Etikett: Boksläpp

Mingelbilder från boksläppet

Av , , Bli först att kommentera 3

Så var då boksläppet avklarat. Torsdagen den 5 september anno 2019 blev en lång dag, som sög musten ur mig. Men i stort orkade jag mer än jag trodde. Det var väl adrenalinet som ”bedövade” mig. Ett sextiotal hade sökt sig till Bokcafé Pilgatan för att få sig något till livs och sedan lyssna på mitt kåserande kring min nya roman ”Män som spelar schack. Romanen som behövde 16 år på sig för att bli till.

Karlssonschack
Män som spelar schack.Stefan Karlsson och Ante Lindström.

Många av mina vänner var på plats, men även gamla bekanta jag inte träffat på länge: Viking, Calle Hård, Gösta Nilsson, Ola Tunstedt, Conny Sjögren. Blev glad och överraskad när den forne landshövdingen Georg Andersson dök upp; en gång i livet tog vi varje chans att diskutera, analysera och läsa högt ur Torgny Lindgrens böcker.

Kentläser
”När Rulle Stenlund återvände till Baklandet för att dö, hade han med sig ett mycket vackert schackspel och ett par liter flytande morfin”.

Förutom min värkande rygg och en aning för tunga fötter, så gick framträdandet riktigt riktigt bra. Rösten höll. Talade en hel del om vänskapen mellan vän och hur de löser konflikter: De visslar! Eller ”blister” som en i publiken påpekade att det heter på dialekt.

KentPublik
Jag och mina läsare.

Hade inte fixat detta om inte Ulf Isenborg, dottern Hanna och min älskade Lena varit på plats och fixat tilltugg och hjälpt till med bokförsäljning och efterstädning. Tack även till ni på Pilgatan som alltid är så snälla och hjälpsamma – och som ställer lokalen till förfogande när vi umeförfattare ska släppa våra böcker.

Tilltugg
Uffe och Hanna fixar tilltugg.

Några mingelbilder

AnnikaE
Annika Edlund, Pilgatan.

GeorgA
Georg Andersson undrade om jag inspirerats av Torgny Lindgren. Svar: Ja!

Publiken
Publiken lyssnar när jag berättar om Rulles kvinnoaffärer.

Nästa vecka bär det av till Lycksele: 12/9 Stadsbiblioteket 18.30

Väl mött! /Kent Lundholm

Lita inte på minnet

Av , , Bli först att kommentera 5

Tre timmars ytlig sömn. Uppe sen tvåsnåret. Läst, skrivit, gjort en tidslinje och skrivit in olika händelser som hänt sedan förra hösten, fram till diagnosen Parkinson och vilka typer av mediciner jag stått på och hur jag mått.

piller

 

Det var en himmelsk tur att  jag förde en medicinsk dagbok, skulle inte kunnat återberätta allt som skedde i detta kaos. Det man verkligen vill minnas måste man skriva ner. Att förlita sig på sitt goda minne ska man akta sig för. Var gång vi plockar upp ett minne så förändras det en aning, anpassar sig till det vi vet idag, och sliter man i ett särskilt minne allt för ofta, så kommer det till slut att vara ett helt annat minne än det då du första gången lät det flyta upp till medvetandet.

Ester Duva10
Ester ”Duva” Nilsson

Glad över att få hjälp med efterforskningen av Esters liv. Karin Edvall har hjälpt mig med Esters troliga födelseplats och nu ska Martina på kommunens arkiv i Lycksele, söka i det gamla skolarkivet för att se om Ester Duva gick i skolan och i så fall var? Eller om hon inte alls gick i skolan och då på vilka grunder. Jag förmodar att man trodde att hon var ”sinnesslö” på grund av sitt sävliga sätt att röra sig på och sitt långsamma sätt att prata. Snart kan jag börja med att ge henne liv; att ge henne upprättelse och respekt.

