Etikett: bipolär

Vårda dina drömmar

Av Kent Lundholm, 16 november 2016 kl 07:39, Bli först att kommentera

Sovit tungt. Var ganska slut i huvudet när chauffören Karlsson släppte av mig utanför huset, efter att jag varit en sväng till Hörnefors och talat om psykisk ohälsa. Sedan i april har har jag haft femton framträdanden med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Det är sista föreläsningen för i år, i varje fall vad gäller att prata om mitt liv och om psykisk ohälsa Nästa gång ska jag vara tokrolig hos en pensionärsförening på Öbacka. Till detta ska läggas tio framträdanden tillsammans med Linda Marklund och berättarföreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Det har inte varit några större problem att stå på scen och hålla låda, det är efteråt som min hjärna börjat koka – vilket är en effekt av den stroke jag drabbades av hösten 2015.

Den senaste veckan har varit tufft bokat med stora avstånd mellan platserna jag besökt, men tack vare att ABF fixade en hyrbil, en Volvo V 40, så underlättades transporterna. Det har kommit en hel del folk och lyssnat, mellan 30-60 på varje ställe, och jag är säker på att jag stuckit hål på en del fördomar och att jag varit lite av en folkbildare i ämnet psykisk ohälsa. Frågestunderna varit långa då publiken velat veta mer. Bland besökarna har det funnits en hel del anhöriga som upplevt förtvivlan av att inte kunna hjälpa nära och kära som drabbats av psykiska sjukdomar och missbruksproblem. Där har även funnits de som själva lidit av någon psykisk åkomma och som efteråt kommit fram och berättat att de känt i igen sig i min livshistoria. Jo, jag har med all säkerhet gjort skillnad genom att utelämna mig själv. Det känns gott att kunna göra skillnad. Nu sitter jag och grunnar hur jag går vidare. Jag sitter på en hel del unika kunskaper och skulle vilja använda dem för att hjälpa de som lider därute.

Vi ska vårda våra drömmar och göra allt vi kan för att de ska bli verklighet. Annars blir man sittande på en pall i köket, gråhårig och rynkig av bitterhet. Nu är det ju inte alla drömmar som går att uppfylla, och då gör man klokt i att inse sina begränsningar och byter fokus till en annan dröm. En man jag en gång kände hade en dröm att bli duktig på att spela på sin nyligen inköpta saxofon. Har för mig att den kostade en halv förmögenhet. Nåväl, när han satt där på sin kammare och försökte få fram vackra toner ur sin saxofon, ledde det endast att grannarna bankade i väggar och golv. Det lät helt enkelt för jävligt och så långt ifrån musik man kunde komma. Charlie Parker skulle ha gråtit. Nu anmälde han sig till en saxofonkurs, som han lite hemlighetsfullt besökte en gång i veckan under ett års tid. Men han var en av dessa människor som vägrade inse sina begränsningar, för det lät precis lika illa som före kursen när han spelade på sin saxofon. Det lät som en mistlur som varnar för översvämning eller krig. Ibland kunde man möjligen höra en kort slinga av sammansatta toner, men som avbröts av ett brölande. Jag undrar om han fortsatt att plåga fram musik ur sitt instrument? Har han lagt bort sin saxofon och istället börjat spela blockflöjt? Detta utspelades sig för drygt 30 år sedan.

SD gör framåt rapporterar kvällstidningarna. Inte oväntat ett jävla dugg att ”Stolleeffekten” från USA sprider sig till gnällspikarna här i Sverige och övriga Europa. På nåt sätt så stämmer slagorden från den gamla vänstern på 70-talet med dagens högerpopulister: ”Ner med allt, upp med ingenting!”

För övrigt hörde jag talas om en man som dömts till en månads fängelse för förargelseväckande beteende då han försökt sätta på sina vinterdäck.

KÖP MINA BÖCKER

Julklappstips. Kom förbi på Backenvägen 9 i Umeå och köp ett signerat exemplar.

”Spring Kent, spring!” 190 kr
”Vedtjuven” 150 kr
”Konungarnas konung från Baklandet” 150 kr
”All världens lycka” 150 kr

Eller beställ från förlaget. BESTÄLL.

Krossa fördomarna

Av Kent Lundholm, 6 november 2016 kl 08:59, Bli först att kommentera

Vitt på marken. En dag kvar innan min intensiva turné tar fart. Jag får hålla i hatten och försöka vila så mycket jag kan mellan mina framträdanden. Merparten av min turné kommer jag att tillbringa längs vägarna i en hyrbil. Det är tur att baslägret finns i Skellefteå, vilket förkortar sträckorna till Malå och Norsjö rejält, ja om jag skulle ha kört från Umeå. Men även från Skellefteå är det 15 mil, drygt, till Malå. Under en hel vecka, Psykeveckan, kommer det att pratas om psykiska sjukdomar runt om i länet. Bra!

FN:s Världshälsoorganisation WHO säger att psykisk ohälsa är en av de största utmaningarna mot folkhälsan i världen.
Socialstyrelsen beräknar att mellan 20 och 40 procent av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa. I denna grupp beräknas 10-15 procent behöva psykiatrisk behandling.
Enligt Försäkringskassan är psykisk ohälsa den vanligaste sjukskrivningsorsaken.

