Etikett: chefer

Elittränande chefer

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovmorgon till 06.30. Suttit vid köksbordet och delat piller i min dosett. Många piller blir det. En del mot högt blodtryck, några mot höga blodfetter, ett par för att behålla känslobalansen i min hjärna. Sedan en spruta med insulin. Förmodligen håller medicinerna mig något längre vid liv, men inte i all evighet. Tiden är utmätt. Suttit en stund och grunnat över en artikel som en tidskrift har beställt. Den ska handla om skillnaden mellan att skriva fiktiva romaner och självbiografier – och hur jag jobbade journalistiskt för att få fram underlaget till självbiografin ”Spring Kent, spring!” 12 000 tecken ska artikeln vara, vilket är en jävligt lång artikel. Men tankeprocessen är igång och jag har börjat skriva inne i mitt huvud.

buddha

Medan jag delade mina piller, lyssnade jag på en dokumentär i P 1. Den handlade om en ny typ av chefer som dykt upp. Inte nog med att de jobbar dygnet runt, de tränar dessutom på elitnivå och chefen som intervjuades tränade minst två-tre timmar per dag, på hög nivå. Det gäller att hålla sig i form i ett företagsklimat med hård konkurrens. Men detta elittränande med sunda matvanor, spiller förstås över på personalen. Dessa chefer tycker naturligtvis att även de anställda ska hålla sig i god form. Lönnfeta göre sig icke besvär vid en anställningsintervju. Det förkommer allt oftare att när dessa chefer söker sig vidare, att de skriver in antal avverkade maraton, cykel- och simtävlingar (tider och placeringar) i deras CV. En kropps- och träningselit håller på att ta över i näringslivet, så om ett tiotal år har vi väl enbart ett gäng hungriga, utsvultna träningsnarkomaner som leder företagen. Tjockisarna, som har sig själva att skylla (som valt TV före ett pass i gymmet) får söka sig till ”enklare” jobb eller återkomma när de joggat bort ett tjugotal kilon. Denna form av elitism som skuldbelägger de som inte kan eller orkar skutta omkring i skogen eller lyfta skrot på gymmet känns obehaglig. Det är ett synsätt som inte vill förstå och som verkar sakna empati. Det finns lite av framgångsteologi över det hela: Du som blir sjuk är svag i tron och straffas för det. Tro mer så blir du friskare.

hjälte

Jag menar naturligtvis inte att med detta inlägg hylla fetman och att man ska äta och leva osunt – men det finns ibland bakomliggande orsaker, sjukdomar som gör det svårt att passa in i mallen av trådsmala, ständigt joggande personer. Jo, det är ett faktum att övervikt ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, stroke och cancer. Men det är det rådande synsättet jag vänder mig mot, det som skuldbelägger, det som skapar ett glapp mellan olika kroppsformer och där bara ett av dem är allenarådande och det rätta. Steget från att var överviktig till att träna stenhårt två timmar per dag, är som att jämföra med en rymdfärd till månens baksida. Det är klart att man orkar mer som tränad, som slank och fin, men det finns ta mig tusan inget som säger att man blir smartare eller en mer vidsynt problemlösare bara för att man toktränar. Möjligen att endorfinkicken får somliga att tro det efter ett pass i gymmet – och de dagar de inte hinner träna (för det måste väl ske någon gång), så lär de darra av träningsabstinens och vara odrägliga att ha att göra med. Jo, som före detta löpare som tränade på hög nivå så vet jag att jakten på endorfinkickar ibland är att jämföra med knark.

20160203_064750

Överviktiga människor är obekväma i dagens samhälle och en undersökning visar att en tjockis som kommer in på ett gym skapar oro bland de vältränade. Det är heller inte ovanligt med elaka kommentarer (mobbing), trots att den överviktige kommit till gymmet av samma skäl som den muskulösa – att komma i bättre form. Övervikt har blivit något moraliskt suspekt där överviktiga anses vara lata och karaktärslösa. Jag var tvungen att sluta springa i trettioårsåldern på grund av en sjukdom och detta i kombination med de mediciner jag fick gjorde att kroppen började svälla ut på bredden. 2009 genomgick jag en gastric bypassoperation där stora delar av magsäcken togs bort. Inom ett år hade jag blivit av med drygt trettio kilo. Nu har jag stannat på ca 98-100 kg och är per definition fortfarande en tjockis, men när jag tänker på att ha burit på trettio kilo till, när ryggen värkte, min diabetes galopperande och jag knappt orkade gå i trappor, så är jag trots allt en ”ny man”, trots att jag ännu går å ritut magan som en annan patron, ser jag en stor vinst av att ha genom gått operationen. Men mina psykiska tillkortakommanden gör att jag kanske måste ”samla ihop tankar och känslor”, när andra lite bekymmerslöst kan ta sin träningsväska och cykla till gymmet. Vi vet så lite om varandra, så döm inte utan att ha tänkt ett extra varv. Livet vänder fort, även för vältränade, tänk på det.

För övrigt är det stora tvättardagen denna söndag anno 2016. Massor med kläder som ska med till Stockholm ska tvättas och strykas. Vad nu det ska vara bra för?