Etikett: gemenskap

På halvfart

Av Kent Lundholm, 1 december 2018 kl 10:16, Bli först att kommentera

Klockan är snart tio. Grått, grått utanför mina fönster. Detta är en dag då jag inte planerat att göra nåt särskilt. Torde bli en hel del skidåkning på TV. Sedan ”förlamningen” släppte i onsdags, har jag fått en hel del gjort. Märkligt detta med att mina gummiben som inte vill bära. Det sitter väl i skallen; i min amygdala som har en förmåga att ”spela in” allt elände och sedan sända repriser av detta när jag minst anar det.

I mänsklighetens kollektiva minne finns vetskapen om att gruppen är en garant för vår överlevnad. Utan gemenskapen frös och svalt vi ihjäl. Detta gäller än i dag. Vi är flockdjur som är rädda för att bli utstötta och ensamma. Utanför stängslet väntar vargen. Det finns statistik på att dagens ensamma lever ett kortare liv än de som lever i grupp.

Jag känner att jag allt mer håller på att hamna utanför stängslet; att jag låter mig fösas bort från gemenskapen. Jag får allt svårare att hantera folk som lever i flock. Kanske är jag socialt handikappad?

Livet går på halvfart. Går hand i hand med gamla vanor, rutiner. Det mesta känns automatiserat. Samtidigt som tidens tickande hörs allt mer tydligt.

För övrigt går jag genom skogen. Inom mig bär jag det förflutnas röster inuti mig.

Många ensamvargar

Av Kent Lundholm, 2 november 2018 kl 07:20, Bli först att kommentera

Tvättade kläder under hela gårdagen. Fortsätter idag. Begriper inte varför jag alltid väntar så länge med mina besök i tvättstugan. Var gång uppstår ett berg av smutsiga kläder.

Vi har alla ett behov av närhet, trygghet och gemenskap. Därför försöker vi att ordna oss i små och stora grupper. Vi är helt enkelt inte gjorda för ensamhet. Vi plågas av att bli övergivna, vi får ångest av otrygghet. Den ofrivilliga ensamheten, då vi inte kunnat välja gemenskap, leder till sjukdom och på sikt till en för tidig död. Vi är och förblir flockdjur. Ändå lever många i ensamhet. 39 procent av alla hushåll i Sverige är ensamhushåll vilket gör det till den vanligaste boendekategori i Sverige.

Nu kan ju ensamheten vara ett sätt att återhämta sig. En tid för reflektion, till lugn och ro. Ensamheten kan under korta perioder vara ett sätt slippa andra, att inte behöva ta ansvar för sin omgivning. Faktum kvarstår, Sverige ligger i topp vad gäller antalet ensamvargar. Är det så att vi blivit allt mer intresserade av att självförverkliga oss, vilket går ut över viljan att kompromissa i ett parförhållande? Jag vet inte. Kanske är det så. Samtidigt som vi i grunden är flockdjur som finner trygghet i fållan. Läste om en undersökning som berättade att var sjätte person inte har någon riktigt nära vän.

För övrigt läste jag att motion får hjärnan att åldras långsammare. Mot motionscykeln.

Ensamhet är farlig

Av Kent Lundholm, 12 maj 2017 kl 07:52, Bli först att kommentera

Befinner mig föga överraskande i AIK-land. Tidig morgon med blå himmel och en sol som klättrar uppåt. Känner mig utsövd efter sex timmars sammanhängande sömn. Jag sover klart bättre med L. vid min sidan – är trött på att vara ensam. Söker gemenskap för att på så sätt bli en del av ett sammanhang – att finnas till. Även om jag sett mig själv som en ensamvarg, inser jag numer vikten av att vara en i flocken.

Jag har under livet råkat illa ut var gång jag dragit mig undan, när ingen hållit koll på mig och när jag inte haft någon att fästa blicken på. Smärtan vi känner vid ensamhet varnar oss för fara. Se upp! Du har hamnat för långt ifrån gruppen. Samtidigt kräver alla slags relationer ett viss mått av mod, då risken finns att vi kan bli avvisade. Ensamma människor är mer sjuka och lever kortare.

Funderar en hel del över vad det ”ska bli av mig”, Har ett år kvar av den tvååriga prövoperioden då jag fått pröva vingarna genom att låta en del av sjukersättningen läggs i träda, medan jag via min enskilda firma jobbar som författare, föreläsare och gör del utredningsarbeten. Meningen var dels att jag ska klara av det mentalt, dels få en något bättre inkomst – men det jag drar in på föreläsningarna åker in det svarta hål som uppstått genom lägre sjukersättning. Det är ett nollsummespel. Att vara en sårbar kulturman är inte särskilt inkomstbringande.

