Etikett: författare

Kurs i skrivnade

Av , , Bli först att kommentera 2

Vakade vid fem med huvudvärk, men så hade jag också somnat på skinnsoffan med huvudet i en mycket underlig vinkel. Ett under att jag sovit överhuvudtaget i den ställningen.

Skriva_IS

Det blev en hel del jobb efter hemresan från Skellefteå, bland annat en affisch till ABF i Lycksele inför de stundande kursen i kreativt skrivande. Hoppas att folk anmäler sig och vill gå kursen som körs 14-16 oktober. För 1500 spänn får ni en tre dagar lång genomgång av det en författare bör veta – billigare får ni INTE ett sådan kurs för. Dessutom med mig som kursledare. ABF Mitt Lappland har följande telefon: 0950-380 80. Ta chansen!

Jag har också hunnit med att söka stipendier från Författarfonden och hoppas verkligen att jag får ett sådant, vilket skulle ge mig ett andrum i tillvaron. Trots att jag far runt som en skottspole i tillvaron och berättar om min bok, så blir det inte mycket kvar sedan jag växlat moms med staten, betalt 30 procent skatt och 32 procent i sociala avgifter. Ibland undrar jag om det är värt? År av skrivande – sedan ett stort intresse, i ett halvår. Sedan dör allt ut till nästa bok, som i mitt fall är kanske klar för utgivningen om ett par år. Frågan är och har alltid, hur ska en författare livnära sig under detta ”uppehåll”? Tidigare i livet har jag ju allt som ofta jobbat, ofta heltid, medan jag skrivit om nätterna. Men dylika äventyr orkar jag inte med längre.

Dagens uppdrag blir att ordna förnyelser av recept, hämta böcker på ICA Kvantum och sedan kura i soffan och korrekturläsa mitt manus. Borde även sitta en stund med bokföringen, men då kokar nog min hjärna. Får bli ett uppdrag senare i veckan. Sedan är väl OS över? Fyra år till nästa gång – och så fort tiden går så är det väl till veckan.

För övrigt tänker vi hela tiden, vare sig vi vill eller inte. Ibland kan man tro tänkandet är omättligt odjur som frossar i ens minnen.

 

Slutar som chefredaktör

Av , , Bli först att kommentera 2

Solen stirrar stint in genom köksfönstret här på Anderstorp i AIK-land. Det tycks sväva en darrande oro över dessa trakter, då det åter är dags för AIK att spela hemma och då med kniven mot strupen. För att knipa åt sig guldet krävs tre raka vinster och det mot ett Frölunda som verkar vara både tyngre och snabbare än AIK. AIK har denna säsong inga ”spjutspetsar”, inga stjärnor utan är ett lagom bra lag som i serien tröttat ut motståndet, vilket gjorde laget till en värdig vinnare. Men i finalspelet behövs det där lilla extra, portalfigurerna som kliver fram – något som fattas. Men än ska vi väl kasta yxan i sjön, utan jag hoppas naturligtvis på tre raka vinster – även om denna önskan känns en aning utopisk.

Vasaplan 2015 nr 24
Slutar som chefredaktör för Vasaplan.

Jag kliver av posten som chefredaktör för gatutidningen Vasaplan, då styrelsen valt en ny väg genom att bygga upp en ny redaktion. Det har varit roliga och intensiva då jag fick vara med att skapa tidningen (särskilt då det kom att bli vägen tillbaka för mig personligen). Emellanåt krävdes det sin man att med små medel få det hela att rulla runt. Ibland fick vi trolla med knäna. När jag i februari valde att ta tjänstledigt fram till augusti, så var det en nödvändighet då tidningsjobbet krockade med boksläppet av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” och turnén med berättarföreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner.” Detta ska även ses med bakgrund av den stroke jag drabbades av i augusti 2015. I dagsläget har jag svårt att förstå hur jag orkade vara chefredaktör under förra hösten, då jag var rätt så märkt av proppen i lillhjärnan – men på något underligt sätt gick det. Nu har jag repat mig ganska bra och är åter klar i knoppen – men då bokningarna för kommande höst redan nu börjat strömma in, finns det inte längre plats i mitt liv att göra tidningar. Vasaplan är en viktig tidning – och den gör verkligen skillnad, det vet jag.

Skriva_IS
Skriv mer, skriv bättre, kanske en roman? Gå kurs hos oss!

