Etikett: Glömska

Ont av att växa

Av , , Bli först att kommentera 3

Vaknar för tidigt, strax efter fyra, men i och med jag slagit upp ögonen är det för sent att somna om igen. Det är en sådan där tidig morgon (eller är det fortfarande natt?) då motorn inne i huvudet redan startat och jag är full av tankar och idéer. Så det är bara att hoppa upp, koka kaffe, och sätta sig vid datorn och göra sig redo att skriva. I övrigt hade jag under gårdagen sökt mental kraft för att denna dag ge mig i kast med bokföringen, med debet och kredit, moms in och moms ut. Trots de små pengar som min lilla firma omsätter, så går det åt en hel del tid att sätta in var post under rätt kontonummer och sedan räkna ut skatt. Om jag tjänar 1000 kr ska 25 % moms betalas tillbaka, skatten ska betalas på drygt 30 % in och ovanpå det kommer sociala avgifter på 32 %. Ja, då blir det inte mycket kvar – ett par hundra.

Växa
Ibland gör det ont att växa.

”Herregud, ungdomen är en förfärlig period! Så mycket känslor och så lite förstånd för att hantera dem”, skrev den kanadensiska författaren Robertson Davies i en av sina böcker, tror ar att det var i ”Den femte rollen”. Rätt så träffsäkert. Jag var sen i utvecklingen, inte minst känslomässigt, men även kroppsligt då min motorik inte var den allra bästa p.g.a. min ADHD och men jag fick även slita ont med mitt språk då jag i grunden var dyslektiker. Jag läste hälften så snabbt som mina kompisar och jag skrev och stavade som en kratta. Men eftersom jag behövde så lite sömn, kunde jag under dygnets mörka timmar försöka läsa i kapp den övriga världen som låg och sov. Jag stora problem med mitt svängande humör, vilket förmodligen var en kombination av min bipolära sjukdom och ADHD – två sjukdomar/funktionshinder som jag då inte kände till (jag skulle bli drygt 50 år innan jag fick diagnoserna). Men eftersom jag i första hand hade svårt att hantera min ilska (kunde bli tokförbannade vid fel tillfälle, mot fel person och av helt fel orsak.) Så jag gick undan och svalde, eller så plockade jag fram clownen inom mig och flabbade bort ilskan. Men det var klart att det märktes ändå, eftersom min ilska lär sätta sig i ögonen, som en skarp, mördande blick.

full fart
Fort, för fort fram genom tillvaron.

”Kommer jag att växa, kommer det att göra ont? Gör det ont att vara en flod? Hade jag ingen plats? [ … ] Jag vet inte så mycket om människor, men jag var betagen, så gränslöst betagen i världen, men allt växte mig över huvudet.” Detta har allas vår Beppe Wolgers skrivit i sina memoarer. Så klokt, så vackert. Läs hans memoarer – jag lovar, det är som att ligga i fotändan av hans säng med alla dockorna och höra honom läsa högt med sin milda röst. För det kan ju verkligen göra ont att växa, inte bara i barndomen, utan även när man blivit äldre. För varje år tappar man något på vägen – samtidigt som man blir visare, klokare och accepterar att detta hör livet till. Jag har alltid upplevt att jag levt mitt liv i 140 km/h, att allt gått så fort att jag i ungdomen inte hann reflektera över vad som hänt och skulle hända. Jag levde i nuets såpbubbla och styrdes av en taskig impulskontroll. Men det var genom den senare, den taskiga impulskontrollen, som jag fick en hel del gjort. Tänker på alla jobb och utbildningar jag skaffat mig, alla jobb jag sagt upp mig från, alla resor jag gjort, alla människor jag träffat och lärt känna. För jag har ju alltid tänkt: Framåt, alltid framåt! Nackdelen med detta förhållningssätt är jag ofta rest mig upp och gått – och lämnat kvar alla intressanta bekantskaper och vackra kvinnor bakom mig. I stort är det min oförmåga att stå ut med långtråkigheten som fått mig att ständigt bryta upp. Men de senast åren har jag tränat hårt på att uthärda det långtråkiga i livet. Allt vi tränar på blir vi bättre på. Tränar vi dagligen höjdhopp kommer vi slut att hoppa högre, tränar vi på att stå ut med livet när det tappar fart, så stannar vi längre.

För övrigt kan livet emellanåt kännas överbefolkat. Överbefolkat av minnen som trängs sida vid sida och som djupt därinne ropar på uppmärksamhet. Det är sådana gånger man lovprisar glömskan.

Minnenas mummel

Av , , 1 kommentar 3

Sovit intensivt, känns det som. Vet att jag drömt, men inte om vad. Inget obehagligt, tror jag, Bara en diffus känsla av att ha åkt karusell. En lätt yrsel. För övrigt är det den stora partydagen. Polaren Ante med några av sina arbetskamrater har bjudit in ett hundratal för att umgås, dansa och för de som vill och måste dricka en och annan öl. Det är kul med stora fester som var vanligt förekommande under åttiotalet, både då jag bodde i Skellefteå och när jag flyttat hit till Umeå. Under mina uppspeedade (hypomana) perioder var jag den som såg till att vi samlades till stora fester, ofta under något tema som exempelvis Vilda Västern. Just den senare blev en succé bland de manliga gästerna, medan tjejerna var måttligt förtjusta … men det är klart när vuxna karlar blir mer intresserade av att skjuta med knallpulverpistoler och att kasta lasso, än att dansa och konversera, så tröttnade de och gick helt sonika hem. Kvällens fest blir nog inte lika vild, men så är vi också ett gäng sextioåringar som lekt romen av sig.

minnet

Vi samlar våra minnen inne i hjärnan, minnen som flyter omkring, som gömmer sig ibland, men som emellanåt flyter upp till medvetandet. En del göms i glömskan. Utifrån vad vi minns eller tror oss minnas, skapar vi berättelser. Öar av barndomsminnen. Minnenas mummel. Vi drar bort, vi lägger till allt medan tiden nöter och mal ner det som är kvar. Hur mycket blir egentligen kvar i slutänden? Kanske bara en massa egendomliga skärvor av kantstötta minnen.

palten

Just nu tycks minnet lyfta fram en massa märkliga maträtter som förekom i min barndom. Kokt märgpipa där den fettdrypande märgen antingen sögs ut ur benet eller lirkades fram med ”virknålar” av trä som pappa gjort i vedboden. Oppstekt gröt, blöta med smör, njurpalt för att inte tala om alla äckliga blodrätter och rökt älghjärta. Eller grisfötter och rökt ål. Däremot hamnade inte kokt älgmule på vårt bord, som enligt hundföraren i jaktlaget var en gåva från Gud. Sedan minns jag ju allt gott som morsan lagade: köttsoppa med klimp, köttbullar och makaroner, palt och ugnspannkaka. Och kanelbullar.

frost

Så här års blir ljuset allt blekare. Träden står nakna och hukar i sorg och långt där borta drar berget en grå luva över hjässan. Det blir tyst. De fåglar som stannar över vintern kurar i buskagen och kniper käft. Det finns liksom inget att säga, vare sig under de allt kortare dagarna eller de stilla, kalla nätterna. Men hur trist det än verkar vara så här års, så omges vi denna kalla, nakna årstid; av det som finns utanför oss och det hjälper oss att förstå vad och vilka vi är. En människa i ett vakuum existerar inte. Vi måste spegla oss i ”något utanför oss själva” och i de människor vi möter för att kunna bilda grupper som vi sedan får tillhöra och växa i. Ensamma går vi fort under.

För övrigt kan döden bara existera där det också finns liv. Med detta uppmuntrande konstaterande, önskar jag Eder alla en trevlig lördag. På återseende. /Kent

1 kommentar
Etiketter: , , , , ,

Julfirande och barn på flykt

Av , , Bli först att kommentera 1

Muttrade lite småilsket när jag kom kånkande på fyra tunga matkassar nerför backen här uppe på Pig Hill. Mest förbannad på mig själv. För igår, vid samma tid, kånkande jag nerför exakt samma backe, även då med fyra tunga matkassar i händerna. Då var jag bombsäker på att jag inhandlat allt till firandet på juldagen, hade ju till och med fått med en skinka som jag egenhändigt ska griljera med sötstark senap. Mumma. Ja, sen hade jag även fyllt kassarna med en massa annat också. Men väl hemma hade jag bara fått med mig hälften av vad som var planerat, resten var rena impulsköp av sånt som vore bra att ha i mitt lilla hushåll. För inköpslistan jag så noga skrivit ner låg ju kvar på köksbordet – dessa listor som jag numera tvingas omge mig då jag kommit att bli en disträ man med taskigt arbetsminne – som dessutom blivit sämre efter den stroke jag råkade ut för i augusti. Därför tvingades jag alltså återvända till Grisbacka Coop för att komplettera med det jag glömt. Fast även denna gång hade jag glömt inköpslistan. Så väl hemma så fattas en sabla massa saker, typ julmusten, rödbetssalladen, någon form av efterrätt, nötterna. Så om ni imorgon ser mig komma kånkande nerför Backenvägen med fyra överfulla kassar så lär ni väl tänka: ”Den mannen upprepar sig i onödan. Istället för att ränna på Coop borde han sitta och skriva på någon av sina romaner. Men även det har han väl glömt …”

