Etikett: dyslexi

Ord som får vingar

Av , , 1 kommentar 1

Det ser ut att bli en strålande dag. I det flödande ljuset ser jag fläckar och räder på rutorna, vilket påminner mig om att det börjar dra ihop sig till den årliga fönstertvättardagen. En rätt så trevlig dag. Att tvätta fönster är verkligen att göra skillnad. Plötsligt ser man världen med helt andra ögon, ja i varje fall lite tydligare. Kruxet med att tvätta fönster här på Pig Hill, i ett hus som placerats alldeles intill den livligt trafikerade Backenvägen, är att fönstren är lika skitiga efter några veckor. Så att tvätta fönster här, är något man bara gör för syns skull.

I dag blir det en promenad ner på stan för att träffa en en viktig myndighetsperson. Kan bli ett viktigt möte som kan ge mig en del uppdrag vad det lider.

Jag har under hela livet haft ett knepigt förhållande till språket, både att läsa och skriva. Under mina sex första skolår hade jag stora svårigheter och länge trodde lärarna (och jag själv) att jag aldrig skulle kunna lära mig att läsa och skriva. Det berodde bland annat på min ADHD (den som ingen kände till på den tiden), då jag hade oerhört svårt att sitta stilla och koncentrera mig. Jag hade med min ADHD även ett uselt arbetsminne, vilket gjorde att jag hade svårt att minnas det jag just läst. Arbetsminnet är mycket viktigt vid språkinlärning och för vår läsförmåga.

dyslexi-300x300

Men det var ju inte enbart min ADHD som ställde till det. I årskurs sju fick jag diagnosen dyslexi. Det är en varaktig funktionsnedsättning som drabbar ungefär 5-8 procent av befolkningen, och som är fyra till fem gånger så vanligt hos pojkar. Utan att man ännu inte hittat den specifika genen, så är det troliga att dyslexi är ärftligt. Vi dyslektiker har svårt att höra och behandla ljud och ytterst handlar det om hur hjärnan lagrar och tolkar språkljud. Det leder till svårigheter att läsa och stava. För mig ställde detta till ett mindre helvete, inte minst då jag kände mig ”dum i huvudet” vilket fyllde mig med skam. Verbalt sprutade det ord och berättelser ur mig, men orden flög iväg när jag skulle skriva ner dem. I dag vet vi att det inte finns några kopplingar mellan dyslexi och begåvning, utan den finns på alla begåvningsnivåer. Det finns mycket intelligenta människor som har svårt att avkoda orden. Folk med dyslexi är ofta kreativa, men så behövs det ju en hel del strategier för att som ”ordblind” ta sig fram genom livet.

Dyslexin kan skifta från person till person: en del har svårt att skriva, medan andra har problem att läsa. Ibland kan det vara svårt att skilja på ord eller delar av ord när man hör dem. Ett tecken på dyslexi kan vara att man kastar om bokstäverna så att bra blir bar, bröd blir till börd eller så vänder man på ord som-mos eller tom-mot. Det kan även bli så att bokstäver läggs till så att orden får en ny betydelse, helt-helst, igen-ingen. Sedan kan ändelser utlämnas och prickarna ovanför å, ä, ö försvinner. Vanligt är att dyslektiker läser långsamt och hakar upp sig vid vissa ord, eller så läser man för snabbt, hoppar över ord och gissar.

I och med diagnosen och specialundervisningen fann jag fram till mitt språk. I sjuan fick jag en blå skrivmaskin av mamma och pappa – och det var då jag bestämde mig för att bli författare. Jag blev det också en dag – men det tog tid. Jag var 42 år när jag debuterade med romanen ”Svin föder svin”.  Jag har hela livet varit tvungen att ständigt läsa och skriva, varje dag, för om jag gör ett uppehåll på ett par dagar så har jag sjunkit ner i dyslexin. Det är ju ett funktionshinder som inte växer bort, utan något man får bära med sig hela livet. Klart är att jag fått lägga ner dubbel så lång tid både på läsande och skrivandet än de som är ”normala”. När mina kamrater pluggade ett par-tre timmar till en tentamen, så fick jag lägga ner sju-åtta. När det tar ett-två år för andra författare att skriva en roman, så behöver jag tre-fyra år på mig. Men skit samma, det blir trots allt en bok i slutänden. Jag har ju dessutom verkat som journalist i rätt så många år.

För övrigt har jag börjat ladda för Skellefteå berättarfestival nästa vecka. En synnerligen intensiv vecka.

