Etikett: bipolär

Tid för läkning

Av , , Bli först att kommentera 3

I morgon är tiden häruppe i Saxnäs över. Vädret har skiftat mellan sol och brinnande lövträd och snöblandat regn med kraftiga vindar. Men vi har varit ute varje dag och rört på fläsket.

saxnäsvyfatkent

I onsdags valde vi simhallen på Saxnäsgården där vi simmade lugnt och sen värmde oss i bastun. Jag har sett resan hit, stipendiet, som en rekreationsresa för att förbättra min hälsa som med åren blivit riktigt usel – inte minst vad gäller min galopperande diabetes med ständigt höga blodsockervärden. Det verkar som om insulinet inte vill bita längre. Ska till en diabetesspecialist nästa vecka för att få veta om det finns andra tillägg eller nyare sorter av insulin. Jo, jag är orolig att jag tillhör gruppen män med kroniska former av psykiatriska sjukdomar som får sina liv förkortade med 20 år.

skammen

Det finns alltså en grupp bland psykiskt sjuka som dör i förtid av somatiska sjukdomar som stroke, hjärtinfarkt. Orsaken är att man i den gruppen fått mindre somatiskt vård än andra grupper, vilket lett till högt blodtryck, höga blodfetter och i förlängningen diabetes. Många mediciner som ges till psykiskt sjuka leder ovillkorligen till snabb viktuppgång och då ökar blodtrycket. När jag 2004 fick diagnosen bipolär sjukdom, gjorde medicinerna att jag gick upp dryga 20 kg på sex månader – och ökningen bara fortsatte. Då fick jag min diabetes. Stroken slog till hösten 2015.

På grund av min försämrade hälsa har jag blivit tvungen att tacka nej till ett jobb vid Socialpsykriatriskt kunskapscentrum – trots att jag behöver varenda krona jag kan tjäna in. Att verka som Kulturman är sannerligen inte lukrativt, men nu måste hälsan gå före allt. Jag har ju ett par-tre berättarföreställningar att ro i land och slutförandet av romanen. Måste frigöra tid till motion och viktnedgång – sen måste jag kanske inse att jag inte orkar dra in 6000-7000 kr i månaden för att kompensera bortfallet från sjukersättningen. I så fall blir jag pensionär och drar mig undan från den världsliga scenen.

sunset-1207326_960_720

Har märkt en förändrad attityd mot mig som person sedan jag öppet berättade om min psykiska ohälsa i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Medan jag bland ”vanligt folk”, de jag möter under mina föreläsningar, känner värme och förståelse och att flertalet känner sympati för den kamp jag utkämpat och i nutid utkämpar – märker jag hur dörrarna stängts till de rum där den ”politiska och kulturella eliten” håller till. Märkligt. Men jag hade det på känn redan innan utgivningen av boken. Det finns så många fördomar kring psykisk ohälsa som lever och frodas medan de gror i rädsla och okunskap.

För övrigt så består visdom mer av nyfikna frågor än av de svar man får.

 

 

 

Frihet mot trygghet

Av , , Bli först att kommentera 2

Regn över AIK-land. Trist och grått. Kanske finns det en glädje i att regnet tar bort snön som ligger kvar. Totalbevakningen av terrordådet i Stockholm håller på att minska och hålla sig inom ramarna för ordinarie nyhetssändningar. Men det ligger en tung, blöt filt över Sverige och vi vaknar upp i ett land som kommer att byta skepnad där vi kommer att välja bort en del av friheten med intrång i integriteten för att ge plats åt mer trygghet genom mer bevakning, fler kontroller, poliser och bevakningskameror – och hårdare tag mot hemvändande IS-krigare och en snabbare utvisningsprocess för de som inte uppfyller asylrätten. Vi måste vara vaksamma så att detta inte leder till en kollektiv bestraffning av ALLA muslimer och av de som verkligen flytt helvetet i Syrien (och andra krigshärdar) och FÅTT asyl i Sverige.

