Oj, vad snabbt det lackar mot jul. Igår hade jag tänkt räkna samman alla posterna i min bokföring för att kunna påbörja bokslutet och få ett hum om hur mycket skatt jag är skyldig staten, men istället blev jag sittande hela förmiddagen med min roman. När jag hade skrivit klart vid ettsnåret var jag tom i skallen och somnade på skinnsoffan. Men idag måste jag ta mig an bokföringen. Sen får jag besök både i kväll och i morgon, och på torsdag ska jag tömma hallen inför golvslipningen. Fredag åker jag och dottern till Skellefteå. Jag som intalat mig att allt var lugnt, att det fanns gott om tid, upplever i detta nu en liten kontrollförlust. Inte stor, bara liten, men det behövs inte mer förrän min usla stresstålighet slår till och gör mig orolig.

Terrordåd i Turkiet och Berlin. Ynkryggar smyger sig in folksamlingar och skjuter, eller som i Berlin, sätter sig en stor lastbil och dundrar rakt in i folkhavet på en julmarknad. Man får intrycket av att terrordåden som genomförts är av människor, organisationer som tappat orden, som inte anser sig ha några behöv för att inleda några som helst samtal – eftersom de besitter den enda sanningen. De spränger sig hellre i luften – utan tanke på att merparten av alla oskyldiga muslimer dras ner i smutsen. Men det är väl det terroristerna vill, starta ett religionskrig, en blodig uppgörelse om vem som är den samme guden.

Samtidigt som det finns en politisk agenda bakom dåden. Hämnden mot västvärlden för alla de krig som startats mot muslimska länder, typ Irak och Afghanistan. Minns att jag läste en bok i början av 80-talet (har glömt titel och författare) som varnade för nord-sydkonflikten. Efter kalla krigets slut ligger inte det generella hotet i väst-östlig riktning, utan konflikterna ska stå mellan de fattiga i Syd mot oss välmående i Nord. Titta på kartan över dagens konflikthärdar, så förstår du att det ligger en hel del i den Profetian. Saknar man kanoner och stridsflyg, så blir den fattiges vapen ett bombbälte kring kroppen. En förklaring kanske – men det är fortfarande lika fegt att spränga sig själv bland oskyldiga civila, lika fegt som det är när ryssarna med sitt avancerande stridsflyg bombar civila och sjukvårdskonvojer i Syrien. Det förs ett smutsigt krig från båda sidorna, från samtliga parter, och det beror på att alla tycks ha förlorat sitt språk och de ord som behövs vid ett förhandlingsbord. Man kan inte mäkla fred utan att ge sig på några punkter för att få igenom några andra av sina argument, och det funkar illa om deltagarna vid förhandlingsbordet bara kan säga urk, grr, blä (översatt: Far åt helvete!”) Dessutom verkar båda sidor sakna förmågan att skämmas.

När religion övergår i fundamentalism läggs en hel del krut på att sätta varenda människa i rätt fack. Även sig själv. I själva verket borde samtliga söka i sin andlighet ett sätt att förstå sig själv, och då i ett större sammanhang. Själva idén med religiös tro är insikten av det finns något som är Större än vad jag är. Det är då man blir ödmjuk inför livet och sina medmänniskor. Men i krig raderas all empati bort, då ställer sig männen (99 % som strider är män) i raka led och marscherar dit officerarna pekar, om så skulle vara fallet går soldaterna rakt ner i helvetet. När kriget någon gång tar slut och tribunalerna ska döma för krigsbrott, så svarar varenda jävla soldat: ”Jag följde bara order! Jag fick order att skjuta barn och kvinnor! Och jag sköt. Det var ju krig!” Men – godhet är att ta ansvar för sina egna handlingar. Istället tycks alla krig skapa en massa ynkryggar.

Att be om förlåtelse är inte alltid det lättaste. Jag talar om förlåtelsen som går på djupet, inte ett slarvigt och mekaniskt förlåt när man råkar knuffa till någon på puben. Oförmågan att be om förlåtelse kan beror på att man klamrar sig fast vid de oförrätter som motparten gjort mot dig. Varför ska då jag be om förlåtelse? Men det är ju så att be om förlåtelse inte innebär du har fel på alla punkter och den andre rätt på alla punkter. Förlåtelsen kan betyda att du värdesätter relationen, vänskapen mer än ditt tjurskalliga ego. Sedan ska man inte tro eller inbilla sig att ett förlåt löser alla konflikter, det kan lika gärna leda till att du möts av ett ”far åt helvete!”. Sådant gör ont, men ditt försök att nå en försoning gör att en sten lyfter från bröstet och ramlar ner på marken.

För övrigt tror jag att snällheten är en form av intelligens som i längden ger utdelning, Snällheten kan faktiskt vara en överlevnadsfördel, för att inte tala om den spridningseffekt den har. Snällhet är att se en annan människa och i möten med andra alstrar vi energi – vi tappar den inte.