Etikett: framgångsteologi

De positivas tyranni

Av , , 1 kommentar 6

Sitter här i mitt kombinerade vardags- och arbetsrum och känner mig instängd. Men i tider som dessa förväntas jag vara intensivt närvarande i Nuet. En förljugen känsla av ständig beredskap. Det är inne med att vara här och nu. Själv tappar jag ofta orienteringen i tillvaron av Nu-känslan. Dessutom är framtiden mest en rad suddiga tankar, en massa fantasier om nåt som ännu inte hänt, som jag därför inte kan verifiera.

I pestens tidvarv uppmanas vi att stå stadigt, kanske lite bredbent i ett par förstora skor, och lita på vårt folkvett. Vad nu det är? Än värre är det när folk börjar babbla om vikten av sunt bondförnuft. En spade är en spade? En ko är inte en häst? Nåt med visdom lär det väl ha att göra; en samling förvärvade kunskaper, ett tankekluster som jag ska ha nytta i mitt alldeles egna Nu.

Men vis och klok har vi möjligen blivit i det som redan skett, i det förgångna. Nåt vi kanske kan se i vårt tillbakablickande. Men det har ju blivit så sabla fult att bli ”stillastående”. Man kan rent av ses som en bakåtsträvare? En som går baklänges. Men nog tusan måste vi väl våga blicka bakåt för att lära oss av det vi gjort, gott och ont, som format våra jag, till den vi är idag. Vis eller jävligt korkad. I vilket fall så är det inget man formas till i Nuet. Det blir man i tidens flöde.

Är trött på att folk ständigt måste ”känna efter i sig själv” innan de vågar agera, tycka till. Detta med att ständigt ”hitta sig själv” skapar egoistiska människor. Folk som är så upptagna av sitt navelludd att de  blivit närsynta och lomhörda i Nuets enformiga landskap. När nån ropar ”Kom och hjälp mig, jag drunknar!” blir svaret: ”Vänta, jag måste först känna efter i mig själv om det är en rätt handling, att inte räddandet av dig leder till nåt negativt för mig och min självkänsla.”

Just nu finns finns svaret därute, inte i din naveln. Absolut inte i navelns ludd. Det var några av ”navelpetarna” som jag i går såg på nyheterna, de som struntar i restriktionerna kring coronaviruset (pesten), och som självgoda trängs på Stockholms krogar och uteserveringar, och som trots tusen varningar lik förbannat drar till fjällen. Dessa präktiga typer som anser sig leva så jävla sunt, att de är oantastliga och oåtkomliga för självaste Döden. Den som sveper fram över världen. Eller är de bara rent allmänt korkade? Lite lengräddade? Fullständigt uppslukade av sitt Nu …

Inte nog att jag retar mig på detta ständiga Nu-tänkande, det har börjat smyga sig in en attityd som gaphalsarna börjat sprida i tid och otid. Tänk positivt! I alla lägen, var positiv. Var ständigt välvillig och bekräfta det egna jaget. De positivas tyranni. Påminner en del om framgångsteologin (det som bl.a Livets ord sysslar med), där man får skylla sig själv i fall man blir sjuk. Det är ett tecken på att du blivit svag i tron. Eller att du varit för negativ, din jävla bakåtsträvare.

Äsch, svarar jag. Ska du säga som lever bland dina uppblåsta och inbillade vanföreställningar. Jag tror faktiskt att människor som har ett djup, som har en mörk klangbotten och emellanåt är en aning tungsinta, faktiskt har en mer realistisk bild på sig själva, världen och sina medmänniskor. Det krävs att livet är lite berg-och-dal-bana för att vi ska ha nåt att jämföra med.

Nä, gnäll och klaga mer. Stå inte (som en dum hund) och kisa efter solen när det regnar. Inbilla dig inte att precis allt går att fixa med positivt tänkande. Klagandet har faktiskt hjälpt oss i kampen för ett rättvisare, jämlikare, jämställdare och demokratiskt samhälle. Vi måste tvivla mer, återvända lite då och då till det förgångna, tvivla än mer, för att skaffa oss den där visheten, kunskapen som gör att vi kan ifrågasätta stolligheterna, och lite då och då våga säga nej. Att säga ja och amen till allt, att ständigt befinna sig i ett Nu med fingret i naveln skapar bara undergivna tjänare som lider brist på empati och medlidande.

Sålunda. Lär av misstagen, utan att för den skull bli kvar för länge i det förgångna. Då kommer harmen. Bittra människor blir ofta så sabla rynkiga. Våra rötter växer i det förflutna, det är där vi kan få kännedom om vilka vi egentligen är, var vi kommer ifrån – och med den vetskapen kan vi kanske lista ut vart vi ska …

För övrigt behöver vi nåt fast att stå på. En stadig gren att hålla oss fast vid. Ytlighet är synnerligen uttråkande.