tussilago

Idag och i morgon ska jag tillbringa min tid på Medlefors folkhögskola tillsammans med de övriga ambassadörerna i Hjärnkoll i Västerbotten. Ska själv hålla i några av programpunkterna. Ska bli trevligt. Att träffa likasinnade, i det här fallet personer som lider av psykisk ohälsa men som valt att åka runt och berätta om sina erfarenheter, har i sig en läkande effekt. Bättre än piller. Jag har upplevt detta tidigare, dels när jag gick två gruppterapier i ADHD och Bipolär sjukdom, dels under alla de AA-möten som jag under åren besökt. Det kan ibland var svårt att beskriva för en utomstående hur livet kan vara att leva på ”månens baksida” – men i grupper med likasinnade så kan det räcka med en blick för att nå fram till en förståelse.

För övrigt lär det vara så att vi med stigande ålder blir snällare och mer medkännande. Vi har med åren fått en högre social kompetens – eller så har vi kommit fram till att vi vet att vi ingenting vet, att sanningen är relativ och att vi helt enkelt inte orkar käfta emot längre.

Sårbarheten gör oss modiga

Av , , Bli först att kommentera 3

Det ser ut att bli en fin och solig dag. Mest blått däruppe och en morgontrött sol som försöker måla guldkanter på ett av de tunna molnen.

Vi är alla mer eller mindre sårbara. I mitt fall föddes jag med ökad sårbarhet, en känslighet, som ofta skrämde mig. Jag fick även en ökad sårbarhet för att i övre tonåren utveckla en bipolär sjukdom, vilket hände när jag var nitton år och gjorde lumpen. Då kantrade min värld och till slut blev döden den enda utvägen. Men jag överlevde. Med åren har jag förstått att sårbarhet inte har så mycket att göra med svaghet. Med hjälp av modet har jag kunnat använda sårbarheten till att öppna mig och visa vem jag egentligen är. Visserligen finns det risker med att visa sig sårbar, då man kan bli attackerad eller att man helt sonika står inför ett misslyckande. Men med hjälp av min sårbarhet och mina kreativa sidor har jag vågat berätta hur det känns, jag har vågat be om hjälp, vilket gjort mig levande.

20160315_163208

Hösten 2010 balanserade jag på den vassa egen. Efter år smärta och förtvivlan, efter miljoner lögner vågade jag till slut berätta hur det låg till. Jag bad om hjälp och blev räddad. För första gången vågade jag berätta sanningen om mitt liv, vilket lärde mig att förlåta och att åter börja älska mig själv. Jag överlevde igen. Jag började redan då att skissa på boken om mig själv, som publicerades 2016, sex år senare och som fick titeln ”Spring Kent, spring!”

Även om det gjorde ont ville jag ta kommandot över min egen livsberättelse – ville inte ge bort makten till någon annan att skriva den. Skrivandet hjälpte mig att fokusera och sortera mina upplevelser, det hjälpte mig att konfrontera mina rädslor och att bli av med min bitterhet. Skrivandet, kreativiteten, hjälpte mig att bita huvudet av skammen. Skammen kan verkligen bryta ner en människa, eftersom den riktar sig mot vilka vi är. ”Jag har misslyckats! Jag är en sämre människa!” Genom att berätta om min sårbarhet för några av mina medkännande vänner och genom att själv skriva om skammen, så dog den sakta bort.

För övrigt tror jag att de allra flesta av oss gör så gott vi kan.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Vägen tillbaka

Av , , Bli först att kommentera 2

I jakten att förstå mig själv och det som hände under mitt liv, har jag under de senaste åren läst mängder med böcker och forskningsrapporter om ADHD, bipolär sjukdom, tagit del av senaste rönen om hjärnan, panikångest, dyslexi och missbruk. Jag har genom åren träffat många människor som har ADHD och bipolär sjukdom. I brist på utebliven diagnos har många börjat självmedicinera sig och som en konsekvens av detta hamnat i ett beroende som med tiden övergått i ett missbruk av alkohol och/eller narkotika. Det är inte ovanligt att neuropsykiatriska funktionshinder (som exv. ADHD) och kroniska psykiska sjukdomar ofta går armkrok genom livet. Det är inte ovanligt att en del av oss har har flera av dessa diagnoser – och i släpkärran bakom oss sitter alkoholisten och piskar ens rygg.

