda.

 

 

Sårbara människor

Av , , Bli först att kommentera 6

Det är ganska lätt att hålla sig för skratt vad gäller smittorisken av coronavirus och den infektionssjukdom som det orsakar: Covid-19. Eftersom immunsystemet inte tycks funka så leder smittan till en explosion av coronavirus i mun och svalg, och när sedan viruset tar sig ner i lungorna kan det leda till döden. Särskilt om man tillhör nån av de 8 riskgrupperna.

Undertecknad finns med på tre av grupperna: Hjärt- och kärlsjuka (har haft en stroke), övervikt (yes) och Parkinson (okej då). Sedan finns det en grupp som nämner folk med olika former av rörelsehinder, så om jag räknar in min smärtande höftartos har jag prickat in hälften av de åtta grupperna och torde kallas för högriskpatient. Kan med fog kalla mig för Övre Norrlands sjukaste författare. Jag måste isolera mig, att undvika att röra mig där det finns mycket folk, gå på fester, vara med när det är dags för gubbfikat om tisdagarna. Jag portar de allra flesta besökare redan i dörren, de som kommer förbi min stora kroppshydda skickas in på toa där de får tvätta händerna och gnugga in dem med sprit.

Gud så ofta, nu på sistone, som jag fått lust att skita i alla regler och rekommendationer och kasta mig ut i livet – istället för att sitta i en påtvingad ensamhet och försöka överleva. Det som hindrar mig är rädslan för att bli en av de Covid-19 patienterna som tvingas leva med hjälp av en respirator, kanske dåligt nersövd under 10-12 dygn, så att man ligger där i panik utan att kunna meddela sig. Påminner ju om medeltida tortyrmetoder – samtidigt som det kan hjälpa en åter till livet.

Ibland är det en nackdel att veta för mycket om olika faror i livet. Det kan begränsa en, eller rädda ens liv. Men som utbildad sjuksköterska vet jag en hel del om hur kroppen fungerar och vad som sker om Covid-19 slår sig på njurarna, vilka lungskador man kan drabbas av på grund av det höga trycket från respiratorn, om skadorna i halsen och på stämbanden – för att inte tala om det nervvrak som man kan bli efter att ha balanserat på slak lina över evigheten.

Är ju en sårbar människa som bara av isoleringen börjat må psykiskt dåligt och har känt hur ett nytt skov av min bipolära sjukdom knacka på dörren och hur gamla fobier återvänder efter att ha varit ”släckta” i tio års tid. Dör jag inte av ett fånigt virus, riskerar jag att bli galen eller att av inaktiviteten drabbas av en ny stroke. En kompis som är läkare tror att det senare, en ny blodpropp, är mångt större risk än att bita i gräset på grund av coronaviruset.

Kan jag välja? Vågar jag göra det? Tänk om min sista tid här på jorden slutar i ensamhet i en tvårummare på Ersboda … När jag istället borde tillbringa mer tid med min dotter (som redan levt många år med en frånvarande, sjuk far) och vara hos min älskade Lena, träffa polarna och snacka om de böcker vi läst, knata in på ett fik utan munskydd, vinylhandskar och med ett par tre småflaskor handsprit i ytterfickorna. Än hur jag gör så blir det ju fel och det som driver mig framåt är viljan att leva – och då måste jag först överleva.

Hoppas att mina vänner och käraste verkligen förstår mitt dilemma och att jag inte är pjoskig och inbillningssjuk i största allmänhet. Så snälla, klappa mig inte på huvudet och säg: ”Ryck upp dig för fan, Lundholm!” Generellt så är mänskligheten attackerad av ett virus som mekaniskt, känslolöst kan utplåna oss alla. Ja, om man drar frågan till sin spets. Redan före coronapandemin har vi kunnat se tendenser av kollektiv ångest vilket synts i F-kassans statistik där ”psykisk ohälsa” ligger i topp vad gäller sjukskrivningsorsak.

 

Hur tusan kommer det att se ut när dödshotet från Covid-19 klingar av och vi långtidsisolerade ska ut i samhället – men som har hunnit utveckla en social fobi/ångest som gjort oss livrädda för livet, för att kliva ut i verkligheten. Då har vi kanske skapat en psykisk pandemi?

Bloggade om detta ämne bl.a den 1 maj.

