Etikett: Göran Lundin

Adlibris ber Lundin om ursäkt

Av , , Bli först att kommentera 6

Adlibris bad till slut om ursäkt – ett lamt sådant

Adlibris ber förläggaren Göran Lundin (Ord & visor förlag) om ursäkt – men först när journalisterna börjat ställa samma frågor, som förläggaren Lundin ställt den senaste veckan. Med pressen i sina korridorer så kom de på att det var dags att talas vid med förläggaren Göran Lundin som den ”på grund av ett missförstånd råkat blockera en vecka sedan haft så mycket att göra att inte hunnit besvara något av de mejl och skrivna brev som Lundin skickat.

Under en vecka blockerade Adlibris hundratals av Ord & visors titlar – utan att ha gett Lundin en enda förklaring till denna bångstyriga handling. Vi är många som känt oro å Göran Lundins vägnar, som lidit oförskylld skada genom hamna i denna Kafkaliknande situation!

Adlibris bad om ursäkt först när media började ställa frågor

Efter den senaste tidens turbulens kring Adlibris maktfullkomliga arbetsmetoder, har jag svårt att tro på denna förklaring, än mindre kan jag ta ursäkten på allvar. De seriösa företag som är måna om sitt varumärke och sitt anseende, hade genast kontrollerat kundens påstående. Nej, de tittade bort och lät Lundin leva i ovisshet.

Vinsten som Adlibris tänkt  tjäna på att blockera små bokförlag, lär ätas upp av alla de kunder som i ett nafs förvandlas till FÖRE DETTA KUNDER. Riktigt illa kan det komma att se ut i de kommande boksluten, när allt fler ifrågasätter Adlibris monopolställning som leverantör av litteratur till landets bibliotek.
I grund och botten handlar det om pappersbokens framtid. Den är dyr att lagra och skicka ut till kunden. Ett litet förlag som själva ombesörjer leveransen till kunden, får en stor del av vinsten uppäten av portokostnaderna. Mellan 90-120 kronor per bok får förlaget räkna med. Att låta kunderna betala portokostnaden är ingen bra idé. De allt dyrare portokostnaderna borde vara ett bra (inför-nästa-års-val-projekt) för vår kulturminister. Eller ser även hon nödvändighet att det tillåts ske visst svinn bland de tok för många bokutgivarna. Antingen krossas småförlagen av Adlibris eller av Post Nord – om inget görs.

Litterär mångfald hotas

Av , , 1 kommentar 4

Näthandelsjätten spelar ett högt spel

Jag har publicerat sju romaner på Ord & Visor förlag (den senaste ”Älskade Ester”) och under årens lopp har en hel del av mina böcker sålts via Adlibris. Nu kommer mina romaner, tillsammans med förlaget Ord & visors övriga titlar och författare, att blockeras på Adlibris näthandel.

Den 21 juli skrev förläggaren och författaren Göran Lundin (Ord & Visor förlag) ett inlägg på Facebook, som handlade om Adlibris planer. Lundins inlägg har spridits i de sociala medierna, lika snabbt som en gräsbrand. Däremot har det varit märkligt tyst från media/pressens sida (alla kan väl inte ha semester?)

Här är länken till Göran Lundins inlägg. ”Hotet mot de små förlagen”

Det är bråttom. Redan den 1 september stryper det Bonnierägda Adlibris beställningarna från de mindre, ”olydiga” förlagen. De som inte har råd att betala ett distributionsbolag. Totalt sett måste väl detta röra sig om snedvriden konkurrens!

Förläggaren Göran Lundin vägrar gå i Adlibris koppel

Hot mot den litterära mångfalden
Just nu svävar ett svart moln över den litterära mångfalden. Den resursstarka och Bonnierägda nätbokhandeln Adlibris, tvingar de mindre bokförlagen att skaffa en professionell distributör. Slut avtal med distributionsföretaget Stjärndistribution – som ska ha 20 % av F-priset i provision.  Adlibris (som saluför ca tio miljoner titlar) håller fast vid sitt hot mot landets mindre bokförlag – men jag misstänker att även de medelstora förlagen kommer att få ekonomiska problem.

Folk är förbannade
Ute på de sociala medierna håller ett uppror/upprop/ rent av en bojkott på ta form. Många skriver att de ska sluta att handla böcker av Adlibris, denna anrika nätbokhandel. Göran Lundins debattinlägg har enbart på min sida delats drygt hundra gånger. Inlägget delas och delas och sprids därför i en rasande fart.

MEN … DETTA ÄR INTE ALLT!

I höst träder ett nytt ramavtal i kraft vad gäller kommunernas bokinköp till landets bibliotek. Då dyker Adlibris upp igen. Nu som ENSAM leverantör av litteratur till landets bibliotek! (Samtidigt som de stryper beställningarna från de mindre förlagen). Vad blir konsekvenserna av detta monopol? Blir det så illa att biblioteken inte kan köpa in böcker från de förlag som är utanför Adlibris vallgravar? De som, likt förläggaren Göran Lundin, vägrar att gå i Adlibris band?