minnen

För att reda upp mitt kaos skrev jag en självbiografi ”Spring Kent, spring” som beskriver en ojämn människa som å ena sidan på flera sätt gjort karriär, haft flera olika jobb, skaffat mig många utbildningar, men som periodvis var oförmögen att städa min lägenhet, betala räkningarna och inte minst haft svårt att fungera i sociala sammanhang – då jag allt haft svårt att tyda de sociala koderna som gäller i olika grupper. När jag hösten 2010 hamnade på rehab.hemmet Blåsippan i Umeå var det inte många som trodde att jag skulle klara av det. Jag hade efter femtio år äntligen fått diagnosen bipolär sjukdom typ 1 och fått börja ta mina första tabletter litium, sen skulle det ta två år innan jag fick diagnosen ADHD. Förutom det hade jag diagnoserna dyslexi, paniksyndrom, diabetes och alkoholism. Det skulle bli mitt livs viktigaste strid och på något sätt skulle jag åter igen bli delaktig i samhället, att bli delaktig en en grupp, att bli sedd för den jag är. Vi som lider av psykisk ohälsa ses ofta som en diagnos.

2014-2016 blev jag chefredaktör för tidningen Vasaplan. 2015 åkte jag på turné tillsammans med Linda Marklund och framförde vår berättarföreställning och 2016 släpptes min självbiografi vilket ledde till sjutton föreläsningar runt om i länet. Jag har även blivit uttagen att läsa en kurs i grundläggande forskning. Nu har jag blivit ambassadör i föreningen Hjärnkoll. Hjärnkoll är ett Riksförbund som jobbar för att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt. Att öka öppenheten om psykisk ohälsa är Hjärnkolls viktigaste uppgift. Så nu åker jag runt och besöker vårdutbildningar, arbetsplatser och behandlingshem och dödar myter och fördomar, och försöker beskriva hur det är att leva ett liv med psykisk ohälsa.

VIll ni boka en ambassadör?

Marjet Gustavsson
Länsansvarig Hjärnkoll
Tyvärr har min tuffa resa genom livet + femtio år utan/fel diagnos satt sina spår. Jag har fått sämre stresstålighet, sämre arbetsminne, har periodvis igångsättningsproblem, sämre sömn. Nu skulle jag tro att en del av dessa nedsättningar har att göra med den stroke jag drabbades av hösten 2015. Allt hänger ihop. Lösningen är planering och struktur för att undvika överraskningar. Jag gör försöker även att undvika ”misslyckanden” i smått och stort, då det är något som ger en sämre självkänsla.

En viktig förutsättning för tillfrisknandet är att lära sig mer om sig själv och sin sjukdom. Kunskap! Några snabba lösningar finns tyvärr inte, men ju mer man vet, desto mer delaktig kan man vara i behandlingen och blir bättre rustad för att kontrollera sjukdomen. Men det är minst lika viktigt är att människorna omkring en, familj, vänner, skol- och vårdpersonal, skaffar sig mer kunskaper, för att kunna förstå och på bästa sätt hjälpa till. Sedan är det inte alltid lätt som bipolär eller/och ADHD, att påverka och förändra de tankar och känslor man bär på. Lika lite som en hjärtsjuk kan tänka bort extraslagen och kärlkrampen, eller att en diabetiker kan sänka blodsockret genom positivt tänkande. När det gäller missbruk så finns det viktig nyckel: Be om hjälp. Du fixar det inte själv. Men många vägrar att ta emot hjälp. Alkoholismen brukar kallas för ”skammens sjukdom”. vilket gör att många alkoholister lever i djup förnekelse av sitt problem.

För övrigt är hoppet som en jakthund utan spår.

