Etikett: handskakare

För den jag är

Av , , Bli först att kommentera 7

Är det inte så att vi vill bli bedömda, belönade och få beröm för den vi är, och inte för det vi gör. I varje fall innerst inne. En vinstpokal är aldrig fel, men bytes bort mot klapp på axeln och ett stolt leende ansikte. Inte heller vi väl i långa loppet alltid bedömas för det vi visar upp utsidan. Det ytliga är så förgängligt. Folk som lever på sitt vackra utseende, måste väl få ett mindre helvetet då ålderdomen slår till med rynkor och grånat hår.

Jag och kusin Rikard sprang fort. Vi ville på så sätt bli sedda för den vi var.

Jag var duktig på att springa fort i unga år. Springa fort var handlingen, det som folk såg när jag spurtade mot mål i rekordfart. Men jag sprang fort lika mycket för att jag, Kent, skulle synliggöras och rendera i en klapp på axeln, ett berömmande ord, en stolt blick. Sånt som gödslar ens självkänsla och får blommorna att blomma. I mångt och mycket tränade jag som en idiot och sprang som ett jehu för att far och mor skulle kliva in i målområdet och klappa om mig och säga hur stolt de var. Men vi gjorde inte sånt i vår familj.Vi var värdelösa på att berömma och uppmuntra varandra, allra minst klappa på varandras axlar och absolut inte erbjuda en kram. Vi var ju handskakare (har nyligen bloggat om detta).

Se mig för den jag är.

Se mig! Hör mig! Se mig för den jag är! Nog är väl ändå duktig som passerar mållinjen först  av alla… Jag blev aldrig klok på farsan och morsan och deras oförmåga att berömma mig. Så jag provade andra vägar. Istället för att springa fort blev jag den förste i släkten, både på fars och mors sida, som tog en examen i en högskoleutbildning då jag 1980 blev godkänd som sjuksköterska. När inte det hjälpte så tokjobbade jag för att tjäna mycket pengar, bytte jobb, skrev romaner men det vara likadant som när jag försökte springa fort. Om jag så flög till väders och landade på månen skulle jag väl få höra: ”Men va skull det där vara bra för?”

Däremot fick jag höra bakvägen, från andra, att mor och far, min syskon, farmor, fastren, farbrödren, mostra, morbrödren och alla löst folk i Baklandet, att de nog var ganska stolta över mitt värv. Kanske inte så mycket som person, jag var ju rätt så jobbig att ha att göra med. Men i handskakarland så ger ingen beröm direkt till den det avses. Man skickar ett beröm via ett ombud. ”Jo, din mor och far är nog ganska stolta över vad du åstadkommit. Ja, de sa då det, men jag kan ju ha missuppfattat allt”, sa ombudet.

Osynliga barn blir som vuxna ofta energiska och måna om att bli vansinnigt duktiga på det som de tar sig an. Se mig nu då! Ett ganska knäppt och självförbrännande beteende. Villa och ny bil, tre jobb. Har man då en sårbarhet för att bränna ut sig så kan ni ju gissa vad som sker. Utbränd, kanske med nån diagnos i botten, bitter och ångestfylld. Självmedicinering, för mycket av det goda. Plötsligt syns man och bedöms ljudligt för att man skämmer ut familjen, släkten. Det bortvända ansiktet. Hur kunde du skämma ut  oss så?

Min far var ganska sjuk i sin Parkinson när det gick som bäst för mig i livet. Han hade svårt att röra sig, mimiken var stel, ena handen skakade konstant. När jag berättade att jag på en och samma gång fått jobb som landshövdingens pressinformatör, skulle publicerade min debutroman och att jag och min dåvarande fru skulle åka till Kina och hämta hem vår dotter, Hanna, så kämpade han en lång stund för att få leendet att fastna på läpparna, samtidigt som hans ögon vattnades – och han klappade med sin hand ovanpå min.

Än i dag söker jag efter de människor som berömmer och bedömer mig som personen, människan Kent, och har samtidigt blivit rysligt ointresserad av de som enbart vill sätta betyg på mina handlingar.

Tänk ändå vad barndomen kan prägla en männisch. Att dö som en Bror Duktig är inget beundransvärt, däremot att få somna in med en varm hand mot kinden samtidigt som någon viskar: ”Jag älskar dig för den du är!” Att få dö sedd. Inte för ögontjänaren som skrev en massa böcker och som i unga år kute fortare än all de andra.

© Kent Lundholm 2020

Om konsten att hälsa

Av , , Bli först att kommentera 9

Social distans. Ett aktuellt ”inneord” som för lång framtid kommer att förknippas med ett elakt, livsfarligt virus – corona. Håll två meters avstånd för att undvika smittspridning. Ett enkelt råd som räddar liv. Inte särskilt svårt att förstå eller att förhålla sig till. Vi ska inte ens skaka hand, än mindre kramas. Nu nickar vi åt varandra, vinkar eller kanske gör en honnör när vi möts.

Vi får lära oss att med teknikens hjälp hålla social distans. Digitala möten är kanske här för att stanna. Vi kanske inser att det är ganska skönt att slippa träffa folk i verkligheten. Vi lär oss också att allt för många och intensiva möten kan leda till döden. När människor möts hud mot hud sprids smittan.

