Att vara bipolär, som jag är, innebär att jag stundom får leva med ett svängande humör. Det kan svänga flera gånger över dagen, glad och kreativ på morgonen och deppad om kvällarna. Men det hör till min personlighet. Mitt senaste skov slog till 2012, då jag blev jättedålig, och som ledde till att jag fick sparken – trots att jag förklarade för chefen (som var en välutbildad sjuksköterska), att jag inte sovit på 3–4 dygn och hamnat i ett fruktansvärt ”blandtillstånd” då jag var manisk ena stunden, för att ett par timmar senare kastats ner i depressionens mörka avgrund. Detta skedde i en tid då min Parkinson bröt ut (diagnosen fick jag först 2018). Nåväl, jag kom till jobbet där jag jobbade som sjuksköterska; ångestfylld, utmattad, förvirrad, i en tillfällig depressiv fas, och somnade under rapporten med pannan mot skrivbordet. Tanken for genom skallen ungefär samtidigt som jag somnade (efter ca 3 dygns sömnlöshet), att jag skulle bli anklagad för att ha tagit droger. Så blev det också. När man inte kan bli förstådd av ett tiotal sjuksköterskor som live fick se mitt tillstånd, var ska man då söka förståelse?

Två personer?

Två Kent?
Ibland får jag höra att min bipolära störning gett mig en dubbel personlighet? Dagen innan jag somnade på jobbet och fick sparken, hade jag i fika rummet varit spirituell, pratglad och smårolig. När jag dagen efter kommer till jobbet, var jag annan person i mina kollegors ögon. Det finns en okunnighet kring den bipolära sjukdomens faser, mellan högt och lågt, att jag skulle kunna förvandlas till farliga personer som ”lever sitt eget liv”. Vill nog påstå att jag lever mellan två poler, som styrs av kemiska processer, och att det är klart att detta kan upplevas som om jag vore två olika Kent. Sjukdomen gör ju att jag ofta dras med ett svängande humör, som gör att man ”tänder till” snabbt, för att glömma ilskan lika snabbt som den kommit. Samtidigt är det miljöanpassat personlighetsdrag då jag som valp växte upp med en tvärilsk far – och lägg till den ADHD jag föddes med, som gjort mig impulsiv. Jag blev tidigt en deprimerad komiker.

Borderline
De som verkligen har två eller flera personligheter, lider ofta av Borderline personlighetsstörning (BDP). Kortfattat: De har en mycket instabil självbild, lider ofta av paranoida tankar, vilket påverkar såväl sinnet som beteendet. Den med BDP har ofta djupgående och bestående svårigheter med att skapa stabila band med andra människor – samtidigt att de kämpar med näbbar och klor för att hålla sig fast vid de närmaste. De med borderline har en förmåga att bli rasande för ”småsaker”, och har en okontrollerad ilska, självaggression och utåtgående aggressivitet, hotar, slåss. Där finns ofta ett riskfyllt beteende som uppstår p.g.a personliga konflikter och relationsproblem (en smått överdriven rädsla för att bli bortstött eller övergiven). Folk med multipla personligheter kan verkligen upplevas som två eller fler identiteter, där minst två av dem upprepade gånger tar kontroll över beteendet.

”Som att gunga sin själ i en hammock …”

Inte galen dygnet runt
Den bipoläre kämpar periodvis mot humörsvängningar (vilket i viss mån är likartad med borderline): hypomani (eufori som varar en kortare tid) eller blandade faser, som ofta leder till ett fall ner i en djup depression. Detta sker under olika skov. Det kan gå tio år mellan skoven, somliga har bara ett skov i sitt liv, andra tätare skov – beroende av medicinering och terapin då man får lära vad som kan trigga igång en mani eller depression, som får ”hela havet att storma”. Vi bipolära är alltså inte ”galna” dygnet runt, hela livet (något  som är ett populärt sätt att beskriva oss i dagens filmer). Mellan skoven går jag omkring som en vanlig man på stadens gator. I manin (om man har formen BS typ 1) så slutar man ofta att sova, man blir impulsiv, lättretad, får mängder med idéer (men inget blir gjort), pratar fort, osammanhängande och man är allt annat än ”lycklig”. När tillstånden mellan kasten mellan mani och depression (blandtillstånd), så skapas en stark ångest då fallet från manins topp, ner till en djup depression är vansinnigt högt. Medan en normal depression sakta kan växa fram under 1–2 månader, så kan en BS-depression bli superdjup på ett par timmar. Det är så förvirrande smärtsamt att självmordsrisken blir stor. Ofta brukar man bli inlagd på psyket.

25 år med fel diagnos
Min bipolära sjukdom bröt ut 1978, i lumpen, först 2004, efter drygt tjugofem år fick jag rätt diagnos. Detta har naturligtvis präglat min personlighet. Jag vet när jag är hypoman, då blir saker och ting gjorda och jag blir spirituell i tanken – och jag går ofta omkring och är småförbannad. Lycklig är jag mycket sällan. Jag kan veckan efter en sväng uppåt, bli till en mjölsäck några dagar. När jag tittar tillbaka på hur jag exempelvis bloggat, så har jag under de dagar då humöret svängt uppåt ofta har skrivit långa analyserande texter, ofta om rasism, med politiska inslag. Idag är jag på väg ut ur en hypomani och känner mig ”normal”, i övermorgon listar jag ut att det blir en dipp neråt. Men det är inga skov – då är jag inte med i tillvaron och brukar bli inlagd. Jag kastar mig inte heller mellan olika personligheter som om jag skulle lida av borderline. Jag är bara en lynnig jävel. Jag märker ju också hur trög jag blivit, men det beror på sviterna efter en stroke och framförallt min Parkinson. Ibland är det svårt att veta vilka av tillstånden som påverkar mig.

Kreativ som belöning

Tack för kreativiteten
Jag är helt enkelt Kent, en kuf. Jag sitter ihop med ett Jag. Men som störs av strulet i min kemiska fabrik (hjärnan). Jag kämpar mot skammen, men försöker att låta bli att trä törnekronan över skallen och bli stigmatiserad. Jag kämpar … för alla de tillstånd jag råkat ut för kräver en ständig närvaro. Det gör mig trött. Kanske är det därför jag avskyr Nuet. Det som räddat mig är att jag tack vare min bipolaritet och min ADHD blivit så kreativ. Utan skrivandet har jag aldrig kunnat läka, utan förmodligen för länge sedan blivit till jordens mull.