Ute i skogarna har folk börjat dra på sig orangefärgade västar för att visa sitt missnöje mot höga bensinpriser. Å andra sidan är hårdföra klimatförespråkare missnöjda med att bensinpriset är för lågt. Folk är missnöjda med SJ:s usla förmåga att informera om avgångstiderna. Lärarna och sjuksköterskorna är missnöjda med löner och arbetsförhållanden. Bönderna klagar över alla slags väder. Jägarna är missnöjda med att det skjuts för lite. Folk knorrar över elpriserna. 30 procent av svenskarna är missnöjda med utseendet på sitt könsorgan.

Vi lever i missnöjets kultur, där snart inga glädjeämnen finns kvar. Detta faktum kan mycket väl utnyttjas politiskt. Jimmie Åkesson, som börjat fylla ut sin kostym, fick missnöjet i gåva. Tackar å bockar, sa SD och lade järnrören åt sidan. Sverigedemokraterna kunde nu, med med stöd av missnöjet, ta sig an  invandringspolitiken och tiggeriet.”Det är folkets vilja!” Onekligen drar högerpopulismen nytta av folks missnöje; där man nu börjat slåss mot den ”dyra och onödiga” kulturen och i viss mån även mot den s.k ”eliten”; de belästa som råkar veta lite för mycket. Detta sker helt öppet nere i Europa och letar sig så sakta upp mot Norden.

Ett sådant uttryck skulle kunna vara när SD och moderaterna säger sig vilja spara pengar genom att skrota Public service (när de i själva verket är missnöjda och kränkta av SVT). När sedan falska nyheter och oseriösa journalister kommer på tal, börjar det att blåsa kallt i vårt avlånga land. Till syvende och sist, när vi minst anar det, kan missnöjets svarta riddare hugga huvudet på demokratin och ge oss ett mycket obehagligt alternativ.

Istället för att isolera sig i sitt personliga missnöje, borde folk höja blicken och se denna utbredda missämja som en del i en större social orättvisa. I Norrlands inland har statsmakterna och riksdagspolitikerna (medvetet?) glömt bort att där bor människor som försöker att leva sin liv. De kör sönder sina bilar på usla vägar, de kör tio mil enkel väg för att besöka läkare och apotek. Många har fem-sex mil enkel väg till jobbet i tätorten. Sett till de ökande kostnaderna, är det klart att folk blir förbannade över höjda bensinpriser.

I de rödmålade stugorna håller många på att bli gamla och fruktar för sin ålderdom. Mjölken är slut å det är fem mil till affären. Bussen sluta gå för tio år sen. Om jag blir sjuk, kan ambulansen ta sig fram i vårförfallet? Vägen påminner ju mest om ett regnblött pärland. Hittar räddningstjänsten överhuvudtaget fram till stugan i Baklandet? Härute finns väl inga GPS-punkter; mobilen fungerar ju bara fläckvis. Det är dessa orättvisor vi måste slåss mot. Risken är att staten, regering och riksdagen en dag får emottaga, av en missnöjd gnällspik, ett sönderrivet samhällskontrakt. Har vi inte haft ett tudelat land, så lär vi få det då. Allt oftare kan jag i sociala medier läsa om förespråkarna till ett ”Stor-Norrland”, isolerat från de i söder. Nationalism iklädd gummistövlar och Helly Hansen-tröja.

Missnöjet tycks skapa allt fler gnällspikar, ni vet kverulanterna som aldrig blir nöjda, som med sitt gnällandet kan föra missnöjet till en ”högre” nivå: Där JAG tar all plats och ord som Vi saknar betydelse. ”Bullarna är torra”, säger gnällspiken och lyser av självgodhet, trots att de är nyköpta på kaféet intill. ”Fint väder, herr Gnällspik”. ”Idag, ja!” Jo, de är alltings mått. Gnällspikar påminner en del om krokodiler: Stor käft och inga öron.

För övrigt torde somliga bli missnöjda för att jag skrivit en blogg om missnöjet i vårt land.