Igår åt jag middag tillsammans med Josephine Freje, programledare för konsumentprogrammet Plus. Men det var i hennes roll som grävande journalist på gatutidningen Faktum i Göteborg som vi strålade samman. Jag är chefredaktör för tidningen Vasaplan, en mycket mindre tidning, men som precis som Faktum görs för att hjälpa socialt utsatta och hemlösa människor att bli synliga. Grundidén är densamma: människor som kommit på glid ska genom tidningsförsäljningen få en chans att komma tillbaka. Men, och detta är viktigt, de ska inte stå där och byta en tidning mot en allmosa; det handlar inte om välgörenhet – varken för säljarna eller för oss som gör tidningen. Det var mycket inspirerande att lyssna på hennes erfarenheter, vilket i grunden ger mig råg i ryggen som chefredaktör. Vi är på rätt väg, men för att kunna ta steget vidare måste vi få en bättre ekonomi.

När jag cyklade hem regnade det. Var dyngsur när jag till slut nådde fram till Pig hill och kunde kliva in i värmen. Kokade kaffe och tänkte på livet i Singing valley. Kände mig glad.

Det är verkligen så. I varje möte kan jag lära mig något om mig själv. Men då gäller det att vara lyhörd, för sitter man där och blundar med våld och trycker händerna mot öronen, så missar man ett viktigt ögonblick i livets skola. Det handlar om att våga öppna sig, att våga känna tillit till den man möter – till den man vill möta. Annars tar rädslan över. I korthet handlar det om valen vi gör. I stort väljer vi vår lycka – för det är ju ingen annan, någon utifrån, som kan säga åt oss att vara lyckliga. Lyckan växer inom oss. På samma sätt väljer vi ilskan, en känsla som så ofta bygger på feltolkningar. Tyvärr.

Regn. Hoppas på uppehåll när jag ska gå eller cykla in till stan. Ska träffa en poet på Kärnhuset. Ska lyssna på honom. Vi människor måste få berätta om våra liv, först då blir vi till, får konturer och blir synliga.

Längtar sill sommaren, till värmen, det lustfyllda. Vill bygga upp, inte rasera. Men det är lättare sagt än gjort.