Etikett: empati

Läsning tränar vår empati

Av , , Bli först att kommentera 2

Somnade på soffan med kläderna på. Suck … Vaknade vid halvfem av att någon sköt skarpt i rummet. Det kom från teven som stod på och visade en riktigt usel polisfilm. Klev genast upp och borstade tänderna, kokade kaffe och satte mig och skrev om mina gubbar i Baklandet. Det var ju en dryg vecka sedan jag besökte dem. Men de stod kvar där jag lämnat dem, på en bro som byggts över den lilla ån som slingrar sig upp till ett system av tjärnar och surmyrar. Nu har gubbarna, med min försorg, förflyttat sig bortöver, mot sjön och det hus där huvudpersonen lever sitt drömda liv.

Har snart läst ut Jan Fridegårds ”Porten kallas trång” från 1952. En av dessa fantastiska proletärförfattare som med sin bakgrund och erfarenhet skildrar arbetarklassen – och med ett fantastiskt, vackert språk. Det är denna bok som vi just nu läser i Pig Hills manliga bokcirkel. Vi ska träffas om ett par veckor och ska diskutera just den boken. Det ska bli spännande att höra vad de övriga tycker om romanen.

böcker

Jag är övertygad om att litterär läsning ger oss ökad kunskap om andra människor, lär oss att känna medkänsla och förbättrar vår inlevelseförmåga. Det ger oss även ett rikare språk. När vi läser så måste vi öppna oss och bli invaderade av den verklighet som finns på boksidorna. När det blir riktigt intensivt, så kan man undra om det är jag som läser boken eller om det är boken som läser mig. Läsningen är en ensam sysselsättning, därför är det så roligt att träffa andra som läst samma bok och få ventilera våra olika uppfattningar om det skrivna.

För övrigt är vi här på jorden för att lära. Livet är ett enda långt träningsläger. Det viktigaste är att vi gör så gott vi kan, efter vår egen förmåga.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Ensam på julafton

Av , , Bli först att kommentera 1

Julaftonsmorgonen. Stilla och tyst i huset där jag lever mitt liv, ett rött hus i två våningar, ett stenkast från Backenvägen, där jag huserar mitt liv, mitt hopp och min lekamen i en trerummaren med knarrande golv. Pyntat lite sparsamt. Struntade i plastgranen, då minnet av fjolårets tafatta försök att sätta samman grenarna med stammen lever kvar med en viss skräck. Det gick inte alls. Resultatet såg ut som om ett gäng fulla dadaister varit framme försökt säga något klokt om världen genom att sätta dit grenarna helt slumpartat. Det var helt enkelt ingen gran. Något annat. Men som tur är finns ju Clas Olsons med sitt rika sortiment av blinkande granar, tomtar och änglar.

Jo, nu är det jul!

snögubbar

Firar julafton ensam och än så länge går det alldeles utmärkt, men så är klockan bara några minuter över sju på morgonen. Kolsvart utanför mitt fönster. Inte ens den glade gubben i huset mitt emot, han med den lilla vita hunden, verkar ha vaknat – eller så ligger han och ser på adventskalendern. Sorterade julkorten och det tog inte lång stund. De som numera skickas per post blir allt färre. Jag har skickat mina via facebook eller via sms. En gång i världen brukade det ramla in 30-50 julkort, undertecknade med darriga, lite nervösa, stressade namnunderskrifter. Och gud nåde om de inte var skickade före dead line, nån vecka innan, då fick man skämmas, då kunde ju kortet dyka upp under mellandagarna – med sin försenade julhälsning. Var man lite fiffigt skrev man därför även dit ”Gott nytt år!”

Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du som i Österland
tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna.

Den vackraste av julsånger. Den ställer frågan: Varför firar vi egentligen julen? För att det finns så mycket att köpa och ge bort? För att vi halvt äta ihjäl oss av de dignande matborden? För att få se glädjen i ungarnas vidöppna ögonen när de hysteriskt sliter bort det vackert omslagna pappret kring de inslagna paketet? Eller är det för att Kalle Anka så troget dyker upp vid 15-tiden varje julafton?

julkrubba

 

Nej, allt handlar om ett barn som föddes i ett stall i Betlehem för 2000 år sedan. Det var då som Gud föddes som människa i sitt försök att komma närmare mänskligheten. Det var den natten som herdarna hörde änglarna sjunga om fred, frid på jorden. Änglarna sjöng: ”Var inte rädd!” Sedan berättade änglarna att en frälsare blivit född.

Ja, detta är en förklaring som den kristna läran ger oss. Sen är det upp till var och en att tro på detta eller inte.

Trots all hysterisk kommers då vi köper julklappar och mat för miljarder och åter miljarder kronor, så är denna tid på året då vi ”tränar” vår empatiska förmåga; då kontrasten mot det materialistiska (kanske) får oss att se alla de som har det svårt. Under några få dagar i december är vi kanske en aning mindre missunnsamma och ogina. Kanske finns där kvar en del av den kristna värdegrund som bär upp vårt firande och gör oss givmilda – snälla.Tänk om vi kunde bära med oss känslan av snällhet resten av året och hålla borta det ogina inom oss.

fattig pojke uteliggare

 

Dagarna före jul gick jag och mina systrar genom det vintriga landskapet bort till farbror Filip och hans son Elon. Det hörde till traditionerna i Baklandet, att vi ungar skulle klä deras gran. Farbror Filip hade massor med gamla olikfärgade kulor av poröst glas, mängder av glitter, smällkarameller och en spira som skulle sitta i toppen. När det var klart bjöds vi på risgrynsgröt med kanel och sirap. Till det limpmackor med tjocka skinkbitar på. Julmust, i massor. Då hade julen kommit till Baklandet och allt, precis allt blev magiskt. Särskilt när farbror Filip skrattade sitt hö-hö, vilket fick oss ungar att verkligen tro att det var han som var den riktige tomten. Och var han inte det, så var han åtminstone en av de änglar som kommit till jorden för att säga till oss: ”Var inte rädda!”

I går fick jag oväntat besök. Det var Ulf H. som stod där i trapphuset med några böcker i händerna. Under ett ögonblick trodde att det var Jehovas vittnen som kommit för att rädda mig från den förfärliga och ogudaktiga julen, men det var en av mina vänner från tiden i Lycksele.Sen såg jag: Han bar några av de romaner jag skrivit. Han ville ha dem signerade, i varje fall ”Konungarnas konung från Baklandet” som han skulle ge till mamma Hjördis. Henne jobbade jag ihop med på långvården i slutet av 70-talet, en hiskeligt många år sedan. Sen satt vi och pratade en del om de kartor som Ulf var med och gjorde över Baklandet med omnejd. Ett besök som gladde mig.

Nu ska jag tvaga mig, raka mig och byta underkläder för det är ju trots allt julafton. Skinka och risgrynsgröt får det bli. Åt upp skumtomtarna redan i går kväll. Längtar till i morgon när Lena och Hanna kommer på besök. Kvinnorna i mitt liv.

karbertil

Karl Bertil Jonsson: ”Kör till slumkvarteren!”

För övrigt hoppas jag att det vänder 2016. På alla de sätt. Det är vad jag önskar mig den här julen.

 

 

Upp till bevis

Av , , Bli först att kommentera 1

En skön dag. I varje i det hörn av världen där jag lever mitt liv. Promenerat ner mot älven där jag parkerade en stund på en av parkbänkarna vid båthamnen. Glest med folk, trots en lördag. Flertalet har kanske dragit ut i svamp- och bärskogen, så som man skall göra under denna tid på året. Pyntat i min lägenhet, så som ordningsamma äldre gentlemen skall göra för att det utåt sett ska ge ett gott intryck. Man vill ju inte framstå som om man vore dyngsam på nåt sätt. Under eftermiddagen har jag kikat med ena ögat på hockey, sannerligen ett tecken på att sommaren definitivt är över. Det är Skellefteå som lirar mot ett tjeckiskt lag som jag inte ens kan uttala namnet på. 5-2 till AIK. Låg och försökte komma ihåg olika uttryck som användes när jag som barn skulle försöka mig på att spela ishockey. ”Centra för fan!” ”Skjut en dragare!” Eller i fotboll när bollen lades upp för en frispark och nån ropade: ”Skjut en skruvare för helskotta!” Men det var då … Får barnen på flykt spela fotboll? Orkar de leka överhuvud taget?

händer

På nyhetskanalerna visas bilder från flyktingkrisen, och det som är positivt är att Ungern ”tvingats” transportera flyktingarna genom landet och att Tyskarna öppnat famnen för dem som är på väg dit. Men EU måste finna fram till ett ”tvingande” fördelningssystem så att alla länderna tar emot flyktingarna. Bara från Syrien rör sig 250 000 mot EU-länderna – vilket är lite mot vad exv. grannländerna Libanon och Jordanien tagit emot – drygt 3,5 miljoner flyktingar. Folk flyr från ett fullständigt vidrigt krig där de kläms mellan regeringstrupper och slaktarna i IS. Det gäller för oss i väst att välja den utsträckta handens taktik. Nu prövas vår empati. Upp till bevis.

För övrigt säger jag som gubben hemma i byn: ”Hä finns egentligen bara två sorters fögla. Tjälatjompen å Köttpet´n.”

