Etikett: fattigdom

Söva lave kräka

Av Kent Lundholm, 29 mars 2021 kl 12:25, 2 kommentarer

Under Ester Duva Nilssons barndom och uppväxt, var fattigdomen det hon skulle få ärva. Det var en tid av orättvisa och tydliga klasskillnader; en tid då de bättre beställda ansåg att fattigt folk saknade moral, vett och pliktkänsla. Med andra ord: De hade sig själva att skylla. (Är det inte likadant idag? Debatten och närande och tärande …) Med fattigdomen följde inte enbart hunger och armod. Invävd i fattigdomen fanns skammen. Ester föddes 1896 i Öretorp och dog 1985 i Lycksele, och gjorde en otrolig resa genom Fattigsverige, förbi 20–30-talens stolliga idéer om rashygien, för att med åren komma in i värmen, i välfärdssamhället, med riktning mot Folkhemmet – som var en såpbubbla som sprack.

Ester Duva Nilsson

I början av 1900-talet var fattigdomen synbar. Den gick rent av att ta på, lukta sig till. Ungarna gick barfota i lappade kläder, armar och ben var mest skinn och ben; en fattigdom som tvingade fattighjonen ut på grusvägarna för att tigga sig till en plats i någon storbondes ladugård och en bit mat – som byttes mot gratis arbete. Esters mor och far hade båda vuxit upp som fattighjon som drog fram mellan byarna i hopp om att bli inhysta i någon loge eller ladugård.

”Fattifölke få söva lave kräka in i fähuset!”

”Dömda till fattigdom” tvingades Esters mor och far i barndomen att: Tramp farsgubben baki häla … Följ ätter ti fälen hans… Trask å gå gålmella för å få sä nå mat ti magan. När de var tolv, tretton år vart dem städslade som tjänstehjon (piga och dräng).

Bo å söva lave kräka …

Esters far sig kände sig med all säkerhet stolt då han blev arrendator; trots att den magra jorden mest bestod av sten och att stugan låg gömd och glömd i väglöst land. Dessutom ändrade prästen i församlingsboken från dräng, till arbetare och slutligen till brukare. Okunskapen hängde ofta samman fattigdomen. I den närmaste släkten var det bara morfar som kunde läsa. Ester gick två månader i folkskolan, men måste ha lärt sig läsa på egen hand. Det var således ingen slump att Esters arv bestod av fattigdom, utanförskap och armod. Det berodde inte på arvsynden. Däremot hon hade Gud försett henne med fars stora näsa och mors varma leende.

När Ester i trettioårsåldern flyttade till Lycksele var hon så van med fattigdomen, att hon inte ens försökte dölja den. Hon hasade längs gatorna i ett par förstora skor och iklädd mors svarta långkappa och märkliga hatt.

Små fattighjon

Nutid: Fattigdomen ökar. De rika blir rikare. I dag är den ärvda fattigdomen mätbar (med Gatsby-kurvan). 2020 visade hjälporganisationen Oxfam att den procent av jordens befolkning som är rikast, har dubbelt så stor förmögenhet som sju miljarder människor. Ju större inkomstskillnader, desto fler ärver fattigdomen. 2020 var Sverige bland de tio länder med flest miljardärer i relation till folkmängden (över 200). Det ska påpekas att fattigdomen i Sverige för hundra år sedan var värre. Naturligtvis. Då fanns inga sociala skyddsnät. Ett felsteg, en missväxt kunde leda till en katastrof. Arbetslöshet, sjukdom ledde till att kronofogden tog huset och fattigvården hämtade barnen (som kunde auktioneras ut till den som bjöd lägst). Men orättvisans mekanismer var då och nu desamma.

Mörkerman?

Coronaviruset och pandemin kan vända upp och ner på allt. En miljardär faller tungt vid en börskrasch. Från en dag till en annan kan kartan över den ekonomiska fördelningen komma att ritas om. Andra skumma aktörer hukar i all tysthet i skuggorna. Mörkermän som önskar sig ett ekonomiskt och politiskt kaos, så att de kan presentera sina svart-vita förenklade ”sanningar”. Ungefär det som Ester fick se och höra när hon passerade det oroliga trettiotalet. I grund och botten var det arvet av fattigdomen som skapade den tidens oförsonliga, blinda vrede. Detta obegripliga hat mot de annorlunda, de som var ”orsaken” till allt från dåliga vägar till det kylslagna vädret.