”Följden kan bli ett litteraturutbud som i en flygplatsbokhandel”, säger BTJ:s vd Anette Grönroos till Biblioteksbladet.

Det måste väl vara läge för kulturministern att träda fram?

 

En ny karta ritas i det tysta

En ny karta ritas
Kartan över den litterära bokutgivningen håller på att ritas om. Gränserna flyttas. Ett stort bokfönster stängs – men bara för somliga. Om förlaget läggs ner blir författarna förlagslösa. Mängder av livsöden och skrönor blir aldrig berättade. Det är ju mångfalden och variationen som är bokutgivningens själ och hjärta. Det är ofta de mindre förlagen som har modet att ge ut den ”smala litteraturen”; texter som ratats av de stora förlagen. Stora och små bokförlag speglar och formar sin tid. Genom historien har förlagen varit knutna till frihetssträvanden och kulturella rörelser. Förlagens och Sveriges historia hänger ihop.

Förlagsverksamhet handlar i hög grad om att odla och putta fram nya författarskap. Men för de små förlagen går mycket av tiden åt för att kämpa med usel likviditeten, då penningströmmen i förlagsbranschen är ojämn och marginalerna små. Det finns inga överblivna pengar att betala 20 procent av F-priset till ett distributionsbolag.

Men dagar skola komma … Domen mot Jättarna kan bli hård. I slutänden är det läsarna som avgör vad som är bra litteratur och de som vill visa solidaritet med de drabbade förlagen och författarna, torde framgent beställa böcker från exempelvis Bokus.com

Bok om att färdas

Av , , 1 kommentar 4

KENTS BOKTIPS. Första veckan var månad skriver jag om böcker jag anser vara läsvärda och puffar för dem. Det är inga regelrätta recensioner, utan mer som min högst privata åsikter om vad som är bra eller inte.

En inspirerande och vacker reportagebok

Konsten att färdas
Göran Lundin, text
Erland Segerstedt (foto)
Ord & visor förlag

En inspirerande reportagebok om att resa.

Covid-19 har vänt upp och ner på våra liv. Inte minst vårt resande. Visserligen har resandet till en del länder blivit tillåtna, men det finns inga tomma, smittfria fläckar på vår jord dit vi riskfritt kan bege oss. Istället lär vi oss kanske i större utsträckning att uppskatta att resa i det ”lilla”, i våra lokala omgivningar. I alla tider har människan rest och återvändarna har samlat folket kring elden berättat om sina äventyr. Vi reser då som nu för att upptäcka nåt nytt, för att vidga våra perspektiv. Vi reser också för att vila och ladda batterierna. Vi är skapta för att resa. Det ligger i den nyfikna människans natur.

Kärleken till fjällen
Reportageboken ”Konsten att färdas” (Ord & visor förlag) av författaren Göran Lundin och fotografen Erland Segerstedt är en tung, innehållsrik och vacker bok som omsluter 360 sidor av texter och bilder. Göran Lundin och Erland Segerstedt har speglat resandet i stort och smått, och de har lyckats skapa bok som bör tilltala en bred läsekrets. Jag började att bläddra igenom boken och insåg snart att det är fullt möjligt att börja läsa vilket kapitel som helst. Läsaren kan göra anhalt vid de kapitel som påminner om ens egna resor, eller vid de reseskildringar som beskriver de drömresor vi så länge velat göra – eller de man inte längre orkar genomföra. Boken nådde mig i juni då en kvävande värmebölja parkerat över landet. Jag ”kylde ner mig” genom att börja läsa Görans berättelser om färdsätten i fjällen, på skidor, skoter, i kängskor, och samtidigt titta på de vackra foton som kompletterade texterna. När jag läst hela boken framstår just dessa fjällresorna också en av bokens verkliga höjdpunkter, då såväl text som foton utstrålar en ovillkorlig kärlek till dessa platser och de människor de stött ihop med.

Utmanade Stålfarfar
I boken finns ett smörgåsbord av olika slags resor. Göran berättar om en del märkliga (och jobbiga) färdsätt han gjort. Men det är de lite mer udda resorna som fångar mitt intresse. Ett av de mest underhållande färdsätten som han gett sig på är när Göran Lundin ska resa i Stålfarfars (Gustav Håkansson) anda, med andra ord en cykeltur genom Sverige, från norr, till söder.

Stålfarfar 1951

Det uppstod en del vedermödor under detta färdsätt. Cyklarna kärvar och går sönder, motvinden suger kraften ur dem, och efter de dagliga 8–10 timmars cykelpassen orkar de knappt sätta upp tälten. Sen kommer smärtorna i smalbenen. Bakom de cyklande kommer fotografen Erland bekvämt körande i följebilen. Det intressanta i dessa berättelser ligger inte i den bitvis plågsamma cykelturen, utan mer i de anekdoter som Göran berättar om de platser de stannar till vid och framför allt de människor de möter. När de kommer trakterna av Vårgårda stöter de ihop med Gösta ”Fågelum” Pettersson, som i lagtempo tillsammans med sina bröder tog OS-brons 1968.

Resandet tar död på fördomar
Under denna pandemi ska vi minnas de resor vi gjort och längta till framtida färdsätt. Därför fyller reportageboken ”Konsten att färdas” en viktig roll. Våra tankar växer när vi reser och vi inspireras över världens storlek. När vi färdas genom geografin upptäcker vi att människor ser annorlunda ut och vi lär oss om andra kulturer och folk. När vi reser öppnar vi oss för världen. När vi släpper rädslan för att våga ta del av nya idéer och tankar, kan vi se förbi varandras skillnader och lära oss något nytt. Resandet i alla dess former är nog den bästa utbildning vi kan få. Att färdas i vår värld är det bästa vaccinet mot fördomar och rasism.

Det finns många skäl till att läsa denna reportagebok. Det är en bok som efter genomläsning kan ligga framme på bordet i vardagsrummet, så att man emellanåt kan slå upp en sida och haka på nån av författarnas föreslagna resor. ”Konsten att färdas” är en läsvärd och intressant inspirationsbok för alla de som drömmer om framtida resor – men det är även en bok för alla de som av olika skäl inte längre kan ge sig ut världen.

/Kent Lundholm 2020-07-02

Om:

Göran Lundin, född 1950 i Skellefteå men uppvuxen i Umeå.

Göran Lundin

Efter journalistutbildningen och några år i Stockholm började köra buss. Något han fortsatt att göra i Skellefteå. Det var författare han skulle bli och det blev han också. Han har gett ut ett tjugotal titlar. Sedan blev han förläggare.

Erland Segerstedt född 1954 var under många år pressfotograf hos Folkbladet innan han blev frilansfotograf med basen i Skellefteå.

Liten, stark man

Av , , Bli först att kommentera 3

En ny dag, nya bekymmer, nya utmaningar. Satt mest och skrev hela gårdagen, och bläddrade igenom några gamla album. Så länge det finns en bild av oss, som någon som ser och minns, så finns vi till.

Minns tydligt den där sommardagen 1998 då Göran Lundin, Göran Burén och Annette kom förbi för att jag skulle knäppa några bilder till deras nystartade förlag Ord&Visor och deras webb.

förlag

 

Det fick mig att senare lämna ett manus till Göran Burén (till höger) och det bar frukt. Hösten 1999 publicerades min debutroman ”Svin föder svin”. Sedan dessa har jag gett ut ytterligare tre romaner och en självbiografi på det förlag som nu leds av Göran Lundin. I höst kommer min femte roman: ”Män som spelar schack”. Blev förlaget troget av den anledning att de hela tiden trott på mitt författarskap och ställt upp i såväl glädje som kris.

1964. Foto från Folkbladet: ”Länets bäste huggare”. Plats Kammarberget, där vi ser pappa Nils Lundholm, då drygt 30 år, minst och kortast bland huggarna, men som högg mest och fortast. Hörde berättas att pappa sällan gick mellan träden han skulle fälla – han sprang. Men så högg de ju också på ackord.

timmer
Vilken jävla stock … 

Hur lyfter man sådana stockar? Ja, enligt pappa handlade det om lika delar teknik och styrka. Det gällde att lyfta merparten med benen. De huggare (ofta de storvuxna och starka) som försökte använda armar och rygg, orkade inte en hel arbetsdag. Vet inte om det var sågsvans som gällde på den tiden eller om de första motorsågarna, de tunga asen, börjat användas?

0
Sent 70-tal. Pappa och de maskiner som börjat ta över.

Pappa jobbade hela livet åt Kronan (Domänverket). När han började var han 13 år och 127 cm lång. Snödjupet var den vintern drygt 130 cm. Så huggarlaget satte helt sonika en röd luva på pappas skalle, så att de inte skulle fälla ihjäl honom.

Pappa var en genomtränad, renlevnadsmänniska som var trogen Godtemplarlogen Arvåns Framtid. Men vad hjälpte det då han i 60-årsåldern drabbades av Parkinson. 2003 avled han 73 år gammal, svårt märkt av sjukdomen. Han växte upp och bodde merparten av sitt liv i Kronotorpet Nymyrliden i byn Bäckmyran.

Gubbfika vid elva. Veckans andra på Ullas Kondis. Får se vem som denna gång skadat sitt knä. Knäskadorna går som en löpeld genom gubbgänget – tro jag det när 60-åringar ska spela innebandy eller börja tokträna löpning för att ”komma i form” inför ett maratonlopp.

För övrigt är det något märkligt med hemlängtan. Var ligger platsen som är föremål för denna längtan. För den verkar skifta. Här på Grisbacka? Eller är det i Skelleteå? Eller bär resan till barndomens Bäckmyran – som inte går att känna igen på grund av alla kalhyggen och där merparten av människorna dött bort. Hemlängtan är till stor del en massa romantiserade minnesbilder.

©  Kent Lundholm