Patrik och Kent, parhästarna i Ånäset.
Ånäset måndagen den 15 november. Årets sista framträdande. Final, då kallade jag in min favorittrubadur Patrik Frohm. Ett 50-tal i publiken. Vi sjöng unisont ”Ovan där” till Esters ära. Jag var trött, seg. Tänkte väl på då jag skulle skrivas in tre veckor på Neurologens rehabilitering för att träna. Ett nödvändigt ont efter att ha suttit på arslet i två års tid och skrivit på en 600 sidor lång, tjock bok om Ester Duva.
Tisdagen den 16 november. Mjukstart med 30 minuters styrketräning och lika lång tid i vattenbassängen. Min kropp protesterade. Mitt blodsocker sjönk rejält under dagen, från 17-18 som det legat på den senaste tiden, till 6,1 när jag åkte hem vid 15.00. Kände mig pigg, så jag svängde förbi ICA för att okynneshandla.
Rehab för författare. Skriva på udda sätt.
Därinne började tankarna att röra sig sirap. Jag fick dubbelseende, hjärtklappning, svettades. Nix, det var ingen panikattack.
Hypoglykemi som det så fint heter: Lågt blodsocker. Jag som i snitt ligger kring 20 i blodsockervärde i blodet, reagerar redan vid mätvärdet ca 6-7 (normalvärde 4).
Stolpade bort till fruktdisken och började tokäta vindruvor – vilket ledde till en viss uppmärksamhet. ”Jag är diabetiker”, sa jag till en stirrande dam. ”Lågt socker”, försökte jag säga med vindruvor fulla käften. Deras blickar brände. Nedlåtenhet. ”Inte får man väl äta av frukten”, hörde jag en röst. Jag vinglade iväg med stöd av käppen och kundvagnen och lyckades betala, men framme vid bilen var nycklarna borta. Åter in på Ica. Sökte tafatt och virrigt efter bilnycklarna en timme – medan de naturligtvis hela låg i en liten sidficka i min vinterjacka. Jo, hjärnan fungerar när sockernivåerna sjunker för snabbt.
I dag fredag – träningsdag nr 4. Två veckor kvar. Jag måste ha en riktigt usel kondition. Igår la jag mig på soffan och sover 12 timmar i sträck. Igår la jag mig på soffan vid 16.30 och vaknade 04.30, fullt påklädd, utan ha ha ätit eller tagit kvällsmedicinen. Men nu är jag utsövd! Detta för första gången på si så där ett år.
Det finns till och med hårtorkar här på rehab.
Jag måste bli starkare för att orka promenera, att orka med nästa års turné som påbörjas i slutet av januari i Lycksele (förstås). Men jag kan inte låta bli att bli nedstämd och en aning rädd, då två av mina medpatienter var träningskompisar för ett ett par år sedan.
Då satt jag med en av dem och småpratade, skrattade åt eländet, och delade på hoppet om att sjukdomen inte ”skulle gå för fort och hårt fram med oss.” Jag hade nyss påbörjat skrivandet av Älskade Ester. Nu sitter han i rullstol med tom blick, har svårt att få i sig maten då handen skakar för mycket. Han verkar inte känna igen mig. Jag bor i hans glömska.
Varde ljus!
I övrigt känns det bra att slippa vara ute på vägarna och köra bil om kvällarna, på väg till något bibliotek eller en bygdegård. Det fattas snö. Vägbanan, särskilt asfalten, suger upp bilens ljuslyktor. Det är som att körbanan slukar allt ljus. Men med min nya mössa med inbyggd lampa, så är det problemet löst.
Senaste kommentarerna