Etikett: Bokpratare

Prat om böcker

Av , , Bli först att kommentera 3

Så kom då äntligen sommarkvällen då jag återigen fick träffa polarna i läsecirkeln Bokpratarna. Nu när vi kunde sitta ute i den friska luften och på ett par meters mellanrum, kunde jag slappna av och glömde snart bort alla coronavirus. Vi är ett gäng äldre herrar som under fyra-fem år har träffats ca 4-6 gånger per år och diskuterat allehanda böcker, somliga bra, somliga mindre bra.

De flesta i gruppen känner varandra sedan många, långa år och har kommit att dela gamla minnen och värdegrund. Dock är vi ett gäng spridda karaktärer med olika infallsvinklar på livet. Vi är 60 +, flertalet har gått i förtida pension, och samtalsämnet brukar inledningsvis handla om våra sjukdomar. Vi är inte 20 år längre, inte ens 40. Vi håller på att bli ett gäng gammgöbba. I antalet svåra sjukdomar har jag kommit att bli en slags Guru. Men så är jag också Övre Norrlands sjukaste författare.

Våra olika karaktärsdrag leder ofta till en viss intellektuell spänst i våra diskussioner, våra val av böcker och naturligtvis i analyserna av dess innehåll. Ibland är vi helt överens. Vissa böcker sågas vid fotknölarna, vissa höjs till skyarna.

Jag har för närvarande ett stort behov av att bryta min isolering och påtvingade ensamhet – dock utan stoppa huvudet under armen och riskera att drabbas av Covid-19. Samtidigt måste jag ”roffa åt mig” 5-6 timmar per dag till mitt skrivande. Arbetspass som påbörjas vid 03-04-snåret och avslutat när andra kliver upp och äter frukost. Ett pussel som tar tid och energi – dessutom måste jag hinna ladda batterierna. Just den biten tar allt längre tid p.g.a. min Parkinson.

Från tidigare bokträffar.

 

Boken vi läst och analyserat är Johanna Elomaas biografi/roman/reportage ”Grottdykarna” om Mikko Paasis hjältedåd vid räddningen av tolv unga thailändska pojkar som höll på att dränkas i en grotta i Thailand. I den finns även en parallellhistoria om när Mikko i unga år råkade vådaskjuta en av sina bästa vänner. Upplagt för dramatik och spänning.

Men i detta fall menade vi alla att författaren misslyckats i berättarperspektivet, gestaltningen av karaktärerna och hade en avsaknad av inlevelse och dramatik. Hur kan man så kapitalt förstöra en sådan story? Det handlade trots allt om två kilometers dykning genom grottsystemet, enkel väg, där de ”fraktade” pojke efter pojke till räddningen – nersövda barn som räddades. Inte ens klaustrofobin får någon framträdande roll. Berättarperspektivet byts och bryts mellan nu och då vilket ger en ologisk tidsplan. Nä, det var synd på en sån fantastisk grundstory. Den får av mig + + Inte ett enda till.

En skrivandets dag. Har kommit fram till Esters tid som ”Prao” i Lycksele tingsrätt. Lördagen ska åtnjuta i solen med en picknickkorg tillsammans med den snälle och kloke Lars-Erik. På söndag bjuder jag min dotter Hanna på middag ute på balkongen. Sen börjar det dra ihop sig mot midsommar som jag ämnar fira, på nåt sätt, i Skellefteå hos Lena.

Lev väl go vänner!

/Kent

 

Skriva sig fri

Av , , Bli först att kommentera 6

Stundom drabbas jag av förtvivlan och rädsla. Skräcken är stor inför den dagen då jag ska förlora kontrollen över min kropp, vilket så smått redan börjat ske. Jag är en av 20 000 som i Sverige fått den neurologiska sjukdomen Parkinson. Vi lider brist på dopamin. Av nån anledning slutar hjärnan att tillverka denna signalsubstans som är nödvändig för att vi ska kunna röra våra kroppar och för att vi ska kunna känna lust. Allt detta pågår, dag som natt, i min kemiska fabrik – i min hjärna.

Våra rötter finns i det förflutna.

Försöker nog att skriva mig fri! Bloggen har ju ersatt de dagböcker jag förr dagligen skrev i. Började nån gång i 17-års åldern. Genom att nu öppet beskriva mitt liv, upplever jag en stark känsla att jag verkligen talar till någon. Till Dig! Men det har också sina risker.

De nervceller som producerar dopamin dör helt enkelt. Inledningsvis kan läkarna förse oss med mediciner som ökar dopaminnivåerna i hjärnan. De goda åren. Sen slutar medicinerna att fungera.Vi blir allt stelare, får en sämre motorik, balans, sömn. Talet blir svagt, sluddrig, själva tänkandet går långsammare. Till slut blir vi till stenstatyer.

Det är vid denna insikt jag vaknar på småtimmarna i rädsla och skräck. Känner panik över att bo i en kropp som inte går att kontrollera. Med de kunskaperna är det fan inte lätt att acceptera sitt öde. Jag lovar er … Jag försöker, men Parkinson i kombination med alla andra mina tillkortakommanden gör det svårt att ens lägga en moteld; att förmå mig till flitigt motionerande, äta proteinfattig kost, vara social. Det är dålig kombination att vara troglodyt och sjuk i Parkinson. Man blir lätt en ”jobbig person”, en belastning för min familj och mina vänner.