Att vara författare innebär att man varje morgon ska fortsätta där man slutade. Ibland får man jaga orden och handlingen till fram på eftermiddagen. Det känns som om orden springer ut i det fria, ungefär som vid ett kosläpp. Korna skuttar vilt och glatt omkring. Sedan ska korna samlas in och rätt ko ska ställas i rätt bås. Nästa morgon har nån jävel släppt ut korna igen. Proceduren får göras om.

cows-4270352_960_720

 

Det finns hos mig ett hinder som gör att det ibland gör ont att påbörja/fortsätta med en roman jag påbörjat. Där finns alltid tvivlet: Duger verkligen det här? Finns det nån stackare som vill läsa den här romanen? Får verkligen kämpa mig fram till inspirationen; den tidpunkt då skräcken för det skrivna släpper. Vad får mig att bli sittande ett par-tre år med min berättelse? Men en dag kommer belöningen. Mot alla odds, trots allt tvivel, så finns det en färdig bok med 300 sidor text – tillgänglig för alla som är intresserade.

En dryg vecka kvar till Boksläppet på Pilgatan. Det lär bli proppfullt. Nu 50 gäster och sen som släpps folk från gatan in i gemenskapen. Då blir det packat. Max är nämligen 60 åhörare. Packad hoppas jag ingen blir. Jag kommer inte att bjuda på en enda droppe alkohol – inte denna höst då jag firar 10 år i nykterhet.

För övrigt undrar jag varför vi ikläder oss ett särskilt anletsdrag, då vi ser oss i spegeln eller blir fotograferade?

© Kent Lundholm

Bilder från boksläppet

Av , , Bli först att kommentera 3

Uppe i ottan, trots att jag ”nyss” rasade ihop på sängen vid elva snåret, totalt utmattad. Det kräver sin man att ”släppa sig” inför publik  – fast i det här fallet var det ju en bok jag släppte. Nu har jag överlämnat boken till er läsare. Jag har gjort mitt, då jag under fyra års tid skrivit de dryga trehundra sidorna – stundom under stor vånda. För detta är den svåraste text jag haft att göra med och ibland har jag verkligen balanserat på en knivsegg. Det har handlat om att ständigt väga för och emot, hur mycket eller hur lite jag ska berätta – allt för att inte i slutänden själv bli sårad och framför allt inte såra någon annan. Tror att jag lyckats rätt bra med det.

20160315_163208

Timmarna före boksläppet på Kafé Pilgatan, satt jag i direktsänd radio (P4 Västerbotten) och berättade så öppet jag kunde om bokens innehåll. Under morgon kunde jag dessutom läsa den fina text som Lars Böhlin skrivit om mig och boken i VK. Jag insåg att jag oåterkalleligt hade ”klivit ut ur garderoben” för att bli en bipolär, nykter alkoholist som dessutom har diagnoser som ADHD, dyslexi, diabetes, stroke och färgblindhet. Mannen som drabbats av ”allt” – men som ändå lyckades upprätthålla bilden av sig själv som en man i språnget, som ständigt klättrat på karriärstegen, som kom och gick som om dörrarna var bortplockade i de rum han befann sig i. Men som till slut gjorde en rejäl buklandning och vaknade upp på IVA – halvdöd, halvlevande. Mannen som sedan försvann från världen, blev osynlig och hamnade utanför alla sociala sammanhang.

Fast i själva verket kämpade jag för mitt liv. Målet var hela tiden att en dag göra comeback. Men gud vad jag fick kämpa.

Bokslapp5

När jag igår stod inför publiken på PIlgatan, ett 60-tal personer som jag på något sätt hörde ihop med, blev mitt hjärta mjukt och jag blev ödmjuk. Jag fanns igen, jag var en del av ett sammanhang, jag kände mig begriplig, förstådd och jag kunde äntligen förlåta mig själv och sluta skämmas. Jag fick berätta min historia och blev befriad från det förflutna.