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , , ,

Speglarna i hjärnan

Av , , Bli först att kommentera 2

Dis, dimma utanför mitt fönster. Grått så att det räcker till.

I varje möte läser våra spegelneuroner in stora mängder med information – innan vi hinner bli medvetna om det. Ifall ett hot upptäcks, en rynkad panna, stirrande ögon, höjda ögonbryn, så tar det bara en kvarts sekund innan larmet går. fly eller slåss. Först sedan kommer analysen: stämmer detta eller var det en feltolkning? Spegelneuronerna gör oss till härmapor – då vi står framför varandra och gör samma kroppsrörelser, byter leenden, nickar samtidigt och gäspar den ene så gäspar snart den andre. Det blir ett sätt att känna in vad den andre känner. Det finns alltså en koppling till vår förmåga att känna empati.

Läste att de som botuxbehandlat sina ansiktet och på så sätt raderat bort delar av mimiken är sämre på att tolka andras ansiktsuttryck. Kan nog ligga en hel del i det för det är ju inte lätt att läsa ut något i dessa ansikten med sina strama, stora läppar och totalt rynkfria kinder och pannor. Sedan finns det något som heter prosopagnosi, ”ansiktsblindhet”, en oförmåga att känna igen ansikten. Nåväl, genom våra spegelneuroner ökar vår förmåga att förstå andra människors handlingar. Detta sker per automatik, vilket gör att det sker misstag, totala missbedömningar. Att helt lita på sin ”magkänsla” kan vara förödande. Vi får inte glömma att vid sidan av detta automatiska har vi vårt analytiska system, vår samlade erfarenhet. Sedan tror jag att empati inte är något givet utan något som vi måste ”träna” oss till.

För övrigt har vuxenmobbare låg självkänsla, lite empati och de skyller alltid sina brister på andra eftersom de alltid har rätt. De är långsinta, vägrar att förlåta och är totalt ointresserade av att reda ut sina misstag. De är ofta sjukligt misstänksamma och brottas med sin ständiga svartsjuka. De mobbar för att få kontroll, makt. De vill aldrig sluta fred.

Varning för krokodiler

Av , , Bli först att kommentera 0

Tre vänner träffades under gårdagen. Peppe lagade revbensspjäll på spisen och i ugnen. Jag smörstekte sparris, medan Karlsson rensade jordgubbar och vispade grädden. Om kvällen hängde vi soffan och samtalade om litteratur, musik och kärlek, om den som sårar och om den som läker, och om avslutning spårade vi våra rötter.

PhotoGrid_1438538919853

Det handlade om det goda samtalets läkande kraft. Det är då man lär sig något om livet – om man nu fixar att sätta in sig i ett sammanhang. En grundpelare i ett samtal är att lyssna aktivt för att kunna ta in och bearbeta det som blivit sagt – alltså kunna göra en analys av det motparten sagt och utifrån det ge en kommentar. Det handlar om att kunna se för att själv bli sedd. Det goda samtalet är en förutsättning i lärandet om oss själva, om våra medmänniskor, för att vi ska kunna utvecklas. Att samtala handlar mycket om att kunna vänta och att inte avbryta den som talar. Somliga fixar inte detta.

Det händer lite då och då att vi försöker föra ett samtal med en krokodil. Ni vet de där typerna med stor käft men med jäkligt små öron. De skriker ut sina idéer, men eftersom de inte kan lyssna så kan de heller inte ta in nya impulser – de lär sig inget nytt. De går omkring i sin värld med unkna idéer och blir därför alltings mått. De använder sig själva för att mäta världen; sanningar som de anser vara de enda rätta. De vet inte bättre. Men i grunden är de rädda och ger sig därför på andra i tron att de ska växa. Det är krokodilerna som brukar berätta för dig vem du egentligen är, vad du har för fel och brister (för själva har de inga) – men kännetecknande är att krokodilerna ständigt gör felaktiga analyser, både av dig och av världen – eftersom de alltid tror sig ha rätt. De är ju alltings mått.

Så kan det vara i relationer, så är det i samtalet på samhällsplanet då medborgarna upplever att politikerna inte lyssnar på dem. Det goda samtalet är viktigt i en väl fungerande demokrati. Särskilt i tider när rädslan tycks ta över och få oss agera som grottmänniskor: Fly eller slåss – ett tillstånd då förnuftet kommer på undantag. Det är genom samtalet som vi lär vi oss mer om varandra; i det tränar vi vår empati. Men även på det här planet tar krokodilerna stort utrymma då de måste berätta hur det verkligen ligger till. Det är i tider som dessa som de styrande måste lära sig att lyssna av terrängen genom att lägga örat mot marken. Tyvärr finns det en hel del krokodiler även bland politikerna.

För övrigt ska jag tvätta kläder idag. Vad nu det ska vara bra för?