Jo, det finns fog att diskutera psykisk ohälsa, inte minst utifrån att vi har en grupp människor som på grund av sin sjukdom har en ökad överdödlighet. I ett civiliserat samhälle låter vi inte unga människor ta sina liv på grund av de inte får hjälp eller att medelålders får dö 20-25 år förtidigt på grund av att det finns ett krondike mellan somatisk vård och psykiatrin.

Här några exempel på psykiska sjukdomar: ångestsyndrom, depression, paniksyndrom, psykossjukdomar (Schizofreni), bipolär sjukdom, beroendesjukdomar, tvångssyndrom, ätstörningar, utmattningssyndrom. Sedan har vi neuropsykiatriska funktionsnedsättningar: ADHD, ASD/Aspergers syndrom, Tourettes syndrom. Mellan dessa finns ofta en samsjuklighet, exempelvis är det vanligt att en med bipolär sjukdom också har ADHD. Vid en sådan kombination är risken för missbruk stor.

På mina framträdanden ska jag förutom att berätta min story utifrån min självbiografi ”Spring Kent, spring!”, även tala om fördomar i stort och smått, om skuld och skam. Rädsla och okunskap hos omgivningen får den sjuke att isolera sig, att dra sig undan, bli än sjukare, börja dricka och aldrig återvända till sitt jobb/studier. Däremot är det en myt att en psykiskt sjuk person kan inte jobba, men många personer med psykisk sjukdom och funktionsnedsättning som vill och kan arbeta är inte välkomna på arbetsmarknaden. En annan myt är att en psykiskt sjuk person blir aldrig frisk. Flera av de psykiska sjukdomarna går i skov och mellan dem kan den sjuke fungera relativt normalt. Bipolär sjukdom är ett sådant exempel. Däremot är vi psykiskt sjuka mer sårbara och mer stresskänsliga.

Mer än var tredje svensk (36 procent) inte skulle låta en person med bipolär sjukdom passa deras barn.
41 procent är tveksamma till att ingå en nära reaktion med en person som har bipolär sjukdom.

Skammen går armkrok med den sjuke. Skam är en känsla av att inte duga, att inte vara värdig att delta i gemenskapen. Det bästa sättet att komma över skammen är att berätta om den, dela den med andra. Jag skrev bort stora delar av min skam, sedan försvann mycket av den när jag gick i KBT gruppterapi och fick träffa andra med ADHD och bipolär sjukdom. Samma sak hände när jag besökte AA:s möten. Jag var plötsligt inte ensam, jag var inget monster. Jag har ju känt mig annorlunda redan som barn, att inte vara som alla andra. Känner man sig ”annorlunda” tillräckligt länge, börjar man till slut att skämmas och tycka illa om sig själva. Skam är en intensiv, brännande smärtsam känsla då man tror att det är fel på en själv och att vi därför inte är värda att accepteras eller känna tillhörighet. Skammen är svår att komma åt då den gräver ner sig så djupt i ens personlighet och självbild. Till slut leder detta till självdestruktivitet, att man spelar pajas, göra narr av sig själv, eller så går man under jorden i flera månader. För att vara steget för de som vill ”en ont” skaffar man en överlägsen attityd, blir kylig och arrogant. Ett annat vanligt begrepp är skuld och som blandas ihop med skam. Skuld är vår inre moraliska kompass. Vi känner skuld när vi gjort något fel. Skuld kan, till skillnad från skam, gottgöras genom handling. Vi kan lära om!

För övrigt har jag köpt en varm och även snygg luva på Clas Olsson för 119 kronor, så nu är jag rustad inför vintern.

Fördomar om psykiskt sjuka

Av Kent Lundholm, 5 november 2016 kl 09:20, 1 kommentar

Sovit oroligt. Somnade med de väsande hjärtlagen i mitt vänstra öra, vaknade av samma pulserande hjärtslag. Det brukar vara ett tecken på stress och kanske har jag all anledning att känna mig en aning stressad. Med ålderns rätt orkar jag inte vara lika mycket på tårna längre, vilket gör att jag lättare faller igenom. Nästa vecka blir onekligen stressig (se schemat i min förra blogg) och nu har det lagts till en ny uppgift då jag vid 08.30 under tisdagen ska intervjuas i P4 Västerbotten.

Vecka 45 har Västerbotten en temavecka som varje år kring temat psykisk ohälsa. Det är föreläsningar runt om i länet och på min lott, efter starten i Umeå, Väven på måndag, beger jag mig norrut i en hyrbil som ABF fixat. Målet med psykeveckan är att öka medvetenheten och kunskapen kring psykisk ohälsa. Det finns en rad fördomar om oss som lider av psykiska sjukdomar och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så som ADHD. Bakom arrangemanget står en lång rad organisationer. Bland annat är föreningen Hjärnkoll ute med sina ambassadörer (människor med egna erfarenheter av psykiska sjukdomar) och sprider kunskapen runt om i länet.

Lite fakta:

FN:s Världshälsoorganisation WHO säger att psykisk ohälsa är en av de största utmaningarna mot folkhälsan i världen.
Socialstyrelsen beräknar att mellan 20 och 40 procent av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa. I denna grupp beräknas 10-15 procent behöva psykiatrisk behandling.
Enligt Försäkringskassan är psykisk ohälsa den vanligaste sjukskrivningsorsaken.

