Etikett: fiske

Inte ett napp

Av , , Bli först att kommentera 3

Oj vad himlen är underbart blå och så vackert solen lyser. Fint väder har utlovats, inte bara idag utan långt in på nästa vecka. Kanske blir det läge att försöka få lite färg på mina bländvita spiror och låta strålarna ge kinderna och näsan en svag nyans av rött .

Skriver flitigt på min kommande roman och just nu är mina karaktärer vid en vackert belägen sjö för att fiska, men än hur de bär sig åt så kan de inte ens få ett napp. Sjön verkar död och de tvivlar på att där finns någon fisk att dra upp. Märker att jag väver in mina egna fiskeäventyr i berättelsen, för personligen har jag aldrig varit någon storfiskare. Jag har saknat tålamodet, uthålligheten att stå timme in och timme ut för att locka till mig gammelgäddan.

fiskare

När jag, Johansson och LG jobbade som stafettsyrror i Arvidsjaur i slutet av 80-talet, försökte vi fördriva tiden genom att ta oss ut i naturen och fånga lite ädelfisk. För den fanns ju där, i mängder, det kunde de bofasta vittna om. Det var bara att hänga ut kroken och vänta några minuter så satt där en öring, färdiga att rensas, lindas i folie med en klick smör och lite grovsalt för att tillredas ovan öppen eld. Vi hade köpt dyra spön, tusen specialblänken och drag, håvar, knivar och gud vet allt som vi släpade med oss på våra fisketurer. Vi var vid älvar, åar, lånade båtar för att djupmeta i fjällsjöarna. Men knappt ett napp. Vi tappade mängder med dyra drag, blötte ner oss och blev vansinnigt myggbitna.

Under morgonfikat på vårdcentralen var den stående frågan: ”Hur mycket fisk fick ni den här gången?” ”Det blev några”, svarade vi, men ibland drog vi världens fiskehistoria om jättelika öringar, mängder med abborrar, stenhårda kamper mot väldiga gäddor. Men de log alltid åt dessa historier. Vi fick alltid nya tips om vilka vatten som ”idiotsäkra” att fiska i; där det alltid nappade. En dag fick vi tipset att åka en par mil inåt landet och sedan smyga oss in till några småtjärnar som låg insprängda i skogen. Man fick egentligen inte fiska där, men det gjorde bara fisket mer spännande. Jag och Johansson bestämde oss att cykla dit, vi for sent om kvällen för att slå till nattetid. Det var ett vackert ställe, med ett par spångar över vattnet och en bit upp i skogen låg några vackra kåtor.

spö

 

Vi började med att fika och satt och drack kaffe medan fiskarna hoppade i vattnet. Det formligen kokade av fisk, ädelfisk. Vi parkerade på varsin sida. Först kastade jag – pling! hördes det när linan gick av och det svindyra draget försvann in i skogen. Johansson hånskrattade och svingade sitt spö, men inte bättre än att hans drag fastnade uppe i en björk. Vi måste ha drabbats av panik. Det tog en evighet att få ordning på våra spön igen. Fler drag lossnade. Under tiden hoppade fiskarna glatt i vattnet; de gjorde till och med volter. Då gick myggen och knotten till attack och när jag efter nån timmes kamp kastade fast draget i vassen, så bet jag helt sonika av linan, hämtade ryggsäcken och sprang mot cyklarna, tätt följd av Johansson. ”Nu har ni väl ätit er mätta på röding och öring”, sa en av de bastanta undersköterskorna vid frukosten. Sedan fick vi ytterligare ett tips – som vi naturligtvis undersökte. Denna gång handlade det om fiske från båt. En liten insjö där det skulle koka av gäddor. Efter ett tag såg vi hur det flöt omkring skräp och bajs; en upptäckt som gjordes samtidigt som jag fick napp och efter en hård kamp kunde dra upp fångsten: En stövel! Just det – en brun stövel! Det var då vi slutade att fiska. Jag har sedan dess bara fiskat ett par-tre gånger, men då mest för syns skull.

