Etikett: ensamhet

På halvfart

Av , , Bli först att kommentera 4

Klockan är snart tio. Grått, grått utanför mina fönster. Detta är en dag då jag inte planerat att göra nåt särskilt. Torde bli en hel del skidåkning på TV. Sedan ”förlamningen” släppte i onsdags, har jag fått en hel del gjort. Märkligt detta med att mina gummiben som inte vill bära. Det sitter väl i skallen; i min amygdala som har en förmåga att ”spela in” allt elände och sedan sända repriser av detta när jag minst anar det.

Meningen

I mänsklighetens kollektiva minne finns vetskapen om att gruppen är en garant för vår överlevnad. Utan gemenskapen frös och svalt vi ihjäl. Detta gäller än i dag. Vi är flockdjur som är rädda för att bli utstötta och ensamma. Utanför stängslet väntar vargen. Det finns statistik på att dagens ensamma lever ett kortare liv än de som lever i grupp.

Jag känner att jag allt mer håller på att hamna utanför stängslet; att jag låter mig fösas bort från gemenskapen. Jag får allt svårare att hantera folk som lever i flock. Kanske är jag socialt handikappad?

Livet går på halvfart. Går hand i hand med gamla vanor, rutiner. Det mesta känns automatiserat. Samtidigt som tidens tickande hörs allt mer tydligt.

För övrigt går jag genom skogen. Inom mig bär jag det förflutnas röster inuti mig.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Många ensamvargar

Av , , Bli först att kommentera 3

Tvättade kläder under hela gårdagen. Fortsätter idag. Begriper inte varför jag alltid väntar så länge med mina besök i tvättstugan. Var gång uppstår ett berg av smutsiga kläder.

Vi har alla ett behov av närhet, trygghet och gemenskap. Därför försöker vi att ordna oss i små och stora grupper. Vi är helt enkelt inte gjorda för ensamhet. Vi plågas av att bli övergivna, vi får ångest av otrygghet. Den ofrivilliga ensamheten, då vi inte kunnat välja gemenskap, leder till sjukdom och på sikt till en för tidig död. Vi är och förblir flockdjur. Ändå lever många i ensamhet. 39 procent av alla hushåll i Sverige är ensamhushåll vilket gör det till den vanligaste boendekategori i Sverige.

man-1156543_960_720

Nu kan ju ensamheten vara ett sätt att återhämta sig. En tid för reflektion, till lugn och ro. Ensamheten kan under korta perioder vara ett sätt slippa andra, att inte behöva ta ansvar för sin omgivning. Faktum kvarstår, Sverige ligger i topp vad gäller antalet ensamvargar. Är det så att vi blivit allt mer intresserade av att självförverkliga oss, vilket går ut över viljan att kompromissa i ett parförhållande? Jag vet inte. Kanske är det så. Samtidigt som vi i grunden är flockdjur som finner trygghet i fållan. Läste om en undersökning som berättade att var sjätte person inte har någon riktigt nära vän.

För övrigt läste jag att motion får hjärnan att åldras långsammare. Mot motionscykeln.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Rent kol?

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknar till en solig, men något kylslagen dag, här i AIK-land. Varit uppe sen femsnåret och bland annat skickat iväg några fakturor. Ska man räkna på antalet arbetade timmar, erfarenhet, utbildning så blir timpenningen för en kulturman lägre än en vad en finnig tonåring tjänar på McDonald’s. Fast för mitt senaste uppdrag, texter till HärLitt (Region Västerbotten), fick jag för första gången på många år en vettig ersättning. Tackar och bockar!

