Etikett: ensamhet

Farlig ensamhet

Av , , 2 kommentarer 2

Läser att 1,5 miljoner svenskar är socialt ensamma. Människor utan nätverk, utan vänner, människor vars telefon aldrig ringer, människor som aldrig blir bjudna på middag, allra minst till fester. Ensamma löper femtio procents högre risk att dö i förtid än de med ett socialt nätverk. Det är lika farligt att vara ensam som att röka upp en ask cigaretter per dag. Trist läsning.

milky-way-1023340_960_720

Ibland känner jag mig jäkligt ensam, särskilt när jag tänker tillbaka på de jobb jag haft där det kryllade av människor omkring mig. Sedan jag blev sjuk så försvann drygt hälften av mina vänner, som blev osäkra på hur de skulle få mig att passa in i deras sociala nätverk. En sjuk människa stör friden, en sjuk människa kan rent av sabba hela festen. Samtidigt har jag ett stort behov av att få vara för mig själv, att ha mycket ”egen tid” – vilket är nåt helt annat. Jag älskar att pula på för mig själv, att sitta och skriva, fantisera, gräva fram ny kunskap.

Veckosluten och somrarna är de tider då ensamheten rent av kan göra ont. Samtidigt har jag under stora delar av mitt liv tackat nej till många inviter och inbjudningar; jag har sagt nej så många gånger att vännerna slutat ringa och fråga om jag ska med på bio, teater, musikkonserter – och eftersom jag är nykterist så blir jag bara en besvärlig och observerande typ att dra med på puben. Det är säkert tio år sedan någon spontant kom förbi och knackade på min dörr. Ibland får jag för mig att någon målat ”Varning för pesten!” på huset där jag bor. Numera har jag fått svårt att att skilja på mitt behov av få att vara i fred då jag sitter i mitt arbetsrum och den sociala ensamheten. De har vävts samman till ett tillstånd av rädsla och uppgivenhet.

Antingen eller, svart eller vitt. Tio gånger har jag denna höst äntrat scenen, ibland inför hundra åhörare och då varit i centrum för det som sker i det rummet, just då, men direkt jag kliver ner från scenen är jag lik förbannat ensam igen.

Kentförr

En gång i livet snurrade solen kring mig. Det var jag som fixade festerna, det var jag som lagade middagarna, som läste högt ur Merabs skönhet och det var på min dörr som alla knackade på. Men något hände under resans gång. Numera har jag tappat en hel del av min sociala kompetens (i brist på träning?) och har istället blivit en fyrkantig kuf som mest är ironisk och klantar till det i samspelet med andra människor. Jag har svårt att lyssna och att följa med i ett samtal där det är fler än tre-personer som deltar. Hänger inte med. Blir trött och tyst. Blir förbannad. Nu är jag övertygad att detta har del att göra med min stroke och Parkinson att göra. Förmodligen har även min ADHD ett finger med i spelet (bristande koncentration, lätt av bli avledd). Jag har helt enkelt blivit uslare på att kommunicerar och har lätt för att missförstå andra. Och folk har lätt att missförstå mig … En sån är inte rolig att bjuda hem på middag.

Våra innersta tankar och känslor är svåra att dela med sig av. Det vi kallar för vår existentiella ensamhet. Det  finns upplevelser som är stört omöjliga att dela med andra, det som har att göra med vår tid på jorden, med vår egendöden. Vi kan heller inte dela alla upplevelser, som till exempel döden. De sista stegen måste vi gå helt ensamma. Ändå inbillar jag mig att det lindrar om man har någon att hålla i handen.

klockor

Det är de gånger som någon rör vid oss som vi förstår hur viktig mänsklig kontakt är. Utan den förtvinar vi, faller vi samman på golvet och blir till en ointressant pöl av illaluktande kroppsvätskor och kolatomer. Att känna hudkontakt ger oss den behagliga hormonduschen av oxytocin och dopamin. En inbyggd mekanisk som ska få oss att stanna kvar under flockens beskydd.

I morgon bär det av mot Lycksele där jag ska framträda i missionskyrkan, tror jag, och först tala om psykisk ohälsa och sedan om mina inlandsmän efter kortare fika uppehåll. Stannar sen en natt hos mor Gunhild som varit lite skruttig på sistone med mycket värk och märkliga symtom. Bland annat ramlade hon härom natten och kom sig inte upp på två timmar.