 

 

Månens baksida

Av , , Bli först att kommentera 1

Som vanligt uppe med tuppen. Denna gång sittande vid ett köksbord ute på Anderstorp i AIK-land. Känner mig en aning stressad, men så snurrar också världen i hög fart. I går strålade jag samman med Norrans kulturredaktör Emilie Sjölund på kafé Lilla Marie för en intervju om min senaste bok ”Spring Kent, spring!”. Jag drog min story. Trots att skammen håller på att lämna mig, så känns det obekvämt att berätta om de delar ur mitt liv som inte målats med de vackraste färgerna, åren då jag levde i dimman och varje andetag gjorde ont. Men det är jag själv som valt att sätta bollen i rullning och nu går den inte att stoppa. Ni kan läsa reportaget i tisdagens Norran och dagen efter publiceras recensionen.

masker

Jag började skriva boken för att försöka förstå mig själv och reda ut det som hänt. Det tog mig fyra år att få allt på plats, att göra en tidslinje där allt kom i rätt ordning. I början var det vilsen text, sedan blev det en text full med fakta, innan förlaget hjälpte mig att skriva avskalat och med mer närvaro. Gör det enkelt, är en bra devis som jag lärde mig på de AA-möten jag besökte under tre års tid. Gör det enkelt, krångla inte till det, skapa inga nya undanflykter och hemligheter. Det gäller även skrivandet.

Under skrivandet har jag läst mängder med böcker och forskningsrapporter om ADHD, bipolär sjukdom, och tagit del av senaste rönen om hjärnan, panikångest, dyslexi och missbruk. Jag har under åren träffat många människor som har ADHD och bipolär sjukdom, och har otaliga gånger lyssnat på de som fastnat i ett beroende som övergått i ett missbruk av alkohol och narkotika. När det gäller alkoholism finns en gemensam symtombild — precis som hos alla andra sjukdomar. När man sitter på ett AA-möte och hör andra berätta så blir beskrivningarna till en gemensam symtombild, vilket gör att man förstår att alkoholism är en svår hjärnsjukdom – och inte resultatet av en taskig karaktär och naivt lättsinne.

hjärnan stroke

Att ångest och depression hänger samma kan nog de flesta förstå. Det ena ger det andra. Men för att bli frisk igen, måste man behandla båda två. ADHD kan kopplas samman med bipolär sjukdom, missbruk, depression, trotssyndrom, beteendestörning, dyslexi, Tourettes syndrom, tvångssyndrom och autismspektrum- och personlighetsstörningar. När det gäller bipolär sjukdom riskerar hälften att utveckla ett missbruk och fastna i ett beroende. Ur detta kan man utveckla paniksyndrom, social fobi, tvångssyndrom. Det kan därför vara mycket svårt att ställa rätt diagnos, då det ena skymmer det andra och vice versa. I mitt fall så var jag nästa femtio innan jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1 och några år senare fick jag diagnosen ADHD. Innan det bar jag på dyslexi och paniksyndrom. Mina synliga och osynliga diagnoser kom med tiden att ge mig stora sociala konsekvenser, inte minst i relationerna med familj och vänner och på mina arbetsplatser. Jag hamnade i ett alkoholberoende och förlorade familj, vänner och jobb och till slut rasade min ekonomi samman totalt.

Som tur var fattade jag modet och bad om hjälp. Och hjälp fick jag. Ibland har jag trott att somliga av dessa hjälpande har varit änglar som Gud sänt ner. Fast det var nog bara vanligt folk. Resan tillbaka har varit mycket besvärlig och det tog många år att komma på benen igen. Men jag överlevde och kom ut i andra änden med hedern i behåll.

Ända sedan barndomen har jag känt mig annorlunda, inte unik eller speciell, utan just annorlunda – med lutning åt att vara sämre än alla andra. Under hela livet har jag känt skam. Många gånger har jag blivit förbryllad, ibland skrämd, då jag uppfattat världen så annorlunda än vad andra gjort. Utåt sett har jag framstått som en man som ständigt varit på språng, alltid på väg in i olika äventyr eller på väg uppåt i karriären. Jag har ofta fått höra att jag varit lugn och samlad. Utåt sett. Men jag har aldrig förstått den bilden av min person, för under den lugna fasaden har jag varit en trasig och sårbar man med suddiga konturer och ett plågat inre. Lyckad utåt, trasig inåt.

Jag var och är en ojämn människa.

Det värsta som kan hända en människa är att hamna utanför sitt sammanhang, att bli rotlös, marginaliserad och till slut glömd och parkerad på månens baksida. Om man som jag lyckas ta sig tillbaka igen, ner till jorden, är det rysligt svårt att beskriva livet på månens baksida. Där finns ju bara mörker och kyla. Trots det har jag gjort ett försök – alltid finns det några därute som nickar igenkännande.

För övrigt ska jag och Linda Marklund i kväll köra vår berättarföreställning i Bodbysund.