Fördomar

Rädsla och okunskap hos omgivningen skapar negativa attityder som får den sjuke att isolera sig, att dra sig undan, bli än sjukare, börja dricka och få allt svårare att återvända till sitt jobb/studier. På grund av fördomar och okunskap undviker man att leva, umgås, arbeta med eller anställa personer som har psykiska funktionshinder. Psykiskt sjuka uppfattas som skrämmande, oförutsägbara vilket leder till diskriminering – en ovilja att ge bistånd, arbete, bostad m.m. Det finns en utbredd missuppfattning om att psykiskt sjuka är ”galna” precis hela tiden, när de flesta är rätt så normala mellan skoven – men som trots detta ständigt ses som opålitliga.

Självstigmatisering innebär att man tar till sig och accepterar omgivningens fördomar, vilket kan leda till att man inte söker hjälp för sina problem på grund av skamkänslor och dåligt självförtroende. Man avstår kanske också från att söka arbete, ta kontakt med vården, avbryter behandling eller undviker sociala sammanhang på grund av ett förväntat hot om kränkning eller diskriminering.

Myt: En psykiskt sjuk person blir aldrig frisk
Sanning: De flesta återhämtar sig till ett fungerande liv
Myt: En psykiskt sjuk person kan inte jobba
Sanning: Många personer med psykisk sjukdom och funktionsnedsättning som vill och kan arbeta är inte välkomna på arbetsmarknaden

Mer än var tredje svensk (36 procent) inte skulle låta en person med bipolär sjukdom passa deras barn.
41 procent är tveksamma till att ingå en nära reaktion med en person som har bipolär sjukdom.

Ni som läser deckare eller ser deckare/thrillerserier, stöter nästan alltid på onda brottslingar, mördare som är svårt psykisk sjuka (onda rovdjur) eller som bär drag av att vara psykopater som i slutet ofta blir skjutna eller hamnar bakom galler. Men enbart psykisk sjukdom ökar inte risken för våldsbrott – det är i så fall med kombinationen av droger.

Sedan har vi en klick som gör allt för att smutskasta psykiatrin, bland annat brukar de sprida ut information om att ADHD inte finns, utan är resultatet av en konspiration mellan läkemedelsbolagen och läkarna för att tjäna pengar genom att ge knark till barnen. Bakom förtalet hittar vi ofta Kommittén för mänskliga rättigheter, KMR, som skickar runt pressmeddelanden, som vid några tillfällen publicerats i de stora, rikstäckande tidningar, dessutom denna ”sanna informationen” på sociala media och sprids med blixtens hastighet. De skickar även fram avdankade forskare, som utan vetenskaplig evidens, dömer ut ADHD som massdiagnos. Kommittén för mänskliga rättigheter grundades av Scientiologikyrkan. Det är alltså samma gäng ”vetenskapsmän” som hävdar att den onde Xenu fraktade miljontals rymdvarelser till jorden. Detta skulle ha hänt för ungefär 75 miljoner år sedan. Det är det gänget som en gång beslutade sig för att krossa psykiatrin.

Få områden inom psykiatrin har blivit så belysta av forskning, och att påstå att ”ADHD inte finns”, håller sig på samma nivå som att påstå att jorden är platt och att månlandningen 1969 var fejkad. Vi vet idag att de med ADHD har en läge aktivitet i överföringen i hjärnan av signalsubstanserna dopamin och noradrenalin, vilket gör att vi får svårt med uppmärksamheten genom en försämrad förmåga att koncentrera oss. Lägg till ett dåligt arbetsminne och en usel motorik, en impulsivitet som får oss att göra och säg saker utan att ha tänkt efter innan och som tvingar våra kroppar att ständigt röra sig, som får oss att ”springa”. Eftersom diagnosmetoderna förbättrats och kunskapsnivån bland lärare och föräldrar så ökar naturligtvis antalet upptäckt barn med denna bokstavskombination – och då få höra något så stolligt som att ADHD inte finns utan bara är en konspirationsteori, gör mig förbannad.

Socialstyrelsens siffror visar att personer med psykisk ohälsa får sämre vård och oftare dör i vanliga sjukdomar som cancer, diabetes, hjärtinfarkt och stroke. Livet förkortas mellan 20-25 år. Det är inte nog att vi bipolära löper stor risk att stryka med på grund av självmord. Så många som 20 procent av de bipolära begår självmord. Men i stort är det inte självmorden som bidrar till vår förtidiga död. Medellivslängden bland män med en kronisk psykisk sjukdom är 20 kortare och 15 år år bland kvinnorna. Det betyder att män med en psykisk sjukdom har en medellivslängd på samma nivå som männen på Haiti, och kvinnorna är i nivå med Nepal. Det som gör att våra liv är så dramatiskt mycket kortare är hjärt- och kärlsjukdomar (stroke, hjärtinfarkt). Orsaken är att sjukdomarna leder till inaktivitet, ångesten gör att vi tröstäter och vi måste äta mediciner som gör oss tjocka och som leder till högt blodtryck och viktuppgång. Min erfarenhet är att det mellan den somatiska vården och psykiatrin finns/ funnits vattentäta skott, så i stället för ett helhetsgrepp, har vi fallit ”mellan stolarna”. När man är aktut psykisk sjuk är det knappast läge att ställa sig på barrikaderna och ta en fajt.