För övrigt så kan dagdrömmar hjälpa oss att bli kreativa och planera inför framtiden.

© Kent Lundholm

 

 

Tärande ensamhet

Av , , Bli först att kommentera 4

Får frågan då och då: ”Kent, varför är du så öppen om dina tillkortakommanden? Är du inte rädd för att ditt öppenhjärtiga bloggande en dag kan vändas emot dig?” Jo, emellanåt är jag livrädd. Men ofta rycker jag bara på axlarna och svarar med ett svagt leende på mina bleka, torra läppar: ”Jag skriver för att jag kan!”

hands-2906458_960_720

Våga vara sårbar
Genom att visa mig sårbarhet kan jag bli den jag egentligen är. Dessutom krävs det mod att vara sårbar. Jo, det finns en risk att man misslyckas och att man då blir djupt sårad. Dessutom är jag en berättande människa, som dagligen försöker formulera min värld. Jag vill försöka förstå den och sedan visa den för andra och mig själv. Om den är beboelig. I detta evighetsarbete tvingas jag vara ärlig och sann – och dessutom, om jag har tur, hjälper jag kanske en medmänniska i nöd. Min historia kan däremot aldrig bli ett facit som andra kan skriva av. Vi är unika som själva måste finna svaren, för att våga be om hjälp när världen kantrar.

Många föreläsningar
På denna blogg har jag metodiskt skrivit om dessa ämnen och skaffat mig en rätt så stor läsarskara. Jag har även kuskat runt som föreläsare under åren 2016-17 och talat om psykisk ohälsa och missbruk, med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som underlag. Jag har även haft en del uppdrag av föreningen ”Hjärnkoll”. Föreningen består av föreläsare som alla har en personlig erfarenhet av psykisk ohälsa. Folk som vet vad de talar om.

flower-887443_960_720

Många fördomar
Tyvärr finns det mängder myter och fördomar kring så väl psykisk ohälsa som missbruk. En återkommande fördom är att vi med en diagnos, skulle gå omkring och vara galna precis hela tiden, dag som natt, vecka efter vecka intill livets slut. I själva verket är det så att de flesta psykiska åkommor kommer i skov. Man är sjuk i en period, sedan kan man vara besvärsfri i flera år. Fördomarna består av lika delar okunskap och rädsla. Nog tusan har dagens kriminalromaner och deckare bidragit till den statiska bilden av psykiskt sjuka mördare; en konstant, helggalen psykopat som på en kafferast hinner dräpa en hel by. Han är så galen att han inte ens märker när polisen genomborrar hans kropp med ett tiotal kulor.

sea-2915187_960_720

Den tärande ensamheten
Även om jag har ett stort behov att vara för mig själv, inte minst för mitt skrivande, så måste jag erkänna att det under de senaste åren börjat kännas allt mer ensamt. Om det beror på att jag numera har färre riktigt nära vänner, eller på mina kroppsliga åkommor, stroke och Parkinson som gjort mig bensvag och rädd, det kan jag inte svara på. Men i mina tysta rum tar ensamheten allt större plats. Den håller på att bli tärande. Detta är dubbelbottnat. För min självkänsla har ju samtidigt ökat med åren, med eller utan stöd från omgivningen – ensam eller inte. Jag har så saktat börjat tycka om den flintskallige tjockisen jag varje morgon möter spegeln inne på toa; den sjuklige mannen som lever sitt liv här på Pig Hill i Umeå. Och framför allt: Jag har blivit av med skammen. Man ska inte behöva skämmes för att man drabbats av en sjukdom.

hand-3978193_960_720

Tack till Er läsare
Vill passa på att tacka ER som troget läser min blogg. Har DU liknande problem så får ni gärna höra av dig, så kan jag kanske vara till nån hjälp. I varje fall som vägvisare. Kom ihåg: Första steget till ett tillfrisknande är att erkänna problemet, att kapitulera inför det faktum att du förlorat kontrollen över drogerna – och sedan be om hjälp.