Är det några därute som som vill lära sig mer om skrivandets hantverk? Ja, då har jag ett tips. Jag och kollegan Micke Berglund kör en författarworkshop i Umeå sista juni till tredje juli. Det är ett späckat schema med föreläsningar, seminarier, skrivuppgifter och go’fika. Pris för 3½ kursdag inklusive fika är 3000 (inkl moms). Vi har plats för 12 deltagare. Vi håller till i Kärnhuset.

Läs mer.

För övrigt ska jag denna dag tvätta Lenas skitiga bildäck – vilket ligger helt i min nivå för kunnandet om bilar och andra motorfordon. Tanka, ratta, bromsa och gasa, plus rengöra skitiga vinterdäck är precis vad jag klarar av. Men Lena tycker att jag trots dessa brister är en riktig karl. Säger hon i varje fall.

 

Hot mot författare

Av , , Bli först att kommentera 1

Sovit som en stock. Jag gör det härute på Anderstorp i AIK-land – här hos Lena. Handlar säkert om trygghet, om tillit men även om att det finns lite för många negativa vibbar i min lägenhet på Pig Hill. Ibland har jag undrat om inte huset där jag bor är byggt på ett vitterstråk. Ska försöka skriva om mina gubbar under förmiddagen, medan Lena sjunger med sin kör i en av stans kyrkor. Hon fyller dessutom år idag. Grattis!

Åmsele 7

I morgon börjar Skellefteå berättarfestival, då jag och Linda Marklund ska framföra vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” vid fyra tillfällen under tisdagen och onsdagen: Skelleftehamn, Ursviken, Byske och Kåge. Dessutom ska vi presentera oss under måndagens invigning och mingla på en fest under torsdagskvällen.

apor

 

”Mer än var tredje författare eller konstnär har någon gång under sin karriär blivit utsatt för hot, våld, skadegörelse eller trakasserier kopplat till sin yrkesroll. Det visar en ny undersökning som Myndigheten för kulturanalys har genomfört.” (SVT)

Jo, så illa är det. Har själv råkat ut för de grå (bruna?) råttornas tyranni några gånger. För drygt tre år sen skrev jag en ilsken krönika i Folkbladet om Sverigedemokraternas otäcka människosyn. Dagen efter var backspeglarna söndersparkade på min röda Ford Mondeo, lacken var repad och i det punkterade framdäcket satt en kniv. Var gång jag riktat kritik mot de högerextrema krafterna dyker det upp anonyma påhopp och det skickas okommenterade länkar till filmer där djur slaktas. Så ser det alltså ut i dagens Sverige. Trollen får härja fritt.

”Ju synligare författare är i media desto mer verkar hoten mot dem öka. Författare som uppger att de har en samhällskritiskt ambition verkar också utsättas i högre utsträckning än konstnärer som har det. […]14 procent av de utsatta säger att de beslutat sig för att inte skriva eller göra vissa saker på grund av risken för att bli utsatt . Det påverkar i sin tur yttrandefriheten och den konstnärliga friheten i Sverige, vilket är allvarligt.” (SVT)

I och med att jag skrivit detta, så räknar jag iskallt med någon form av påhopp. Jag tillhör den grupp (media, journalist, författare, debattör) som de bruna krafterna menar ska avskaffas i ett framtida fascistiskt styrelseskick.Låter väl ljuvligt?

För övrigt är det rätt så grått därute. Det fattas sol, det fattas värme.

 

Centrum för författare

Av , , Bli först att kommentera 1

Hemma efter en dag i Väven, kulturens vagga i Umeå, efter att ha varit en av tjugo utvalda författare och kulturarbetare som spånat över hur ett litteraturresurscentrum ska se ut och fungera i Umeå. Det var en slags workshop där några drivna, unga projektledare på ett ”lekfullt” sätt lockade fram våra idéer och tankar  Vår samlade klokskap ska väl leda till något konkret. Dels en fysisk lokal, dels någon form av ekonomiska resurser och förhoppningsvis någon/några anställda. En tom lokal vore värdelöst. Vi författare är som bekant ena riktiga ensamvargar och till skillnad från konstnärer och musiker är vi urusla på att söka stöd av varandra. I och för sig så kräver ett författarskap ett visst mått av isolering och ensamhet, i varje fall under delar av processen när en roman ska bli till. Sedan är det ju så att som författare skriver man ju lika mycket ”inne i skallen” som på papper och tangentbord.

författare

Ett litteraturresurscentrum skulle i varje fall kunna leda till att fler scener skapas, idag finns ju snart bara bygdegårdarna kvar som drivs av eldsjälar utan bidrag – vilket i sin tur gör att det är hart när omöjligt att ta ut fullt arvode enligt författarförbundets tariffer. Det fattas pengar – och kanske av den anledningen så är ett centrum för oss författare på sin plats så att vi kan prata ihop oss, inspirera varandra, skapa opinion, påverka. Det är dags för oss författare att gå samman.Det är ju inte alla som vill skriva deckare (där pengarna finns) utan valt att berätta andra historier; berättelser som utspelar sig utanför allfarvägarna, inne i de djupa skogarna.

Avstånden i det stora Västerbotten gör att vissa framträdanden kan bli en ren förlustaffär. Ett sent framträdande i låt oss säga Sorsele, Tärnaby innebär att man måste hyra ett rum, vilket gör att man förlorar ytterligare en arbetsdag. Så romantiskt kan det vara för en författare på turné – och samtidigt kan man ju inte tacka nej till att möta sina läsare.Det är sådana gånger som man undrar om stat, kommuner tror att vi skriver böcker för att det är ”så himla kul” och att det i sig borde vara en tillräcklig belöning.

Jag orkade med fem av de totalt sex timmarna i Väven – sedan började min strokehjärna att ta in sändningar från NASA:s satelliter samtidigt som ett kosmiskt brus fyllde skallen. Men det tar sig. Det är ett framsteg att jag orkade delta så pass länge. Många av deltagarna som kände till min story kom fram och tyckte att jag såg normal ut, som om de förväntat sig att jag skulle komma körande med en permobil och en högersidig förlamning i ansiktet. Men det är klart, när man hör att någon fått stroke så är det väl sådana bilder som dyker upp.

20151005_173741

Vi var en hel hop från mitt förlag Ord&visor och jag fick ett samtal med min förläggare Göran Lundin och min eviga korrekturläsare Biggan. Jag blev rörd när jag fick höra hur mycket de tyckte om min kommande bok och jag fick rysningar när Biggan sa att det var något av det starkaste hon läst, att hon både skrattat och gråtit under läsningen. Fyra års skrivande har burit frukt. I februari-mars nästa år ges min självbiografi ut – då bryter stormen ut.

För övrigt är jag så glad över mina fina vänner. Som Kirsi, hon som glatt skjutsar mig till Åmsele nu på lördag, till premiären av min och Linda Marklunds premiär av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Nu kan jag känna mig lugn och slipper åka buss. Nu ska jag dansa schottis och berätta för publiken om Vedtjuven i Baklandet och det krig som bröt ut.

Ta rygg på dagen

Av , , Bli först att kommentera 2

En dag att ta rygg på, tassa efter i bakhasorna, som en skugga. I övrigt tycks jag ha vaknat till en dag då jag inte riktigt ryms i min egen kropp, då även själen får skavsår. Jo, det finns sådana dagar. Det är inte mycket man kan göra, förutom att vänta och träna på sitt tålamod. Tittar på mitt armbandsur och inser att den mäter det som hände före och efter en viss tidpunkt. Hur länge är min klocka kvart i sju? Aldrig. Direkt den blir kvart i sju så är den inte kvart i sju längre. Klart är att jag, trots svårigheterna att mäta den exakt, upplever tiden som allt mer dyrbar. Min tid. Tiden den ilar, kryper, galopperar, travar, men den står aldrig stilla. Ändå bär jag alltid mitt armbandsur, för hur det nu än är så uttrycker den tidens gång och när visarna tuggar sig runt urtavlan så tickar den fram en slags trygghet i sina försök att frysa varje litet ögonblick.

klocka

Redan i barndomen bestämde jag mig för att bli författare. Jag hade inte de bästa förutsättningar eftersom jag hade en släng av dyslexi och dessutom hade rysligt svårt att sitta stilla. Men när jag gick i årskurs sju fick jag en liten, ljusblå skrivmaskin av mor och far och från den stunden har jag skrivit oavbrutet. Visserligen så skulle jag  hinna bli drygt 40 år innan min första roman publicerades, men under hela mitt liv gick jag omkring och förberedde mig för det tillfället. Jag gick fram genom livet och fotograferade med mina ögon; tog bilder av världen och människorna och klistrade in dem i mina inre fotoalbum. Jag skrev in det som sades i små svarta anteckningsböcker, samlade på kloka meningar och korkade påståenden. Jag sparade på intryck. Jag visste att detta bevismaterial en dag skulle användas. Så blev det också. I dag har jag en hel hög med svarta minnesböcker. Utan dem skulle det mesta ha fallit i glömska.