Bloggtext om psykisk pandemi

Isolerade med psykisk ohälsa

 

Ingen hjälp … alls

Av , , Bli först att kommentera 6

Andra ”lilla julafton” under denna vecka. Det blir så nu för tin då vi alla och envar är på väg nån annanstans i geografin eller så det faktum att somliga måste jobba över julen. Detta flitiga julfirande, redan innan den riktiga julen, ökar förstås risken för höga halter av blodsocker och en viss viktuppgång. Numera är tomten avskaffad, inte för att vi slutat tro på honom utan mer på grund av lathet då ingen orkar gå ut och köpa en kvällstidning.

tomtejävel

Klev upp vid halv femtiden och började skriva. Hur jag än försöker, så är det hiskeligt svårt att stryka i texten. Istället sväller den, blir längre. Förmodligen beror det på beskrivningen av den samtid som huvudpersonen rör sig i. Det gör henne mer begriplig. Men orkar läsarna ta del av turerna kring välfärdsbygget och striden mellan pingstvänner och Svenska kyrkan under tidigt 1900-tal?

Sedan jag fick avslag på i princip allt på mina LSS-ansökningar, så känns det befriande att lämna personkrets 3 (som namnet på en pjäs av Lars Norén) bakom mig och klara mig på egen hand. Flyttar till en stor tvåa med hiss i slutet av februari till Himlastigen uppe på Sandahöjd. Trots alla mina diagnoser och hur många funktionshinder som helst, som stöddes av ett flertal läkarintyg, så får jag noll hjälp. Inte ett dyft – trots att jag börjat få problem i vardagen. Utredarna menade att jag inte ens behövde hjälp att flytta från lägenheten med för mig de livsfarliga trapporna; det hjälper inte att jag fallit tre gånger och brutit revben, krossat glasögon, hamnat under bilen och att risken är uppenbar att jag nästa gång som jag faller, på grund av min Parkinson, så blir det nerför trapporna på Backenvägen 9.

free-fall-89349_1280

 

Vi som haft stroke och framförallt Parkinson brukar ramla. Det hör till sjukdomen. Plötsligt viker sig benen och vi störtar mot marken. Men man bedömer att jag ska klara trapporna utan besvär. Jo, hittills har det gått bra – om jag håller i båda ledstängerna och ger tusan att bära nåt. Ingen förståelse, ingen hjälp. Jag kan ju ännu laga mat i mikron, diska och städa hjälpligt. Med en sådan inställning och brist på framförhållning (Parkinson går ej att bota. Man blir bara sämre och sämre …) lär ju kommunens handläggare till och från få en himla massa akutfall som måste hjälpas med nytt boende. Men jag tänker inte vänta tills dess. Jag gör som förr i livet, skiter i hjälp och behåller min värdighet. Min utredning pågick ju 6-7 veckor med två långa intervjuer. Tydligen ska man ska ligga på golvet med brutna armar innan man får hjälp.

”Ja, nu kan nog inte Lundholm laga mat, knappast äta för egen hand. Då torde han vara berättigad av vår hjälp!” ”Kolla noga Herr K, det kan finnas nåt kryphål. Det finns de som kan spela orgel och måla tavlor med fötterna. Han kan kanske äta kallskuret, med fötterna!”

Överklaga? Nä! Mina dagar är räknade och varför då använda dessa värdefulla dagar av mitt liv för att bråka med byråkrater? Jag får istället lida martyrdöden … Tjurskalle som jag är. Har ju trots mina diagnoser, som ofta varit dolda, som ingen av ett tjugotal läkare kunde upptäcka, så har jag tvingats leva med psykisk ohälsa i hela mitt liv. Jag fick tidigt lära mig att skämmas, då jag som barn inte kunde begripa varför jag var så glömsk, varför jag inte kunde sitta stilla, inte klarade av koncentrera mig, vilket ledde till att jag var usel på att läsa och skriva när jag lämnade årskurs 6. Jag trodde tidigt att orsaken till att jag var eljest var mitt eget fel. Därav skammen.

anger-794699_960_720

Sen slog min bipolära sjukdom till när jag fyllde 18 år, några år senare utvecklades ett paniksyndrom. Men jag gav mig aldrig. Jag skulle visa världen och det gjorde jag – även om priset var högt. Fick ju diagnosen bipolär sjukdom först i femtioårsåldern. Under den tiden hade jag trots mina funktionshinder pluggat till sjuksköterska, läst filosofi/idéhistoria, studerat till till journalist, rest jorden runt, varit EU-reporter, kulturredaktör, chefredaktör, varit landshövdingens pressekreterare, informatör på länsstyrelsen, debuterat som författare och adopterat min dotter från Kina.

Jag hade levt med en livsfarlig, kronisk psykiatrisk sjukdom. 2013-14 fick jag även diagnosen ADHD, som jag föddes med. Tillstånden, som ofta går hand i hand, brukar göra oss till kreativa jävlar, många av oss blir konstnärer, författare, uppfinnare. Därav en viss romantisering kring diagnoserna där vi framställs som djupingar, kluriga kufar som är svåra att umgås med sig. Vi kan dessutom skära av oss ena örat … Å andra sidan slungas vi mellan manier och djupaste mörker, depressioner som förlamar oss och mitt i detta finns paniken. Självmordsrisken är mycket hög. Det handlar lika mycket om att överleva som att leva. Är det då så märkligt att vi börjar självmedicinera oss, i brist på svar och hjälp? Jag var alkoholist redan i början av 2000-talet, flera år före första diagnosen.

Ja, jag vet … Jag har skrivit om det här flera gånger. Det är möjligt att det är ett sätt för mig att förstå hur livet blev som det blev.

Trots snart 11 års nykterhet har de somatiska sjukdomarna kommit på löpande band, vilket kommer att leda till en för tidig död. Jag överlevde en livsfarlig psykisk sjukdom, men stupar på grund av min stressutlösta diabetes i kombination med den stroke jag haft och nu även Parkinson. Eller så bryter jag nacken i fallet nerför trapporna, men va fan då kanske jag kvalar in i personkrets 3? Med denna bakgrund, där jag alltid klarat mig själv, då jag överlevt det bipolära fallet åtminstone fyra gånger,så känns det en aning snopet att när jag väl behöver hjälp, och jag min stolte jävel ber om hjälp, anses jag vara så vansinnigt frisk att jag inte ska få någon som helst hjälp. Ingen alls …

190px-Kafka
Franz Kafka skrev om en absurd värld.

”Lundholm säger att han överlevt minst fyra gånger. Vad tror du Herr K. då kan vi väl chansa lite? Ja, att han även överlever en femte gång …” 

För övrigt så är det snart ett nytt år. Märkligt att jag så sällan firar dem numera.

 

Tänk om …

Av , , Bli först att kommentera 2

”Att blicka tillbaka kan vara livsfarligt”, svarade Torgny Lindgren på min fråga angående hans novell om fotbollsspelaren som slår en ödesdiger bakåtpassning. Spelaren döms till döden genom stegel och hjul. I stort är det en meningslös sysselsättning att gräva allt för djupt och ofta i det som varit, det som sedan länge passerat. Faran med att ständigt kasta blickar över axeln, är att man blir bitter och då finns risken att man snabbt blir otrevlig, sur, gråhårig och rynkig.

Det sägs att bittra människor har svårt att förlåta, eftersom de inte kan glömma gamla oförrätter. De kan inte stänga dörren till det förflutna, vilket gör att de har svårt att finna lyckan och sår sorg i medmänniskornas liv. Bitterheten gör att de ser ner på andra, att de blir dömande och får en förmåga sprida lögner och fördomar. Bitterhet är frusen ilska.

emoji-3202669_960_720

Betyder detta att vi ska ge sjutton i våra minnen, att vi ska bygga en mur mellan Då och Nu? Nej, jag anser inte det. Tycker att det är en skillnad mellan bitterhet och att vara undrande över det som hänt i livet. Detta med att förstå sig själv är en del i vårt sökande efter meningen med livet. Hur ska vi kunna lära av misstagen ifall vi aldrig backar bandet och reser en sväng i minnet? Det vore väl underligt om vi inte ibland tittar i backspegeln och mumlar: tänk om …

Genom att minnas finns vi till. Hur i hela friden ska vi kunna få perspektiv på det liv vi levt, om vi inte försöker minnas vad som hänt? Däremot ska vi se upp så att vi inte börjar trampa vatten i bitterhetens hav – det är lätt gjort. Vi ska också vara på det klara med att minnet inte alltid är tillförlitligt. Var gång vi lyfter upp ett minne, så förändras det lite grann – det lägger till eller drar ifrån. Rycker drar vi för ofta i ett minne, så kan det med tiden bli helt förvanskat.