För övrigt tror jag att vi värderar livet mer vi inser att livet är ändligt, tidsbegränsat, när det sjunker djupt in i oss att livet inte är självklart. Vi lever en stund på jorden. Memento mori!

Ensamhet som ett behov

Av Kent Lundholm, 29 juli 2016 kl 11:57, Bli först att kommentera

Även om ensamhet hos mig som person är eller varit ett behov (och inget önskemål), känns denna ensamhet numera nästan kvävande och plågsam. För att inte kännas en aning skrämmande. Efter att ha ”trampat varandra i hälarna” under hela sommaren, så åkte idag Lena hem till Skellefteå. Tyst och tomt i rummen. Jag har i och för sig en hel del att göra: skriva klar romanen, göra underlag till skrivarkursen i Lycksele, räkna moms in och moms ut i bokföringen, men något fattas mig. Tror att jag på ålderns höst blivit beredd att inte längre hävda mitt behov av ensam, mot att istället få leva i gemenskap. På gott och ont.

Under årens lopp har mitt behov av ensamhet ibland uppfattas som arrogans, en barnslig ovilja att inte ha lust att umgås med andra. Periodvis har jag också njutit av mitt eget sällskap. Jag har under en lång rad år hävdat att de som ständigt behöver andras sällskap och närvaro som ett tecken på svaghet och en rädsla för just ensamheten. Men jag har tänkt om efter det som hände mig för ett år sedan, då jag låg på golvet och krälade i min ensamhet, drabbad av en stroke och fullt medveten att jag i det ögonblicket kunde ha dött. Ensam.

En gång i livet, i slutet på sjuttiotalet, då jag började inom sjukvården, satt jag ofta extravak hos människor som var i färd att dö. Då menade man att ingen ska behöva dö ensam, så som extravak satt jag där och höll i stora och små händer, torkade bort svetten från blanka pannor och tryckte på den röda larmknappen ifall jag såg ansiktet rynkas eller att det rosslade i bröstet, så att de genast kunde få mer smärtstillande eller urindrivande. Jag har under åren i vården varit närvarande när ett femtio-sextiotal människor dött. När jag satt och vakade och ibland var tvungen att hämta mig ett glas vatten eller gå på toaletten, så kunde jag se en hand famla efter min eller de började röra oroligt på huvudet. Ingen vill dö ensam. Ingen.

Usch, vilken deppig blogg. Fick inte till nåt bättre den här gången.

För övrigt övrigt är den en stor skillnad på att ha talets gåva och att tala väl.

Vännerna nere på stan

Av Kent Lundholm, 22 juli 2015 kl 23:57, Bli först att kommentera

Trampade ner på stan. Karlsson cyklade bredvid. Vi skulle ner på city för att glo på folk. Vi hamnade på en uteservering tillsammans med ett gäng skrålande människor i vår egen ålder. Jag har börjat känna många av dem rätt så väl och jag verkar ha blivit accepterad som en av dem – i varje fall nästan. Det glädjer mig att få ingå i gemenskapen, det får mig att finnas till, att bli sedd.

De allra flesta drack denna klara men kylslagna kväll någon form av eldvatten, alternativt öl i alla de sorter som såldes i baren intill. Jag drack som vanligt kranvatten. Det var en sådan kväll då skratten bytte av varandra. Tårarna rann ibland nerför mina kinder. Så roligt kan man också ha. En av brudarna tyckte att Karlsson var lik Robban Broberg, någon annan ansåg att han mer var mer lik Robert di Nero. En av basketspelarna tyckte att Karlsson kvällen till ära inte ens var lik sig själv. Varpå en annan kille berättade hur en kvinna sagt att han var en kombination av Keith Richards grova, tärda manlighet samtidigt som han hade Brad Pitts sugande ögon och läckra mun.Jo, man tackar.

Men vem var jag lik? Hörde aldrig någon säga Honken. Då hade jag blivit glad.

Satt på förmiddagen och fixade en facebook-sida till berättarprojektet: ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Gensvaret blev stort. Kul.

Till sidan.

Snart midnatt. Är glad att jag varit ute bland verkliga människor och inte vara tvungen att klicka mig fram bland frimärksstora bilder på nån unken sajt i jakten på den rätte. Man ska se vem man snackar med, veta vem hen är, veta vad hen heter. Så tragiskt. Nej, gissningslekarnas tidevarv är över – för min del i varje fall.

För övrigt kommer min dotter hit på lunch. Ser fram emot det.

Etikett: gemenskap

På halvfart

Många ensamvargar

Ensamhet är farlig

Ensamhet som ett behov

Vännerna nere på stan

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv