Etikett: hängslen

Magrutor och skam

Av , , Bli först att kommentera 3

En fin, solig och någorlunda varm dag väntar därute. Det är på tiden. I juni ska man inte behöva toppluva och vinterjacka när man ska ta sina kvällspromenader. I går tillbringade jag och Lena ett par timmar nere på stan. Besök på apoteket, så klart, sen fick jag för mig att köpa ett par tunna sommarbyxor. Det var ett mindre helvete att finna rätt storlek, men till slut satt ett par brallor där de skulle, men de hasade hela tiden ner. Detta löstes genom att köpa ett par breda hängslen – som var dyrare är byxorna. Då tänkte jag: ”Jävlar jag har blivit en gubbe!”

archeology-1502268_960_720

”Fixa magrutorna på fyra veckor”, skriker en annonsrubrik mot mig i en av kvällstidningarna. Midjan ska snabbt bli synlig genom 15 minuters daglig träning, samtidigt som man ska äta och njuta. Sannerligen, vetenskapen om självbedrägeriet har gått framåt. Nån fler än jag som hakar på? En idiotsäker metod, jag lovar.

skammen

Det är viktigt att lära känna den skam vi bär på, eftersom den gnager på vår självkänsla och försöker bryta ner vårt egenvärde. Skammen säger: Det är ditt fel, därför är du en sämre människa. Låter vi den vara ifred så kan det till slut komma att handla om vår rätt att existera. Vi isolerar oss, vi blir rädda för kritik, vi bedövar oss. När jag skrev min självbiografi ”Spring Kent, spring!” bubblade all min skam upp till ytan och periodvis kunde jag inte skriva en enda rad. Men det var genom att prata om skammen, i mitt fall skriva om den, som den till slut lämnade mitt medvetande, mina minnen och min kropp. Det heter ju att vi ska ”bita huvudet av skammen” – och det stämmer. Skammen riktar sig mot vilka vi är och får oss att vara misslyckade, medan skulden riktar sig mot vad vi gör. ”Jag misslyckades!” Det är stor skillnad mot skammens elaka konstaterande: ”Jag är misslyckad!”

För övrigt är jag av den sorten som föredrar att själv skriva mitt manus. Varför ge bort den makten till någon annan?