Jag gör ofta återbesök i minnets dunkla landskap, utan att vara eller bli bitter. Det har blivit ett sätt att förstå mitt beteende och mina handlingar. Jag har skrivit en hel bok i ämnet. Läs ”Spring Kent, spring!” om du vill veta mer.

photo-256887_960_720

Det finns några händelser som får mig att säga: Tänk om … Hur skulle livet vara idag ifall historien tagit en annan riktning? Det kan i mångas ögon vara en meningslös sysselsättning. Gjort är gjort. Trots det återvänder jag då och då till de händelser som verkligen kommit att prägla mitt liv.

Tänk om … jag fått rätt diagnos redan 1985. Då först en läkare sa att jag var manodepressiv. Men en månad senare strök en annan doktor den diagnosen. Först tjugo år senare fick jag rätt diagnos: bipolär. Hur skulle livet ha sett ut ifall jag fått rätt diagnos redan 1985? Ja, det kan jag förstås inte klura ut. Kanske hade jag inte självmedicinerat mig så till den milda grad att jag till slut blev alkoholist (har nu nio nyktra år).

Tänk om … jag fått diagnosen ADHD tidigare i livet … Jag var 53 år när jag fick diagnosen: en funktionsnedsättning jag föddes med.

Det är viktigt att man inte stannar för länge i det förflutnas landskap. Ser till att jag i tid återvänder till nuet – innan jag börjar känna harm. Mitt resande i minnet, handlar om att försöka förstå och acceptera det som hänt. Att minnas är ett sätt att förlåta och gå vidare. Att minnas håller mig vid liv. Den dagen då mina minnen raderas, finns jag inte längre. Minns för att få sinnesro. När det stormar i skallen brukar jag be en stilla bön.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

© Kent Lundholm

Lider av sömnbrist

Av , , Bli först att kommentera 3

Sovit tungt och länge. Märkligt. Men vid frukosten gjorde jag upptäckten: Jag hade av misstag tagit dubbel dos av sömnmedicinen, vilket gav mig hela sju timmars sömn, vilket är cirka tre timmar fler än vad jag sover i vanliga fall. Satan så pigg i skallen jag är. Egentligen borde jag få sova sju-åtta timmar varje natt, då skulle jag orka med mer under dagtid och slippa bli stående och tyst när stress/stroke hjärnan slår till och drar ur proppen.

ADHD in Children CDC Report

Jag har tidigare berättat om min förstörda sömn och hur detta började när jag ännu var en valp. Som det ADHD-barn jag var, så var jag rysligt hyperaktiv och låg där under täcket och ryckte med armar och ben, samtidigt som ”motorn” inne i skallen gick på högvarv. Bristen på dopamin fick min kropp att bli spänd som en fjäder och skaka som vid ett epilepsianfall. Jag lärde mig redan som fem-sexåring att det är ”farligt” att sova. Sömnlösheten som barn följde med mig in i vuxenlivet, och kunde ge konsekvenser för mina andra sjukdomar. Att sova för lite är farligt om man som jag dessutom lider av bipolär sjukdom typ 1. Sömnlösheten kan skicka en rätt upp i det blå, rakt in i ett maniskt skov.

2014-2015 märkte jag att min ADHD-medicin (Ritalin) börjat göra mig lugnare. Centralstimulerande mediciner, som det handlar om, påverkar hjärnans förmåga att öka koncentrationen och minska impulsiviteten. Medicineringen påverkar signalsubstanserna i hjärnan, i första hand dopamin och noradrenalin. Man blir helt enkelt lugnare och mer avslappnad, vilket gör att man sover bättre. Men så kan annat ske med en människa; sådant hon inte rår över.

brain-3168269_960_720

I augusti 2015 small det till i mitt bakhuvud och jag stöp till golvet som en klubbad oxe. Jag förstod direkt att jag drabbats av en stroke. Det var en propp som farit genom bakskallen och borrat sig in i lillhjärnan. Om du får en propp eller blödning i lillhjärnan kan du få symtom som yrsel, svårigheter med att samordna rörelser, balansproblem eller ofrivilliga ögonrörelser. Dessutom sämre närminne. Och försämrad sömn. För att inte tala om den hjärntrötthet som kan slå till när jag går på fest, äter middag med vänner. Två tankar: Har jag inte drabbats av nog? Jag är tacksam för att jag trots allt lever.

För övrigt grunnar jag över två nya romanprojekt. Men det tar emot. Har jag kraften att än en gång borra mig ner i jorden och plocka upp sedan länge döda, för att ge dem kött och blod?