Ja, lite kring detta ska jag tala om under min turné under psykeveckan. Upplysa, krossa fördomar och även visa upp de goda exempel. Genom min resa som jag skrivit om i min självbiografi ”Spring Kent,spring!” och resan tillbaka hoppas jag kunna så några frön om att det alltid finns hopp om förbättring

För övrigt undrar jag hur andra världskriget skulle ha slutat, om inte England haft sin bipolära ledare Winston Churchill. Eller skulle Jim Carrey varit lika rolig och skulle Rachmaninov skrivit lika vacker musik om de inte varit bipolära.

Ut på turné

Av Kent Lundholm, 4 november 2016 kl 07:48, Bli först att kommentera

Go morron. Ska vi våga tro att det är vinter nu? Det är lite vitt på marken här uppe i höglandet, här på Pig Hill. Fredag är det också och sedan kommer lördag … Dagarnas brus. Ska nog samla kraft inför nästa veckas turné. Fem framträdanden på fyra dagar. Men så är det också Psykeveckan med ett stort antal föreläsningar runt om i länet kring temat om psykisk ohälsa. Jag ska dra mitt strå till stacken och berätta om mina tillkortakommande och styrkor utifrån min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som handlar om hur det är att leva ett helt liv utan känna till sina diagnoser: bipolär sjukdom typ 1 och ADHD + en del annat skräp som paniksyndrom och missbruk. Nåväl så här ser nästa veckas turné ut:

Mån 7/11 18.30 Väven i Umeå.
Tis 8/11 13.00 Moröbacke bibliotek, Skellefteå.
Tis 8/11 18.00 Skellefteå stadsbibliotek.
Ons 9/11 18.00 Malå bibliotek.
Tors 10/11 18.00 Norsjö bibliotek.
Tis 15/11 18.30 Hörnefors bibliotek.

Kring psykiska sjukdomar och missbruk svävar ofta skammen och skulden. I dessa frodas fördomarna. Brukar tala en del om detta under mina föreläsningar. Skam är en känsla av att inte duga, att inte vara värdig att delta i gemenskapen inom familjen, på arbetsplatsen, i samhället. Det bästa sättet att komma över skammen är att berätta om den, dela den med andra. Till stor del skrev jag min självbiografi just för att bli av med skammen och ju fler gånger jag berättar om det jag varit med om, desto mindre skäms jag. Skammen kan var brännande och mycket smärtsam, rent av livsfarlig, inte minst för att den riktar sig mot oss själva. Den får oss att tro att vi inte är värda att accepteras, än mindre att älskas. Det leder till isolering (eftersom vi anklagar oss själva att vara skyldiga till de sjukdomar vi bär på) och då hamnar vi till slut utanför flocken och utelämnas åt den stora ensamheten. Skammen genomsyrar hela människan och får oss att tro att vi är dåliga och värdelösa människor. Vi har ju oss själva att skylla. Man känner sig svag, utsatt och hjälplös och fruktar förakt från andra.

Skulden är mer en moralisk kompass. Skuld känner när vi gjort något fel enligt samhällets normer och moral. Skuld kan, till skillnad från skam, gottgöras genom en handling. Alltså – skulden har att göra med det vi gjort eller inte gjort. Skuldkänslor uppstår när vi sviker samvetet som bottnar i vår moral och våra värderingar. Det går alltså att lära om!

För övrigt så snöar det häruppe på Pig Hill. Dags att plocka fram kälken.

Andlig spänst

Av Kent Lundholm, 1 november 2016 kl 06:14, Bli först att kommentera

Vaknar i ottan. Kolsvart därute, tyst i huset, tyst från vägen. Har inte lika högt blodsocker längre, men det måste pressas lägre annars lever jag farligt. Min diabetes går liksom i vågor, ibland behövs nästan inget insulin alls, ibland stora mängder. Tolkar det som att min bukspottkörtel är en aning ojämn i sin funktion att bilda kroppseget insulin och att den även regleras av mitt psyke, beroende hur stressad jag är eller inte. Jag ”jobbade mig till” min diabetes genom stress, en obehandlad bipolär sjukdom och för mycket alkohol. Det var 2003 när jag jobbade heltid på länsstyrelsen, nyss hade publicerat min andra roman ”All världens lycka” och jobbade med ett TV-manus till samma bok. Dessutom försökte jag vara vara en bra pappa till Hanna, samtidigt som jag var ordförande i bostadsrättsföreningen och satt med i HSB Umeås styrelse. Ja, ni hör. Jag åkte karusell och förlorade kontrollen. Det var då jag började se dubbelt, drack litervis med vatten utan att kunna släcka törsten och sprang på toa dag som natt för att kissa stora mängder. Trots att jag var sjuksköterska kunde jag inte koppla samman dessa symtom med diabetes. Först när jag fick ont över njurarna gick jag till doktorn och blev inlagd på sjukhuset direkt.