Bokslapp1 Bokslapp2

Jag har nog aldrig varit så slut efter ett framträdande som denna gång. När jag satt och signerade böcker, så hade jag svårt att komma på namnen på mina närmaste vänner, glömde vilket datum det var, bitvis kändes det som om jag inte visste var jag befann mig. Min hjärntrötthet slog till, den jag ärvt av min stroke. Men jag bet ihop. För innerst inne var jag lyckligare än någonsin, för jag var ju omgiven av människor som älskar mig, av människor som jag älskar. Detta torde vara meningen med livet – inte 42 som en annan känd författare skrivit.

Bokslapp8Bokslapp7Bokslapp6

 

Jag vill passa på att rikta ett tack till mitt förlag Ord & Visor, till Biggan som var med under kvällen och stöttade mig, och till Göran Lundin som under åren väglett mig i arbetet med mina böcker – i synnerhet ”Spring Kent, spring!”. Jag skickade in tre förslag under årens lopp, som Göran skickade tillbaka och tvingade mig att tänka ett varv till. Först med den fjärde versionen, som jag godkände i augusti 2015, så vara boken klar. Några veckor senare slogs jag till marken av en stroke. Där jag låg på golvet, utan att kunna röra armar eller ben, så tänkte jag: ”Jag hann i varje fall skriva klart min självbiografi – sedan blev jag förbannad på Gud och skrek: ”Men för helvete, jag har ju två böcker till jag ännu inte skrivit klart! Nu låter du mig leva ett ta till!”

20160214_065250

Sen vill jag tacka Lena för att hon står vid min sida och ger mig trygghet och hopp. Ett stort tack till Mattias Hjalmarsson som knäppt alla fina bilder till boken. Bockar och tackar även inför gänget på Pilgatan, som lät mig hålla boksläppet i deras trevliga kafé.

Nu väntar fem berättarföreställningar i skelleftetrakten, sen Boksläpp 2 i Lycksele. Men fram till dess ska jag ta det lugnt. Vila skallen och själen. Det är jag värd.

För övrigt så sover Uffe Isenborg på min soffa. Han ligger där och snarkar som han inte gjort annat.

Tvillingsjäl på besök

Av , , 2 kommentarer 3

Uppe i ottan – som vanligt. Min hjärna, min sömn tycks ha blivit programmerade så att jag ska vakna typ 05.00 varenda morgon, att jag då ska var ”utvilad ”efter fyra-fem timmars sömn. Vaknade med lite extra oro i kroppen; som att vakna inför ett viktigt lopp, en löpartävling över milen i kuperad terräng med de allra bästa motståndarna på plats. Men det var länge sedan jag tävlade i terränglöpning, sedan jag tog det där DM-silvret och satte banrekord på I 20 – det var för drygt trettio kilo sedan. En evighet sedan. Men nu kommer ju oron mer från det mentala planet, en annan slags ”tävling”. Fast starten gick ju redan igår. Ser att Lars Böhlins reportage har landat i VK under rubriken ”Kent försöker förklara sig”. Ska knata iväg på Coop och köpa tidningen. Är nyfiken. Mitt på dagen ska jag till SR P4 för att i direktsändning intervjuas om boken och mitt liv. Jo, startskottet har gått. Nu går det inte att stoppa den process som jag själv startat. Nu kommer det verkligen att bli: ”Spring Kent, spring!” Ikväll är det boksläpp. 55 av mina vänner och bekanta kommer till Kafé Pilgatan, sedan några till som bjudits in vid sidan om.