För övrigt kan det mycket väl vara på det sättet att livet fungerar bäst när vi inte är medvetna om det.

 

Se oss själva

Av , , Bli först att kommentera 2

Det kräver sin man att tro sig vara författare. Semester kan man glömma, för dygnet runt, årets alla dagar så mal olika berättelser runt i skallen, enskilda karaktärer kan börja leva rövar mitt i natten och har jag suttit i ett rum och klurat på en text, för att sedan avbryta för ett toabesök, så det första som händer när jag återvänder till rummet är att någon av karaktärerna ropar: ”Men vad hände sedan då?” Nej, jag är inte psykotisk. Jag är bara en … författare. Jag har levt samman med kvinnor som retat sig på min ständiga ”frånvaro” och som inför någon semesterresa, långt bort i pyttes, pustat ut och framhärdat: ”Ingen dator, inte en penna eller skrivblock får du ta med dig. Nu ska du släppa allt och vara ledig!” Men huvudet mitt har ju följt med – och i det finns alla de figurer som ständigt ropar på min uppmärksamhet; alla de som vill bli berättade och därmed får finnas kvar i folks minne ett tag till. Knäppt, va?

Stel i nacken. Musklerna känns för korta. Kanske för att jag sovit tio timmar, vilket torde vara rekord för de senaste tio-femton åren. Som sagt, fem timmars sömn i vanliga fall, men numera belägras jag av en märklig trötthet och ligger dessutom och halvslumrar dagtid – allt för att hjärnan ska få tid och lugn för att läkas. Tålamod – och en ödmjuk glädje för att det hela tiden drar åt rätt håll. Tålamod. Jag ska gå hel ur det här. Har ju så mycket kvar att uträtta, så mycket som är ogjort. Tålamod.

Att kunna se sig själv, sina brister och förmågor, är inte lätt. Symboliskt måste man ta ett kliv ut ur sig själv, åt sidan och sedan i ögonvrån se den person som står intill. Det krävs träning för att klara av detta, och ett visst mått av mod. Men med träning blir det bättre – det är ungefär som att träna upp sin empatiska förmåga. Det krävs upprepningar, om och om igen måste man göra handlingen till dess man kan. Det krävs villighet för att förändras, för att bli bättre än man är i dag. Det gör ibland riktigt ont att konfronteras med avigsidorna i ens personlighet, men när belöningen en dag kommer, och den kommer, så är allt mödan värt. Det tycks vara så att när vi klarar av att se oss själva, så ökar också förmågan att se andra.

Det har på våra sociala medier börjat cirkulera runt bilder på döda barn som spolats i land efter den senaste båtflyktingkatastrofen i Medelhavet. Tycker att det är mycket tveksamt att man lägger upp sådana bilder. Precis lika tveksamt som när det för något år sedan lades upp bilder på barn som sprängts i bitar någonstans i Syrien. Har svårt att tro att sådana bilder ska ”skrämma” vissa grupper i vårt samhälle till en ny medvetenhet. Sedan handlar det om respekt för de döda, för döden själv. Jo, jag vet det som sker är förjävligt, men vi måste besinna oss. Sedan kan budskapet i sådana bilder leda till inflation då vi har en förmåga att vänja oss vid graden av det som visas. Vi trubbas helt sonika av. Samtidigt förstår jag ju att vi måste berätta för världen om den tragedi som utspelar sig i detta hav och i Syrien. Vi lever i en farlig tid där rasismen frodas, där det blivit legitimt att tala illa om det som är annorlunda. En tid då rädslan sprider sig.

För övrigt måste vi alla ta ansvar för vad vi säger.

 

Världens mest ensamma yrke

Av , , Bli först att kommentera 0

Tror att det är intressant för alla slags yrkesutövande att träffas och utbyta erfarenheter. Men kanske är det extra givande när folk som har världens mest ensamma yrke, författare, strålar samman och diskuterar hur de ska bli mer förstådda, när man ska sätta dit ett utropstecken eller helt sonika sätta punkt. Ett sådant givande samtal hade jag i dag på kafé Pilgatan med författarkollegan Mikael Berglund.

Har gått långt även denna dag. Börjar få ont i ben och fötter. Men något driver mig vidare.

För övrigt ska jag ikväll gå förbi och hälsa på Ante i hans skivbutik.

