Etikett: dialekt

Sorterat gammord

Av , , Bli först att kommentera 6

Sorterat papper. Två tjocka pärmar med fakta och minnesanteckningar som hör till romanen om Ester. Sen har jag suttit och pulat på med alla gammord jag lärt mig under resans gång, sorterat dem i följd till dess det blev nåt som påminner om en dikt.

Mitt upprop kring Esters återfunna gravplats, har resulterat i ett stort gensvar. Det är hittills 250 som vill vara med och finansiera nån typ av minnessten. Hoppas det finns krafter att bilda ett Ester Duva-sällskap uppe i Lycksele och att det blir rest nån sten över hennes minne.

Klart är att Ester engagerar många i Lycksele. Själv tycker jag mig ha nog göra med mitt skrivande om hennes liv. Skulle varken hinna eller orka vara med i nåt praktiskt arbete. Däremot kan jag vara en katalysator som får saker och ting att hända. Det måste väl ske en djupare kontakt med Svenska kyrkan och på sikt även med kommunen.

 

 

Jo, här kommer min dikt på lyckseledialekt.

Den blev så där, men själv njuter jag av att få uttala orden, även om de kommer lite huller om buller.

 

 

Livet för gammalt (Dikt av Kent Lundholm) ©

Oppstillt,
krype fyromfot.
Pjöller nalta,
sen masa å gå.

Sursnön, skaran å blia,
bärjola på sörsia.
Gräv barhänt i jola,
bränn fönna om vår’n.

Sätt pären,
plock ogräse.
Slåttanna.
Hässjen jer full ve hö.

Skaff se gåven.
Läsa katekesen.
Gå te kyrka.
Gu nåde däg.

Tjockmjölka, bryta
rattåt å äta.
Tugg å svälj.
Lär dä magahove
å sitt bredave.
Blask ve öga å blister.
Klä på dä,
nu köm främmen!

Småfögla som väsa på.
Sviarn. Beckolja.
Korompa neri mjölkhinken,
stup å skall ner i dyngkasa.
Huvvaligen!

Hittna å dittna, hänna å dänna
å sen polemasa.
Napp brannbera å snattren,
bli huvvuvill, svim å.
Ränn vitöga.

Ligg ilag, goes nalta.
Äla å sä.
Bli bånut.
Stortissen, kvinnfolkforen
å småbåna.

Å så karaforen.
Bussaron å vadmalsbyxen.
Skrävel å bälj ti sä brännvine.
Hugg timmer te baklanne.
Klyv ven.
Bli karut å va okamme.

Åt å fram.
Ofuri, ohull, oitte.
Oslög men hannvass.
Dra fälen etter sä,
gå infött
å stappelbent.

Tokforen.
Jer du göjvut?
Nä, nalta eljest.
Äsch, hort hä va!

Gammgöbba, gammkärringen,
tannlös å klomrut.
Senadrage om nättren.
Nolaverä å snödrevan.
Misslagom,
kvir å järmes.
Harmes mest hela tin.
Tackel å, lut ikull sä.
Gå åttabak.
Gruv sä.
Kvamn å.

Kom, nu gör vi kvälln.

© Kent Lundholm
2020-03-16

Vackerola jag glömt

Av , , 1 kommentar 7

Förra natten, nån gång vid två-tre tiden, då man ska tänka som allra bäst, som mest logiskt, satt jag och skrev om Ester. Då klickade det till i skallen. Mycket av min oro bottnar i flytten den 28 mars Hade bara fått ihop tre flyttgubbar, varav en har ljumskbråck, den andre har ryggbesvär.

Jag förstod plötsligt hur det låg till. Förr i tin då jag flyttade, i parti och minut, kunde det dyka upp tio-femton friska kompisar – på den tid då vi var 30-40 unga.Nu har polarna fyllt 60 år. Folk är vinklippta med artroser, diskbråck, stroke, hjärtbesvär. Så jag vände mig till en flyttfirma. Jag kan inte dräpa mina få vänner jag har kvar. Så de får bära lätta bokkassar och flyttlådor. Medan jag dirigerar och ger order – och glada tillrop.

Ostvägen 151 på Ersboda. Dit drar  jag. Där ska jag leva och dö. Hoppas jag flyttar för sista gången. Detta blir 24:e gången jag flyttar. Det är bara folk med ADHD som flyttar så ofta – som på grund av långtråkighet flyr i geografin.

Coronaviruset … Vilken mardröm. Skulle det bli en pandemi så får många sätta livet till. Men för Trump är det väl en tidningsanka, en journalistisk fejknyhet.

 

Vackra dialektala ord som jag jobbar med i romanen om Ester. En del är så vackra. Ord jag har glömt men påminns om.

Tjälan, skaran, ogräse, sursnön, råkes, i lönnom, illun och Gu nåde dä!

Få jag sätt mä bredave dä? Jo sätt dä bredave mä. (Hör så vackert!)

Fjaskut, gapahals, svinut, kryp fyromfot och utbölinga.

För övrigt torde det vara så, att ju mer obegriplig världen tycks bli, desto mer måste vi läsa om den. Helt enkelt lära oss mer om den.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Bortglömd dialekt

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknade riktigt ordentligt i ottan och kände klart och tydligt att jag hade sovit färdigt. Detta efter två dygn i sängen, omtöcknad av feberyra och med bly i fötterna. Känner mig feberfri, men känslan av förkylningen sitter kvar i form av hosta, nysningar och muskelvärk. Om det är något jag ärvt av min far, så är det att nysa hysteriskt. Från noll till hundra kommer nysningarna, fem-sex på raken och utom kontroll, som ett jävla smatterband. Påminner lite om Prosit, en av dvärgarna. Dagens stora utmaning blir förstås att ta mig till apoteket och hämta ut två av mina mediciner som tagit slut. Det blir ingen bokföring i dag heller, utan riktar in mig på att det får bli ett uppdrag under helgen. Moms in, moms ut.