Hjärtats järnväg

Av , , Bli först att kommentera 4

Uppe med tuppen och hostar in den nya dagen. Varit frisk i en dryg vecka, sen börjar skiten om igen. Hostat hela går kvällen och bitvis under natten för att nu på morgonen köra igång hela tröskverket nere i lungorna. Innan det genomled jag 7-8 veckors influensa+sekundär infektion (förkylning). Då hostade jag åtminstone i två veckor, och så jäkligt en period att jag bara kunde sova ett par timmar per natt och till slut satt jag på sängkanten och pratade med väggen. Jo, så kan det bli om man inte kan sova under en längre period. Som tur är ska jag idag träffa min kloke distriktsläkare ute på Tegs hälsocentral; då för en allmän hälsokontroll, en översyn av min diabetes, mina strokemediciner, en koll av blodtrycket och blodfetterna.

hjärtat

Det är när jag går till min distriktsläkare som jag tvingas erkänna för mig själv hur multisjuk jag i grund och botten är: stroke, diabetes, hypertoni, övervikt och till de kroniska hjärnsjukdomarna bipolär, ADHD och nykter alkoholist. Jag har ännu inte fyllt sextio, men min anamnes påminner om en 80-årings journal. Men så har jag också levt mitt liv i 180, gasen i botten, för att sedan bromsa och då bli sittande under långa perioder – sittande utan att kunna göra något, förutom att tröstäta. Men så levde jag stora delar av mitt liv med diagnoser som jag inte kände till (som läkarna inte lyckades ställa), vilket kom att resultera i enorma konsekvenser för mig som person och för min arma kropp.

Oroar min för min gode vän S. som fått domen: cancer. Cancern har slagit rot i ena lungan, sprits sig till lymfkörtlarna i armhålorna och i skelettet – förmodligen även på binjurarna. Han 55 år. Vill hjälpa honom, men det är sådana här gånger man tvingas inse sina begränsningar. Detta är utom min kontroll. Livet måste dagligen föra en ursinnig kraft mot döden. Vi måste ta tillvara på varje ögonblick av kärlek för att slåss för vår överlevnad.

ånglok

Jag har gjort många resor längs mitt hjärtas järnväg, där jag suttit ensam i en kupé och sett livet flimra förbi utanför ett illa putsat fönster. Jag har sett vackra ögon blixtra förbi, leende som närmat sig och försvunnit och när jag upptäckt kända ansikten som jag inte sett på mycket länge, har jag dragit i nödbromsen – men sådana tåg kan man inte kliva av. Först vid ändstationen bromsar tåget in och dörrarna öppnas. Då får man kliva av – rakt ut i tomma intet.

För övrigt avslutar jag med att citera den danske filosofen Kierkegaard: ”Detta är början, och jag är särskilt skicklig i konsten att börja.”

 

 

 

Gammåret och nyåret

Av , , Bli först att kommentera 5

För mycket längesen minns jag att min far och någon av mina farbröder (minns inte vem) framförde en improviserad kortpjäs med namnet ”Gammåret och Nyåret”. Pappa spelade gammåret iklädd trasiga kläder, okammad och med sotigt ansikte som en trött och gammal man. Motspelaren som gestaltade det Nya var klädd till ett barn och skuttade glatt omkring. Minns inga detaljer eller några repliker – bara att det hela gick ut på att sparka ut Gammåret och släppa in det nya. Det ska vi göra om 16-17 timmar; hälsa det nya året välkommet, ge en massa löften, skjuta raketer, dricka bubbelvin eller must. Men jag tror inte att vi per automatik blir av med gammåret, det som varit, det som hänt. Hur vi än vrider och vänder på det så hamnar allt vi upplevt och gjort, alla konsekvenser av våra val, drömmar och mardrömmar i ryggsäcken vi tvingas kånka omkring med – in i det det bittra slutet.

