Efter att ha levt bland flyttkartonger, kassar, plastsäckar sen i november, då flyttplanerna blivit ändrade flera gånger, så har dammallergin gjort mig hängig, täppt i näsan och stram i halsen och gett mig röda, rinnande ögon. Lägg  sedan  till torrhostan och man skulle kunna tro att jag blivit smittad av Coronaviruset. Men det är allergi. Är dock sen dryga veckan isolerad för att inte ”åka dit”. Jag är en så kallad högriskpatient med åkommor som diabetes, Parkinson, astma, stroke och med en riktigt usel kondis.

Men på lördag är det flyttdags. Äntligen – och med fasa. Jag måste ju glida fram lite på sidan om (låter hemskt). Utan att kunna hjälpa till. Jag lider dessutom av åkomman: ”Jag-kan-inte-be-om-hjälp-syndromet.” Nu har jag på sistone börjat be om hjälp, men det har suttit långt inne var gång. Jag har genom livet alltid varit en riktig Bror Duktig och betackat mig all slags hjälp. Fast jag vet ju att ber man om hjälp, så får man ofta hjälp. Tänkte på det när jag vid 02.00-tiden stod vilsen och trött och packade ett par flyttlådor. Just då, 02.00, kände jag mig vansinnigt ensam. Därinne i vardagsrummet var jag en bortglömd och kvarlämnad människa.

Trots att jag är en ”inomhusmänniska” som gillar att polemasa mellan rummen och göra det som faller mig in, så har själva situationen, med isolering och den påtvingade, ofrivilliga ensamhet, börjat göra mig till en mental katastrof. Det är klart, med ett faktiskt dödshot som väntar utanför ytterdörren, så kan en panikbenägen person som jag då och då förlora fotfästet. Under den senaste veckan har två läkare och sjuksköterska sagt att jag har så många riskfaktorer att jag kan stryka med om jag drabbas av Covid-19. Igår blev min kontaktperson inom psykiatrin förbannad då jag mumlade nåt om att ”klara mig själv.” Då fick jag svar på tal. ”Man skulle kunna tro att du är självmordsbenägen”, sa hon. Jävligt muntert, eller hur go vänner? Men det är svårt att att vara vidsynt och ödmjuk när valmöjligheterna tas ifrån en. Det är inte så lätt att kura skymning och mysa på soffan – med såna tankar snurrande, surrande i skallen.

I morgon måste jag ut i den vilda, farliga världen för att träffa två personer från kommunen. Ska underteckna hyreskontraktet. Istället för att ses på vicevärdens kontor där det kommer och går folk hela tiden, så träffas vi på minst två meters avstånd i min nya, helt tomma lägenhet.

Världen har blivit märklig. Världen är plötsligt mycket farlig.

Tänker på ”Pesten” av Camus och på den där afrikanska staden som isoleras på grund av att pesten slår till och på hur olika karaktärerna hanterar det ständiga dödshotet. En del uppoffrar sig för andra, somliga förtränger det hela och låtsas leva som vanligt, andra förlamas av rädsla, några försöker att fly. Men vad de än tar sig för så fortsätter pesten att släcka liv efter liv. Mekaniskt. Supersmarta människor som slås ner av ett osynligt korkat virus. Intressant är att boken tagit slut i stort sett hela Europa – en roman som kom ut 1947.

Nä nu jävlar får jag rycka upp mig. Har ju fått sova fem timmar, har en kopp  kaffe och en macka att se fram emot. Trösten är att jag nu har packat det allra mesta. Under tiden får jag stå ut allergin. Ska söka rätt på nåt roligt program på SVT Play.

Måste få skratta lite. Förr i tin var jag bra på att  skratta bort alla bekymmer. Gjorde i stort sett inte annat. Gapflabbade dag som natt. Måste återfå hoppet, för med hoppet följer framtidstron. Världen måste vara mer än fyra väggar.