För övrigt så kan man inte supa bort enbart EN av känslorna, typ rädslan. Hela känsloregistret sopas med bort och lämnar kvar ett svart hål inom en – och en egoist som kan byta bort sin morsa mot ett helrör brännvin.

© Kent Lundholm

Tips, hjälp? Skriv till mig: [email protected]

Beställ min nya roman: ”Män som spelar schack”

 

 

Det fattas tid

Av , , Bli först att kommentera 2

Vid sexsnåret. Ett regn har fallit under natten. Gatorna är våta, det glittrar i gräset. Termometern visar på tio grader. Sommar på Pig Hill. Bryr mig inte om vädret. Nästan all min tillvaro tillbringas inomhus, i mitt arbetsrum. Men om nån vecka eller två ska det väl bli nån slags sommarsemester, hoppas jag.

hands-545394_960_720

Skriver med en glöd jag aldrig tidigare känt. Medan jag jagar orden, finns där en känsla av att det fattas tid. Om det handlar om brist på tid, misstänker jag att skrivandet även drivs av rädsla; en gnagande oro av att inte hinna skriva klart det jag tänkt. Utnyttjar motorn som fått extra bränsle av de mediciner jag tar för få bukt på min Parkinson; mediciner som sätter fart på det dopamin som finns kvar i min hjärna. En tillfällig åtgärd. Nerverna som producerar dopamin dör ovillkorligen.

I mina Sodom och Gomorra ska jag likt Lots fru vända mig om och förvandlas till en saltstod.

Ester Duva2

Jag heit int Duva, jag heit Nilsson, Ester Nilsson.

När ni andra är ute och jagar ljuset och värmen, viker jag ner persiennerna och slår på fläkten, och skriver 5-6 timmar. Skriver om Elon, ger liv åt Ester Nilsson och sedan väntar berättelsen om Maria. Om jag hinner? Vissa dagar påminns jag om vad som väntar, då vänsterhanden skakar så mycket att jag inte kan att använda tangentbordet. Då sätter jag mig i TV-rummet, greppar pennan med den lugna högerhanden och skriver på bländvita pappersark.

Som författare får man ständigt lära sig nya saker. Nu när jag skriver om Ester får jag lära mig om skolsystemet under tidigt 1900-tal, om hur de var klädda på den tiden, vilka lekar de lekte och en jäkla massa om krontorpare. I går försökte jag räkna ut vad en skrinda med hö skulle kosta. Det var inte lätt, kan jag lova er. Men som författare får man ju gissa, fantisera. Det är ju ingen historiebok jag ska skriva – det är en fiktiv roman med dokumentära inslag.

skylt2017

Ett av mina sociala problem är isoleringen – och att jag trivs med att vanka mellan mina rum och inte bli störd i mina tankar. Jag har svårt att söka mig ut, att ta kontakt med mina vänner. De i sin tur vill/vågar inte störa mig. Vet inte vad det kommer ifrån, men ofta, när jag blir sjuk eller mår dåligt, så dras jag till det sårade djuret taktik. Katter, rävar, harar som blivit dödligt sårade eller sjuka, kryper under byggnader, ner i grottor och hålrum för att få vara ifred med sin smärta. Men då får man räkna med ensamhet. Ingen lätt ekvation.

För övrigt kan jag inte bli bekväm med de stödstrumpor jag måste bära. Det är ett mindre helvete varje morgon de ska dras på. De smiter så hårt åt. Det är som att stoppa in foten och vaden i käften på en orm.

Den farliga ensamheten

Av , , Bli först att kommentera 2

(Fortsättning från bloggen ”Vänskap mellan män” den 26/5)

Vi vet vad som kan hända med männen när äktenskapet tar slut. (Inte alla, som tur är). Men de män som råkar allra värst ut, är de som under äktenskapets gång, struntat i att odla sina sociala kontakter, vare sig privat som på jobbet, och som låtit åren gå utan att ha hört av sig till sina gamla vänner. Den forne vapenslagaren, bästkompisen, har blivit ett ansikte på ett bleknat fotografi.