2016
Det har verkligen varit ett intensivt år. I och för sig har de flesta av mina år varit intensiva, då jag tycks ha levt mitt liv i 180 knyck. Har ju så svårt att klara av att fungera när livet tappar fart, så även detta år. Men nu känner jag att orken håller på att tryta, att ett helt liv i högt tempo håller på att slita ut kolvarna, kamremmen och att det börjat glappa i elsystemet. Bilen tjuvstannar lite då och då. Har man som jag levt till femtioårsåldern utan att ha fått diagnoserna Bipolär sjukdom typ 1 och ADHD och som jag flitigt självmedicinerat med alkohol, så är det väl klart att det gett konsekvenser. Lägger vi sedan till den stroke jag drabbades i augusti 2015, blev det ju inte bättre direkt. Jag har kämpat hela livet, kämpat för att göra karriär, skriva fem böcker, vara en snälla far – så det är kanske inte så underligt att orken börjar tryta. Inte för att jag ger upp, men märker ju att jag inte längre klarar av stress, att arbetsminne blivit sämre och att jag blivit motoriskt klumpig – snubblar  på plana golvet, sätter mig bredvid stolar, har rysligt svårt att gå trappor. En kombination av hjärnskador och sämre koncentrationsförmåga.

20160418_210846

Ute på turné
Men det har inte hindrat mig för att åka runt i länet och berätta och framträda. Tillsammans med Linda Marklund från Burträsk körde jag berättarföreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” och hade ett 15-tal framträdanden runt om i länt. Var först rädd att min stroke skulle göra det svårt att minnas min 30 minuter långa monolog, men snarare var detta en utmärkt form av minnesträning. Nu ska jag och Linda börja planera för en ny berättarföreställning – och den kan bli riktigt häftig.

NorsjöKent

I slutet av mars kom min femte bok och boksläppet skedde på Kafé Pilgatan. Fullsmockat, förväntan i luften. Folk visste ju att självbiografin ”Spring Kent, spring!” handlade om mitt okända liv, mitt dubbelliv och hur det till slut gick åt helvete – och sedan upp igen. Sjutton framträdanden blev och mycket folk vart än jag kom – mycket på grund av massmedias uppmärksamhet. Två helsidor i VK, uppslag i Norran, helsidor i Folkbladet och Inlandstidningen, uppslag i Umeå tidningen, stort reportage i Accent, två intervjuer i Radio Västerbotten och fina recensioner i Norrlandspressen och Bibliotekstjänst. Men jag var helt slut efter varje framträdande, så ”snurrig” att jag varit tvungen att leja in chaufförer som körde mig från Åsele, Norsjö, Malå o.s.v. hem till Pig Hill i Umeå.

Läs mer på min webb >>> Länk

Stockholm
För första gången på 3-4 år kunde jag unna mig själv och flickvännen en liten resa till Stockholm. Under ett tiotal år har jag levt under alla ersättningsnormer som går att uppbåda. Jag har fått sälja allt löst och värdefullt, till slut min gamla Ford Mondeo. Jag som ägt och kört bil oavbrutet sedan jag fyllde 18 år. Nåväl, vi åkte till Storstan och fick låna Uffes och Gabriella Isenborgs fina lägenhet på Kungsholmen. Vi strövade runt, åt gott, åkte båt – och vi levde båda upp.

En tid av oro
Ute i världen är myllan god för alla stollar som växer upp i en oroande hög takt. Det var en chock när USA:s befolkning röstade fram Trump, vars tunga argument var sexistiska och rasistiska och vars huvudplan är att leka affär med världen. Överallt i Europa blir högerextremisterna fler och fler. Murar byggs och fler ska byggas.

happy-new-year-1912680_960_720

Nya året
Brukar sällan försöka sia om framtiden, det blir ändå inte som man tror eller önskar. Däremot går hjärnan på högvarv hur jag ska kunna ”sälja in” mitt kulturutbud. Det måste rulla på – fast kanske inte lika snabbt som under 2016. Önskar … Önska får vi ju. Önskar att få vara frisk, att orka överleva, älska och bli älskad. Och att det går bra för min dotter, min kära, min familj och mina vänner. Då är jag nöjd.

Gott Nytt År!