Ja, det blev som ryktena sa: Trump säger nej till Parisavtalet gällande klimatarbetet. Nu har USA sällat sig till de tre länder, bland annat Honduras, som anser sig inte behöva jobba för en bättre miljö. Istället tycks USA förlita sig allt mer till ”alternativa fakta” och ska bland annat försöka framställa ”rent” kol.

pollution-2043666_960_720

Kol och olja är på väg ut, håller på att ta slut helt enkelt, och det är därför som den övriga världen arbetar för att ställa om till förnybar energi. USA kör på i gamla hjulspår och lär komma på efterkälken vad gäller nya lösningar. Intressant är att ett trettiotal delstater i USA tänker ”skita i” Trumps ”gullande” med oljeindustrin och fortsätta sina påbörjade miljöarbeten. Trump målar in sitt land i ett hörn. Det går inte längre lita på USA och synnerhet inte på Trump, så när nya samarbetsavtal ska arbetas fram (inom andra områden) kan det bli så att den övriga världen vänder ryggen mot USA. Då får en ensam Trump leka affär enbart inom sitt lands gränser – inte i en global, växande ekonomi.

teddy-1955316_960_720

Visste ni att ensamhet skapar kroppslig smärta? Jo, utanförskap aktiverar hjärnans centrum för fysisk smärta. Inte nog med att själen värker, även benen, armarna, hjärtat smärtar. Det finns även en rad studier som visar på att ensamhet är livsfarligt och att ensamma människor i utanförskap går en förtidig död till mötes.

För övrigt  torde bildningens största fiende var ytligheten.

Ensamhet är farlig

Av , , Bli först att kommentera 3

Befinner mig föga överraskande i AIK-land. Tidig morgon med blå himmel och en sol som klättrar uppåt. Känner mig utsövd efter sex timmars sammanhängande sömn. Jag sover klart bättre med L. vid min sidan – är trött på att vara ensam. Söker gemenskap för att på så sätt bli en del av ett sammanhang – att finnas till. Även om jag sett mig själv som en ensamvarg, inser jag numer vikten av att vara en i flocken.

balett

Jag har under livet råkat illa ut var gång jag dragit mig undan, när ingen hållit koll på mig och när jag inte haft någon att fästa blicken på. Smärtan vi känner vid ensamhet varnar oss för fara. Se upp! Du har hamnat för långt ifrån gruppen. Samtidigt kräver alla slags relationer ett viss mått av mod, då risken finns att vi kan bli avvisade. Ensamma människor är mer sjuka och lever kortare.

Funderar en hel del över vad det ”ska bli av mig”, Har ett år kvar av den tvååriga prövoperioden då jag fått pröva vingarna genom att låta en del av sjukersättningen läggs i träda, medan jag via min enskilda firma jobbar som författare, föreläsare och gör del utredningsarbeten. Meningen var dels att jag ska klara av det mentalt, dels få en något bättre inkomst – men det jag drar in på föreläsningarna åker in det svarta hål som uppstått genom lägre sjukersättning. Det är ett nollsummespel. Att vara en sårbar kulturman är inte särskilt inkomstbringande.

klockan

För övrigt tror jag att vi värderar livet mer vi inser att livet är ändligt, tidsbegränsat, när det sjunker djupt in i oss att livet inte är självklart. Vi lever en stund på jorden. Memento mori!

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Slutna grupper

Av , , 1 kommentar 2

En grå morgon. Ett stilla, tunt snöfall. Teven står på. Jag lyssnar på en diskussion om hur man ska förhindra att terrorister kapar och stjäl lastbilar. Rent tekniskt torde väl detta inte vara något större problem med tanke på all teknik som tillverkarna ”stoppat in” i dagens nya fordon. Men det måste väl finnas risker med att chauffören sitter på lösningen hur man får upp dörren och  startar lastbilen – då torde vi istället få se hur man under hot och våld tvingar chauffören att öppna lastbilen. Terroristerna kanske tar med sig chauffören och bjuder på en färd rätt in i evigheten.

dansar

Hur viktigt är det inte för oss människor att tillhöra en grupp, att vara en del i ett sammanhang – allt för att kunna utvecklas och känna trygghet. Vi är flockdjur och har varit det sedan begynnelsen. Då, förr i tin, var en homogen grupp nödvändig för att inte svälta ihjäl eller bli uppäten av vargar, björnar, sabeltandade tigrar – och för att skydda sig mot andra, fientliga grupper av människor. Nu är det andra hot, men behovet att bli insläppt i en grupp är lika livsviktiga. Ensamheten blir lätt ett gift och övergivna människor dör tidigare än de som lever i en gemenskap.