Måste hitta tillbaka till min andlighet och på så sätt släppa lite av kontrollen. Det tar på att ständigt kontrollera allt, det är ett tecken på dålig tillit. Många tror att andlighet alltid är lika med religiositet, men så behöver det inte vara. Visserligen tycker jag att det i min andlighet finns en försonande tanke om att det finns något som är större än vad jag är. Detta större kan gott ta över jobbet med att hålla koll på det som sker i den stora världen, så ska jag försöka hålla koll på mig själv, mina närmaste och min lägenhet. Andligheten är ett förhållningssätt till världen, mig själv och människorna som omger mig. Det är så mycket här i livet som vi inte kan förklara och vi kan komma i kontakt med sådant som är omöjligt att beskriva med ord, men vars existens vi ändå inte betvivlar. Vi kan inte se vinden, men märker ju hur den får trädens löv att röra sig. Vi kan heller inte se elektriciteten, men vi vet att den finns när vi tänder våra lampor och slår på datorn. Luften kan vi omöjligt se, men försvann den skulle vi snart kvävas. Bakom varje målning finns en konstnär, det förstår vi. Andlighet handlar om sökande, som i bland leder till tro. Andlighet är frid, det är sinnesro, men det är också kärlek och inspiration. Så därför skadar det aldrig med att förbättra den andliga spänsten.

För övrigt så ska vi leva våra liv, annars blir det lätt att vi sover bort det.

Kortisolvarning

Av Kent Lundholm, 31 oktober 2016 kl 08:49, Bli först att kommentera

Sovit ganska länge, men så tog jag extra sömntablett vilket är nödvändigt när man som jag kommer in i ett ”stim” och sover max 2-4 timmar per natt och vaknar ”pigg” vid fyrasnåret. I dag sov jag ända fram till sjusnåret. När man är bipolär finns det tecken som gör en varse om att det kan vara ett nytt skov på gång. Ett annat tecken är när blodsockret börjar svaja, vilket är extra farligt om man är diabetiker – och det är jag, naturligtvis.

Man kan bära på en inre stress som varken syns utåt eller som man känner inombords. Vid negativ stress frigörs hormonet kortisol som bildas i binjurarna. Vid stress är kortisolhalten i blodet ständigt förhöjt och då minskar insulinets effekter vilket leder till höjd blodsockerhalt. De senaste tre dagarna har jag haft skyhöga blodsockervärlden, vilket triggar igång min oro, som går ut över sömnen och ökar kortisolhalten. Trots dubbel dos av insulinet har jag svårt att få ner blodsockret – trots en hög dos av insulin så var värdet i morse 18,2. Kroppen och psyket avlöser varandra för att jag inte ska få en enda lugn stund. Jag tror att detta är konsekvenserna av det liv jag levt och en känga från den stroke jag drabbades av för ett år sedan.

Det finns en del tankeexperiment som vid första anblicken verkar vara fiffel å båg. Som detta med riskornen och schackbrädet. Om man på den första rutan placerar ett riskorn och därefter dubblar antalet för varje ruta, det vill säga på den andra rutan lägger 2, på den tredje 4, på den fjärde 8 etcetera, hur många riskorn kommer då att ligga på schackbrädet när det lagts ut riskorn på samtliga 64 rutor? Svar: Många riskorn blir det. Talet blir ofattbara 18 446 744 073 709 551 615 (Drygt 18 triljoner riskorn). Det är ungefär tusen gånger större än vad den årliga världsproduktionen av ris var år 2010.

Mänskligheten förstör i en rasande takt det jordklot som vi snart inte ryms på. Växter och djurarter försvinner på grund av klimatförändringarna. Det är djurarter som dör ut 100 gånger snabbare än normalt. Det är ett fenomen som kallas för massutdöendet, det sjätte i ordningen. Det senaste inträffade för 65 miljoner år sedan som tog död på dinosaurierna. Den enda art som kan stoppa detta är människan, samma art som förstör vår jord. Vem annars än människan ska vi sätta vår tillit till? Aporna, Blåvalarna?

För övrigt kan det vara värt att lägga ner lite tid på att försöka förstå sig själv – innan någon annan kliver fram och gör det.

I orkanens skugga

Av Kent Lundholm, 10 oktober 2016 kl 08:12, Bli först att kommentera

Gomorron vänner och läsare. Utanför mitt fönster blandas ljus med mörker i kampen mellan natt till dag. Hösten går mot vinter vilket innebär att det under en period kommer att finnas mer mörker än ljus. Brukar påverkas av denna ljusbrist, vilket rent kemiskt brukar sänka mig fram mot juletider. Jag har ju en sådan hjärna; känslig för förändringar, både yttre och inre. Har under åren försökt att ta till vara på det lilla ljus som finns, genom att ge mig ut på en promenad mitt på dagen, men det har föga hjälpt.

I unga år gick jag i ljusterapi, där jag satt invirad i ett vitt lakan, tillsammans med andra svårmodiga människor, i ett helt vitt rum där det flödade läkande ljus från taket. Inte tusan blev jag något mindre deprimerad av det ljuset. Så med åren har jag fått acceptera mina upp och nergångar i mitt humör. Det är så jag (och min hjärna) fungerar, bipolär som jag är. Ibland brukar jag trösta mig med att min bipolära sjukdom gjort mig mer kreativ än många andra. Bland författare och skådespelare är förekomsten av bipolära dubbelt så stor som bland andra yrken. Några exempel: Jim Carrey, Ben Stiller, Robert Downey Jr, Peter Gabriel, Arvid Lagercrantz, Mikael Persbrandt – alla är bipolära.