Beställ idag!

Ja, några funderingar som dök upp då jag tänkte på vad jag skrivit om i min kommande roman ”Älskade Ester” (Ord & visor förlag), som släpps i maj. Passa på att förhandsbeställa den redan nu, så kommer den hem till dig med posten. Länken till: Beställ boken ”Älskade Ester” av Kent Lundholm.

Läs mer om Ester: Till Kents webb

Fattigt folk finns

Av Kent Lundholm, 3 juni 2014 kl 10:09, Bli först att kommentera

Vi ska vara snälla mot fattigt folk, mot de som har det svårt. Så brukar jag tänka. Inte vända bort blicken när de sitter där och skramlar med sina muggar och ber om en slant. Jo, jag är en sådan där som brukar ge av slantarna som skramlar runt i byxfickorna. Inte för att jag har dåligt samvete, utan att för att jag är oppstillt med praktisk solidaritet. Till mitt barndomshem i Bäckmyran utanför Lycksele, kom alla de som var nalta eljest, annorlunda, för att tigga till sig en kaffetår och en matbit. Och min mor såg till att ingen behövde gå tomhänt därifrån, medan min far hjälpte dem med praktiska göromål. Det var under de olåsta dörrarnas tid, då folk kom och gick utan att knacka på. Man hjälptes åt. Så hade det kommit en rumänsk tiggare till Bäckmyran på den tiden, så hade han/hon fått kaffe med dopp och en tallrik med blodkorv. Så jag tror att jag lärde mig hur fattigdomen och utsattheten ser ut. Därför blir jag förbannad när jag hör intelligent folk trassla in sig i modern mytbildning och ta ord i sina munnar som gränsar till rasism – istället se vad det handlar om: människor som i sitt armod tvingas förnedra sig i tiggeri.

I övrigt grunnar jag på följande: I och med det faktum att vi lever så kort med är döda så länge, så borde vi bli bättre på att leva livet. Hur man nu gör det?.

Inga sociala skyddsnät

Av Kent Lundholm, 1 december 2012 kl 14:13, Bli först att kommentera

Det handlar om ett slags Moment 22 i den oförsonliga arbetslinjen som håller på att dräpa vanligt, hederligt folk. Jag skrev nog i rena ilskan, vilket torde vara en sund reaktion på grund av ämnesvalet. I vilket fall som helst ledde det till att många hörde av sig, inte minst de som saknar röst och som blivit dubbelt straffade för att de är sjuka. En människa som blivit vingklippt saknar ork att slåss mot det väloljade maskineriet. Det är lätt att krypa ihop och bli rädd, när man ser hur cancersjuka anses vara arbetsföra – bara för att det står så i någon idiotisk paragraf.

Härförleden var jag på fest med medelklassen.

Om och om igen fick jag höra: Det ska löna sig att arbeta. Jo, det låter väl rimligt, men det är också en förtäckt form för att säga att de sjuka och arbetslösa är latoxar. Han som gapade mest på festen var något korpulent, rödbrusig i ansiktet och flåsade av upphetsning. Detta tydde på högt blodtryck och en begynnande diabetes. Inom kort kommer denne medelklassens agitator få veta hur det är att etablera en kontakt med Försäkringskassan, leva på korpsmulor och tvingas se på när banken tar tillbaka det den äger. Ett enda felsteg och fallet blir högt. Räkna inte med några sociala skyddsnät, för dem har några idioter monterat ner.

Men för helvete, vakna upp!

Återigen har vi fått läsa om hur politiker sett till att skaffa sig förmånliga pensioner. Dessa pensionsutbetalningar kommer att kosta kommunerna miljontals kronor. Vilka grupper i samhället har möjligheten att själva besluta pensionens utformning, längd och summa? Ett klubblag och så är det klart. Dock inte glömt!

Tänk på vilka krav som politikerna i dessa tider ställer på medborgarna. Det är många som går på knäna i sina försök att överleva. Nä, dom ska skämmes å lugges! Kanske ska vi låta de politiska pensionärerna byta med sjuklingarna som blivit utförsäkrade? En ny realitysåpa! Några av stadens skämtare kan leda tävlingarna: Köpa billigaste möjliga barnblöjor, sälja älsklingscykeln till underpris, rea ut skivsamlingen och som avslutning äta så mycket havregrynsgröt som möjligt. Under tiden får de sjuka ta plats i kommunfullmäktige och fatta beslut. Men då kommer väl Försäkringskassan och hävdar att de sjuka simulerat och ska bli av med all ersättning. Hur kan de annars sitta där och fatta beslut? En sjukling ska ligga på rygg och stirra i taket!