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Vilse i livet

Av , , Bli först att kommentera 3

Söndag, fjärde advent. Advent betyder ankomst, att vi väntar på någon och i det här fallet, enligt den kristna tron, är det Jesus som är i antågande. 4 advent har en djupare betydelse i att Maria fick i uppgift av ärkeängeln Gabriel att föda en son, Guds son. Det var nu som Gud blev en människa. Dagen till ära ska vi besöka Backens kyrka och lyssna till julsånger framförda av Backens manskör med flera.

sovagroda

Under hela livet har jag svängt i humöret och ibland plötsligt funnit mig omgiven av en vallgrav av tystnad; ett ordlöst tillstånd som får mig att helt sonika dra mig tillbaka. Jag hamnar i en bubbla och inget når fram till mig. Ibland känns det som att gå vilse i sitt eget liv. Det är som jag måste få vara ifred, trots att jag tyst ropar efter närhet. Enda sättet att förstå att jag ännu lever, är att jag rör på armar och ben. Sedan släpper allt, från en minut till en annan. Förmodligen för att jag fått tid till att sortera intrycken och lägga orden på plats och finna tillbaka till mitt språk. Allt detta har säkert sin botten i att jag är bipolär och har Adhd. Men naturligtvis även på min personlighet. Allt konstigt och märkligt här i världen är inte sjukt.

För övrigt kan man mäta en människas storlek beroende av vad hon förmår att omfamna.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Att söka förlåtelse

Av , , Bli först att kommentera 3

Afton på Pig Hill och det kan jag inte göra något åt. Var nere på apoteket idag, vilket jag är tre gånger i veckan (sjukt). Skulle hämta insomningspiller i dag men läkaren hade skrivit fel, så jag skulle få hämtat ut dem först i morgon trots att jag alltid hämtat ut dessa piller varje måndag i ett halvårs tid. Ett annat piller får jag hämta ut först först på onsdag och ett annat på torsdag. Det tar mig ett par timmars energi att ”passa dessa” vidlyftiga datum, för pillren är ju slut när jag åker till apoteket. Tänk er då en vacker apotekare som ser mig ”bryta samman” och hon försöker ringa läkaren som skrivit fel uttagningsdatum – men denne saknade både telefonnummer och sökare. Jag sa att han var en ny ST-läkare. ”Du får ta ut din medicin idag”, sa hon. ”Jag skiter i reglerna. Detta är ju helknäppt.” Hon var söt, hon var snäll och hon tänkte utanför boxen. Kallas empati.

Fixa å trixa i morgon för att få kläm på detta med bokföringen och bokslutet. Var idag förbi bokhandeln och köpte ytterligare ett underlag för bokföringen. Vilket jävla krångel för att driva en liten firma på 25 procent. Moms in, moms ut som gör att det blir en spottstyver kvar i vinst. Nog måste det väl finns ett enklare att driva en enskild firma? Det börja bli läge att kalla in Olle Einstein.

saknad

Som det liv jag levt har jag kört över en del av mina vänner. Det räcker knappast för dem att jag ursäkta mig med att jag varit sjuk. De har inte upplevt det så. De har sett mig som en elak och ytterst jobbigt person. Jag sörjer dem allt mer. Jag försöker förstå vad jag kan ha gjort. Hur förlorade jag min ungdomsomskamrat S? Vad var det som gjorde att K slutade att svara på mina samtal? Men det är så livet är för oss bipolära. Förlåt, kan ni förlåta mig?

För övrigt är det först med dödsuret tickande inom oss vi till slut tvingas skapa våra rena ytor.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Vårda dina drömmar

Av , , Bli först att kommentera 3

Sovit tungt. Var ganska slut i huvudet när chauffören Karlsson släppte av mig utanför huset, efter att jag varit en sväng till Hörnefors och talat om psykisk ohälsa. Sedan i april har har jag haft femton framträdanden med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Det är sista föreläsningen för i år, i varje fall vad gäller att prata om mitt liv och om psykisk ohälsa Nästa gång ska jag vara tokrolig hos en pensionärsförening på Öbacka. Till detta ska läggas tio framträdanden tillsammans med Linda Marklund och berättarföreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Det har inte varit några större problem att stå på scen och hålla låda, det är efteråt som min hjärna börjat koka – vilket är en effekt av den stroke jag drabbades av hösten 2015.

20160813_182138_resized

Den senaste veckan har varit tufft bokat med stora avstånd mellan platserna jag besökt, men tack vare att ABF fixade en hyrbil, en Volvo V 40, så underlättades transporterna. Det har kommit en hel del folk och lyssnat, mellan 30-60 på varje ställe, och jag är säker på att jag stuckit hål på en del fördomar och att jag varit lite av en folkbildare i ämnet psykisk ohälsa. Frågestunderna varit långa då publiken velat veta mer. Bland besökarna har det funnits en hel del anhöriga som upplevt förtvivlan av att inte kunna hjälpa nära och kära som drabbats av psykiska sjukdomar och missbruksproblem. Där har även funnits de som själva lidit av någon psykisk åkomma och som efteråt kommit fram och berättat att de känt i igen sig i min livshistoria. Jo, jag har med all säkerhet gjort skillnad genom att utelämna mig själv. Det känns gott att kunna göra skillnad. Nu sitter jag och grunnar hur jag går vidare. Jag sitter på en hel del unika kunskaper och skulle vilja använda dem för att hjälpa de som lider därute.

saxofon

Vi ska vårda våra drömmar och göra allt vi kan för att de ska bli verklighet. Annars blir man sittande på en pall i köket, gråhårig och rynkig av bitterhet. Nu är det ju inte alla drömmar som går att uppfylla, och då gör man klokt i att inse sina begränsningar och byter fokus till en annan dröm. En man jag en gång kände hade en dröm att bli duktig på att spela på sin nyligen inköpta saxofon. Har för mig att den kostade en halv förmögenhet. Nåväl, när han satt där på sin kammare och försökte få fram vackra toner ur sin saxofon, ledde det endast att grannarna bankade i väggar och golv. Det lät helt enkelt för jävligt och så långt ifrån musik man kunde komma. Charlie Parker skulle ha gråtit. Nu anmälde han sig till en saxofonkurs, som han lite hemlighetsfullt besökte en gång i veckan under ett års tid. Men han var en av dessa människor som vägrade inse sina begränsningar, för det lät precis lika illa som före kursen när han spelade på sin saxofon. Det lät som en mistlur som varnar för översvämning eller krig. Ibland kunde man möjligen höra en kort slinga av sammansatta toner, men som avbröts av ett brölande. Jag undrar om han fortsatt att plåga fram musik ur sitt instrument? Har han lagt bort sin saxofon och istället börjat spela blockflöjt? Detta utspelades sig för drygt 30 år sedan.

SD gör framåt rapporterar kvällstidningarna. Inte oväntat ett jävla dugg att ”Stolleeffekten” från USA sprider sig till gnällspikarna här i Sverige och övriga Europa. På nåt sätt så stämmer slagorden från den gamla vänstern på 70-talet med dagens högerpopulister: ”Ner med allt, upp med ingenting!”

För övrigt hörde jag talas om en man som dömts till en månads fängelse för förargelseväckande beteende då han försökt sätta på sina vinterdäck.

KÖP MINA BÖCKER

20151005_173741Omslag_Spring_Kent

Julklappstips. Kom förbi på Backenvägen 9 i Umeå och köp ett signerat exemplar.

”Spring Kent, spring!” 190 kr
”Vedtjuven” 150 kr
”Konungarnas konung från Baklandet” 150 kr
”All världens lycka” 150 kr

Eller beställ från förlaget. BESTÄLL.

Krossa fördomarna

Av , , Bli först att kommentera 1

Vitt på marken. En dag kvar innan min intensiva turné tar fart. Jag får hålla i hatten och försöka vila så mycket jag kan mellan mina framträdanden. Merparten av min turné kommer jag att tillbringa längs vägarna i en hyrbil. Det är tur att baslägret finns i Skellefteå, vilket förkortar sträckorna till Malå och Norsjö rejält, ja om jag skulle ha kört från Umeå. Men även från Skellefteå är det 15 mil, drygt, till Malå. Under en hel vecka, Psykeveckan, kommer det att pratas om psykiska sjukdomar runt om i länet. Bra!