Det svårt, mycket svårt, att leva sitt liv utan att vara människa åt någon annan. Ensam får man kämpa så mycket hårdare för att klara livhanken och hamnar man utanför flocken, utanför fållan, kan man bli uppäten av vargen. Ensam går man under. Det är därför som det är lättare av vara ensam om man har någon vid sin sida. Kärleken är stor – men den kan vi bara ta emot som en gåva, att köpa den för pengar gör dig lika ensam som tidigare. Kärleken kan man omöjligt kontrollera då den är ett mysterium som inte kan förstås av intellektet – den kan bara upplevas. Just detta faktum gör kärleken så underbar och spännande – när man tror att hoppet är ute, så står Hon där och ler, precis som min Lena gjorde för ett år sedan. Det är då man inser att det är svårt att klara sig utan SIN människa. Vi blir sedda och hörda – och ju djupare denna kontakt blir desto större tycks kärleken bli. Vi söker alla kontakt med en annan människa eftersom vi är beroende av kärlek – och märkligt nog är det vår svaghet som i slutänden gör oss starka.

Till slut tog sig nyhetskanalerna ut till Haiti, efter att journalisterna legat och tryckt i Florida för att följa orkanen Matthews härjningar. Under tiden dog 900 människor och tiotusentals gjordes hemlösa på Haiti. Såg bilder från en av städerna och det påminde om en plats där någon släppt en atombomb. Allt var jämnat med marken. Nu har kolera brutit ut och om den sprider sig kan tusentals stryka med, särskilt gamla och barn. Även Kuba hamnade i nyhetsskuggan då det var mer intressant att se hur många hus som blåste omkull i Florida. Märklig nyhetsvärdering.

För övrigt hamnar människor i brådska i en ständigt pågående andfåddhet. Om man fyller sitt liv med en massa måsten, finns risken att man till slut inte får plats i sitt eget liv. Tingen och alla åtaganden styr livet och till slut dödar prestationshysterin all spontanitet. Därför: Lev livet, go vänner.

Livskampen och mina blomflugor

Av Kent Lundholm, 10 augusti 2016 kl 08:40, 1 kommentar

Jobbat hårt i dagarna två för att få fram ett kursunderlag, dels ett till mig som kursledare, dels ett till eleverna dessutom en text som ska funka i marknadsföringen. Men nu är allt detta gjort och jag kan ta det lite lugnare. Blev nog lite besatt av jobbet, vilket är rätt typiskt mig. Jag har svårt att släppa en uppgift förrän den är klar. Kan exempelvis inte säga åt mig själv att fördela jobbet över fler dagar, nej det ska göras NU, utan uppehåll. Det är ungefär som när någon ger mig en påse med karameller och säger: ”Se nu till att godiset räcker ett tag”. Jag äter alltid upp all karameller direkt, på en gång. Ett personlighetsdrag, ett eko från min ADHD som gett mig en rätt så taskig impulskontroll.

Var i går förmiddag på ett behandlingshem och föreläste om Dubbeldiagnoser – då man lider av någon psykisk åkomma och dessutom har hamnat i ett missbruk. Jag pratade om det jag känner till och som jag skrivit en hel l bok om ”Spring Kent, spring!”: ADHD, Bipolär sjukdom och lite om Paniksyndrom. Det är funktionsnedsättningar och sjukdomar som i obehandlad form rätt så ofta leder till någon form av missbruk och beroende. Jag träffade en tapper skara som kämpade för att hålla sig nyktra, för att bli fria från många år av supande och knarkande. En del hade lättade anletsdrag då de kapitulerat inför det faktum att de inte längre hade makten över sina liv, medan några satt där och höll sig nyktra med de vita knogarnas taktik. Den senare gruppen har en liten chans att klara av att hålla sig nyktra.

Jag kände genast hur skammen låg och darrade i rummet, men så är ju också alkoholismen skammens sjukdom. Det brukar fattas kärlek när folk skäms och den uppstår när folk känner sig misslyckade och usla. Det finns i dagens samhälle många som menar att alkoholisterna har sig själva att skylla, att deras drickande beror på att de lider av en taskig och svag karaktär. Alkoholism är en mycket allvarlig hjärnsjukdom som ger stora kroppsliga, psykiska och sociala konsekvenser, och om den inte behandlas leder den ovillkorligen till en allt för tidig död. Det är väl femte-sjätte gången jag är på just detta behandlingshem och föreläser och pratar med människor som kämpar för sina liv. Det känns som om jag gör något viktigt – och sedan är det ju ett tolvstegsarbete: Föra budskapet vidare. Ni som vill veta mer kan läsa mer om AA:s tolvstegsprogram, vilket har räddat livet på miljoner människor världen över, får söka er fram på nätet. Ni kan inte missa det!

Har drabbats av små, små blomflugor. Trots att jag inte äger en enda blomma. Har ett par blommor av plast, men det är allt. Även i fjol vid den här tiden dök de upp. De verkar komma via slasken och sedan förökar de sig i ett rasande tempo. Jag kör samma taktik som i fjol. Häller kokhet vatten i slasken, fyller på diskmedel och frätande propplösare. Sedan i går har de klart minskat i antal. Nu måste jag diska undan oftare, sopa upp smulor från golvet, torka rent på diskbänken. Jag ska nu gå till steg två och blanda äppelvinäger, socker i glasburkar och sedan ta bort ytspänningen med ett par droppar diskmedel så att de små odjuren drunknar. Någon som har fler knep vad gäller kriget mot blomflugorna?

