Trodde jag skulle få semester från skrivandet, då Lena korrekturläser Ester-romanen, men så kom det in mer uppgifter som måste vävas in i texten. Bland annat när jag nyligen, fick ett långt brev från en gammal som skrev om sina minnen då han som pojke ofta träffade Ester Nilsson (Duva).

Dessutom hade mannen stora kunskaper om vilken apparat det var att driva gamla tiders ålderdomshem. En kader av pigga gamla gubbar och gummor som bodde i närheten, arbetade några timmar per dag med att vika tvätt, gräva pären, klyva ved. För lite snuspengar.

1976. Efter 44 år … en borgerlig regering.

Sedan blev jag fast i texten igen och kom fram till 70-talet och de valrörelser då sossarna började gå kräftgång. Från att 1968 fått 50,1 procent  av rösterna, kom vi till lotteririksdagen 1973 och 1976 fick vi den första borgerliga regeringen sedan 1936. Välfärdsbygget gjorde halt.

Tänker på allt jag får lära mig som författare. Är det inte hur sekelskiftets fattigvård fungerade, så får jag lära mig hur man bygger ett vattenhjul. Borde ha blivit relativt allmänbildad under åren av skrivande. Fast jag har nog förblivit som den där glömska gubben som fröken i årskurs ett kallade mig för. Glömsk och disträ; alltid med tankarna nån annanstans, så sällan i Nuet.

I onsdags mötte jag medlemmarna i en studiecirkel som läst och studerat min senaste roman ”Män som spelar schack”; detta i ABF:s och stadsbibliotekets satsning att låna både böcker och en författare. Kul idé. Nåväl, frågorna haglade: Vem var egentligen Rulle Stenlund? Finns Baklandet? Varför valde jag schack som sysselsättning åt dessa inlandsmän? Vad är det för skillnad på kvinnlig och manlig vänskap? Och så vidare. De två timmarnas utfrågning gick snabbt.

Cirkeldeltagarna (och jag som inbjuden författare) tyckte att detta var ett inspirerande sätt att läsa böcker på – då författaren dyker upp i slutet av cirkeln och ger svar på de frågor som uppstått.

Läs mer om projektet: Länk till bokkassarna.

För övrigt är det lätt att förlora hoppet när livet blir ordlöst. Utan ord finner vi inte vägen ut ur det meningslösa. Det är då vi måste hitta på ett nytt språk för att kunna hjälpa oss själva och återfå modet.