Etikett: ensamhet

Det fattas tid

Av , , Bli först att kommentera 2

Vid sexsnåret. Ett regn har fallit under natten. Gatorna är våta, det glittrar i gräset. Termometern visar på tio grader. Sommar på Pig Hill. Bryr mig inte om vädret. Nästan all min tillvaro tillbringas inomhus, i mitt arbetsrum. Men om nån vecka eller två ska det väl bli nån slags sommarsemester, hoppas jag.

hands-545394_960_720

Skriver med en glöd jag aldrig tidigare känt. Medan jag jagar orden, finns där en känsla av att det fattas tid. Om det handlar om brist på tid, misstänker jag att skrivandet även drivs av rädsla; en gnagande oro av att inte hinna skriva klart det jag tänkt. Utnyttjar motorn som fått extra bränsle av de mediciner jag tar för få bukt på min Parkinson; mediciner som sätter fart på det dopamin som finns kvar i min hjärna. En tillfällig åtgärd. Nerverna som producerar dopamin dör ovillkorligen.

I mina Sodom och Gomorra ska jag likt Lots fru vända mig om och förvandlas till en saltstod.

Ester Duva2

Jag heit int Duva, jag heit Nilsson, Ester Nilsson.

När ni andra är ute och jagar ljuset och värmen, viker jag ner persiennerna och slår på fläkten, och skriver 5-6 timmar. Skriver om Elon, ger liv åt Ester Nilsson och sedan väntar berättelsen om Maria. Om jag hinner? Vissa dagar påminns jag om vad som väntar, då vänsterhanden skakar så mycket att jag inte kan att använda tangentbordet. Då sätter jag mig i TV-rummet, greppar pennan med den lugna högerhanden och skriver på bländvita pappersark.

Som författare får man ständigt lära sig nya saker. Nu när jag skriver om Ester får jag lära mig om skolsystemet under tidigt 1900-tal, om hur de var klädda på den tiden, vilka lekar de lekte och en jäkla massa om krontorpare. I går försökte jag räkna ut vad en skrinda med hö skulle kosta. Det var inte lätt, kan jag lova er. Men som författare får man ju gissa, fantisera. Det är ju ingen historiebok jag ska skriva – det är en fiktiv roman med dokumentära inslag.

skylt2017

Ett av mina sociala problem är isoleringen – och att jag trivs med att vanka mellan mina rum och inte bli störd i mina tankar. Jag har svårt att söka mig ut, att ta kontakt med mina vänner. De i sin tur vill/vågar inte störa mig. Vet inte vad det kommer ifrån, men ofta, när jag blir sjuk eller mår dåligt, så dras jag till det sårade djuret taktik. Katter, rävar, harar som blivit dödligt sårade eller sjuka, kryper under byggnader, ner i grottor och hålrum för att få vara ifred med sin smärta. Men då får man räkna med ensamhet. Ingen lätt ekvation.

För övrigt kan jag inte bli bekväm med de stödstrumpor jag måste bära. Det är ett mindre helvete varje morgon de ska dras på. De smiter så hårt åt. Det är som att stoppa in foten och vaden i käften på en orm.

Den farliga ensamheten

Av , , Bli först att kommentera 2

(Fortsättning från bloggen ”Vänskap mellan män” den 26/5)

Vi vet vad som kan hända med männen när äktenskapet tar slut. (Inte alla, som tur är). Men de män som råkar allra värst ut, är de som under äktenskapets gång, struntat i att odla sina sociala kontakter, vare sig privat som på jobbet, och som låtit åren gå utan att ha hört av sig till sina gamla vänner. Den forne vapenslagaren, bästkompisen, har blivit ett ansikte på ett bleknat fotografi.