När skilsmässan väl är ett faktum står männen ensamma utan någon att vända sig till. Han är inte längre den som ska skydda familjen mot vargens angrepp. I stället saknar han plötsligt ett socialt sammanhang; han tycks vara utraderad ur handlingen. Medan kvinnorna klokt odlat sina kontakter och har kvar många av sina vänner – och dessutom skaffat nya kontakter, så har mannen knappt en avlägsen jobbarkompis att ringa till. Faktum är att var femte man i Sverige saknar EN nära vän, vilket blir allt vanligare med stigande ålder.

despair-513529_960_720

De ensamma männen blir till slut frustrerade och bittra över sin situation och hamnar lätt i missbruk eller i politisk extremism. Ensamhet kan vara ett riktigt farligt tillstånd. Det kan ge såväl psykiska som fysiska symtom. Att som man hamna i social isolering är dubbelt så farligt som fetma, och lika skadligt för hälsan som alkoholism eller att röka 15 cigaretter per dag.

Ensamma män dör i förtid.

Har skrivit på en ”mall” för hur man ska få vänskapen att fungera. Känner att ämnet engagerar mig. Periodvis i livet har jag befunnit mig på de ensammas arena och fått uppleva hur förödande det är bli socialt isolerad. Utan manliga vänner började jag tvivla på mig själv man – kände mig bitvis som en halv man. I punktform har jag försökt beskriva vad som behövs för att hålla vänskapen levande. Det är inte alldeles så lätt få en vänskap att bestå, än svårare kan det vara att skapa en ny kontakt som leder till vänskap. Tyvärr, riktigt goda vänner växer inte på träd.

  1. Håll kontakten. Om du gifter dig eller att du flyttar i geografin ­­– glöm inte bort dina gamla vänner. En dag kan du behöva dem. Försök att hålla kontakten och om möjligt se till att träffas någon gång per år. Numera är det dessutom enkelt att kommunicera via sociala media. En kontakt är bättre än ingen alls.
  2. Gemensamma övningar. Vägen till manlig vänskap kan vara att tillsammans försöka förstå hur man spelar schack, hur man bär sig åt för att få omkull käglorna med hjälp av ett tungt klot. Den vänskapliga värmen uppstår när man gör något tillsammans (det är typiskt manligt): fiskar, spelar ett partischack, ser på FA-cupen eller när man delar en god middag. Knyt band!
  3. Vänskap ska odlas. Därför måste man både ge och ta. Man måste ha tålamod och låta ge motparten tid att växa och blomma ut. Det kan ta tid, kanske år. Många har inte det tålamodet, utan tror att människor i begynnelsen blev stöpta i en särskild form – men människor förändras, växter, ibland krymper.
    rose-3802424_960_720
  4. Förståelsen. Med tiden växer förståelsen mellan vännerna. Till slut kan det räcka med en tyst blick, för att båda ska veta vad det handlar om. Man förstår varandras plågor eftersom man i vänskapen utvecklar ett medlidande för varandra. Det är inte ovanligt att djup vänskap skapar likartad humor – det är först när man skrattar åt samma skämt som man förstår vad vänskapen innebär.
  5. Trofasthet. En vän ska man kunna luta sig mot i vått och torrt. Det som sagts i förtroende ska stanna vännerna emellan. Man får absolut inte bryta detta förtroende. Vänner sviker inte, vänner far inte fram med osanning, då är man rökt. Vem ska man då lita på … 
  6. Respekt för den andres åsikter och intressen. Om den ena bara läser Expressen och den andre dyrkar Aftonbladet, så börja inte pika varandra och påstå att den andre läser fel tidning. Vänner är två individer av kött och blod som kan mycket väl ha olika värdegrunder. Det kräver respekt för den andres integritet. I en vänskapsrelation ska man vara försiktiga med vad som sägs – särskilt det som kan träffa en svag punkt som djupt sårar motparten. Tänk på: Det som är sanning för den ene, kan vara lögn för den andre.
  7. Empati är förmågan att sätta sig in i andra människors känslor och tankar och känna medkänsla. Den som utvecklat sin empati kan därför se saker både ur sitt och andras perspektiv. Nu är empatin inget man föds med, utan är en egenskap vi dagligen måste träna på – livet ut.
  8. Fördomar. Syns två män alltför ofta tillsammans, om de verkar hemlighetsfulla och öppet delar skratt och gråt, så finns risken att fördomarna om dem båda börjar frodas (fördomar är lika delar rädsla och okunskap).
  9. Geografiskt avstånd. Underskatta aldrig geografin. Bor ni långt ifrån varandra, så kan resorna med tiden bli tröttsamma. De kan bli riktiga energislukare, som tar tid och är kostsamma. Det krävs en hel del kraft för att på sikt hålla samman i en sådan geografistyrd vänskapsrelation.
    redwood-national-park-1587301_960_720
  10. Kvinnlig vän? Ja, varför inte söka efter en kvinnlig kamrat (Obs! Enbart vän!). Personligen har jag under årens lopp haft många kvinnliga kompisar. Det som är skönt med tjejkompisar, är att man slipper tävla; något som vi män så ofta sysselsätter oss med. VARNING! Det som ovillkorligen krossar vänskapen mellan kill- och tjejkompisar, är att göra sexuella anspelningar och inbjuda in till lite sex mellan lakanen. Ofta slutar detta klavertramp med att mannen får återvända till sin smutsiga, luggslitna fåtölj – ensam.