Men va tusan – klart julfriden ändå infinner sig. Så jag önskar er alla:

Kentgodjul

Fick följande annonsmejl:
”Vi hjälper dig även med kryddorna, ingredienserna och recepten till julens många smaker, från det finaste saffranet till vår klassiska senap.”
Från Coop? Ica?
Nä, naturligtvis från Apoteket. Numera en matbutik nära dig! När jag besökte Apoteket för nån vecka sedan så fattades tre av mina mediciner, det tog tre dagar att beställa hem dem. Som tur var hade jag kvar så att jag klarade mig. Men hon i kassan var glad (hon hade väl gått nån säljkurs?) och sa hurtigt: ”Men vi har extrapris på årets senap! Eller så kan du kanske köpa något av våra skönhetserbjudanden, ja ifall du har någon käraste?” ”Hon behöver då rakt inget sånt, så vacker som hon är”, muttrade jag och kryssade mig fram mellan höga pelare och senap och allehanda ansiktskrämer.

Längtar till juldagen då min dotter Hanna kommer och så även Lena med buss från Skellefteå. Julafton firar jag som sagt själv. Under årens lopp har jag firat en del julaftnar och upplevt ett underbart lugn. Men visst, det ska inte förnekas, att där kan finnas en tagg i hjärtat över att inte tillhöra ”flocken”, att vara därute ensam tillsammans med ylande vargar. Man jag är ju en överlevare. Jag har överlevt gång på gång, gått genom ekluten, och under årens lopp strypt en och annan gläfsande, ylande varg. Om ni bara visste …

Ifjol firade jag och Hanna jul hos syrran Agneta och hennes käre Curt i Arvträsk, på Näset, tre mil utanför Lycksele. Då var det snö, det var kallt och snett ovanför talltopparna spelade norrskenet i grönt. En kosmisk orkester. Men eftersom jag har Hanna på julafton vartannat år, så blir det för stressig för stroke-Lundholm att åka upp för en dag eller två till Näset och sedan skynda hem på Juldagen – särskilt då jag numera är billös. Men tro inte att jag har glömt dem. De är min flock, min familj även om jag många gånger varit det svarta fåret i den samlingen.

20150808_173937

Önskar mig rakt ingenting i julklapp. Möjligen en stor blöt kyss och lite benmassage, Möjligen ett par handskar – eftersom jag redan glömt två vänsterhandskar på lokalbussen. Äger således två värdelösa högerhandskar av fint, dyrt skinn. Jag önskar nog mest att de flyktingbarn som flytt från helvetet i Syrien och hamnat här i gamla Sverige, ska få uppleva lugn, trygghet och invaggas i en framtidstro i sitt nya hemland. Tänk vad de ska sakna sina bröder och systrar, sina föräldrar och en och annan gammelmormor. Det är knappt vi kan föreställa oss vad de varit med om. Kanske händer något helvete här i Europa (inte minst på grund av alla högerextremister som växer för var dag som går) och att vi, Storsvenskar i våra rödmålade stugor och hissade fanor, tvingas skicka iväg våra barn för att vi blivit attackerade, sönderbombade eller för att diktaturen kväver våra fria tankar. Ta inget för givet. Vi lever i en orolig tid. ”Välsigna en främling i en främmande stad, det kan vara din bror eller syster …” som Ulf Lundell sjunger.

TV 4 firade härom kvällen 25 år. En kanal som en gång lovade så mycket, men snart började bryta mot alla avtal. Firandet då? Jo, de samlade ihop alla avdankade programledare och de som på annat sätt medverkat och visade sedan gamla klipp. De körde som vanligt en kvart, för att sedan bryta för sina irriterande avbrott. En evighet av reklam och sedan sanslöst massa trailers där man faktiskt brukar få veta hur serien eller filen slutar, så långa är de. Så grattis TV4!

För övrigt så lackar det mot kväll och mot jul. Ska tända mina blinkande tomtar och ljusslingor.

AIKjul2015

GOD JUL!