Manin en farlig motor

Av , , Bli först att kommentera 2

Lördag – tror jag. I tre dygn har jag gått på högvarv vilket bottnat i att jag sovit på tok för lite. Jag har åkt runt och handlat mat, och handlat dubbelt upp av allt, på olika matbutiker. Jag har gått omkring på alla fyra och torkat golven och listerna, skickat mängder med e-post och minns knappt till vem eller om vad. Folk jag träffat tycker att jag pratar fort och att jag inte kan hålla tråden.Känner igen tillståndet. Igår eftermiddag, vid tretiden, insåg jag att jag borde sova en stund, i varje fall försöka blunda ett ögonblick.

Brain

Men det är fan inte lätt med en brummande motor inne i skallen. Men jag anade allvaret och i ett försök bromsa det maniska i mig tog jag en halv sömntablett och kröp ner under täcket. Vaknade vid sju – och trodde att det var morgon, i så fall hade jag sovit rekordlänge – 16 timmar. Jag åt frukost och tog morgonmedicinen, sedan lade jag mig en stund till och vaknade vid tiosnåret. Dags att kliva upp. Grejen var att klockan var 22.00, inte 10.00. Men skit samma jag hade sovit sex timmar och motorn hade stannat av inne i skallen. Sedan sov jag ytterligare fyra timmar. Så knasigt kan livet vara ifall man är bipolär.

superhero-534120_960_720

I dag känns det bättre. Inget som driver på mig, inget som tvingar mig att att leva i den yttersta tiden, då allt måste bli gjort på en gång, gärna igår. Det är heller inte ovanligt att ett avslutat skrivprojekt triggar igång min manimotor. Det har hänt förr. Inne i mina texter kan tiden bli skev, jag slutar sova, tankarna tar fart och körs med raketbränsle. I dag ska jag göra så lite som möjligt, allt för att låta motorn vara avstannad. I ett maniskt tillstånd tycks tiden klumpa ihop sig kring en; dag och natt klumpas ihop och går till slut inte att skilja på. Det blir bråttom, bråttom och man måste hinna med precis allt. NU! Förstår varför mina knä ömmar då jag gick omkring på alla fyra och torkade golven med en liten disktrasa (!). Vet in om jag torkade alla golven? Saker och ting brukar bli halvgjorda i manin.Om man släpper iväg manin för långt och länge, så riskerar man att kliva in i en psykos. Det var därför jag tvingade mig att sova – även om jag vände på dygnet. Tre dygn på raken då jag sov så lite som två timmar är ett tecken på att något sker bipolärt. Då gäller det vara på tårna.

För övrigt ska jag se på skidåkning. Lugnt och stilla, utan krav. Och vara glad att det gick bra den här gången.

Föreläser på Blåsippan

Av , , Bli först att kommentera 3

Om en halvtimme åker jag till behandlingshemmet Blåsippan här i Umeå. Ett ställe för de som tappat kontrollen över drogerna och som med hjälp av AA:s tolvstegsprogram får hjälp att inse att de har ett problem och att de tappat kontrollen. 2010-2011 tillbringade jag ett år på Blåsippan – en ovanligt lång tid, då den genomsnittliga behandlingen brukar vara sju veckor. Men jag behövde varenda dag på Blåsippan för att läka ihop så pass att jag orkade med att jobba, skriva och påbörja steg 2 – KBT-behandlingen.

skam

Jag har varit en återkommande gäst på Blåsippan, då jag brukar dela om mitt liv och undervisa i ämnet Dubbeldiagnoser. En dubbeldiagnos är när man lider av en psykiatrisk diagnos och/eller ADHD och har fastnat i ett missbruk. Något som är mycket vanligt hos de som har D.D. Problemet genom åren är att vården behandlat den psykiska sjukdomen och missbruket var för sig, separat, när man MÅSTE behandla det sjuka samtidigt. Gör man inte det, ja då kommer återfallet som ett brev på posten.

Åren har gått och tiden på Blåsippan känns en aning overklig. Men jag är glad att personalen aldrig gav upp, att de aldrig slutade att tro på mig. Jag överlevde. Hade aldrig klarat det utan hjälp (både från Blåsippan och psykiatrin) – för ett är klart, i en sådan situation är det INGEN som kan hantera sådana problem på egen hand. Jo, jag stötte på några under behandlingen. De var mest på plats för att äta upp sig, sedan skulle de på egen hand bli fri från spriten. Dessa killar brukar jag se lite då och då utanför systemet eller i någon av busskurarna på Vasaplan. Några har dött.

För övrigt ska jag dricka upp kaffet och klä på mig. Sedan bär det av i rusningstrafiken.