För övrigt blir det en sväng in på stan idag. I morgon kikar vi kanske på brännbollen. Vi tar en dag i sänder. Gör det enkelt! Och lita inte på inlandsbor som ger dig tips om fina fiskevatten eller avslöjar var hjortronen växer. Det kan kosta dig livet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Frusna minnen

Av , , Bli först att kommentera 3

Glömde bort att kliva upp och beskåda den blodröda månen. Förresten är jag färgblind (eller defekt färgseende som det heter), så frågan är vad jag egentligen hade sett om jag klivit upp vid fyrasnåret att kikat på månen. Sedan är det inte så lätt att se olika slags himlafenomen när man bor i en stad. Allt skräpljus från stadens liv lägger sig mellan himlen och betraktaren. Annat var det i Baklandet då jag som grabb satt på farstubron, omgiven av ett totalt mörker och glodde rakt in i evigheten. Sedan jag blev stadsbo har jag missa många himlafenomen: kometer, märkliga månar, meteorregn, solförmörkelser. Vi stadsbor blir avskärmade för alt det spännande som sker ovanför våra huvuden. Fast i julas, när jag besökte syrran på Näset (där man är omgiven av mörker) fick jag och dottern se ett riktigt häftigt norrsken; ett knastrande, sprakande, grönt norrsken.

Bläddrade i några gamla fotoalbum, skrattade och fällde en och annan tår. Foton är frusna minnen Vi samlar på foton för bevara händelser, människor som de såg ut just då och var bild berättar en liten historia. Som bilderna från 1985, då jag och mina vänner ansåg oss vara odödliga och utifrån den ”insikten” menade att livet skulle vara en ständigt pågående fest. Som när vi hyrde en kåk vid Nydalasjön och bjöd in en väldiga massa människor till en fest under temat: ”Vilda Västern”.

PhotoGrid_1443385732697

Det blev en synnerligen grabbig fest och merparten av flickorna gick hem före tolvslaget. Medan de ville dansa, så var vi ”cowboysare” fullt upptagna av pistoldueller, jakter efter en stackare som klätt ut sig till indian, för att inte tala om alla våra besök i baren för dricka eldvatten. Men det var då det. Fotografierna finns kvar. Samtliga på bilden har passerat de femtio, med råge, och i dag är det ingen av oss som skulle orka med en ny cowboyfest. Nu handlar det mer om att mötas över en kopp kaffe och möjligtvis ett parti schack.

20150925_161155
Fisketur nånstans utanför Arvidsjaur.

Under slutet av 80-talet och i början av 90-talet tillbringade jag om mina polare Johansson och Sjöström en hel del tid i vackra Arvidsjaur. Anledningen att vi så ofta besökte den platsen var att vi var så kallade ”stafett-sjuksköterskor”. Vi åkte dit korta perioder och tokjobbadde, dag och natt, och fick rysligt bra betalt för det. Jag tycke att det passade mig bra, då jag fick loss så pass mycket pengar att jag kunde ta ledigt och skriva på mina böcker. Fast om sanningen ska fram så slösade jag (vi) bort pengarna i en rasande fart, på resor och dyra stereoanläggningar (och många krogbesök) att vi var tvugna att återvända till vårdcentralen i Arvidsjaur gång på gång. Jag höll mest till på akuten och åkte runt i geografin antingen i ambulansen eller helikoptern.

Men ibland var vi lediga och då ville vi ladda batterierna – genom att fiska. Vi inhandlade svindyra spön, mängder med drag av alla de slag och köpte fiskekort som gällde för hela Norrland. Sedan frågade vi ortsborna, lite försynt, var vi skulle åka för att få en och annan fisk. De var så vänliga och skickade oss till sjöar och vattendrag där man kunde få hur mycket fisk som helst. Vi fick inte ens napp. Vi kunde se ädelfisken retfullt hoppa över våra revar. Men ingen fångst. ”Fick nån fisk”, frågade tipsarna dagen efter och log lite snett. ”Jo för tusan”, svarade vi. ”Tio var! Riktiga bjässar.” Sen fick vi fler tips. Ett av dem var en tjärn, eller pöl, där det flöt omkring skräp. Men här skulle storgäddorna hålla till. Jag fick en stor, brun stövel! Det var väl nu  det gick upp för oss att vi inte längre kunde lita på de idiotsäkra fisketipsen vi fått. Jag fick EN fisk under de där åren i Arvidsjaur (se bilden ovan), en halvdöd abborre vars fjäll var stenhårda. Den gick inte ens att rensa och bena upp. Minns inte vad jag gjorde med min dyra, fina fiskeutrustning, kanske gav jag bort den eller lämnade den vid nån sjöstrand däruppe. Efter fiskeäventyren i Arvidsjaur har jag inte fiskat många gånger, tappade liksom sugen.

För övrigt har jag mått riktigt bra under den gångna helgen och har fått en hel del gjort – sådant som blivit liggande under de dagar då golven gungat och väggarna lutat inåt. Borde åka och köpa mig ett par vandringskängor, men har en tid att passa uppe på Nus. Ett återbesök.Det har blivit några sådana sedan jag fick min stroke för en dryg månad sedan.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,