Nog känns det en aning tröttsamt att sitta här instängd och isolerad fram till i maj-juni. Vem vet … Kanske i all evighet. Blir dessa rum den sista plats där jag ska leva återstoden av mitt liv.

Fick en idé igår. Ville få tiden att gå och samtidigt kommunicera med omvärlden. Satte mig ner och började att läsa in korta stycken ur min senaste roman ”Män som spelar schack” – inspelningar som hamnade på facebook. Fick ett otroligt gensvar. Det borde var läge att spela in en ljudbok – hur tusan man nu gör det? Verkar vara en rörig marknad.

Ni hittar mina inspelningar på min författarsida på facebook. Till ”Män som spelar schack”

Har packat upp det mest. Läser in mer fakta kring Ester-romanen. Vet ju vad som sker dagen jag börjar rätta korrekturet till romanen om Ester – jag blir uppslukad, blir förlorad, går vilse.

Har nog aldrig prövat på ett mer påfrestande romanarbete än det om Ester Nilsson, kallade Duva. Dels vad gäller omfånget, dels de partier i romanen där jag måste gissa mig till vad som egentligen hände, de tider då fakta saknas.

Men allt har sin tid. Ester. Corona. Sommaren. Nageltrånget som får min högra stortå att bulta som en bula i Kalle Ankas huvud.

Igår tvättade jag kläder i den skitigaste tvättstuga jag någonsin kommit i kontakt med. Hade astmabesvär till långt ute på kvällen. Svinpälsar.

Nu ska jag spela in två avsnitt till om mina schackspelande, något tafatta, män i Baklandet.

För övrigt. Håll ut alla ni som är isolerade, ensamma i väntan på att pesten ska passera och försvinna.

Alternativet är att gå ut och bli smittad – och dö en förfärlig död.