Etikett: Dr Phil

Ilska framför teven

Av , , Bli först att kommentera 4

Nyss hemkommen från en promenad i solskenet. Besökte lilla Coop häruppe på Pig Hill. Det gick långsamt; som om fötterna inte ville följa med, som om vaderna och fötterna blivit fyllda med bly. Det kan ha göra med att mina ben fått några rejäla ödem, vilket ska vara en biverkan av den nya parkinsonmedicinen. Lysande, man går sämre med medicin än utan. Det går framåt inom vetenskapen.

Var beredda gott folk, nu kommer Arga-gubben att hålla ett irriterande brandtal.

Jag håller på att bli galen på alla irriterande avbrott i de reklamfinansierade TV-kanalerna. Precis när jag äntligen får fokus och fullt ut kan följa med i handlingen, så bryts programmet för att vi ska köpa den ena korkade varan/tjänsten efter den varandra. De anhöriga som hör och ser min ilska framför teven, tror att jag håller på att bli skogstokig. Många anser att jag beter mig som en barnunge.

ADHD-775x390

Men min ilska mot irriterande avbrott, har i mångt och mycket att göra med min ADHD. Dopaminbristen gör att arbetsminnet (det vi gör i nuet) töms snabbare än för andra. Redan som barn förvandlade det mig till en trött, glömsk gammal man. Har man ADHD är man oerhört lättstörd; en fluga på fönsterrutan, ett slamrande ljud från köket får en att glömma filmen man tittar på. Fokuset, koncentrationen går upp i rök. Om man nu läser en bok eller ser på teve, så får man hela tiden börja om och börja om. Det är klart att man till slut då blir förbannad.

29906170001_3966588759001_drphil2-vs

Reklamen följs av en jävla massa trailers där man i princip får veta hela handlingen – och värst är väl när man får se en trailer på programmet man redan tittar på. Hur korkat som helst. Sedan avskyr jag ofoget hur man klipper i programmen. När någon ska säga något av vikt, så nog klipper man bort det. Det är bara ett fånigt försök att skapa cliffhangers för att vi återvända till programmet efter reklamen. Orkar numera knappt titta på  de sönderklippta programmen Judge Judy och Dr. Phil, i de programmen gör man dessutom ”loopar” i handlingen så att man om och om igen återkommer till punkt A. En jäkla röra är vad det är.

Förstår nu varför en ADHA:are ibland förlorar fattningen.

För övrigt säger jag som den gode Einstein: ”Fantasin är viktigare än kunskapen.”

Skrivandet och Dr Phil

Av , , Bli först att kommentera 3

Uppe i ottan för att packa och stryka kläder. Tittade samtidigt, med ena ögat, på ett avsnitt av Dr Phil. Mannen som kan lösa alla slags problem; från stopp i slasken till att få misstänkta mördare att försäga sig. I slutet av varje show skickas en eller två suputer (ofta män) till något svindyrt behandlingshem i Kalifornien – medan de medberoende kvinnor lämnas åt sitt öde. Trots detta ser jag ofta på Dr Phil; just av anledningen att man dryftar svåra problem som är sprungna ur en dysfunktionell familj. Det är fullt möjligt att suputen är den som bär på symtomen för resten av familjen och blir det svarta fåret. Men då har man glömt att se på helheten. Och genetiken för den delen.

writer-1129708_960_720

Satt igår och rättade de fel som Lena upptäckt i min text. Det är inte många fel, men det förbryllar mig att trots att jag lusläst texten tre gånger under ett halvårs tid, så fattas det bindeord, ändelser och ord har kastats om i meningarna. Orsaken torde vara min dyslexi. Den har gjort att jag ständigt får kämpa med mitt språk. I det fallet är inget givet. Jag har författarkollegor som skriver igenom texten en, max två gånger, sedan är manuset klart för utgivning. Jag skriver om mina texter minst tio gånger. Minst. Men om jag glömmer det grammatiska, så är min berättelse intressant och spännande. Det intygar min korrekturläsare. Jag har ju alltid varit mer intresserad av dynamiken i mina berättelser (skrönor), än av små stavfel och tjusiga metaforer.

När vi läser och skriver knackar den inre världen mot skallbenet och kräver uppmärksamhet och koncentration. Det är inte ovanligt att somliga bilder följer oss genom hela livet. Händelser som satt djupa spår i våra liv. Men än hur jobbigt detta kan vara, så kräver skrivandet och läsandet att man är ensam med sina monster. När man skriver tränar vi på vår empati, först då kan vi tränga in i andras livsöden. Vi blir helt sonika en aning mindre självupptagna.

För övrigt åker vi till Skellefteå idag; detta efter att ha tillbringat en vecka här på Pig Hill, Umeå. Det är nyttigt att då och då byta miljö.