70-talet. Då hette det pryo (praktisk yrkesorientering tror jag att det betydde???), sen bytte det namn till prao och vad det kallas idag vete tusan. Men meningen var att vi ungdomar skulle bekanta oss med arbetslivet där vi efter studierna skulle tillbringa merparten av våra liv. Till dess vi slitit ut våra leder, ryggar eller fått åt nerverna. Har för mig att jag pryade två gånger, en gång i 7:an och en annan gång i 8-9:an, två veckor var gång.
Min första pryo gjorde jag hos en av Lyckseles fotografer, en erkänt skicklig sådan. Jag var glad över att få tillbringa två veckor hos honom för att lära mig mer om fotografering, men den surgubben gav mig istället i uppgift att städa alla hans förråd och källare. Jag fick inte ens hålla i en av hans stora, dyra kameror. En enda gång fick jag följa med på ett av hans uppdrag, då han skulle fota några av Lycksele IF:s fotbollsgrabbar. Det blåste och regnade småspik och fotbollsspelarna höll på att frysa ihjäl i sina kortbyxor. De skulle le och hålla upp varsin boll, men några leenden orkade de inte pressa fram.
Men den ”stora” pryoplatsen var den jag fick på Lycksele djurpark. Oj, vad jag skröt och psykade mina polare som fått platser på typ reningsverket och postsorteringen. Fast i ärlighetens namn så vete sjutton vad jag skulle göra på djurparken, för jag var ingen större djurvän och var smårädd för många av djuren. Det märkte djuren. Vi människor lär utsöndra speciella hormonella dofter som berättar för djuren att ”här kommer en rädd fegis”.
Denna pryo var ungefär lika meningslös som hos fotografen. Man betraktades som en besvärlig unge som de var tvungna att sysselsätta i två veckor. Sålunda fick jag mest skotta dynga, mer dynga och ännu mer dynga och ge mat åt morrande, gläfsande djur med gula ögon. Där fanns mängder med elaka odjur. Redan första dagen blev jag biten av en grisjävel så att jag fick åka till akuten och ta en stelkrampsspruta.
Nästa dag blev jag stångad av en älg så att jag flög all världens väg och strax därefter jagad av en påfågel som skulle hacka ut ögonen på mig. Efter en veckas tid fick jag förtroendet att bära in blodiga köttbitar till vargarna. ”Det är lugnt”, sa djurskötaren och höll upp motorsågen ifall vargarna skulle attackera mig. En motorsåg – jag grunnar fortfarande vad han skulle ha gjort med den? Sågat benen av vargarna? Jag vägrade bli vargmat och avbröt med omedelbar verkan min pryo. Nu fick det vara nog med mina inblickar i yrkeslivet.
Jag kom vare sig att syssla med fotografering eller att sköta om djur, utan utbildade mig till sjuksköterska, sen pluggade jag filosofi för att förstå livets mening, innan jag utbildade mig till journalist och efter den perioden blev jag informatör, pressekreterare åt landshövdingen och slutligen författare.
Minns fortfarande en hel del latinska namn på (o)djuren: Alces, Canis lupus, Lynx lynx …
Senaste kommentarerna