Så länge jag kan minnas har jag alltid, mer eller mindre, varit känslig för höga, skarpa ljud. Förmodligen bidrog det till att jag aldrig blev nån jägare, trots att jag är oppstillt på landsbygden och hade en far som sköt på allt som rörde sig. Ljudkänslighet kallas på fint språk för misofoni och är en form av neurologisk störning – och såna störningar har jag gott om.

Det är en störning i hjärnan som gör att intensiva, plötsliga, skarpa ljud (särskilt om de kommer bakifrån) gör en blixtförbannad eller åtminstone rejält irriterad och ofta rädd. Vanligt är att ljudet skapar en stark ångest. Detta bara för att nån slår igen dörren för hårt, skriker till, skratta för högt eller avlossar ett skott. Höga ljud blir med andra ord rejält plågsamma. Så många som 20 procent lär lida av denna störning. Misofoni är även känt som ”selektivt ljudkänsligt syndrom”  och är ett neurologiskt problem där ljudintryck förväxlas med andra stimuli i det centrala nervsystemet. En person med misofoni kan inte ignorera irrelevanta ljud och koncentrerar sig på den obehagliga situationen, som då leder till att lättretlighet uppstår.

Om man lider av misofoni så kan man även känna ”avsky för ljud” och då gäller det inte enbart skarpa, plötsliga och skrämmande ljud, utan sådana ljud som uppstår när bordsgrannen sörplar i sig soppan, smackar mellan tuggorna eller långsamt gnager i sig en morot. Redan i barndomen upptäckte jag ilskan som uppstod när folk kring matbordet satt och pratade med mat i munnen, smackade och sörplade. Som tur är försvinner olustkänslorna efter att måltiden är avslutat. Det handlar ofta om en plötsligt stark känsla som lika snabbt klingar av.

Det är alltså därför jag blixtsnabbt knyter nävarna, vänder mig om och stirrar på den som tappat ner en kniv bakom min rygg eller nyst till eller slagit igen dörren för hårt. Hela larmsystemet går igång av ett ljud, systemet med fly-eller-slåss automatiken när vi blir utsatta för fara. Det är inget tillstånd som tar sig tid att passera förnuftet i pannloberna för att resonera sig fram till att inte få hjärtklappning och bli förbannad för att att någon sitter mitt emot och smaskar med öppen mun. När det gäller uselt bordsskick brukar jag titta ner i bordet eller spika fast blicken i min egen tallrik för att slippa se och höra någon långsamt tuggar i sig en morot. Att smyga sig på mig för att på skoj skrämma mig, brukar sluta med att jag skriker till och sedan skäller ut en förvånad person som bara velat skoja med mig. Barnskrik klarar jag inte av. Ungar som skriker i de butiker jag brukar handla, kan i sin yttersta form leda att jag helst sonika lämnar affären.

Det värsta är att det är svårt att ”lära sig” att stå ut med denna avsky för starka ljud. Det rekommenderas i bland terapi. Somliga lider av en sådan stark misofoni det leder till isolering, svår stress med risk för hjärt- och kärlsjukdomar, depression – ja, till och med att somliga önskar sig dövhet. Så – detta är inget hitte-på-tillstånd. Så om du upptäcker att du vill trycka in en limpsmörgås i käften på den som sitter mitt emot pratar stort med en halv palt i käften, så har du kanske misofoni – samt att din bordsgranne borde skickas i väg på en kurs i elementärt bordsskick.

Ps! Läser i en text om Misofoni. Att känna irritation och avsky när folk sörplar i sig soppan kan tyda på att du är ett kreativt geni.