När skilsmässan väl är ett faktum står männen ensamma utan någon att vända sig till. Han är inte längre den som ska skydda familjen mot vargens angrepp. I stället saknar han plötsligt ett socialt sammanhang; han tycks vara utraderad ur handlingen. Medan kvinnorna klokt odlat sina kontakter och har kvar många av sina vänner – och dessutom skaffat nya kontakter, så har mannen knappt en avlägsen jobbarkompis att ringa till. Faktum är att var femte man i Sverige saknar EN nära vän, vilket blir allt vanligare med stigande ålder.

despair-513529_960_720

De ensamma männen blir till slut frustrerade och bittra över sin situation och hamnar lätt i missbruk eller i politisk extremism. Ensamhet kan vara ett riktigt farligt tillstånd. Det kan ge såväl psykiska som fysiska symtom. Att som man hamna i social isolering är dubbelt så farligt som fetma, och lika skadligt för hälsan som alkoholism eller att röka 15 cigaretter per dag.

Ensamma män dör i förtid.

Har skrivit på en ”mall” för hur man ska få vänskapen att fungera. Känner att ämnet engagerar mig. Periodvis i livet har jag befunnit mig på de ensammas arena och fått uppleva hur förödande det är bli socialt isolerad. Utan manliga vänner började jag tvivla på mig själv man – kände mig bitvis som en halv man. I punktform har jag försökt beskriva vad som behövs för att hålla vänskapen levande. Det är inte alldeles så lätt få en vänskap att bestå, än svårare kan det vara att skapa en ny kontakt som leder till vänskap. Tyvärr, riktigt goda vänner växer inte på träd.

  1. Håll kontakten. Om du gifter dig eller att du flyttar i geografin ­­– glöm inte bort dina gamla vänner. En dag kan du behöva dem. Försök att hålla kontakten och om möjligt se till att träffas någon gång per år. Numera är det dessutom enkelt att kommunicera via sociala media. En kontakt är bättre än ingen alls.
  2. Gemensamma övningar. Vägen till manlig vänskap kan vara att tillsammans försöka förstå hur man spelar schack, hur man bär sig åt för att få omkull käglorna med hjälp av ett tungt klot. Den vänskapliga värmen uppstår när man gör något tillsammans (det är typiskt manligt): fiskar, spelar ett partischack, ser på FA-cupen eller när man delar en god middag. Knyt band!
  3. Vänskap ska odlas. Därför måste man både ge och ta. Man måste ha tålamod och låta ge motparten tid att växa och blomma ut. Det kan ta tid, kanske år. Många har inte det tålamodet, utan tror att människor i begynnelsen blev stöpta i en särskild form – men människor förändras, växter, ibland krymper.
    rose-3802424_960_720
  4. Förståelsen. Med tiden växer förståelsen mellan vännerna. Till slut kan det räcka med en tyst blick, för att båda ska veta vad det handlar om. Man förstår varandras plågor eftersom man i vänskapen utvecklar ett medlidande för varandra. Det är inte ovanligt att djup vänskap skapar likartad humor – det är först när man skrattar åt samma skämt som man förstår vad vänskapen innebär.
  5. Trofasthet. En vän ska man kunna luta sig mot i vått och torrt. Det som sagts i förtroende ska stanna vännerna emellan. Man får absolut inte bryta detta förtroende. Vänner sviker inte, vänner far inte fram med osanning, då är man rökt. Vem ska man då lita på … 
  6. Respekt för den andres åsikter och intressen. Om den ena bara läser Expressen och den andre dyrkar Aftonbladet, så börja inte pika varandra och påstå att den andre läser fel tidning. Vänner är två individer av kött och blod som kan mycket väl ha olika värdegrunder. Det kräver respekt för den andres integritet. I en vänskapsrelation ska man vara försiktiga med vad som sägs – särskilt det som kan träffa en svag punkt som djupt sårar motparten. Tänk på: Det som är sanning för den ene, kan vara lögn för den andre.
  7. Empati är förmågan att sätta sig in i andra människors känslor och tankar och känna medkänsla. Den som utvecklat sin empati kan därför se saker både ur sitt och andras perspektiv. Nu är empatin inget man föds med, utan är en egenskap vi dagligen måste träna på – livet ut.
  8. Fördomar. Syns två män alltför ofta tillsammans, om de verkar hemlighetsfulla och öppet delar skratt och gråt, så finns risken att fördomarna om dem båda börjar frodas (fördomar är lika delar rädsla och okunskap).
  9. Geografiskt avstånd. Underskatta aldrig geografin. Bor ni långt ifrån varandra, så kan resorna med tiden bli tröttsamma. De kan bli riktiga energislukare, som tar tid och är kostsamma. Det krävs en hel del kraft för att på sikt hålla samman i en sådan geografistyrd vänskapsrelation.
    redwood-national-park-1587301_960_720
  10. Kvinnlig vän? Ja, varför inte söka efter en kvinnlig kamrat (Obs! Enbart vän!). Personligen har jag under årens lopp haft många kvinnliga kompisar. Det som är skönt med tjejkompisar, är att man slipper tävla; något som vi män så ofta sysselsätter oss med. VARNING! Det som ovillkorligen krossar vänskapen mellan kill- och tjejkompisar, är att göra sexuella anspelningar och inbjuda in till lite sex mellan lakanen. Ofta slutar detta klavertramp med att mannen får återvända till sin smutsiga, luggslitna fåtölj – ensam.

