Etikett: fly

Rädslan tar makten

Av , , Bli först att kommentera 3

Höll mig inomhus, och svettades, när Lena under dagarna två åkte ut till Bölesholmarna för att sola och bada. Hör till min glädje att det ska bli mildare. 20 grader är klart bättre än 34 grader. Jag har solbadat färdigt.

Av våra känslor är väl rädslan den som kan styra våra liv allra mest. En vanlig strategi, som jag själv praktiserat genom livet, är förneka, stänga av och fly. Spring Kent, spring! Till slut blir man rädd för precis allting, vilket begränsar ens liv. Nu ska det sägas att rädslan är nödvändig. Möter vi en ilsken björn får rädslan oss att springa för livet. Rädslan säger till oss: nu börjar det att bli farligt, ta till flykten. Men när rädslan börjar inkräkta på allt i ens liv, kan det gå så långt att vi till slut blir rädda för att vara rädd. Det är då vi låser in oss, då som vi stänger av alla andra känslor, för att undvika rädslan. Till slut kommer paniken och vi blir än mer rädda.

abyss-2036211_960_720

Det är nu det krävs mod för att ta våga ta strid och utmana rädslan. En viktig känsla i denna strid är nyfikenheten, som hjälper oss att utforska och ställa  frågor: ”Och vad var det egentligen som gjorde att jag blev rädd den här gången?” Vi måste tillåta oss att känna känslorna, ge dem uppmärksamhet så att vi får chansen att öva.

Själv fick jag av diagnosen paniksyndrom i 20-års åldern. Till och från kom paniken att begränsa mitt liv enormt mycket. Var ju övertygad om att paniken och rädslan skulle dräpa mig. Förnuftet hade inte ens chans mot känslan. Jag blev inte av med eländet förrän jag blev drygt 50 år, då jag genom KBT fick hjälp att utmana rädslan. Det var en fruktansvärt jobbig och obehaglig träning, men till slut blev rädslan begriplig och snudd på ofarlig.

student-849825_960_720

Åren med panik och rädsla kom att göra mig kreativ. Genom skrivandet kunde jag fokusera på annat än att vara rädd. I mitt berättande blev jag medveten om mina problem och ville lära mig mer om dem. Jag bestämde mig för att att själv skriva mina manus; inte ge bort dem till nån annan. Visst, det gör ont att skriva om sin egen sårbarhet och sina tillkortakommanden.

KentPsy

I arbetet med min biografi ”Spring Kent, spring!” (2016) så tvingades jag återvända till situationer där det var mörkt och skrämmande. Men genom att stå för min sanning och att våga känna, inte fly, så kunde jag tolka mina reaktioner. Jag överlevde. För rädslan höll verkligen på att dräpa mig. Sedan har åren av ”dödskamp” satt sina spår i min kropp: diabetes, stroke, parkinson. Allt har sitt pris.

För övrigt är väl rädsla i kollektiv form det som skrämmer mig mest. Ridande på fördomar (som består av rädsla och okunskap) så pekas det åter igen finger mot de som är annorlunda, som inte lever sina liv som vi gör. Numera kan man ogenerat skrika: ”Kasta ut dom jävlarna! Åk hem till landet ni kom ifrån!”

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Barnen drunknar

Av , , Bli först att kommentera 2

En natt med förfärliga drömmar; sådana drömmar som sitter kvar trots att man vaknat och sprider en känsla av det kanske var verkligt. Bara en dröm, tänker jag och kliver runt i min vakenhet, dricker svart, starkt kaffe och ser att vinden ruskar om löven i trädet utanför mitt fönster. I det som är min verklighet så känner jag mig stolt över gårdagens beslut att kliva av tidningsproduktionen i elfte timmen. Någon kanske tycker att det är fegt, det återstår ju bara ett par veckor innan den är tryckt och klar. Men jag är stolt att jag för en gång skull är mån om mig själv, för jag märker ju hur trött och yr jag blir av minsta lilla ansträngning och jag vet att det beror på en skada i hjärnan, att denna gråa fettklump på si så där 1,5 kilo är under läkning. Det är människans viktigaste organ, det är där Jaget finns, där alla minnen vi samlat på under livet huserar, där all vår samlade erfarenhet ligger förpackade i små boxar. Utan en väl fungerande hjärna blir verkligheten skev och Jaget kan gå vilse.

hav

Barnkroppar flyter upp på stränderna runt Medelhavet. Barn som flytt från kriget i Syrien, från ondskan som IS sprider kring sig. De försöker ta sig till länderna i EU – men vi har byggt så höga murar kring vår trygghet att få kan ta sig in. Barnen stryker med. Men hur är det? Om vi vet, om vi ser någon kämpa för sitt liv i vattenmassorna så är det väl vår moraliska plikt att sträcka ut en hand och försöka rädda den drunknande – eller?

Träffade en kvinna häromdagen som nyss kommit hem från en resa till Kos. Hon hade åkt dit för en välbehövlig vila, för att njuta av solen och av lyxen på det fyrstjärniga hotellet. Men dagarna i ända satt hon på stranden och såg de små gummibåtarna, överfyllda med flyktingar, kämpa mot havets vågor för att ta sig in till land. Snacka om att få perspektiv på mina personliga problem, sa hon till mig och berättade i förbigående om allt det hemska hon fått se. Den semestertrippen blev inte vad hon föreställt sig.

För övrigt läste jag en undersökning som hävdade att det var lättare att vara avhållsam mot sprit, sex och nikotin, än att hålla sig borta från Facebook. Sociala medier är nämligen ett enkelt, gratis sätta att trigga igång vårt belöningssystem. När andra gillar våra inlägg är det som att ta sig några supar – dopaminnivåerna ökar och vi känner njutning. Så det så.