Vi tycks sluta oss i allt mindre grupper. Det är ute med globala grupper och farligt att samarbeta med andra länder – exempelvis genom EU. Vi backar i utvecklingen och återvänder till tanken om den slutna nationalstaten med stängda gränser för att rädda våra sanna ideal, traditioner och vår ”unika” ras. Gamla ”sanningar” dammas av i tron att de är nya, alternativa fakta som vi så väl behöver. Då blir det en hel del människor som inte tillåts att bli delaktiga i den gruppen, i det sammanhanget.

Påsk. I morgon är det den låååånga fredagen: En påminnelse om hur Jesus dog på korset – för vår skull.

För övrigt bor längtan granne med sorgen. Vi bär alla  på en längtan att bli sedda, bli förstådda.

 

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Vi är flockdjur

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovit hårt. Legat och gnisslat tänder och musklerna kring nacke och axlar känns hårda som betong. Någon form av ”Spring Kent-dröm” har sysselsatt mig under natten, men minns inte dess innehåll eller handling. Anar bara något hotfullt. Grått och blåsigt är det utanför mitt fönster, men ”väderkvinnan” på SVT pratade om sol längre fram på dagen. Dagens uppgifter blir att ringa F-kassan och Trafikverket. Det senare för att skaffa ett nytt körkort, ett utan spricka, så att jag får hämta ut mitt paket i ”tullen” i Ica Kvantum.

grupp

Vi människor är satta till jorden för att leva våra liv tillsammans med andra människor. Vi är sociala varelser som har ett stort behov av gemenskap och de som av olika anledningar hamnar utanför ”flocken”, går miste av den växelverkan med andra som utvecklar oss som individer. Utan att bli sedd, utan kärlek blir man lätt fånge i sitt eget inre. Omgärdad av rädsla blir det svårt att både ge och ta emot kärlek, vilket leder till att man får svårt att lita på andra. Under en period i mitt liv hamnade jag utanför ”flocken”, men jag trodde då att det handlade om självvald ensamhet. Men jag tror att att det måste finnas kärleksfulla relationer i ens liv för att man inte ska kvävas av ensamheten. Endast tillsammans kan vi vara ensamma. Numera är jag periodvis ensam, ofta när jag är inne i intensiva perioder av skrivande, men nu med vetskapen att det finns någon, några som väntar på mig. Jag har också upptäckt att jag är mer kreativ om jag är ensam ”tillsammans med andra”. Med åren har jag blivit allt mindre förtjust i ensamheten och särskilt efter den stroke jag råkade ut för. Den satte verkligen spår i mitt inre. Den skrikande ensamhet jag då upplevde, ensam på golvet, med döden grinande i ansiktet, har gjort att jag numera helst vill ha folk kring mig. Inte alltid, men oftare än tidigare i livet.

För övrigt har den här sommaren passerat i ett rasande tempo. Jag hann inte med den.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Ensamhet som ett behov

Av , , Bli först att kommentera 4

Även om ensamhet hos mig som person är eller varit ett behov (och inget önskemål), känns denna ensamhet numera nästan kvävande och plågsam. För att inte kännas en aning skrämmande. Efter att ha ”trampat varandra i hälarna” under hela sommaren, så åkte idag Lena hem till Skellefteå. Tyst och tomt i rummen. Jag har i och för sig en hel del att göra: skriva klar romanen, göra underlag till skrivarkursen i Lycksele, räkna moms in och moms ut i bokföringen, men något fattas mig. Tror att jag på ålderns höst blivit beredd att inte längre hävda mitt behov av ensam, mot att istället få leva i gemenskap. På gott och ont.

ensam

Under årens lopp har mitt behov av ensamhet ibland uppfattas som arrogans, en barnslig ovilja att inte ha lust att umgås med andra. Periodvis har jag också njutit av mitt eget sällskap. Jag har under en lång rad år hävdat att de som ständigt behöver andras sällskap och närvaro som ett tecken på svaghet och en rädsla för just ensamheten. Men jag har tänkt om efter det som hände mig för ett år sedan, då jag låg på golvet och krälade i min ensamhet, drabbad av en stroke och fullt medveten att jag i det ögonblicket kunde ha dött. Ensam.