Vänner som försvinner
Vänner ska vi inte ta för givet. Somliga av dem får vi bara behålla en liten stund. Det är ofta de bästa. De kommer och går. De dör.

religion-3491357_960_720

Andra flyttar utomlands, några enstaka bygger hyddor ute i skogen och drar sig undan. När man blir allvarligt sjuk, är det lätt att bli självupptagen och involverad i sjukdomen man lider av. Då är det mycket lätt att isolera sig. Jag vet.

För övrigt, så måste vi lik förbannat, trots alla regler och tips – slåss för att behålla vänskapen och för att få den.

 

© Kent Lundholm

Vänskap mellan män

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag känner en molande sorg över vännerna som gick före mig över bron – och försvann för alltid. Med några års mellanrum tackade några av mina bästa vänner för sig. Plötsligt fanns de inte mer. Först ut var Börje, sedan var det Christer tur och slutligen försvann Stefan. Mina tre vänner mötte döden med en gemensam nämnare: Cancern – som fått härja på tok för länge i deras kroppar. Det fanns inget att göra. Ingen av dem blev lastgammal, i snitt var de alla mellan 55 och 60 år.

Jag har funderat en hel del över manlig vänskap, vad som skiljer den åt den kvinnliga vänskapen? Manlig vänskap lär ska visst vara mer praktisk lagd och äger rum ”sida-vid-sida” (inte ansikte mot ansikte som är mer typisk kvinnlig vänskap). Men det är väl inte allt? Så enkelt är det väl inte? Om man rör sig skuldra vid skuldra eller hur man har ansiktet vridet.

ensamman

Ensamma män
När äktenskapet tar slut blir männen ofta ensamma. Medan kvinnorna blommar ut, flyttar, ändrar frisyr, målar läpparna knallröda, sitter männen i skitiga kortkalsonger och glor på sportnytt. Männen isolerar sig allt mer och börjar dricka grogg alla dagar i veckan. Ja, detta är naturligtvis en schablonmässig bild som naturligtvis inte gäller för  alla. Men faktum är att nästan var femte man i Sverige saknar EN nära vän, vilket blir allt vanligare med stigande ålder. Vi män tycks ha glömt hur man skaffar vänner. Istället blir vi bittra och introverta.

22 procent av de 45-åriga männen har inte blivit föräldrar och när det gäller männen med låg inkomst är siffran hela 41 procent. Tolkningen är att kvinnorna ratar männen som inte lyckas på arbetsmarknaden. Män som blir frustrerade (i kombination med alkohol) över sin situation löper risk att hamna i kriminalitet, missbruk eller politisk extremism. Ensamhet kan ge såväl psykiska som fysiska symtom. Att som man hamna i social isolering är dubbelt så farligt som fetma, och lika skadligt för hälsan som alkoholism eller att röka 15 cigaretter per dag. Risken ökar också för psykiska ohälsa.

hunting-261632__340

Ta sig av daga
Årligen i Sverige är det 1200 som tar sina liv. 70 procent av alla självmord begås av män eller pojkar. När män bestämt sig för att ta sitt liv väljer de oftast dödligare och våldsammare metoder än vad kvinnor gör. I Norrland använder män i stor utsträckning jaktgevär för att ta sina liv. Ska man ändå död, så ska det vara idiotsäkert – och rejält. Dessutom – män går inte till en psykolog. Bra karl reder sig. De berättar inte om sin hjärtesorg, om sin ensamhet. De skjuter sig och tar med sig sin förtvivlan ner i graven. De som dessutom råkar lida av bipolär sjukdom löper större risk att fullfölja självmordet.