Vänner som försvinner
Vänner ska vi inte ta för givet. Somliga av dem får vi bara behålla en liten stund. Det är ofta de bästa. De kommer och går. De dör.

religion-3491357_960_720

Andra flyttar utomlands, några enstaka bygger hyddor ute i skogen och drar sig undan. När man blir allvarligt sjuk, är det lätt att bli självupptagen och involverad i sjukdomen man lider av. Då är det mycket lätt att isolera sig. Jag vet.

För övrigt, så måste vi lik förbannat, trots alla regler och tips – slåss för att behålla vänskapen och för att få den.

 

© Kent Lundholm

På halvfart

Av , , Bli först att kommentera 4

Klockan är snart tio. Grått, grått utanför mina fönster. Detta är en dag då jag inte planerat att göra nåt särskilt. Torde bli en hel del skidåkning på TV. Sedan ”förlamningen” släppte i onsdags, har jag fått en hel del gjort. Märkligt detta med att mina gummiben som inte vill bära. Det sitter väl i skallen; i min amygdala som har en förmåga att ”spela in” allt elände och sedan sända repriser av detta när jag minst anar det.

Meningen

I mänsklighetens kollektiva minne finns vetskapen om att gruppen är en garant för vår överlevnad. Utan gemenskapen frös och svalt vi ihjäl. Detta gäller än i dag. Vi är flockdjur som är rädda för att bli utstötta och ensamma. Utanför stängslet väntar vargen. Det finns statistik på att dagens ensamma lever ett kortare liv än de som lever i grupp.

Jag känner att jag allt mer håller på att hamna utanför stängslet; att jag låter mig fösas bort från gemenskapen. Jag får allt svårare att hantera folk som lever i flock. Kanske är jag socialt handikappad?

Livet går på halvfart. Går hand i hand med gamla vanor, rutiner. Det mesta känns automatiserat. Samtidigt som tidens tickande hörs allt mer tydligt.

För övrigt går jag genom skogen. Inom mig bär jag det förflutnas röster inuti mig.

 

Många ensamvargar

Av , , Bli först att kommentera 3

Tvättade kläder under hela gårdagen. Fortsätter idag. Begriper inte varför jag alltid väntar så länge med mina besök i tvättstugan. Var gång uppstår ett berg av smutsiga kläder.

Vi har alla ett behov av närhet, trygghet och gemenskap. Därför försöker vi att ordna oss i små och stora grupper. Vi är helt enkelt inte gjorda för ensamhet. Vi plågas av att bli övergivna, vi får ångest av otrygghet. Den ofrivilliga ensamheten, då vi inte kunnat välja gemenskap, leder till sjukdom och på sikt till en för tidig död. Vi är och förblir flockdjur. Ändå lever många i ensamhet. 39 procent av alla hushåll i Sverige är ensamhushåll vilket gör det till den vanligaste boendekategori i Sverige.

man-1156543_960_720

Nu kan ju ensamheten vara ett sätt att återhämta sig. En tid för reflektion, till lugn och ro. Ensamheten kan under korta perioder vara ett sätt slippa andra, att inte behöva ta ansvar för sin omgivning. Faktum kvarstår, Sverige ligger i topp vad gäller antalet ensamvargar. Är det så att vi blivit allt mer intresserade av att självförverkliga oss, vilket går ut över viljan att kompromissa i ett parförhållande? Jag vet inte. Kanske är det så. Samtidigt som vi i grunden är flockdjur som finner trygghet i fållan. Läste om en undersökning som berättade att var sjätte person inte har någon riktigt nära vän.