För övrigt kan de som ständigt kör sina monologer, inte räkna med att någon ska svara. Vill de få respons så får de allt lära sig dialogens ädla konst, där först en talar medan den andra lyssnar och som sedan får chansen att svara. Personligen blir jag tyst, mycket tyst, när jag stöter på en monologpratande pratakus.

Om att tänka positivt

Av Kent Lundholm, 3 augusti 2016 kl 08:39, Bli först att kommentera

Läste någonstans, någon gång, skrivit av någon jag glömt, att ibland får man helt sonika bestämma sig för att vara lycklig. Men är livet så enkelt? Kanske? Vi vet i dag att hjärnan har lättare att uppfatta och ta till sig tankar som är jobbiga, farliga, deppiga och dessa lägger sig som en skyddande plym framför lyckotankarna. Detta centrum som suger åt sig eländestankar finns i hjärnans högra sida. Samtidigt har jag fått lära mig att man blir det man tänker och att det är möjligt att pränta in positiva aforismer, men att det kan ta sin lilla tid att ersätta mörker med ljus. Men nog ligger det en hel del i att man ska njuta mer och lida mindre. Men att det skulle vara så tvärenkelt att gå från att ha varit en svårmodig människa, till en som ständigt väljer att tänka positivt, gör mig en aning skeptisk. ”Oj, jag fick en takplatta i huvudet! Det var en himla tur att inte plattan gick sönder.” Jag växte upp i ett hem där det skrattades en hel del, ibland skrattade vi så att tårarna rann och vi fick sätta oss på golvet då skratten sög musten ur ben och armar. Men i grunden var alla pessimistiska personligheter och de absolut vanligast meningarna som sades i Baklandet var: ”Hä löns int!” ”Å va ska hä va bra för?” Ett tankesätt som satte sig i min skalle. Men jag har haft en hel del lyckoperioder i mitt liv, överdriven lycka, som fått mig att tappa omdömet, vilket lärde mig att vara på vakt mot alltför höga flygturer i lyckans himmel. Fallet kunde bli farligt högt. Men jag visste ju inte förrän i dryga femtioårsåldern att jag led av bipolär sjukdom och hade Adhd.

Alltså – tänk positivt. Upprepa en positiv tanke, gång på gång, vecka ut, vecka in i månader. Till slut ska den sitta där, sägs det. Då blir det fart på hjärnans lyckocentrum och du får en dopamindusch, en kick. När det går åt helvete – förstora det inte. Se det som ett litet nederlag och gå vidare – och tänk en positiv tanke. För att bygga upp självkänslan ska man berömma sig själv och inte hela tiden döma sig själv för hårt. Det ligger en hel del i det. Man måste tycka om sig själv, för att sedan kunna tycka om andra. Om man inte älskar sig själv, så blir det svårt att älska andra – och att låta sig bli älskad (för det är man ju inte värd …) Ja, sen ska man motionera, sova ordentligt, äta rätt. Och tänka positivt. ”Hä löns int …” Eller är det precis vad det gör? Nog har jag i stort blivit en mer positivt människa sedan jag kom upp ur ”min grop” 2010, inte minst återfick jag viljan att leva, att älska och bli älskad. Men något har hänt – igen. Efter den stroke jag drabbades av för ett år sedan, så har jag blivit mer reserverad, mer negativ och mer benägen att tro på självuppfyllande profetior. Tror att det handlar om att jag åter låter mig styras av mina rädslor. Men så såg jag också döden i vitögat. Efter den händelsen har jag svårt att fylla min skalle med positiva tankar, även om jag sannerligen försöker. Möjligen har ”pessimistcentrum” i min högra hjärnhalva vuxit till sig på senare tid.

Jo, jag tror att lika par funkar bäst ihop. De dansar samma dans i ungefär samma tempo och trampar inte på varandras fötter. Ju mer igenkännande, desto mer inkännande, vilket skapar mer trygghet. Det borde öka förutsättningen för ett långt förhållande. Man uppmuntrar varandra, man stimulerar och stöttar sin partners tankar och önskningar. Detta betyder inte att man blir ETT med varandra, att man växer samman till EN gemensam person som fyller i orden när den ene ska berätta något. Vi kan aldrig bli perfekta för varandra, aldrig ta varandra för givna – vi måste bråka med varandra, ha olika åsikter och ständigt lära av varandra. Äventyret får aldrig ta slut. Ja, så skriver jag en tidig onsdagsmorgon och jag gör det för att … jag kan.

Har suttit drygt 20 timmar med att skriva ihop en manual till ABF:s skrivarkurs, som jag ska hålla i och försöka uppmuntra människor att komma igång med sitt skrivande. Finns ju inga givna recept på detta, lika lite som man kan ”utbilda” sig till författare. Men en kurs tillsammans med likasinnade kan vara den spark i baken som behövs. Så var det för mig då jag på 80-talet då jag gick en veckolång skrivarkurs på Medlefors folkhögskola där Karl-Rune Nordkvist och Gunnar Balgård var lärare. Glömmer aldrig när Gunnar Balgård tog mig åt sidan och sa: ”Kent, du ska inte springa runt och vara sjuksköterska, du ska skriva böcker!” Jag tog honom på orden, även om debuten skulle komma att dröja.