Vänskap finnes
Djup och frodig vänskap finns verkligen mellan män, både som par och i grupp. Här i Umeå har vi bildat en bokcirkel där vi träffas och diskuterar spännande och aktuella böcker. Vi är alla i åldern kring 60 år. Det är underbart att få spegla sig i andra män, att få dela och att ta emot kommentarer. Dessutom är det gubbfika två dagar i veckan, där män i min ålder träffas för att snacka på gubbars vis – om sport, lite kort om dagens politiska händelser, om kvinnfolket och sedan finns det utrymme för de som lider av nån åkomma att klaga inför gubbhögen. Dock kan man inte vänta sig några sympatier.

20150813_201208

Schacksällskapet
Det finns ännu ett exempel på manlig vänskap. Vi var fem män i Umeå som regelbundet träffades för att spela schack och dricka vodka – och vi trivdes så bra ihop att vi lyckades hålla samman schacksällskapet under åren 1994-2008. Många usla partier blev det, men vi växte samman och fick våra roller. Det var tryggt. Detta märkliga schacksällskap är förebild i min kommande roman ”Män som spelar schack.”

Ytliga kontakter
Sedan har vi ju alla så kallade bekanta. De man träffar då och då, helt oregelbundet, som vi artigt hälsar på och frågar: ”Hur står det?” ”Jo tack. Och det regnar i dag.” Det är människor man känner sympati för, men som man av någon anledning aldrig har släppt in på livet – och detta är förstås ömsesidigt. Men varför växer inte vänskapen fram mellan mig och flera av de bekanta jag känner? Det är ju trevligt och intelligent folk. Var finns spärrarna? Men – det kan ju inte vara meningen att vi ska bli vänner med merparten av världen. I så fall lär det gå inflation i begreppet vänskap. På Facebook har jag 795 ”vänner”. Storhopen är ytliga kontakter som jag rakt inte känner alls, med där finns ett femtiotal bekanta och ett tiotal som tillhör kategorin: mina vänner.

20151012_192142

Glömsk författare på turné
Alla känner apan, apan känner ingen. Under de perioder jag är ute på turné för att lanserar mina böcker, kommer folk fram och hejar glatt: ”Men så roligt att få träffa dig igen. Det var inte igår”, säger en kvinna som torde vara i min ålder. ”Få se nu”, säger kvinnan och räknar på fingrarna.  ”Det är minst 30 år sedan vi stötte ihop”, fortsätter den frodiga kvinnan och ger mig plötsligt en hård kram. Där står jag och ser dum ut. Till saken hör är att jag är usel på att minnas namn, då mitt arbetsminne inte fungerar som det ska på grund av min ADHD. Men en ytlig kontakt måste väl vara bättre än ingen kontakt alls, tänker jag. Till och med om det är en kontakt med en kvinna som man inte kan namnet på …

© Kent Lundholm

På halvfart

Av , , Bli först att kommentera 4

Klockan är snart tio. Grått, grått utanför mina fönster. Detta är en dag då jag inte planerat att göra nåt särskilt. Torde bli en hel del skidåkning på TV. Sedan ”förlamningen” släppte i onsdags, har jag fått en hel del gjort. Märkligt detta med att mina gummiben som inte vill bära. Det sitter väl i skallen; i min amygdala som har en förmåga att ”spela in” allt elände och sedan sända repriser av detta när jag minst anar det.

Meningen

I mänsklighetens kollektiva minne finns vetskapen om att gruppen är en garant för vår överlevnad. Utan gemenskapen frös och svalt vi ihjäl. Detta gäller än i dag. Vi är flockdjur som är rädda för att bli utstötta och ensamma. Utanför stängslet väntar vargen. Det finns statistik på att dagens ensamma lever ett kortare liv än de som lever i grupp.

