Det är verkligen en kamp mot hettan. Har sedan en dryg vecka tillbaka skippat balkongen där temperaturen varit drygt 40 grader. Hukar därför inomhus vid någon av mina fläktar, för att på eftermiddagen uppsöka någon av badstränderna. Två dagar i rad har vi besökt Nydalabadet. Vattnet har varit 24 grader, ljummet. Idag åker vi mot Skellefteå, där det är minst lika varmt.

Brunnarna sinar, gräset gulnar, grödorna torkar bort, skogsbränderna härjar. Ska detta vara det slutgiltiga tecknet på att klimatet är rubbat?

Det har blivit fult att sysselsätta sig med tillbakablickar, att fästa för stor vikt vid det förflutna. Då blir man betraktad som en bakåtsträvare. Man kan rent av bli kallad för en stillastående figur, medan andra som är i Nuet  ständigt rör sig framåt. Vi lever i en tid då allt ska gå snabbt: speed-dating, snabbmat, powernaps, korttidsterapi, snabbläsning. Men om vi inte blickar bakåt, så kan vi ju aldrig lära oss av de misstag vi gjort; inte heller kan vi förstå oss själva på djupet. Denna fixering med att andas med magen och sjunka in i nuet, gör oss till ett navelskådande folk som glömmer bort att träna på empati. Dessutom: Utan minnen finns vi inte.

Sanningen finns därute, inte därinne.

För övrigt går inte allt här i världen att fixa med positivt tänkande. Människan är en mycket sårbar varelse.