Hur märkligt och stolligt förhöll vi oss inte till de stackare som drabbats av HIV/Aids då den smittan spreds under på 80-talet? Det är viktigt att förnuftet får råda. Vi får inte stoppa huvudet under armen, särskilt inte när faran är över. Det är kanske då som de verkliga konsekvenserna kommer; då syndarna ska utses och straffas.

 

Social distans är inte något egentligt problem för mig. Jag har under hela mitt liv levt med den sociala distansen som ett naturligt, normalt tillstånd. Jag är av hävd, femte generationens inbitna handskakare. Jag är oppstillt i en miljö där spontant kramande och pussar på kinden icke hörde till vardagen. Kramas? Men huvva så fjolligt!

Personligen har jag alltid haft svårt för att släppa folk innanför min bekvämlighetszon, förbi min osynliga gräns. Jag har alltid känt mig obekväm med att kramas i tid och otid. Med åren har jag tvingats lära mig att kramas (dock en aning tillgjort), då detta tycks ha blivit det naturliga sättet att hälsa på. Men om jag får välja, om jag hinner, kliver jag fram med ena foten, för att stå stadigt, och skjuter fram högerhanden till en handskakning. Den framrusande kramaren som med utslagna armar tänker skuta mig i sin famn, måste tvärnita och får besviket nöja sig med en handskakning. Men … skulle en handskakning vara en lägre, sämre, mindre värd form att hälsa på. Icke!

Märkligt, obehagligt blir det när okänt folk, de man möter för första gången, vill hälsa på mig med en kram. Många tycks känna sig avvisade när jag sträcker fram min högerhand och undviker en kram. Det är en felaktig slutsats. Det har inget att göra med mina känslor för personen i fråga. Jag är enbart en inlandsman som inte fick lära mig att kramas.

Det låter kanske ledsamt, men ute i skogarna där jag växte upp kramades inte folk. Möjligen under täcket i becksvarta natten. Nej, man sträckte fram handen, tog av sig mössan, bockade och tackade när man fick sina julklappar eller presenter, när man träffade farmor, farbröderna, mormor och morfar. Så tackade jag även mor och far. Ofta skrotades även handskakningen och ersattes med ett hurtfriskt ”tjosan, tjosan!” eller ett ”hej på dej!” Det dög gott. Men att kramas … Nä, det var sällsynt. Jag har svårt att minnas en enda kram i min barndom och uppväxt. Även om jag förmodligen behövt närkontakt vid vissa tillfällen.

Numera gillar jag att krama de personer som jag valt att släppa förbi gränskontrollen, de som av mig fått ett godkänt pass och visum. Min kvinna, min dotter, några av mina närmaste vänner brukar jag då och då hälsa på med en kram.   Det har alltså inget att göra med högfärd, högmod och allmän kylighet. I grunden är jag en varm och empatisk person. Min avoga inställning till kramandet har ÄVEN att göra med mina neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, såsom ADHD, där det förekommer problem med kroppskontakt. Det är nåt fel på vår perception, alltså hur vi uppfattar/tolkar sinnesintrycken. En kram kan därför sprida ett obehag i hela kroppen.

Jag har en märklig överkänslighet av beröring, som gör att jag exempelvis har svårt att vara klädd i allt för åtsittande kläder. Får panik när en slips eller polotröja trycker mot halsen. Jag har svårt för lätt beröring som blir till plågsamma kittlingar, medan en rejäl muskelmassage gör mig lugn. Ja, det är trassligt. Lägg ihop detta med min uppfostran, min uppväxt där vi nästan aldrig kramades, så får ni kanske en förklaring till att det finns människor som blir handskakare. Men som sagt, det betyder inte att jag är känslokall eller att jag på detta sätt avvisar människor.

Jag säger INTE nej till all slags kroppskontakt. De som känner mig vet hur jag kan njuta när händer masserar mina ben och rygg. Att leva ensam och utan beröring är faktiskt en hälsorisk och ibland längtar jag så stark efter kontakt att den blir en ”hudhunger”. Vi behöver alla fysisk närhet för att vi ska må bra och känna oss trygga och lugna. Men visst, jag har ett komplicerat förhållningssätt till beröringar. Jag har svårt med hälsningskramar, men kan ligga i timmar och njuta av en ryggmassage.

Sålunda … jag har generellt inga större problem med rekommendationen att hålla en social distans på två meter. Samtidigt som jag känner en psykiska påfrestning i min påtvingande isolering och ensamhet. Det som jag beskrivit i tidigare bloggar. Ska vi skaka hand på det?

 

För övrigt har en av mina favoritförfattare, P O Enquist, idag den 26 april 2020, avlidit. ”Musikanternas uttåg” ser jag som hans bästa litterära verk. Hans författarskap var ju så brett. Romaner, drama för teater och film.

Tack P O för din klokskap och för att jag emellanåt fick låna dina tankar och följa den stig du trampat upp genom de västerbottniska skogarna av storvuxna tallar, yviga granar och vackra solgläntor.