För övrigt läste jag att motion får hjärnan att åldras långsammare. Mot motionscykeln.

Rent kol?

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknar till en solig, men något kylslagen dag, här i AIK-land. Varit uppe sen femsnåret och bland annat skickat iväg några fakturor. Ska man räkna på antalet arbetade timmar, erfarenhet, utbildning så blir timpenningen för en kulturman lägre än en vad en finnig tonåring tjänar på McDonald’s. Fast för mitt senaste uppdrag, texter till HärLitt (Region Västerbotten), fick jag för första gången på många år en vettig ersättning. Tackar och bockar!

Ja, det blev som ryktena sa: Trump säger nej till Parisavtalet gällande klimatarbetet. Nu har USA sällat sig till de tre länder, bland annat Honduras, som anser sig inte behöva jobba för en bättre miljö. Istället tycks USA förlita sig allt mer till ”alternativa fakta” och ska bland annat försöka framställa ”rent” kol.

pollution-2043666_960_720

Kol och olja är på väg ut, håller på att ta slut helt enkelt, och det är därför som den övriga världen arbetar för att ställa om till förnybar energi. USA kör på i gamla hjulspår och lär komma på efterkälken vad gäller nya lösningar. Intressant är att ett trettiotal delstater i USA tänker ”skita i” Trumps ”gullande” med oljeindustrin och fortsätta sina påbörjade miljöarbeten. Trump målar in sitt land i ett hörn. Det går inte längre lita på USA och synnerhet inte på Trump, så när nya samarbetsavtal ska arbetas fram (inom andra områden) kan det bli så att den övriga världen vänder ryggen mot USA. Då får en ensam Trump leka affär enbart inom sitt lands gränser – inte i en global, växande ekonomi.

teddy-1955316_960_720

Visste ni att ensamhet skapar kroppslig smärta? Jo, utanförskap aktiverar hjärnans centrum för fysisk smärta. Inte nog med att själen värker, även benen, armarna, hjärtat smärtar. Det finns även en rad studier som visar på att ensamhet är livsfarligt och att ensamma människor i utanförskap går en förtidig död till mötes.

För övrigt  torde bildningens största fiende var ytligheten.

Ensamhet är farlig

Av , , Bli först att kommentera 3

Befinner mig föga överraskande i AIK-land. Tidig morgon med blå himmel och en sol som klättrar uppåt. Känner mig utsövd efter sex timmars sammanhängande sömn. Jag sover klart bättre med L. vid min sidan – är trött på att vara ensam. Söker gemenskap för att på så sätt bli en del av ett sammanhang – att finnas till. Även om jag sett mig själv som en ensamvarg, inser jag numer vikten av att vara en i flocken.

balett

Jag har under livet råkat illa ut var gång jag dragit mig undan, när ingen hållit koll på mig och när jag inte haft någon att fästa blicken på. Smärtan vi känner vid ensamhet varnar oss för fara. Se upp! Du har hamnat för långt ifrån gruppen. Samtidigt kräver alla slags relationer ett viss mått av mod, då risken finns att vi kan bli avvisade. Ensamma människor är mer sjuka och lever kortare.

Funderar en hel del över vad det ”ska bli av mig”, Har ett år kvar av den tvååriga prövoperioden då jag fått pröva vingarna genom att låta en del av sjukersättningen läggs i träda, medan jag via min enskilda firma jobbar som författare, föreläsare och gör del utredningsarbeten. Meningen var dels att jag ska klara av det mentalt, dels få en något bättre inkomst – men det jag drar in på föreläsningarna åker in det svarta hål som uppstått genom lägre sjukersättning. Det är ett nollsummespel. Att vara en sårbar kulturman är inte särskilt inkomstbringande.

klockan

För övrigt tror jag att vi värderar livet mer vi inser att livet är ändligt, tidsbegränsat, när det sjunker djupt in i oss att livet inte är självklart. Vi lever en stund på jorden. Memento mori!