Beställ ”Spring Kent, spring!” Ord&visor förlag

 

En dag kvar …

Av , , Bli först att kommentera 1

Hjärnan upptar två procent av kroppsvikten, men förbrukar 20 procent av all energi. Det händer med andra ord mer däruppe än det sker i knäna eller armarna. Det som sker i hjärnan är ofta komplicerade processer, en del är nedärvda, andra är färdigheter som vi får lära oss med stor möda. Som att läsa. Med tiden lagras kunskapen om läsandet i långtidsminnet, medan själva läsningen är beroende av arbetsminnet, som även har avgörande roll för förståelsen av språket. Det förklarar varför jag hade så svårt med läsandet och skrivandet som barn. Ett av huvudsymtomen vid ADHD och dyslexi, som jag lider av, är just ett uselt arbetsminne. Alltså det minne som vi använder när vi löser problem i nuet. Men detta var det ju ingen som kände till under 60-talet i Västbottens inland. Istället fick man stämpeln av att vara en odåga som dessutom var dum i huvudet. Det var då. Men under hela livet fick jag kämpa lite hårdare än alla andra för att bevisa att jag INTE är ”dum i huvudet”. Den kampen hade ett högt pris … För det fanns ju mer skit som hamnat i min äggkorg.

20160315_163208

En dag kvar till boksläppet av ”Spring Kent, spring!”. Men redan idag ger jag den första intervjun, och i morgon sitter jag i radions livesändning. Lite pirrigt. Har svårt att ”bestämma” mig för om jag ”klär av mig naken” eller om jag genom mitt mod kan hjälpa andra? Kanske är det både och. Men nu rinner orden ut i världen – de som jag kämpat med, till och från, under fyra års tid. Några har känt till mitt projekt och de har under resan stöttat mig och var gång tillfälle givits har de frågat: ”Hur går det? Är boken klar snart?” Snart … har jag svarat. Det blev fyra omskrivningar innan jag hittade det rätta anslaget, den ton och den närvaro som behövdes för att kunna berätta en sådan ”rysliga” story.

Påsken är över. En solig och trevlig påsk. Igår var jag och Lena en sväng förbi Gammlia, där vi hittade en vrå dit de kyliga kastvindarna inte nådde. Det hettade på kinderna och i pannan när jag kom hem. Solen ger liv.

Terrorn sprider sig. Bryssel, Pakistan. Ondska är något som känns i hela kroppen. Världen rämnar. Man försöker förstå det som ligger bakom den medvetna illviljan att skada och döda oskyldiga människor. Men det tar stopp. Orden vill inte räcka till. Men det känns. Det finns en del psykopatiska drag i den ondskan. En brist eller rent av total avsaknad av empati och medkänsla. Med ett bombbälte kring kroppen, med ett gevär i händerna kan den mest obetydliga människa uppleva en oinskränkt makt genom sätta sig över andras liv. Vi måste se upp med denna terror. Vi måste möta ondskan. ”Civilisationens fernissa är ytterst tunn”.

ilska

För övrigt så kan en lögn som inte bemöts lätt bli till en sanning.

En naken självbiografi

Av , , Bli först att kommentera 1

I dag kom slutkorrekturet på min kommande bok från förlaget. Jag ska gå igenom texten och kontrollera att där inte finns några fel. Det är märkligt med texter, för trots att jag lämnade ifrån mig en noga genomgången text till förlaget och att sedan två redaktörer lusläst det jag skrivit, så hittar jag fortfarande småfel, inte så många, men ändå irriterande småfel. Så nu är det upp till mig att lusläsa varje mening, stanna upp då och då och fundera, vila tankar och ögon lite då och nu, för att inte missa just småfelen.

Problemet jag brottats med hela livet, är att jag (författaren och journalisten) är dyslektiker. Jag brukar tappa bindeorden inne i meningarna (som, att, och) och det brukar försvinna en och annan ändelse.Jag måste alltid printa ut mina texter, då dataskärmarnas dåliga upplösning gör att jag missar ännu mer. Jag brukar skriva om, och skriva om, och skriva om mina texter till dess jag att ”tvättat” bort småfelen. Så när jag nu korrekturläser texten från förlaget så handlar det i mångt och mycket att jaga mina dyslexifel.

Hoppas att tidsplanen håller, så att boken kommer ut under senhösten. Men det är ju så mycket mer som ska fixas inför en utgivning, som omslag, fotografering, marknadsföring. men det ordnar väl sig. Men jag gruvar mig redan för mottagandet av boken, som förlaget vill döpa till ”Spring Kent, spring!” En naken självbiografi om ett liv som inte alltid varit spikrakt – även om det för en utomstående kan ha verkat så. Spikrakt. En man i språnget, alltid på väg. Men så har det inte varit. I varje fall inte i mitt liv.

Lämnat tillbaka den fina hyrbilen. En sådan skulle man haft, en Toyota av senaste modell, med sex växlar. Gick hem från Ersboda i solskenet, i värmen. En och en halv timmes traskande. Fick skavsår på höger häl. Sedan har jag suttit och lusläst och jagat småfel. Däremellan har jag tänkt på resan till baklandet och inlandet, och alla de fina, vackra människor jag mött. Tusan att de ska bo så långt bort.

För övrigt kan jag berätta att jag varit in på Biltema och köpt tio disktrasor.