Varuhuset

Blev så glad, så rörd, då jag i går fick veta att min tvillingsjäl, Ulf Isenborg, sätter sig på flyget från Arlanda för att förflytta sig i geografin och på så sätt kunna vara med på boksläppet. Ulf, som var pappas kusin, tillbringade några somrar på Bäckmyran då han bar baby-kent på sin höft. Sedan skiljdes våra vägar och jag stötte ihop med honom igen i slutet av 80-talet, då han turnerade med unga Riksteatern. Då hade han hunnit bli rikskändis som ”Rikard i Varuhuset”. Minns hur pappa reste sig upp i soffan, blek i ansiktet och pekade med ett darrande finger mot teven: ”Men va fan, det är ju n´Ulf som sälj körven i Varuhuset!” När Uffe efter många, många år återvände till Bäckmyran, så fann vi varandra direkt. Med tiden utvecklade vi vår märkliga samhörighet och båda visste när den andre skulle ringa, på sekunden, och sedan började vi utveckla likadana sjukdomstillstånd, samtidigt. Våra genetiska klockor tyckts vara synkade – trots att han är drygt tio äldre än vad jag är. Vi fanns där, för varandra, under de jobbiga perioderna, men även när det gick bra. Nu kommer han till Umeå för lyssna på mig. Jo, han är förresten nyopererad: gastric bypass, en operation jag redan avklarat. Det var hans tur nu.

stress

Försöker att andas med magen för bli av med stressen. Det är något jag fått lära mig av min KBT-terapeut. Att andas långsamt. Då sänks blodtrycket, pulsen går ner, muskelspänningen minskar. Det blir mer utrymme för tankar och andra känslor. Genom stressen kan vi bli mentalt anfrätta. Oro, ångest, bitterhet, elakhet gör oss sjuka. Läste en stor studie om vad den livsfarliga stressen kan ställa till med; den kan rent av förkorta ens liv.

  • Man blir lättare förkyld, får lättare influensa.
  • Stressen bryter ner immunförsvaret.
  • Stressen ger dig hälsoproblem.
  • Varje år av svår stress förkortas livet med tre år.
  • En stor majoritet av änklingar dör inom två år efter hustrun har dött, detta på grund av stressande sorg.
  • ”Energislukare” som skapar konflikter och kaos kan stjäla åtta år av ditt liv. Undvik dem!

För övrigt så innebär relationer ständiga utmaningar. Inte prövningar. Därför ska vi fundera vad vi kan tillföra dem – inte vad vi kan få ut av dem. I en relation ska vi dela vår helhet med varandra. Utan någon annan är jag ingenting.

En dag kvar …

Av , , Bli först att kommentera 1

Hjärnan upptar två procent av kroppsvikten, men förbrukar 20 procent av all energi. Det händer med andra ord mer däruppe än det sker i knäna eller armarna. Det som sker i hjärnan är ofta komplicerade processer, en del är nedärvda, andra är färdigheter som vi får lära oss med stor möda. Som att läsa. Med tiden lagras kunskapen om läsandet i långtidsminnet, medan själva läsningen är beroende av arbetsminnet, som även har avgörande roll för förståelsen av språket. Det förklarar varför jag hade så svårt med läsandet och skrivandet som barn. Ett av huvudsymtomen vid ADHD och dyslexi, som jag lider av, är just ett uselt arbetsminne. Alltså det minne som vi använder när vi löser problem i nuet. Men detta var det ju ingen som kände till under 60-talet i Västbottens inland. Istället fick man stämpeln av att vara en odåga som dessutom var dum i huvudet. Det var då. Men under hela livet fick jag kämpa lite hårdare än alla andra för att bevisa att jag INTE är ”dum i huvudet”. Den kampen hade ett högt pris … För det fanns ju mer skit som hamnat i min äggkorg.

20160315_163208

En dag kvar till boksläppet av ”Spring Kent, spring!”. Men redan idag ger jag den första intervjun, och i morgon sitter jag i radions livesändning. Lite pirrigt. Har svårt att ”bestämma” mig för om jag ”klär av mig naken” eller om jag genom mitt mod kan hjälpa andra? Kanske är det både och. Men nu rinner orden ut i världen – de som jag kämpat med, till och från, under fyra års tid. Några har känt till mitt projekt och de har under resan stöttat mig och var gång tillfälle givits har de frågat: ”Hur går det? Är boken klar snart?” Snart … har jag svarat. Det blev fyra omskrivningar innan jag hittade det rätta anslaget, den ton och den närvaro som behövdes för att kunna berätta en sådan ”rysliga” story.