Det har blivit populärt att sända oändligt långa tv-serier i ämnet ockulta fenomen. Folk viger sina liv åt att jaga Träskapan och Bigfoot. Andra påstår sig kunna tala med andevärlden. De står där och himlar med ögonen och säger sig kunna känna märkliga energier. Allt för att skrämma skiten ur någon gammal tant som hört knackande ljud från vattenledningen.

Det måste finnas ett stort tomrum hos dem som jagar skuggor – och vad är det för fel på dem vill se på eländet?

För övrigt håller polarn Kenneth med mig.

Kent Lundholm

Nyfattigdomen skapar alltfler sjuka

Av Kent Lundholm, 30 november 2012 kl 12:29, Bli först att kommentera

Samhället har fått slagsida och blivit djupt orättvist. Jag frågar mig: hur tusan kunde det gå på det här sättet? Tyvärr verkar det som att inte alla har lagt märke till det. Som dom på Lyckliga gatan. Där har man fullt upp med bestyren att vaxa sin nyköpta bil och hålla ordning på den nymålade villan. Ojojoj så jobbigt. Nej, det är sannerligen inte lätt att vara empatisk när båda jobbar heltid och ungarna ska skjutsas kors och tvärs mellan olika träningar. För att inte tala om stressen och oron för lånen. Det är kanske därför som herrn och frun blir förbannad över olika störningsmoment. Nä, allt som är och ser annorlunda ut borde skickas ut ur landet – annars ställer de bara till med nåt helvete. Men det finns ju glädjepunkter. Halleluja och Gud ske pris för jobbskatteavdragen och den sänkta krogmomsen.

Inte långt från Lyckliga gatan bor dom sjukskrivna och arbetslösa. Där finns en hel hop vars sjukdomar gjort livet till ett helvete och som har ohyggligt svårt att sköta ett jobb. Många har sedan länge blivit av med ersättningen från Försäkringskassan och tvingas leva på socialbidrag. Ett straff på ett annat.

Det har blivit så att människorna på Lyckliga gatan och dom sjuka numera lever i skilda världar. Dom talar aldrig med varandra, inte heller hejar dom när dom möts. På något underligt sätt har vi blivit rädda för varandra. Så illa är det. I min hemby i Västerbottens inland var det många som var sjuka och nalta eljest och som hade det knapert. Detta utspelade sig på 70-talet. Dörrarna var öppna och alla bjöds in. Det var inget speciellt, på bordet stod kanske stekt korv och pärmos. Trots det enkla skulle inte gubben behöva gå hem och vara hungrig. Trots att han var smutsig och det droppade från näsan, så fick han sitta vid bordet med oss andra. Jo, jag vill hävda att på den tiden fanns det både kärlek och korv så att det räckte till. Det finns dom som kallar detta för barnslig nostalgi.

Jag menar att många av dagens orättvisor bottnar i att det blivit vattentäta skott mellan dom som har fått det bra och dom som simmar i den bortglömdas sjö. Det värsta är den missnöjeskultur som uppstått bland dom besuttna, där man på fullt allvar påstår att sjuka och arbetslösa har sig själva att skylla. För nåt fel måste det väl vara på dom? Dessutom har det blivit lätt att säga: "Jag har nog med mitt, så dom får väl sköta sitt." Denna form av passivitet utgör ett dolt våld, samtidigt som det finns en oförmåga att förstå sina medmänniskors lidande. Detta är det samhälle vi fått. Jag avskyr denna tillbakalutade likgiltighet där vi glömt hur det är att sträcka ut handen.

Jag är övertygad om att ekonomisk ojämlikhet leder till ökad ohälsa. Nyfattigdomen kostar mer än den smakar. Vår oförmåga att ta hand om sin nästa, kommer en dag att stå oss dyrt. Skrämmande är att bakom allt detta finns en politisk idé. Fy tusan.

Nej mina vänner, det fattas kärlek.

Etikett: fattigdom

Söva lave kräka

Fattigt folk finns

Inga sociala skyddsnät

Nyfattigdomen skapar alltfler sjuka

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv