Etikett: blekta tänder

Tänder som klassmärke

Av , , Bli först att kommentera 4

Trots att dagens tandvård är nästan helt smärtfri på grund av bättre bedövningsmedel drabbas jag ofta av tandläkarskräck. Jag förflyttas i minnet till 1960-talets hårdhänta tandläkare. Är det stora hål som ska lagas brukar jag numera få en skvätt ”lugnande medel” en halvtimme före behandlingen. Varför plågas när det finns hjälp att få?

 Under 1960-talet har jag en känsla av att den tidens tandläkare var förklädda smeder och hovslagare. På den tiden hade ingen tandläkaren hört talas om psykologi, gott bemötande – utan det var bara att öppna käften och blunda. Bedövningsmedlen slog ut halva ansiktet – och ibland lyckades de bedöva ända upp till hjässan och halva halsen, men de klåparna missade att bedöva tanden de skulle borra i.

Minns att tandläkaren i Lycksele hade en ”remdriven” borr som snurrade runt i tanden i olika varv, ibland snabbt, ibland knappt alls. Skrek man av smärta, så klämde tandläkaren fast mitt huvud under sin svettig armhåla och muttrade: ”Lite smärta ska du väl ändå tåla”.

Jag minns även 1960-talets fluortanter. Då vi elever fick varsin mugg med 0,2 procentig natriumfluoridlösning en eller två gånger per månad. Vi elever var alla rörande överens om att det smakade pyton. Men i riket i stort kunde man se att karies bland oss ungar sjönk, för när man avskaffade sköljandet avbröts på 90-talet fick ungarna fler hål i tänderna. (Fast det kunde ju bero på att de borstade tänderna sämre och käkade mer godis – i smyg).

Numera går jag till specialisten Jörgen på Smile, som är en empatisk tandläkare som ofta frågar om det gör ont – och skulle det så göra ger han mig mer bedövningsmedel. Jag känner jag knappt av bedövningsnålen som sticks in – på 60-talet kände man den rota runt ända upp under ögonhålan.

Herregud vad folk i forna tider måste ha lidit, inte bara av svår tandvärk utan av de klåpare som påstod sig veta hur man behandlar tandvärk, alla dessa äckliga mirakelmediciner och hokus pokus eller de smeder, klockare och präster som ”visste” hur man åtgärdade tandvärk och trasiga tänder. Hål i tänderna ”behandlades” under total avsaknad av bedövning och antibiotika. Under 1800-talet skötte smederna den mesta av tandvården – och alla vet vi ju vilka redskap en smed hade till sitt förfogande.

Jo, det fanns bedövningspreparat – alkohol, opium, haschisch, alruna, kokablad, curare – men de var i grund och botten helt värdelösa. De användes fel eller hade kraftiga biverkningar och kunde rentav leda till döden. Under 1500-talet trodde man att hålen uppkommit av att maskar åt upp tänderna. Vad hittade man då på? Jo, man skulle skölja munnen med urin eller att ”flytta tandvärken”. Då stack man en spik i den onda tanden tills den blödde, sedan slog man in samma spik i ett träd eller en vägg. Om denna fantastiska kur inte hjälpte fick man vackert gå till smeden som drog ut tanden. Gissa om smederna fick en hel del att göra under den perioden i tandvärkens historia?

Under 1600-talet tillkom en rad nya instrument. Många barberare skaffade så kallade nycklar, munskruvar som de bände upp tänderna med. Nu dök även tandtänger och munspatlar upp på arenan. Va, bända upp en tand. Var inte det en tortyrmetod? Genom ett kungligt brev år 1663 bestämdes att alla som inte var medicinskt utbildade måste bevisa sina färdigheter inför dåtidens Socialstyrelse. Vad gällde smederna var att dessa kraftkarlar vid tandutdragningar, som det mest var frågan om, ofta skadade friska tänder och käkbenet.

Ständigt pinande tandvärk kan vara förklaringen till många förhastade beslut. Elisabet I, Ludvig XIV och Gustaf Vasa är några av de furstar som led av tandvärk. Gustav Vasa ska till exempel ha varit en gottegris av stora mått och en storkonsument av marsipan. När man öppnade hans grav på 40-talet kunde man konstatera att han i det närmaste var tandlös.

USA:s förste president, George Washington, var ofta plågad av svår tandvärk. Hans väl dokumenterade häftiga humör tros delvis ha orsakats av dessa smärtor. 1790, när han tillträdde sitt höga ämbete, hade han bara en enda tand kvar i munnen. För att ansiktet skulle se naturligt ut stoppades presidentens kinder upp med bomull när han avporträtterades.

 

Syniskt godisexperiment

Lördagsgodis som begrepp började dyka upp på 50–60-talen. Detta efter ett rysligt cyniskt experiment som genomfördes 1947–49. Det kallades för ”sockerundersökningen” och gjordes på Vipeholms anstalt för utvecklingsstörda. Ett omänskliga tortyrexperiment som utfördes på  660 svårt handikappade och utvecklingsstörda personer, blev mot sin vilja och utan anhörigas vetskap, utsatta för ett omänskligt medicinskt experiment för att fastställa orsaken till karies. De tvingades till tvångsmatning av socker och godis tills deras tänder vittrade sönder, sprack och ruttnade under fruktansvärda smärtor. Allt för att se om det fanns ett samband mellan socker och karies. Den tidens forskare är en skam i vår historia.

Redan i mitten av 1800-talet förstod man, utan experiment, att det fanns ett samband mellan hål i tänderna och hög sockerkonsumtion.

Numera har jag fått ett ”frikort” hos tandläkaren. Jag har ett ”blått kort” som ges till de som har en rad sjukdomar som förstör tänderna och måste ta mediciner som orsakar ständig muntorrhet. Jag har kommit i ett skede då hål efter hål dyker upp med jämna mellanrum och där tänderna helt sonika faller i bitar. Det senaste halvåret har jag fått göra ett par rotfyllningar, fått insatt en slags bygga och kronor över tre förmultnade tänder och i förra veckan upptäcktes två nya djupa hål. Som lidande av tandläkarskräck, så är jag beroende av en snäll tandläkare och som fattig förtidspensionär som skriver svårsålda romaner, så är jag ytterst tacksam över fri tandvård.

Att tappa tänderna är sannerligen ett fattigdomsbevis och ett synliga klassmärke. De som har råd med dyra kronor och blekta tänder har för ovana att ständigt flina stort …