Ju fler böcker jag skrivit, desto viktigare har det blivit att återfinna min förlorade dialekt. Inte för att jag skriver på dialekt, utan mer för att höra hur mina karaktärer pratar. Lyckselemålet blev liksom utraderat när jag lämnade stan i slutet på 70-talet – och det var ett medvetet val från min sida. Tyckte att jag lät ”bonnig” när jag använde min dialekt. Sedan blev det en hel del skelleftedialekt då jag bodde där i början av 80-talet. I mitt barndomshem talades en blandning av mammas vilhelminamål och pappas lyckselemål – och som det inte vore nog så var farmor uppvuxen en bit utanför Vindeln. Så det är inte alldeles lätt att hitta tillbaka till min dialekt, vad den nu består av?

domherre

Fögla: Köksiken, sjira, sisselskit´n, spittetjet´n, spänningen och rypa, Några exempel. En farbror som var bördig från vilhelminatrakten brukade säga följande om fögla: ”Egentligen finns hä bara två sorters fögla. Tjälatjompen å köttpet´n.” Han sa aldrig vad de hette egentligen men jag gissar på domherre och talgoxe.

För övrigt har jag börjat hurves å frys. Mot sängen.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Vårt arv

Av , , Bli först att kommentera 5

Sovit ut, ända till strax efter sju. I bakgrunden hörs OS-analyserna från superexperterna på TV 3 och utanför mitt fönster väntar en grå dag. Tänker hålla mig inne. Jag tänk sitt jänna å annvara bjerka utanför fönstre ända tills åt aftansia. Om ja köx noga så kunn ja kanske si åt tjälatjompen å spänningen.För än ha ja odödde, än ha dem in hedd me ditt åt körrgårn. Ja, så kan det låta när jag tänker på med det språk jag talade som barn – en dialekt som hade en mix av mammas vilhelminamål och alla de övrigas lyckseledialekt. Har i stort tappat min  dialekt, men har på senare år försökt återvinna den. När jag lämnade Lycksele i 20-års åldern gjorde jag allt i min makt för att slipa bort denna ”bonniga stämpel” och lyckades ganska väl med detta. Av någon anledning skämdes jag för prata dialekt och denna skam hjälpte mig att anta en neutral svenska med små charmiga inslag av en mer generell ”norrländska”. Nu inser jag hur korkat detta var, särskilt när jag viger mitt liv till att skriva romaner som utspelar sig i Baklandet, vilket är i mina hemtrakter i Västerbottens inland. Jag låter inte mina karaktärer prata bondska, men ibland är det effektivt att spränga in ett eller par dialektala ord i texten; bara för att få läsaren att förstå att det är så här som mina karaktärer egentligen pratar och tänker. ”Nä, nu ska jag int sitt hänna länger å spärr öga!”

yxa

Vad är det som gör/avgör den vi i slutänden blir? Än i dag kan jag komma på mig att göra som min pappa gjorde 1965. Märkligt, för då var jag bara sju år då jag stod en bit bort och studerade honom. Jag speglade mig i min far, såsom söner skall, och för att kunna göra det krävs att vi är utrustade med speciella spegelneuroner i hjärnan. I det kulturella arvet rymdes allt från hur man klyver ved, fäller träd, matar kor och grisar, äter palt och surströmming och hur man går till väga för att berätta en bra historia. Jag växte upp bland människor som verkligen kunde berätta en historia, och då menar jag inte små skämtbitar om prosten som släppte sig i kyrkan, utan de lite längre som hade med vardagen att göra. Farmor Stina var en av de berättare som kom att prägla mig. Men hennes historier tog aldrig slut, så ibland fick jag göra flera besök för att få veta vad som egentligen hände i Vindeln en het söndag i juli 1925, när hon skulle gå till apoteket för att köpa huvudvärkspulver till sin styvmor. Detta muntliga berättande fick stor betydelse senare i livet när jag började skriva romaner om märkliga människor som rörde sig i denna kultur. Så sent som för ett år sedan fick jag veta att jag hade en inbyggd fallenhet för muntligt berättande då jag gav mig ut på turné med föreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” tillsammans Linda Marklund.

DNA2

Men nu är det ju inte enbart miljön som gör oss till dem vi är och blir. Vi har något som heter gener och de gör så att vi till utseendet liknar våra föräldrar och förfäder. Jag ärvde exempelvis egenskapen att springa fort av min far, som i unga år slagit regementsrekord på hundra meter. I vår DNA finns hela vår framtid inprogrammerad, inte minst de sjukdomar som följt släkterna i generationer. Vi har lika delar gener från mor och far. Man vet idag att om någon av föräldrarna har en sjukdom, vad det nu månde vara, så ökar risken att även barnet utvecklar den senare i livet. Vi ärver alltså inte enbart pappas näsa och mammas ögon, vi ärver även deras sjukdomar och psykiska sårbarhet. Klart är att vi blir den vi blir i samspelet mellan arv och miljö. Först då blir vi hela individer.

För övrigt ska jag koka mig mer kaffe. Sen slötitta en stund på OS-analtyserna.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,