Är friheten att välja ett personligt ansvar?

Den STORA ensamheten. Den kommer när vi inser att vi är en del av ett väldigt kretslopp och att allt som blir kvar av oss är en pöl med flytande kolatomer och del giftiga tungmetaller. Var och i vad söker man då tröst? Mycket kan vi dela, men inte döden, det får vi allt brottas med på egen hand. Tomheten … inför livets stora gåtor.

När jag då och då skriver dessa dystra bloggar (i nåt slags försök att förstå, acceptera och att även lära er lite om Parkinson) brukar det ofta komma anonyma kommentar med ilskna kommentarer. Tydligen är det störande för somliga att möta en sårbar människa. ”Sluta gnäll!” ”Ut i friska luften med dig!” ”Skaffa dig ett liv, karljävel!”

Det förhåller ju sig även så att smärtan vi känner i vår ensamhet varnar oss för fara. ”Du har kommit för långt ifrån flocken!” Tiden är knapp. Försöker verkligen göra mina val. Just nu har jag valt att hinna skriva klar romanen ”Älskade Ester”.

Är rädsla brist på trygghet?

Stoikerna i det antika Grekland uppmanar mig att glädjas åt mina begränsningar och att dagligen tänka på min död. Jävligt uppmuntrande. Men de menar att jag därmed kommer att bli alltmer tacksam över det liv jag faktiskt ännu har.

Ps! I kväll ska medlemmarna i Bokpratarna åter träffas (utomhus) efter ett långt coronauppehåll. Hopp – det finnes hopp! Finnes hopp finns även framtidstro.

 

© Kent Lundholm 2020-06-11

 

Rätten till lättja

Av , , Bli först att kommentera 2

Det lackar mot jul. Klapparna är inköpta, pyntandet är klart. Ett djupt andetag för att landa i mig själv och bli närvarande. Har mest hängt över korrekturet till min kommande roman och efter två intensiva genomläsningar, där jag rättat fel och strukit drygt tjugo sidor, är jag nu redo att överlämna texten till en ny korrekturläsare som ser på mina ord ur ett annat perspektiv. Har nog aldrig varit mer noga med en text som denna, kanske för att den inte liknar något annat som jag tidigare skrivit. Man vet ju aldrig – kanske är detta det sista jag skriver och publicerar.

lättja

Igår kväll strålade de läsande gubbarna på Pig Hill, Bokpratarna, samman för att äta gott och diskutera den bok som vi gemensamt läst. ”Rätten till lättja” av filosofen Paul Lafargue. Boken publicerades 1883. I korthet så pläderar han för att vi inte förslösa merparten av våra liv till att jobba ihjäl oss. Exakt vad som händer i dagens samhälle. Kanske är det Luther som sitter på vår högra axel och viskar: ”Bed och arbeta!” De som har jobb sliter ont i ett högt tempo, allt medan de skuldsätter sig allt mer. Skulderna tvingar folk att jobba än mer. De som hamnat utanför arbetsmarknaden, mår uselt för att de står utanför gemenskapen. När vi istället borde fundera över att dela på de arbeten som finns. Vi mår inte bra. Den vanligaste sjukskrivningsorsaken är psykisk ohälsa och allt fler drabbas av utmattningssyndrom.

unnamed

Några av medlemmarna i Bokpratarna.

Det är verkligen roligt att få vara en av medlemmarna i Bokpratarna; att få träffa läsande män i min egen ålder. Tror att det är nyttigt att på mäns vis samtala om stora och små frågor som rör livet. Generellt är vi män usla på att bilda sociala gemenskaper, att finna tillhörighet i olika sammanhang. Om våra äktenskap eller förhållande tar slut, står vi där som isolerade öar, helt ensamma, vilket kan leda till att vi dör i förtid.

För övrigt söker jag ett deltidsjobb. Att försöka leva på skrivandet är hopplöst. Så ifall någon har nytta av en välmeriterad gubbe i sina bästa år, hör av er. Sköt om er!

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Träff för bokpratare

Av , , Bli först att kommentera 1

Ser ut att bli en fin dag – och då passar jag på att besöka medicinska biblioteket på NUS. Det ingår i forskarkursen jag går. Ska bli kul att lära sig att leta efter aktuella forskningsrapporter och annat smått och gott. Har ju som plan, om tiden räcker till, att skriva en slags handbok i ämnet ”dubbeldiagnoser” (kroniska psykiatriska sjukdomar + missbruksproblematik).

Bokpratare

Igår var det åter dags för Bokpratarna uppe på Pig Hill att stråla samman för att prata kring en bok vi alla läst. Boken vi läst var ”Butcher´s Crossing” skriven av John Williams 1960. En slags kultbok i vilda västernmiljö. Sammanfattningsvis kom vi fram att det genomgående temat var girighet.I snitt fick den tre grisar. Läsvärd, intressant men emellanåt allt för många detaljer som skymmer sikten för gestaltningen av karaktärerna. Till nästa träff ska vi läsa Bob Dylans memoarer. Suck säger jag som aldrig gillat Dylan. Men okej, jag kan bli överraskad.

För övrigt drömde jag i natt att jag var ute och sprang. Jag var lätt, jag flög fram, jag sprang länge, länge.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,