Mitt livs första diagnos fick jag i årskurs fem, då en flink lärare slog fast att jag torde lida av färgblindhet. Han hade upptäckt att jag hade rysligt svårt att skilja mellan röda och gröna kritor, så att jag vid något tillfället målat granarna röda. Men jag led ju inte av total färgblindhet, i så fall skulle jag ju se allt i grått, svart eller vitt. Den korrekta benämningen är defekt färgseende, och i mitt fall röd-grön färgblindhet. Något som åtta procent av landets manliga befolkning lider av (1 procent av kvinnorna). Diagnosen slogs definitivt fast vid mönstringen, då alla blivande soldater skulle titta på ett tjugotal pseudoisokromatisk bilder; färgade prickar som bildade mönster av en siffra. Jag såg en av dessa tjugo siffror. Jag ser alltså färger, men har rysligt svårt att skilja på rött och grönt. Det gör att jag kommit att bli en usel bärplockare. ”Men så många lingon borta vid tallen”, kunde pappa säga och peka ivrigt. Allt jag såg var grönt. Inte ett enda rött lingon. Lika hopplöst är det att urskilja hallon. Men om någon leder mig fram till hallonbusken eller den plats där det lär växa lingon och jag får böja mig fram/ner och komma riktigt nära, så ser jag bären. Men om de är gröna eller röda kan jag fortfarande inte avgöra.

Om man har ett defekt färgseende så är det något vajsing på tapparna i ögonen (syncellerna), så att hjärnan inte kan tolka färgerna på rätt sätt. Detta är ärftligt och hänger ihop med X-kromosomen. 

I unga år sysselsatte jag med att springa fort och då med terränglöpning – och det slog aldrig fel att arrangörerna skulle snitsla banorna med röd tejp som de band fast i någon grön grankvist. Vid ett par-tre tillfällen fick jag stanna av och invänta de löpare jag sprungit ifrån, för att kunna se åt vilket hålla jag skulle fortsätta för att komma komma till mål. Så jag fick springa om dem för andra, ibland tredje gången för att hitta fram till målet. Några av mina konkurrenter menade att jag var arrogant, att jag var ute för att psyka dem då jag gång på gång sprang ifrån dem, för att sedan sitta på nån sten och invänta dem igen. De trodde mig inte när jag förklarade att jag var färgblind och omöjligt kunde se de röda snitslarna. Så någon konstnär kunde jag inte bli – fast det lär ju vara så att Van Gogh led av någon form av defekt färgseende. En annan effekt av mitt ”handikapp” har varit mina märkliga klädkombinationer. Kanske har folk under årens lopp trott att jag försökt skapa nya trender med mina färgkombinationer, som när jag gick på fest med en nyinköpt kostym, som jag var bombsäker på att den var helvit, men  som i själva verket var rosa. Det gick upp för mig, ett par timmar inne på den stora festen, när en fyllhund kom fram till mig och småskrattade frågade: ”Spelar du med i Flamingokvintetten?”

För ett tiotal år sedan deltog jag i ett vetenskapligt projekt, där en ung man hade för avsikt att ta reda på om vi färgblinda uppfattar världen på ett annat sätt än alla de andra som ser färger och dess nyanser. Hans arbetshypotes var att vi som har problem med färgerna faktiskt har en annorlunda världsuppfattning. Ta hösten som exempel, när ”allt står i lågor”, när löven i träden badar i alla starka, vackra färger. Det jag klart att jag ser detta – men nyanserna, vad som är vad av det gröna och röda, det kan jag inte särskilja. Dessutom är det ju så att färgerna är något som vi uppfattar i vår tankevärld. De olika  variationerna av ljus som når fram till våra ögon och tolkas av hjärnan som färger. Ett rött äpple har egentligen inte en röd  färg, utan äpplet reflekterar bara de röda  färgerna och absorberar de andra. Eftersom rött, en signalfärg, gör så att pulsen ökar, blodtrycket stiger för att göra oss redo till flykt, eller kamp, så torde jag som inte ser röda lingon i skogen känna mer lugn då jag bara ser det gröna (en färg som har en lugnande inverkan på oss). Jag fick aldrig veta resultaten på den unge mannens vetenskapliga projekt, hade varit kul att veta vad han kom fram till.

Har ”byggt om” sovrummet. Skruvat ner det stora skrivbordet, burit ut en del andra möbler för att kunna flytta dubbelsängen mer centralt och förse var sida med ett sängbord. Det blev ett rent och fint rum – det blev större och genom att plocka bort alla onödiga detaljer, känns det som  det blivit ett lugnare rum. Vilket inte är helt fel när det handlar om mitt sovrum. Så nu ska ett ton med prylar bäras de tre trapporna ner i mina källarförråd. Kanske möblerar jag om fler av rummen – men det får bli en senare affär. Jag har även plockat ner några tavlor i vardagsrummet – tavlor som inte längre gör sig förtjänta av att hänga på mina väggar. Tavlor från ett tidigare liv, tavlor som ska glömmas. Så ner i den mörka källaren med dem. Skulle behöva tapetsera om i några av rummen – men jag kommer att överlåta till andra att välja färg och mönster. Det skulle se ut med ett sovrum med rosa väggar.

För övrigt ska jag ner på stan och fika med Karlsson och de andra männen som vecka efter vecka varje lördag strålar samma på kafé NK för att delta i ”Lördagsfikat”. NK torde ha gått rejält back på dessa gäster, eftersom fiket erbjuds obegränsat med påtår. Skulle tro att i snitt så dricker alla tre-fyra koppar, somliga än fler. Personligen brukar det bli tre stora koppar svart kaffe. Kaffe är livet!