 

© Kent Lundholm, Umeå anno 2020-04-10

Kvantfysik blir religion

Av , , Bli först att kommentera 1

Måste ovillkorligen skriva några rader kring ”sommarens succébok”; som bottnar i att kantfysik skulle gå att påverka genom positivt tänkande, Men trots att författarna nu i efter hand försöker tona ner det hela genom att säga att allt bygger på missförstånd – så har de facto knåpat ihop en hel bok, som halva svenska folket tydligen läst, där det sägs att vi kan skapa våra liv med hjälp av kvantfysiken, och de säger till och med att sjukdomar egentligen INTE FINNS. Detta påminner starkt om framgångsteologin som menar att man är sjuk på grund av att ha varit svag i tron, att du syndat och bett för lite.

fysikformel

Nu ska jag säga att jag ännu inte läst boken, utan skaffat mig min uppfattning från de intervjuer som gjorts i de stora tidningarna och i TV 4. Men jag är en jävel på att lukta mig till geschäft. Så här säger en av medförfattarna till DN (2016-08-23): ”Jag fick mitt drömkontrakt med inspiration från kvantfysiken. Jag använde min fantasi. Där finns mycket skaparkraft.” (Slut citat). Positiva tankar … man blir alltså utan drömlägenheten om man tänker negativt? (Kan det också ha berott hur mycket kapital denne kvantfysikoptimist hade till sitt förfogande?) Nog känns det som om man här gjort kvantfysiken (med lite flummiga new agde-tankar) till något som skulle kunna vara mer än en naiv tro, att man håller på att skapa en religion med dogmer. Både författarna medgav i DN-intervjun att många människor är ”offer” för sina sjukdomar. ”Nej, sjukdom inte finns”, sa en av medförfattarna och det gällde för alla sjukdomar, inklusive cancer, alzheimers och ebola. Är det nån av journalister som kollat i fall författarparet är scientologer?

albert

Det ställs oerhörda krav på vetenskapen och det krävs många, många års studier och försök, innan de ens vågar krysta fram en tes och när den väl kommit fram så kontrolleras den stenhårt av andra vetenskapsmän. Detta för att en ny upptäckt ska vara trovärdig och gäller det en ny medicin är det för att den inte skada oss människor. Men så har vi kvasifysikerna som skriver om (översätter) de krångliga forskarrapporterna till populärvetenskap och drar då ofta för snabba och felaktiva slutsatser. De skummar på ytan för att göra det blir ”begripligt”. Sedan slår de mynt av det. Men det är sant att kvantfysiken kan ge oss svar på en hel del frågor om vår plats på jorden – om fysikerna klarar av att ställa upp lagarna för dessa ytterst små elementarpartiklarna som omger oss, som finns i oss, och ute i universum. Kvantfysiken är en mycket spännande vetenskap – men inte tusan har den att göra något med våra drömmar om fina lägenheter. Inte heller våra sjukdomar.

För övrigt kan ett fyrkantigt, svartvitt synsätt på världen skapa en trygghet för de som väljer att leva som. Men då har de också förlorat kreativiteten och förmågan att se kaoset i björklöv.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Fanatismen går armkrok med dumheten

Av , , Bli först att kommentera 0

Vi ska akta oss för att göra människor till något mer än vad de egentligen är. Det är ytterst sällan vi klarar av att leva upp till sådana krav. Dessutom är det vanligt de ”utvalda” missbrukar dessa gåvor. Det stiger dem åt huvudet. Nej, det räcker gott att vara en vanlig människa som går omkring här på jorden och är som folk mest är.

Såg detta missbruk på nära håll när jag som journalist, försökte mig på att förstå hur de religiösa sekterna fungerade. Med sekter menar jag bland annat deras förenklade världsbild som anpassats till deras sätt att tänka och fungera; deras sätt att måla världen i vitt och svart och deras vägran att lyssna på argument som kommer utifrån. Det är stört omöjligt att upplysa dem om att det faktiskt går att måla i rött, blått, ja rent av i gult. Samfundet skapar sig ett behov av en stark ledare – en halvgud.

Vi spelade in en dokumentärfilm i mitten av 90-talet. Blickfånget inställt på sekterismen inom framgångsteologin. För att bli framgångsrik i de samfunden måste man vara stark i tron, överdrivet bibeltrogen, vara i ständig kontakt med den heliga anden och utveckla ett raffinerat tungomålstalande. Då blir man rikligt belönad av Gud – vilket i det fallet är församlingen. Är man ”framgångsrik” i tron, är det helt i sin ordning att livet skänker en fina, dyra bilar, hög lön, en tvåplansvilla och en god hälsa. En märklig bibeltolkning om man läser om mannen som red in i Jerusalem – på en åsna.

Högst i kurs står predikanterna – men så är de också halvgudar. Männen är förmer än en vanlig människa. För det är ju uteslutande män som blir halvgudar. De står närmast Gud och har därför rätten att hela sjuka, få lama att resa sig och lova jobb till arbetslösa. Det är också samma halvgudar som kan döma sjuka, arbetslösa till förtappelse för att de inte varit tillräckligt starka i tron.

Nej, vi kan inte bli något annat än människor. Låt oss sköta det vi ska, vare sig det är inom kyrkan eller politiken. Vår historiska erfarenhet av att dyrka människor har i slutänden inte gett några lyckade resultat. Det var inte så länge som vi dyrkade halvgudar som Mussolini och Hitler; två galningar som lade Europa i ruiner. När man tar del av dagens rasistiska och homofoba debatt, så tycker jag ibland mig höra de bekanta vingslagen från trettiotalet. Vi måste vara vaksamma, så att det inte i lönndom skapas halvgudar som försöker föra oss in i ett nytt skräckvälde. Glöm aldrig att fanatismen går armkrok med dumheten.

1986 var ett riktigt skitår. 28 januari exploderade rymdfärjan Challenger. 14,5 kilometer upp i luften, sedan aldrig mer. Besättningen tillsammans med skollärarinnan Christa McAuliffe omkom direkt. En månad senare sköts Olof Palme på öppen gata; ett sår i folksjälen som aldrig lär läka. Men detta var inte allt.

26 april exploderade kärnkraftverket Tjernobyl. Sedan detta: 16 juli dog min farmor, Stina Lundholm. Utmattad och sorgsen gick jag i landsflykt och tillbringade en längre tid i Kinas avkrokar.

Kent Lundholm