Påsken är över. En solig och trevlig påsk. Igår var jag och Lena en sväng förbi Gammlia, där vi hittade en vrå dit de kyliga kastvindarna inte nådde. Det hettade på kinderna och i pannan när jag kom hem. Solen ger liv.

Terrorn sprider sig. Bryssel, Pakistan. Ondska är något som känns i hela kroppen. Världen rämnar. Man försöker förstå det som ligger bakom den medvetna illviljan att skada och döda oskyldiga människor. Men det tar stopp. Orden vill inte räcka till. Men det känns. Det finns en del psykopatiska drag i den ondskan. En brist eller rent av total avsaknad av empati och medkänsla. Med ett bombbälte kring kroppen, med ett gevär i händerna kan den mest obetydliga människa uppleva en oinskränkt makt genom sätta sig över andras liv. Vi måste se upp med denna terror. Vi måste möta ondskan. ”Civilisationens fernissa är ytterst tunn”.

ilska

För övrigt så kan en lögn som inte bemöts lätt bli till en sanning.

Snällhet ger oss energi

Av , , Bli först att kommentera 1

Åter en tidig morgon på Pig Hill. Grått därute, fast min väderapp har lovat sol under dagen. Hade igår en skön stund nere vid älven, då jag och Lena hittade en parkbänk som låg i lä. Där satt vi och drack kaffe och tuggade på ost- och korvmackor. Trots slöjmoln som skymde solen, så tog det på. Det hettade i kinderna när vi kom hem. Men så var det årets första riktiga bekantskap med solen. För i tin, hemma i Baklandet, så brukade mamma gräva en grop i snön, där hon la några renskinn som hon tog plats på när solen lyste. Syrran hakade på. Där låg de i timmar och blev ruskigt bruna. Jag och farsgubben hade inte den ron i våra kroppar. Pappa klöv ved och jag sprang runt, ofta helt utan mål.

Senare i livet, när ”motorn” inom mig inte gick på lika höga varv, så började jag bli intresserad av solen och tyckte det var skönt att värma upp kroppen. Solen ger liv. Men jag brände mig ofta, blek som jag i grunden är. Minns den steniga stranden i Nice dit jag kom i juli i slutet på 70-talet – det var en grådisig dag. Så jag la mig på magen och läste, sen måste jag ha somnat. Det brann en eld på min rygg och snart  slog det upp blåsor. Den fortsatta tågresan ner genom Italien och sedan båtresan till Grekland blev till ett rent helvete. Efter några dagar lossnade allt skinn bakpå ryggen. Numera sitter jag sommartid helst under ett parasoll eller i skuggan av ett träd. Toksolandets tid är förbi.

solen

Satt igår kväll och förberedde boksläppet. I vanliga fall när släppt mina böcker, så har jag klivit upp på scen med boken under armen, och sedan improviserat kring ett givet tema. Men så har jag ju talat kring en roman, som trots en story som baserats kring verkliga händelser burits upp av en fiktiv berättelse. Det blir annorlunda när jag denna gång skrivit en självbiografisk bok. Boken om mitt liv. Jag är glad att jag inte drevs att skriva den i någon slags gränslös öppenhet, för sånt får människor att rygga tillbaka. Jag är glad att förlaget tvingade mig att skriva om mina tidiga versioner där jag berättade på tok för mycket och där jag emellanåt beskrev mig själv som en ”yxmördare”, Har förstått att jag i början av skrivandet drevs av skammen och vid en tid då jag fortfarande led av utanförskapet. ”Spring Kent, spring!” blev med tiden mer distanserad, mer målande – detta då mitt liv började ordna upp sig. Nej, man ska inte berätta allt. I totalt upplysta rum kan en människa inte leva. Det måste finnas någon liten mörk vrå att då och då gömma sig i. För hur man än skriver sin text, så blir vi sårbara den dagen vi ska visa upp den. Det är väl då man ska spotta upp sig och vara modig.

