Är det inte så att vi vill bli bedömda, belönade och få beröm för den vi är, och inte för det vi gör. I varje fall innerst inne. En vinstpokal är aldrig fel, men bytes bort mot klapp på axeln och ett stolt leende ansikte. Inte heller vi väl i långa loppet alltid bedömas för det vi visar upp utsidan. Det ytliga är så förgängligt. Folk som lever på sitt vackra utseende, måste väl få ett mindre helvetet då ålderdomen slår till med rynkor och grånat hår.

Jag och kusin Rikard sprang fort. Vi ville på så sätt bli sedda för den vi var.

Jag var duktig på att springa fort i unga år. Springa fort var handlingen, det som folk såg när jag spurtade mot mål i rekordfart. Men jag sprang fort lika mycket för att jag, Kent, skulle synliggöras och rendera i en klapp på axeln, ett berömmande ord, en stolt blick. Sånt som gödslar ens självkänsla och får blommorna att blomma. I mångt och mycket tränade jag som en idiot och sprang som ett jehu för att far och mor skulle kliva in i målområdet och klappa om mig och säga hur stolt de var. Men vi gjorde inte sånt i vår familj.Vi var värdelösa på att berömma och uppmuntra varandra, allra minst klappa på varandras axlar och absolut inte erbjuda en kram. Vi var ju handskakare (har nyligen bloggat om detta).

Se mig för den jag är.

Se mig! Hör mig! Se mig för den jag är! Nog är väl ändå duktig som passerar mållinjen först  av alla… Jag blev aldrig klok på farsan och morsan och deras oförmåga att berömma mig. Så jag provade andra vägar. Istället för att springa fort blev jag den förste i släkten, både på fars och mors sida, som tog en examen i en högskoleutbildning då jag 1980 blev godkänd som sjuksköterska. När inte det hjälpte så tokjobbade jag för att tjäna mycket pengar, bytte jobb, skrev romaner men det vara likadant som när jag försökte springa fort. Om jag så flög till väders och landade på månen skulle jag väl få höra: ”Men va skull det där vara bra för?”

Däremot fick jag höra bakvägen, från andra, att mor och far, min syskon, farmor, fastren, farbrödren, mostra, morbrödren och alla löst folk i Baklandet, att de nog var ganska stolta över mitt värv. Kanske inte så mycket som person, jag var ju rätt så jobbig att ha att göra med. Men i handskakarland så ger ingen beröm direkt till den det avses. Man skickar ett beröm via ett ombud. ”Jo, din mor och far är nog ganska stolta över vad du åstadkommit. Ja, de sa då det, men jag kan ju ha missuppfattat allt”, sa ombudet.

Osynliga barn blir som vuxna ofta energiska och måna om att bli vansinnigt duktiga på det som de tar sig an. Se mig nu då! Ett ganska knäppt och självförbrännande beteende. Villa och ny bil, tre jobb. Har man då en sårbarhet för att bränna ut sig så kan ni ju gissa vad som sker. Utbränd, kanske med nån diagnos i botten, bitter och ångestfylld. Självmedicinering, för mycket av det goda. Plötsligt syns man och bedöms ljudligt för att man skämmer ut familjen, släkten. Det bortvända ansiktet. Hur kunde du skämma ut  oss så?

Min far var ganska sjuk i sin Parkinson när det gick som bäst för mig i livet. Han hade svårt att röra sig, mimiken var stel, ena handen skakade konstant. När jag berättade att jag på en och samma gång fått jobb som landshövdingens pressinformatör, skulle publicerade min debutroman och att jag och min dåvarande fru skulle åka till Kina och hämta hem vår dotter, Hanna, så kämpade han en lång stund för att få leendet att fastna på läpparna, samtidigt som hans ögon vattnades – och han klappade med sin hand ovanpå min.

Än i dag söker jag efter de människor som berömmer och bedömer mig som personen, människan Kent, och har samtidigt blivit rysligt ointresserad av de som enbart vill sätta betyg på mina handlingar.

Tänk ändå vad barndomen kan prägla en männisch. Att dö som en Bror Duktig är inget beundransvärt, däremot att få somna in med en varm hand mot kinden samtidigt som någon viskar: ”Jag älskar dig för den du är!” Att få dö sedd. Inte för ögontjänaren som skrev en massa böcker och som i unga år kute fortare än all de andra.

© Kent Lundholm 2020