  • FN:s Världshälsoorganisation WHO säger att psykisk ohälsa är en av de största utmaningarna mot folkhälsan i världen.
  • Socialstyrelsen beräknar att mellan 20 och 40 procent av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa. I denna grupp beräknas 10-15 procent behöva psykiatrisk behandling.
  • Enligt Försäkringskassan är psykisk ohälsa den vanligaste sjukskrivningsorsaken.

psyket2

Jo, det finns fog att diskutera psykisk ohälsa, inte minst utifrån att vi har en grupp människor som på grund av sin sjukdom har en ökad överdödlighet. I ett civiliserat samhälle låter vi inte unga människor ta sina liv på grund av de inte får hjälp eller att medelålders får dö 20-25 år förtidigt på grund av att det finns ett krondike mellan somatisk vård och psykiatrin.

Här några exempel på psykiska sjukdomar: ångestsyndrom, depression, paniksyndrom, psykossjukdomar (Schizofreni), bipolär sjukdom, beroendesjukdomar, tvångssyndrom, ätstörningar, utmattningssyndrom. Sedan har vi neuropsykiatriska funktionsnedsättningar: ADHD, ASD/Aspergers syndrom, Tourettes syndrom. Mellan dessa finns ofta en samsjuklighet, exempelvis är det vanligt att en med bipolär sjukdom också har ADHD. Vid en sådan kombination är risken för missbruk stor.

20160315_163208

På mina framträdanden ska jag förutom att berätta min story utifrån min självbiografi ”Spring Kent, spring!”, även tala om fördomar i stort och smått, om skuld och skam. Rädsla och okunskap hos omgivningen får den sjuke att isolera sig, att dra sig undan, bli än sjukare, börja dricka och aldrig återvända till sitt jobb/studier. Däremot är det en myt att en psykiskt sjuk person kan inte jobba, men många personer med psykisk sjukdom och funktionsnedsättning som vill och kan arbeta är inte välkomna på arbetsmarknaden. En annan myt är att en psykiskt sjuk person blir aldrig frisk. Flera av de psykiska sjukdomarna går i skov och mellan dem kan den sjuke fungera relativt normalt. Bipolär sjukdom är ett sådant exempel. Däremot är vi psykiskt sjuka mer sårbara och mer stresskänsliga.

  • Mer än var tredje svensk (36 procent) inte skulle låta en person med bipolär sjukdom passa deras barn.
  • 41 procent är tveksamma till att ingå en nära reaktion med en person som har bipolär sjukdom.

skam

Skammen går armkrok med den sjuke. Skam är en känsla av att inte duga, att inte vara värdig att delta i gemenskapen. Det bästa sättet att komma över skammen är att berätta om den, dela den med andra. Jag skrev bort stora delar av min skam, sedan försvann mycket av den när jag gick i KBT gruppterapi och fick träffa andra med ADHD och bipolär sjukdom. Samma sak hände när jag besökte AA:s möten. Jag var plötsligt inte ensam, jag var inget monster. Jag har ju känt mig annorlunda redan som barn, att inte vara som alla andra. Känner man sig ”annorlunda” tillräckligt länge, börjar man till slut att skämmas och tycka illa om sig själva. Skam är en intensiv, brännande smärtsam känsla då man tror att det är fel på en själv och att vi därför inte är värda att accepteras eller känna tillhörighet. Skammen är svår att komma åt då den gräver ner sig så djupt i ens personlighet och självbild. Till slut leder detta till självdestruktivitet, att man spelar pajas, göra narr av sig själv, eller så går man under jorden i flera månader. För att vara steget för de som vill ”en ont” skaffar man en överlägsen attityd, blir kylig och  arrogant. Ett annat vanligt begrepp är skuld och som blandas ihop med skam. Skuld är vår inre moraliska kompass. Vi känner skuld när vi gjort något fel. Skuld kan, till skillnad från skam, gottgöras genom handling. Vi kan lära om!

För övrigt har jag köpt en varm och även snygg luva på Clas Olsson för 119 kronor, så nu är jag rustad inför vintern.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,