Mitt framtida boende döljs allt mer i framtidens dis. Det blir kanske ingen flytt överhuvudtaget, inte nu i varje fall, trots risken att jag faller i trapporna och hotet om att jag blir isolerad – rentav fånge i min egen lägenhet.

Det är en sabla massa regler när man ska flytta och byta lägenhet och då krävs det samarbete och att alla bjuder till. Den goda viljan. I mitt fall krävs empati, medmänsklighet, medlidande och vanlig, hederlig hygglighet. Men sånt kan man ju aldrig tvinga på folk, som dessutom knappt känner till begreppen eller ordens betydelse.

Varje människans stora skräck är att att inte bli tagen på  allvar; när folk börjar tala över ens huvud (som om man inte fanns) och än värre blir det om man döms utifrån sitt yttre. Ni vet, det tunna skal som omger oss. Jag tröttar fort på människor som tycks tro att det bara finns en enda världsbild – och det är deras. Denna inbillade kunskap ger dem rätt att döma ut de som bryter mot mönstret, de som stör, är annorlunda och eljest. Tänker ofta på detta när jag skriver om Ester. Hur stod hon ut med dessa ”övermänniskor?”

Sanningssägare. Ni vet, de där som ruskar på huvudet åt alla motbevis, sen ler de lite snett och säger: ”Lille vän, detta stämmer inte med mitt sätt att se på saken!” Sedan är det slutsnackat. man har inte ens fått chansen att fått lägga fram sina motargument. Att tala med väggar är synnerligen tidsödande, tråkigt och bortkastad tid.

Livet strömmar fram. Under tiden växer  träden. Om jag klättrar upp i en trädkrona, lägger mig där och sover i tusen år, så borde jag, den dag jag vaknar, ha kommit närmare himlen. När man blir gammal och sjuk, när man förlorar kontrollen över sin kropp, och får allt svårare att klara sig på egen hand – måste man till slut be om hjälp. Men om man då inte blir tagen på allvar, finns en uppenbar risk att ingen hör ropen.

Vi människor är tänkande varelser. Det räcker inte med att känna, vi vill också veta varför vi känner som vi gör. Då händer det att vi måste gissa, samtidigt som vi letar efter gamla minnen som hjälper oss att förstå. Men till syvende och sist kanske allt handlar allt om kemin inne i hjärnan. Brist på dopamin eller ett plötsligt överskott. Ett rus av lycka eller dödsångestens strupgrepp. Så ser en dag ut när parkinsonmedicinernas prickskyttar smyger omkring i ens lyckocentra och skjuter skarpt.

För övrigt tror jag att den fruktan man växer upp med, blir till en rädsla som följer en genom hela livet. Det är därför jag aldrig kunnat lära mig att gå på vattnet.

© Kent Lundholm