Annandag påsk. Dagen då Jesus visar sig för lärjungarna på olika sätt. Jag är inte ensam. Vad är motsatsen? Är det då som vi hamnar i själens mörka natt, avstängda från all andlighet, då vi fyller dagar och nätter med tvivel. Då vi sakta blir upplösta.

jesus2

Nej, vi tappar inte energi eller kraft genom att se den andre, genom att upptäcka medmänniskorna – all de som behöver bli sedda. Genom att se får vi energi. Vi blir starkare av att ge. Jo, att se en människa är godhet, det är snällhet. Att vara generös är en envägskommunikation utan förväntad motprestation. Man kan inte sträcka ut en hjälpande hand och sedan återkomma med en faktura. Så funkar det inte. Skriver detta i en tid då hat och ondska håller på att ta över. Hat och ondska gror rysligt bra där rädslan finns.

För övrigt ser jag hur solen håller på att tränga fram genom det grå. Det kommer att bli en fin dag.

 

 

Boken har kommit

Av , , Bli först att kommentera 2

Dagar av skrivande, dagar av planerande. För ett par dagar sedan kom de två första exemplaren av ”Spring Kent, spring!” och som vanligt kändes det overkligt att hålla i en bok som jag skrivit. Jag bläddrade i den, kände igen ord, meningar, omslaget och på en av flikarna fanns en bild av mig. Jo, denna bok har jag skrivit, en bok om mitt liv på drygt 320 sidor. Jag har bläddrat i den och sökt ”ingångar”, partier som jag kan läsa vid boksläppet den 30 mars och inser att det blir svårt. Det blir inte som när jag presenterat mina tidigare fyra romaner, som till stora delar varit fiktiva, där jag alltid kunnat avväpna publiken med att läsa några av de dråpliga, roliga partierna som så ofta kännetecknar mina böcker. Humorn, skratten, dråpligheterna, de uppskruvade karaktärerna. Nu är det blodigt allvar, nu har jag öppnat på förlåten och visar upp mina hemligheter och hela min sårbarhet. Som att ställa sig där helt naken.

20160315_163208

Intresset är stort. Av de som jag själv bjudit in kommer femtio, sedan ska Pilgatan bjuda in ytterligare 20 från ”gatan”. Så det lär bli knökfullt. Jag har även fått min första inbjudan från media, då jag jag ska sitta med live i SR P4 vid tolvsnåret den 30 mars. Sedan väntar Boksläpp nr 2 i Lycksele den 28 april. Sedan får vi se. Resten av mina framträdanden lär väl komma till hösten – och det är okej eftersom jag har fem föreställningar kvar med Linda Marklund, plus att jag och Micke Berglund för fullt planerar för vår författarworkshop i juni/juli. Ja, sen har jag en del andra projekt  jag jobbar med. Som vanligt går livet i raskt fart framåt, alltid framåt och ibland känns det som om jag ska förlora kontrollen, men lyckas alltid (som vanligt) på nåt sätt ta mig vidare.

Vid 11-snåret sätter jag mig på norrgående buss; den mot Skellefteå där Lena står och väntar vid Coop ute på Anderstorp. Det är underbart när man har någon som väntar på en, samtidigt som jag kan vara den som får stå och vänta.

Kan nu berätta att jag lyckats fästa ett AIK-märke över Björklövenloggan på min vänstra rockärm. Det känns genast mycket bättre.

För övrigt blir jag som flitig apotekskund ofta inbjuden till deras olika event. Senast gällde det allergitestad ögonskugga. Nu öppnas ett nytt apotek på Söderslätt och naturligtvis önskar man se mig som gäst för att på plats testa rabatterad handkräm. Sedan får de 200 första kunderna en goodiebag. Ja, de skriver så. Ska det betyda godispåse och vad innehåller en sådan? Fem valium, tandtråd och en handfull microlax?

Beställ ”Spring Kent, spring!”