Bitterhet ger oss rynkor

Av , , 1 kommentar 0

Hakar på Karlsson till Bastuträsk, en  bit utanför Bjurholm, för att närvara vid årets byafest. Var på plats även ifjol då jag inför publik, i egenskap av författare, ljög så att det stod härliga till. Och fick betalt för det. Jag brukar få det ibland – betalt för att ljuga. Vädret är fint, blå himmel och arton grader, redan så här i morgonstund. Lovande. I morgon lär det stora ovädret ska drabba södra och mellersta Norrland, och det är ju här.

På söndag ska jag och Linda visa vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” inför en liten provpublik. Genast blir det lite mer nervöst. Fast det ska det ju vara de gånger det blir skarpt läge. Då skärper man sig. Har även plockat fram den musik vi ska använda oss i mellanakterna, när vi byter av varandra. Det blir något folkligt, det blir BAO. Så nu ska herr Lundholm, inför publik, dansa in på scenen.

Bitterhet kan verkligen bli till ett gift. Ja, om man inte klarar av att försonas med det som hänt. Det är i bitterheten som vissa begrepp snurrar runt i skallen, och om det vill sig riktigt illa så gör de det i all evighet. ”Tänk om”, ”jag skulle ha sagt”, ”vad menade hon med det” o.s.v. Man kanske inte kan förlåta, i varje fall inte det grövsta, men det går kanske att försonas. I varje fall för ens egen skull. Bittra människor blir fort gamla. De får rynkor i ansiktet och håret blir askgrått. De är heller inte roliga att ha att göra med, då de ständigt ältar det som skett – om det som inte går att förändra. Gjort är gjort.

För övrigt ska jag så smått börja jobba med tidningen Vasaplan. Det är snart bara en månad kvar till deadline, då texter, bilder och annonser ska vara oss tillhanda. Temat för nästa nummer är: ”Är du lönsam?” Ja, vad betingar en människa egentligen för ett pris? Går det att räkna ut i kronor och ören, när det i den andra vågskålen ligger sådant som kärlek, glädje, sorg och en oändlig längtan efter att få finnas till?

Jagar småfel

Av , , Bli först att kommentera 0

Är inne i slutfasen av min kommande bok, min femte. Jag har kommit till den del av processen när man ska sätta fingret under varje rad och läsa ytterst långsamt, för att om möjligt finna några av dessa förargliga småfel som gömmer sig i texten. Det är tredje vändan jag läser igenom de dryga trehundra sidorna och har nu kommit till den punkt då jag blivit blind för den egna texten. Då hjärnan lurar mig. Felen finns där, men hjärnan menar att precis allt är korrekt. Då är det väl underbart att ha folk på förlaget som kan hjälpa till. Så även om jag inom kort skickar iväg ett helt ”tvättat” manus, så kommer det tillbaka efter sommaren med en massa små röda bockar i marginalen.

Att skriva böcker är rätt så tröttsamt och i stort en tillvaro som är rätt så långt ifrån den romantiserande bilden av författaren, som sitter i skenet från sin lampa och låter tankarna flaxa fritt i sitt skapande. I själva verket så handlar kreativitet om att samla ihop tankarna, strukturera dem och metodiskt skriva ner en berättelse från A till Ö.Och att jaga småfel. Det handlar om hårt jobb, och slår man ut förtjänsten över alla de timmar man jobbar så blir timpenningen låg.

Denna gång blir det ingen roman. Istället blir det en självbiografi – vad nu det ska vara bra för. Så lastgammal är jag väl inte för att summera mitt liv? Men jag gör det av helt andra skäl.

Jo, det är sant

Av , , Bli först att kommentera 1

Det är ungefär som  när man väntar på ett barn som ska födas. Man tror inte det är sant förrän man får lägga sina händer på det. Åkte tidigt i morse mot Skellefteå och förlaget, för att hämta mina "författarexemplar". Innanför dörren på förlaget, stod några lådor innehållande min roman "Vedtjuven". Med darrande händer bläddrade jag i ett exemplar, i första hand för kontrollera att texten fanns kvar. Jo, där fanns text i vart och ett av de hundra exemplaren jag skulle hämta.

Det är något stort i att se sina egna ord, tryckta och inramade av ett vackert omslag. Jo, det är sannerligen som att vara med när ett barn föds. I stort sett varje dag sedan hösten 2010 har jag umgåtts med orden som till slut fastnade i boken. Det fungerade den här gången också.

Nu är jag redo att möta läsarna och publiken under den turné jag ämnar göra den kommande månaden. Skrivandet går in i en ny fas.