Jag känner att jag allt mer håller på att hamna utanför stängslet; att jag låter mig fösas bort från gemenskapen. Jag får allt svårare att hantera folk som lever i flock. Kanske är jag socialt handikappad?

Livet går på halvfart. Går hand i hand med gamla vanor, rutiner. Det mesta känns automatiserat. Samtidigt som tidens tickande hörs allt mer tydligt.

För övrigt går jag genom skogen. Inom mig bär jag det förflutnas röster inuti mig.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Många ensamvargar

Av , , Bli först att kommentera 3

Tvättade kläder under hela gårdagen. Fortsätter idag. Begriper inte varför jag alltid väntar så länge med mina besök i tvättstugan. Var gång uppstår ett berg av smutsiga kläder.

Vi har alla ett behov av närhet, trygghet och gemenskap. Därför försöker vi att ordna oss i små och stora grupper. Vi är helt enkelt inte gjorda för ensamhet. Vi plågas av att bli övergivna, vi får ångest av otrygghet. Den ofrivilliga ensamheten, då vi inte kunnat välja gemenskap, leder till sjukdom och på sikt till en för tidig död. Vi är och förblir flockdjur. Ändå lever många i ensamhet. 39 procent av alla hushåll i Sverige är ensamhushåll vilket gör det till den vanligaste boendekategori i Sverige.

man-1156543_960_720

Nu kan ju ensamheten vara ett sätt att återhämta sig. En tid för reflektion, till lugn och ro. Ensamheten kan under korta perioder vara ett sätt slippa andra, att inte behöva ta ansvar för sin omgivning. Faktum kvarstår, Sverige ligger i topp vad gäller antalet ensamvargar. Är det så att vi blivit allt mer intresserade av att självförverkliga oss, vilket går ut över viljan att kompromissa i ett parförhållande? Jag vet inte. Kanske är det så. Samtidigt som vi i grunden är flockdjur som finner trygghet i fållan. Läste om en undersökning som berättade att var sjätte person inte har någon riktigt nära vän.

För övrigt läste jag att motion får hjärnan att åldras långsammare. Mot motionscykeln.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Rent kol?

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknar till en solig, men något kylslagen dag, här i AIK-land. Varit uppe sen femsnåret och bland annat skickat iväg några fakturor. Ska man räkna på antalet arbetade timmar, erfarenhet, utbildning så blir timpenningen för en kulturman lägre än en vad en finnig tonåring tjänar på McDonald’s. Fast för mitt senaste uppdrag, texter till HärLitt (Region Västerbotten), fick jag för första gången på många år en vettig ersättning. Tackar och bockar!

Ja, det blev som ryktena sa: Trump säger nej till Parisavtalet gällande klimatarbetet. Nu har USA sällat sig till de tre länder, bland annat Honduras, som anser sig inte behöva jobba för en bättre miljö. Istället tycks USA förlita sig allt mer till ”alternativa fakta” och ska bland annat försöka framställa ”rent” kol.

pollution-2043666_960_720

Kol och olja är på väg ut, håller på att ta slut helt enkelt, och det är därför som den övriga världen arbetar för att ställa om till förnybar energi. USA kör på i gamla hjulspår och lär komma på efterkälken vad gäller nya lösningar. Intressant är att ett trettiotal delstater i USA tänker ”skita i” Trumps ”gullande” med oljeindustrin och fortsätta sina påbörjade miljöarbeten. Trump målar in sitt land i ett hörn. Det går inte längre lita på USA och synnerhet inte på Trump, så när nya samarbetsavtal ska arbetas fram (inom andra områden) kan det bli så att den övriga världen vänder ryggen mot USA. Då får en ensam Trump leka affär enbart inom sitt lands gränser – inte i en global, växande ekonomi.

teddy-1955316_960_720

Visste ni att ensamhet skapar kroppslig smärta? Jo, utanförskap aktiverar hjärnans centrum för fysisk smärta. Inte nog med att själen värker, även benen, armarna, hjärtat smärtar. Det finns även en rad studier som visar på att ensamhet är livsfarligt och att ensamma människor i utanförskap går en förtidig död till mötes.

För övrigt  torde bildningens största fiende var ytligheten.

Ensamhet är farlig

Av , , Bli först att kommentera 3

Befinner mig föga överraskande i AIK-land. Tidig morgon med blå himmel och en sol som klättrar uppåt. Känner mig utsövd efter sex timmars sammanhängande sömn. Jag sover klart bättre med L. vid min sidan – är trött på att vara ensam. Söker gemenskap för att på så sätt bli en del av ett sammanhang – att finnas till. Även om jag sett mig själv som en ensamvarg, inser jag numer vikten av att vara en i flocken.

balett

Jag har under livet råkat illa ut var gång jag dragit mig undan, när ingen hållit koll på mig och när jag inte haft någon att fästa blicken på. Smärtan vi känner vid ensamhet varnar oss för fara. Se upp! Du har hamnat för långt ifrån gruppen. Samtidigt kräver alla slags relationer ett viss mått av mod, då risken finns att vi kan bli avvisade. Ensamma människor är mer sjuka och lever kortare.

Funderar en hel del över vad det ”ska bli av mig”, Har ett år kvar av den tvååriga prövoperioden då jag fått pröva vingarna genom att låta en del av sjukersättningen läggs i träda, medan jag via min enskilda firma jobbar som författare, föreläsare och gör del utredningsarbeten. Meningen var dels att jag ska klara av det mentalt, dels få en något bättre inkomst – men det jag drar in på föreläsningarna åker in det svarta hål som uppstått genom lägre sjukersättning. Det är ett nollsummespel. Att vara en sårbar kulturman är inte särskilt inkomstbringande.

klockan

För övrigt tror jag att vi värderar livet mer vi inser att livet är ändligt, tidsbegränsat, när det sjunker djupt in i oss att livet inte är självklart. Vi lever en stund på jorden. Memento mori!

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Slutna grupper

Av , , 1 kommentar 2

En grå morgon. Ett stilla, tunt snöfall. Teven står på. Jag lyssnar på en diskussion om hur man ska förhindra att terrorister kapar och stjäl lastbilar. Rent tekniskt torde väl detta inte vara något större problem med tanke på all teknik som tillverkarna ”stoppat in” i dagens nya fordon. Men det måste väl finnas risker med att chauffören sitter på lösningen hur man får upp dörren och  startar lastbilen – då torde vi istället få se hur man under hot och våld tvingar chauffören att öppna lastbilen. Terroristerna kanske tar med sig chauffören och bjuder på en färd rätt in i evigheten.

dansar

Hur viktigt är det inte för oss människor att tillhöra en grupp, att vara en del i ett sammanhang – allt för att kunna utvecklas och känna trygghet. Vi är flockdjur och har varit det sedan begynnelsen. Då, förr i tin, var en homogen grupp nödvändig för att inte svälta ihjäl eller bli uppäten av vargar, björnar, sabeltandade tigrar – och för att skydda sig mot andra, fientliga grupper av människor. Nu är det andra hot, men behovet att bli insläppt i en grupp är lika livsviktiga. Ensamheten blir lätt ett gift och övergivna människor dör tidigare än de som lever i en gemenskap.

Vi tycks sluta oss i allt mindre grupper. Det är ute med globala grupper och farligt att samarbeta med andra länder – exempelvis genom EU. Vi backar i utvecklingen och återvänder till tanken om den slutna nationalstaten med stängda gränser för att rädda våra sanna ideal, traditioner och vår ”unika” ras. Gamla ”sanningar” dammas av i tron att de är nya, alternativa fakta som vi så väl behöver. Då blir det en hel del människor som inte tillåts att bli delaktiga i den gruppen, i det sammanhanget.

Påsk. I morgon är det den låååånga fredagen: En påminnelse om hur Jesus dog på korset – för vår skull.

För övrigt bor längtan granne med sorgen. Vi bär alla  på en längtan att bli sedda, bli förstådda.