hand

En gång i livet, i slutet på sjuttiotalet, då jag började inom sjukvården, satt jag ofta extravak hos människor som var i färd att dö. Då menade man att ingen ska behöva dö ensam, så som extravak satt jag där och höll i stora och små händer, torkade bort svetten från blanka pannor och tryckte på den röda larmknappen ifall jag såg ansiktet rynkas eller att det rosslade i bröstet, så att de genast kunde få mer smärtstillande eller urindrivande. Jag har under åren i vården varit närvarande när ett femtio-sextiotal människor dött. När jag satt och vakade och ibland var tvungen att hämta mig ett glas vatten eller gå på toaletten, så kunde jag se en hand famla efter min eller de började röra oroligt på huvudet. Ingen vill dö ensam. Ingen.

Usch, vilken deppig blogg. Fick inte till nåt bättre den här gången.

För övrigt övrigt är den en stor skillnad på att ha talets gåva och att tala väl.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Ensamheten är ett gift

Av , , Bli först att kommentera 3

Många tror att en ensamvarg som jag alltid njuter av att få krypa in i min grotta och gömma mig i mörkret – för att få vara ifred. Men sanningen är att jag är och förblir värdelös på att vara ensam. I ensamheten blir jag destruktiv, orolig, rastlös och rysligt uttråkad. Det ligger i sakens natur, i den ADHD jag ständigt bär omkring på. Det är knepigt … För jag fungerar riktigt uselt på fester, på middagar, när antalet människor överstiger fyra personer. Då tappar jag fokus, får svårt att hänga med i konversationen och kan i förvirringen besvara en fråga som ställdes för tio minuter sedan. Det är ett helvete när många talar i munnen på varandra – medan en normal människa kan sortera bort det som är oväsentligt, så stormar vartenda ord, varje klirr från flaskor och glas, musiken i bakgrunden rakt in i den vidöppna ADHD-hjärnan och lägger sig där, huller om buller. Har man tur så hinner man precis reda upp en del av härvan av ljud och oljud lagom till det är dags att gå hem – då har man glömt namnet på värdinnan.

ADHD-775x390

Under årens lopp har jag tackat nej till otaliga fester för att undvika att bli sittande i nåt hörn, sönderbombad av knäppa uttalanden, hysteriska skratt och dansande fötter, men det betyder ju inte att jag ständigt njuter av ensamheten och tystnaden. Det är ju två ytterligheter som var för sig får mig att må dåligt. Det är en himmelsk tur att jag började skriva, så att jag kan skapa mina inre miljöer och föda fram karaktärer som jag kan resonera med. Skrivandet räddade mig, fick mig att överleva, då som nu.

Ögablått

Nej, ensamheten kan verkligen bli ett gift som förtär en människa inifrån. Jag älskar att höra ljud från tassande steg ute i hallen, en röst som ropar att middagen är klar, en varm kropp intill mig när jag vaknar mitt i natten. Livet rullar på, tar ibland fart för att sedan stanna av. Måttbandet ligger där, utlagt i all sin osynlighet. Tiden är utmätt. Inser det nu och vill därför leva det lilla som kvar av den – mitt i nuet. Där och ingen annanstans. Vara där livet pågår.

För övrigt kan självömkan bli pinsam, men däremot kan lite självförståelse var ett mått på hur snäll man är emot sig själv.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Kyss mig långsamt

Av , , Bli först att kommentera 3

Det kommer efter; kroppen, hjärnan tar igen den anspänning som framträdandet och resandet innebar. Jag har sovit timmar dagtid, känt mig konstant trött och igår kväll somnade jag vid sjusnåret, på soffan, och vaknade tolv timmar senare. Så länge sover jag nästan aldrig. Dessutom tycktes jag ha legat i samma ställning hela natten, som om någon slagit på off-knappen för hela systemet. Jag hade legat med vänsterkinden tryckt mot en broderad prydnadskudde och pressat in en av tomtegubbarna i huden. Såg rätt komsikt ut när jag upptäckte det i spegelbilden då jag skulle borsta tänderna. En tomte på kinden … borde kanske göra en sådan tatuering, lagom till jul, sedan linda in mig mig lite glitter och julgransljus, sådana som blinkar, och söka jobb som skyltdekorering på Åhléns.

tomte sover
Lade mig som en man, vaknade som en tomtegubbe.

Den långa sömnen gjorde mig klar i huvudet och jag skrev fyra hela sidor i romanen och i handlingen följde jag Rulle och Axel ut med ekan, ut till djuphålet där de försöka få sig en storabbarr. Lite jobb med tidningen, sedan upp på min metallhingst och trampa ner på stan. Satt på NK och fikade och skrev ett par sidor till, för hand. Väl hemma vid  ettiden lade jag mig på soffan och somnade  – igen. Tre timmar. Märkligt dygn. Men det är väl detta som är ”hjärntrötthet” efter en stroke. Jag har gått på för hårt och nu måste den stänga ner systemet för att kunna reparera det som blivit trasigt. Det finns inga genvägar till mina framtida segrar. Tålamodet är mitt vapen.

löv i trädet
Den osynliga vinden kan vi se när löven rör sig.

Under mina många promenader går jag och försöker känna in andligheten. Den finns där hela tiden; och har jag tur upptäcker jag något som kan ge svar åt det som inte går att besvara med ord. En känsla av att där finns något större än jag själv. Vinden, den finns där runt omkring, jag vet det, men jag kan inte se själva vinden utom när den får löven att prassla eller för ett kort ögonblick pressar sig kring mina kinder. Att lyssna på vacker musik eller se en färgsprakande målning kan skapa en känsla bortom orden och i detta ordlösa förstår vi plötsligt hela innebörden. Men vi kan omöjligt förklara den. Kanske är det andlighet? Läste om en hjärnkirurg som fick frågan om han var andlig? ”Tankar finns, det vet vi alla, men trots att jag opererat hundratals hjärnor har jag ännu inte sett en enda tanke.” Andlighet handlar inte om dogmer, inte ens om religion utan ett förhållningssätt till livet – eftersom vi omöjligt kan veta allt, så pågår ju mysteriet, livet, runt omkring oss hela tiden. Så länge vi finns.

Livet går fort, rysligt fort – älskade vän, kyss mig långsamt!

kyss

Längtar efter någon att dela livet med; de små vardagliga händelserna med. Är det en fånig, självömkande tanke? Tycker inte det. Är less på ensamheten och saknar de små förtroliga samtalen vid frukostbordet, gnabbandet i soffan om filmen var bra eller usel, eller att kunna vakna om natten och sträcka ut handen och finna en annan hand intill. Jag är ju en person som ”kräver” ett viss mått av ensamhet för att kunna tänka och skriva, men det finns måtta på det också. Det är förfärligt onödigt att vara ensam – särskilt då vi vet (det finns forskning på det) att människor som lever i ett sammanhang, som delar livet med en annan, är friskare på alla de sätt och därför lever längre – än vi som lever ensamma.

För övrigt så avslutar jag med ett citat av Ulf Lundell: ”Välsigna en främling i en främmande stad, det kan vara din bror eller syster.”

En vacker låt – tycker då jag …

 

Olika typer av ensamhet

Av , , Bli först att kommentera 1

Måndag morgon. Vaknade som vanligt i ottan. Drack starkt kaffe och funderade lite över hur min dag borde bli. Grått men hyggligt väder så det torde bli en långpromenad i jakten på välbefinnande och fortsatt viktnedgång. Sedan i april håller jag nu på att närma mig minus 15 kg, vilket är en smärre bedrift. Ja så tycker jag själv. Men jag mår bättre, orkar mer. Det är alltid lättare att tappa vikt den här tiden på året då vädret är skönt och man av bara farten rör sig mer. Problemen brukar uppstå när höststormarna kommer och snön faller. Mörker och kyla gör en inaktiv.

Förutom att promenera så viker jag dagen åt skrivandet. Dels ska jag renskriva intervjun med Larsan och verksamheten som Bakfickan bedriver, dels ska skriva ett kapitel i min kommande roman. Måste även försöka läsa ut romanen vi ska diskutera på kommande bokcirkel. Det är viktigt med struktur och därför brukar jag redan kvällen innan dra upp riktlinjer för hur den kommande dagen ska se ut. Det betyder inte att det alltid blir så, att saker och ting kan komma emellan, samtidigt får man ju inte bli så rigid att det inte går att tillåta förändringar. Men det är bra att ha en plan.

Under gårdagens intervju så kom vi att tala om ensamhet, om påtvingad ensamhet som uppstår då man hamnat utanför ramarna, då man blir marginaliserad och inte längre hör hemma någonstans. Den typen av ensamhet som fräter och förtär, som får en att falla genom ändlös rymd. Den ensamheten är farlig och studier visar att den rent av är dödande. Man isolerar sig och lever kortare. Det är då som ensamheten blir till en skam: vad är jag för en usel människa som saknar vänner, som inte fixar att leva i en relation? Man blir bitter och än mer ensam.

Men så finns det självvald ensamhet, då man helt sonika kliver åt sidan ett tag för att lära sig lite mer om sig själv och satsar lite krut på sin personliga utveckling. I grunden är vi människor ensamma med våra tankar kring vår existens, om vår tid här på jorden och livet efter detta. Det skapar känslor som inte går att dela med någon annan. Ibland kan det vara nyttigt att umgås med dessa tankar och känslor så att man själv kan bli lite begripligare – vilket kan leda till stora vinster den dagen vi kliver in i ett nytt förhållande. Men det krävs en viss kraft, rent av mod, för att klara av den självvalda ensamheten, inte minst då vi har en stark urgammal drift inom oss att vara en i flocken. Ensamhet kan ju tolkas som att man inte är önskvärd, att man är mindre värd.

Ensamhet kan onekligen skapa panik hos somliga. Har sett det många gånger under årens lopp. Det finns människor som omöjligt klarar av den självvalda ensamheten, ingen ensamhet alls för den delen. De vågar inte bryta plågsamma relationer i rädslan för att bli lämnade ensamma, och skulle de bli ensamma så byter de genast ut den som försvunnit med en ny. Ibland kan det tyckas att de kan ta vem som helst, nån som passerar på gatan och råkar le lite inställsamt, huvudsaken att den personen på något sätt kan fylla tomrummet i och kring dem. Ensamheten får dem att ständigt fly. De byter ut människor. Försvinner en, så bums in med en ny. Bara de slipper vara ensam. Byt ut och glöm den förre. Men har man gjort så under hela livet, ständigt bytt ut människor och bara levt i korta relationer, så har det ju heller inte hänt mycket med känslolivet. Började de att byta ut människor i tonåren, utan uppehåll, ja då kan man råka på en tonåring som lever ett omoget liv i en femtioårings kropp. Ingen rolig upplevelse att stöta ihop med en sådan, kan jag intyga.

I den självvalda ensamheten är man ju inte nödvändigtvis helt övergiven. Har man som jag ett rikt liv i övrigt med många vänner så finns inga problem att sätta sig själv i ett sammanhang och på det viset finnas till. I mitt fall är perioderna av självvald ensamhet också ett sätt att utveckla min kreativitet, att kunna skriva mina böcker – men också en tid då jag skapar förutsättningar för att kunna fatta viktiga beslut. Jo, just nu lever jag med andra ord i en självvald ensamhet för att få distant till det som hänt och för att lära mig mer om mig själv. Jag är villig att förändra mig, att försöka bli en bättre människa. Men det jobbet måste jag göra själv – i min ensamhet. Då kan jag inte börja med att byta ut den som försvann.

För övrigt hörde jag att de som äter riktigt kryddstarkt två gånger i veckan är friskare och lever längre. Det påstår i varje fall en stor kinesisk studie.Så nu blir det till att köpa hem ett kilo färsk chili och tugga i sig framför låååånga sportnytt. Brinn, Kent brinn!

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,