 

Slutna grupper

Av , , 1 kommentar 2

En grå morgon. Ett stilla, tunt snöfall. Teven står på. Jag lyssnar på en diskussion om hur man ska förhindra att terrorister kapar och stjäl lastbilar. Rent tekniskt torde väl detta inte vara något större problem med tanke på all teknik som tillverkarna ”stoppat in” i dagens nya fordon. Men det måste väl finnas risker med att chauffören sitter på lösningen hur man får upp dörren och  startar lastbilen – då torde vi istället få se hur man under hot och våld tvingar chauffören att öppna lastbilen. Terroristerna kanske tar med sig chauffören och bjuder på en färd rätt in i evigheten.

dansar

Hur viktigt är det inte för oss människor att tillhöra en grupp, att vara en del i ett sammanhang – allt för att kunna utvecklas och känna trygghet. Vi är flockdjur och har varit det sedan begynnelsen. Då, förr i tin, var en homogen grupp nödvändig för att inte svälta ihjäl eller bli uppäten av vargar, björnar, sabeltandade tigrar – och för att skydda sig mot andra, fientliga grupper av människor. Nu är det andra hot, men behovet att bli insläppt i en grupp är lika livsviktiga. Ensamheten blir lätt ett gift och övergivna människor dör tidigare än de som lever i en gemenskap.

Vi tycks sluta oss i allt mindre grupper. Det är ute med globala grupper och farligt att samarbeta med andra länder – exempelvis genom EU. Vi backar i utvecklingen och återvänder till tanken om den slutna nationalstaten med stängda gränser för att rädda våra sanna ideal, traditioner och vår ”unika” ras. Gamla ”sanningar” dammas av i tron att de är nya, alternativa fakta som vi så väl behöver. Då blir det en hel del människor som inte tillåts att bli delaktiga i den gruppen, i det sammanhanget.

Påsk. I morgon är det den låååånga fredagen: En påminnelse om hur Jesus dog på korset – för vår skull.

För övrigt bor längtan granne med sorgen. Vi bär alla  på en längtan att bli sedda, bli förstådda.

 

Vi är flockdjur

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovit hårt. Legat och gnisslat tänder och musklerna kring nacke och axlar känns hårda som betong. Någon form av ”Spring Kent-dröm” har sysselsatt mig under natten, men minns inte dess innehåll eller handling. Anar bara något hotfullt. Grått och blåsigt är det utanför mitt fönster, men ”väderkvinnan” på SVT pratade om sol längre fram på dagen. Dagens uppgifter blir att ringa F-kassan och Trafikverket. Det senare för att skaffa ett nytt körkort, ett utan spricka, så att jag får hämta ut mitt paket i ”tullen” i Ica Kvantum.

grupp

Vi människor är satta till jorden för att leva våra liv tillsammans med andra människor. Vi är sociala varelser som har ett stort behov av gemenskap och de som av olika anledningar hamnar utanför ”flocken”, går miste av den växelverkan med andra som utvecklar oss som individer. Utan att bli sedd, utan kärlek blir man lätt fånge i sitt eget inre. Omgärdad av rädsla blir det svårt att både ge och ta emot kärlek, vilket leder till att man får svårt att lita på andra. Under en period i mitt liv hamnade jag utanför ”flocken”, men jag trodde då att det handlade om självvald ensamhet. Men jag tror att att det måste finnas kärleksfulla relationer i ens liv för att man inte ska kvävas av ensamheten. Endast tillsammans kan vi vara ensamma. Numera är jag periodvis ensam, ofta när jag är inne i intensiva perioder av skrivande, men nu med vetskapen att det finns någon, några som väntar på mig. Jag har också upptäckt att jag är mer kreativ om jag är ensam ”tillsammans med andra”. Med åren har jag blivit allt mindre förtjust i ensamheten och särskilt efter den stroke jag råkade ut för. Den satte verkligen spår i mitt inre. Den skrikande ensamhet jag då upplevde, ensam på golvet, med döden grinande i ansiktet, har gjort att jag numera helst vill ha folk kring mig. Inte alltid, men oftare än tidigare i livet.

För övrigt har den här sommaren passerat i ett rasande tempo. Jag hann inte med den.