 

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Vi är flockdjur

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovit hårt. Legat och gnisslat tänder och musklerna kring nacke och axlar känns hårda som betong. Någon form av ”Spring Kent-dröm” har sysselsatt mig under natten, men minns inte dess innehåll eller handling. Anar bara något hotfullt. Grått och blåsigt är det utanför mitt fönster, men ”väderkvinnan” på SVT pratade om sol längre fram på dagen. Dagens uppgifter blir att ringa F-kassan och Trafikverket. Det senare för att skaffa ett nytt körkort, ett utan spricka, så att jag får hämta ut mitt paket i ”tullen” i Ica Kvantum.

grupp

Vi människor är satta till jorden för att leva våra liv tillsammans med andra människor. Vi är sociala varelser som har ett stort behov av gemenskap och de som av olika anledningar hamnar utanför ”flocken”, går miste av den växelverkan med andra som utvecklar oss som individer. Utan att bli sedd, utan kärlek blir man lätt fånge i sitt eget inre. Omgärdad av rädsla blir det svårt att både ge och ta emot kärlek, vilket leder till att man får svårt att lita på andra. Under en period i mitt liv hamnade jag utanför ”flocken”, men jag trodde då att det handlade om självvald ensamhet. Men jag tror att att det måste finnas kärleksfulla relationer i ens liv för att man inte ska kvävas av ensamheten. Endast tillsammans kan vi vara ensamma. Numera är jag periodvis ensam, ofta när jag är inne i intensiva perioder av skrivande, men nu med vetskapen att det finns någon, några som väntar på mig. Jag har också upptäckt att jag är mer kreativ om jag är ensam ”tillsammans med andra”. Med åren har jag blivit allt mindre förtjust i ensamheten och särskilt efter den stroke jag råkade ut för. Den satte verkligen spår i mitt inre. Den skrikande ensamhet jag då upplevde, ensam på golvet, med döden grinande i ansiktet, har gjort att jag numera helst vill ha folk kring mig. Inte alltid, men oftare än tidigare i livet.

För övrigt har den här sommaren passerat i ett rasande tempo. Jag hann inte med den.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Ensamhet som ett behov

Av , , Bli först att kommentera 4

Även om ensamhet hos mig som person är eller varit ett behov (och inget önskemål), känns denna ensamhet numera nästan kvävande och plågsam. För att inte kännas en aning skrämmande. Efter att ha ”trampat varandra i hälarna” under hela sommaren, så åkte idag Lena hem till Skellefteå. Tyst och tomt i rummen. Jag har i och för sig en hel del att göra: skriva klar romanen, göra underlag till skrivarkursen i Lycksele, räkna moms in och moms ut i bokföringen, men något fattas mig. Tror att jag på ålderns höst blivit beredd att inte längre hävda mitt behov av ensam, mot att istället få leva i gemenskap. På gott och ont.

ensam

Under årens lopp har mitt behov av ensamhet ibland uppfattas som arrogans, en barnslig ovilja att inte ha lust att umgås med andra. Periodvis har jag också njutit av mitt eget sällskap. Jag har under en lång rad år hävdat att de som ständigt behöver andras sällskap och närvaro som ett tecken på svaghet och en rädsla för just ensamheten. Men jag har tänkt om efter det som hände mig för ett år sedan, då jag låg på golvet och krälade i min ensamhet, drabbad av en stroke och fullt medveten att jag i det ögonblicket kunde ha dött. Ensam.

hand

En gång i livet, i slutet på sjuttiotalet, då jag började inom sjukvården, satt jag ofta extravak hos människor som var i färd att dö. Då menade man att ingen ska behöva dö ensam, så som extravak satt jag där och höll i stora och små händer, torkade bort svetten från blanka pannor och tryckte på den röda larmknappen ifall jag såg ansiktet rynkas eller att det rosslade i bröstet, så att de genast kunde få mer smärtstillande eller urindrivande. Jag har under åren i vården varit närvarande när ett femtio-sextiotal människor dött. När jag satt och vakade och ibland var tvungen att hämta mig ett glas vatten eller gå på toaletten, så kunde jag se en hand famla efter min eller de började röra oroligt på huvudet. Ingen vill dö ensam. Ingen.

Usch, vilken deppig blogg. Fick inte till nåt bättre den här gången.

För övrigt övrigt är den en stor skillnad på att ha talets gåva och att tala väl.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,