För övrigt är det kanske på det viset att det är bättre med många små belöningar, än några få stora.

Om att skriva sig galen

Av Kent Lundholm, 14 maj 2016 kl 07:57, Bli först att kommentera

En grå dag, en alldeles lagom grå dag. Tyst i mina rum, tyst i hela huset, inget brus från gatan utanför, men så är inte klockan mer än några minuter över halvsju i denna arla morgonstund. Jo, det känns igen. Alltid uppe med tuppen och det är ingen mening att försöka ligga och dra mig, även om klockan bara visar fyra-fem morgontid. Väl vaken är det bara att kliva upp; det gör bara ”ont” att ligga kvar i sängen. Det märkliga är att min hjärna ofta är på högvarv i gryningen, det är som om tankar och idéer vuxit till sig under de få timmar jag sovit och uppstigen måste jag ta hand om dem, sortera bilder och ord i rätt fack, och sedan ta del av allt när min kreativa process startar. Litterärt är jag som vassast någon gång mellan fem och nio-tio, sedan släcks lågan och jag får ta mig an mer vardagliga uppgifter som att diska, städa, promenera, dra ner på stan.

I det stora hela orkade jag inte vara författare under åren jag jobbade heltid – när jag jobbade åtta timmar dagtid och sedan försökte skriva mina romaner under kvällar, nätter eller klev upp vid fyra och skrev till dess mina ”världsliga” arbetsuppgifter väntade. Onekligen har jag vid flera tillfällen lyckats skriva mig in i bipolära skov i försöken att jobba heltid och vid sidan skriva romaner – något som hände 2003 när jag jobbade heltid som pressinformatör på länsstyrelsen och först skrev romanen ”All världens lycka” och sedan ett filmmanus till samma roman. Detsamma skedde 2011 när jag jobbade heltid som sjuksköterska och nattetid skrev ”Vedtjuven” – samtidigt som jag plågades av en nyupptäckt höftartros i form av en bitande, skärande nervvärk. Då hamnade jag, efter några dygns sömnlöshet, i ett bipolärt blandtillstånd där jag kastades mellan hypomani och djupa depression flera gånger per dygn – kunde vara uppåt om morgonen, djupt deppad vid lunchtid, uppåt vid eftermiddagsfikat, deppad vid middagstid och sedan full fart på mig vid läggdags. Höll på att slitas i bitar. Med detta i minnet har jag numera fått det bättre då jag i lugn och ro kan kliva upp i ottan och skriva, utan att ha ett jobb att passa. Nu har jag en trygghet i en sjukersättning (visserligen en liten sådan) och en tredjedel där jag kan driva mitt författarskap och boka in tider som passar min ork och med lagom långa intervaller. Jag skulle nog inte klara av ett ”vanligt” jobb längre. Konsekvenserna av det liv jag levt, de diagnoser som blivit upptäckta på senare år, har gjort mig mycket sårbar och stresskänslig. Får numera ”fort åt nerverna” och då släcks min hjärna ner och slår ut mina kognitiva färdigheter – inte minst ryker mitt arbetsminne.

Det rullar på med mina nya bok ”Spring Kent, spring!” Tvåa på förlagets försäljningslista, fina recensioner, nu senast från BJT där boken fått betyget 5 (av 5 möjliga) vilket kan leda till att många bibliotek köper in den. Bokens innehåll har öppnat nya dörrar för mig. Har fått frågan om att vara konsult när en ny ”tjänst” eller snarare förstärkning inom psykiatrin ska skapas, bestående av människor som lever sina liva med bipolär sjukdom, ADHD o.s.v. kliver in i vårdarbetet och blir en medmänniska från ”Yttervärden”. Jag har även fått frågan om att bli ambassadör för projektet Hjärnkoll, vilket kan leda till en del föreläsningar. Det låter spännande. Sprida kunskap, berätta om allt som kan finnas inom en människa – utan att det syns utanpå. Jag har även hittat boken på en stor norska boksajt och på några landstingswebbar där man rekommenderar min bok till patienter och anställda.

Jag och Lena (som ligger och sover) har inga stora planer för dagen. Kanske tar vi bilen och shoppar en stund eller så bär det av på en promenad. I går gick vi en dryg runda i Gammliaskogen – det kändes som om det sluttade svagt uppför hela tiden. I dag, vid middagstid, när jag tillrett några fina torskryggar kommer Hanna på middag. Senare om kvällen är det dags Mellon där trettio länder tävlar i musik – lika hopplöst som att få två konstnärer att duellera, på tid, om vem som gjort den vackraste tavlan. Allt hänger ju på den enskilda tolkningen och avgörs av betraktarens subjektiva ögon.

För övrigt har någon skrivit att ”där makten inte finns regerar våldet”, och det ligger en hel del idet. De områden som samhället ”släpper” mutas snabbt in av våldsverkarna.

Om ”Spring Kent, spring!”
”Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet!” Helhetsbetyg: 5
Katharina Jacobsson i BTJ-häftet nr 11, 2016

>>> Beställ boken

Etikett: bipolär

Vårda dina drömmar

Krossa fördomarna

Fördomar om psykiskt sjuka

Ut på turné

Andlig spänst

Kortisolvarning

I orkanens skugga

Livskampen och mina blomflugor

Om att tänka positivt

Om att skriva sig galen

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv