Det torde knappast vara något unikt med att få sin cykel stulen i Umeå. Det lär försvinna en hel del metallhästar i den här stan; nya dyra cyklar som fraktas bort med stora fordon och säljs på annan ort. Har en känsla av att Umeå är cykeltjuvarnas Mekka. I en internationell studie visar det sig att Sverige har högst andel cykelstölder  2013 försvann drygt 66 000 i landet. En av dessa är min. Visserligen en gammal, rostig damcykel, men väl fungerande för att förflytta mig mellan två punkter. Någon tog något som var mitt, och även om det var en gammal cykel, känns det som om någon varit och krafsat på det allra innersta, det allra heligaste. Kan förstå de som haft tjuvar i sitt hem, när någon objuden klivit in och grävt i lådor och skrin, och rört vid det som är privat och sedan i tysthet gått med en massa saker i fickorna. När det gäller cykelstölder, så kan de skapa likadana känslor som de i Vilda västern när någon stal en häst. I varje fall får man god lust att samla ihop ett uppbåd och rida ut i natten.

Nån som har att sälja en billig damcykel?

Fotbolls-VM har börjat och jag har med ena ögat sett några matcher. Märkligaste matchen måste väl vara den när Holland gav Spanien däng. Fast inte kan jag komma upp i samma stämning som 1970 och 1994. Och jag vet vad det beror på. Nej, det spelas absolut inte sämre fotboll idag. Däremot saknas den sociala gemenskapen, kittet mellan vänner och bekanta, det kollektiva jublet, de gemensamma analyserna, efterfesterna. 1970 när brassarna vann var ett sånt VM. Pelé, Gerson, Carlos Alberto, Rivelino, Tostao – jag var tolv år och hade dem alla som samlarbilder. Hela laget. Att Sverige var med, har jag glömt. Sen såg jag matcherna med farsan, mina farbröder och folk från byn. Gemenskap. 1994, den perfekta sommaren, bodde jag på Tomtebo. Vi hyrde en storbilds-tv som vi placerade i kvartersgården. Vi satt uppe natt efter natt och det blev bara bättre och bättre. Gemenskap. Jo, det är den som saknas denna gång. I övrigt håller jag på brassarna.