Etikett: hövlighet

God ton och högmodet

Av , , Bli först att kommentera 5

Det har  blivit viktigt att kunna föra sig bland folk; att känna till den dolda agenda som döljer sig bakom begreppen vett och etikett. Man måste helt enkelt kunna tyda de sociala spelreglerna och de urgamla etikettsreglerna som växte fram för hundra år som åter blivit aktuella. Vid speciella tillfällen krävt numera att man har en god ton när man träffs över en bit mat och ett glas vin av bästa sort. Jag håller helt och hållet med om att man ska vara artig och försöka vara så trevlig som ens läggning tillåter, men emellanåt går det helt enkelt för långt. I bokhandeln finns mänger med böcker i ämnet; allt från i vilken ordning bestick och glas ska stå till hur ofta man får skåla med värdinnan. Respekt ska vi absolut visa våra äldre, det är viktigare än att sörpla av vinet eller ta fel bestick till förrätten. Det har helt enkelt smugit sig in en högfärd, ett högmod i dagens medelklass som vill flirta med överklassen. Att fånar sig på Östermalm i Stockholm må så vara, det sitter i deras gener men att vi exv i Umeå ska hålla på med detta trams begriper jag inte. Jag blir istället obstinat.

När vi i min barndom fick besök av främmande skulle vi ungar ta i hand och bocka eller niga. Vi skulle också vänta till sist när det var dags att fika; ingen bulle förrän alla de vuxna hade fått sig en. Men då handlade det om artighet och respekt för de äldre och har inget att göra med den fisförnäma ”goda tonen” som nu för tiden sprider sig från slott till stuga. Det är modernt med vett och etikett, men dock inget nytt. Något som jag vill visa på genom några citat ur en bok som jag för ett tiotal år sedan km över. Bokens titel är: ”God ton – etikett och umgängesformer” från 1927. Det är sannerligen en underhållande – och skrämmande – läsning.

Till god ton hör också att anstränga sig för att säga något positivt, och inte kommunicera enbart vid negativitet. Man börjar med andra ord att till huvudrätten att diskutera något aktuell krig, vilket gäller än idag, Istället räknar man upp de nya bilar man införhandlat med lånta pengar från baken. Ja det med banklånet stryker vi. Förr i tin var det en plåga att hamna bredvid bordsdamen som då skulle underhållas med spirituella tal i timmar.

I boken uppmanas man att dagligen ”tvätta hela kroppen i kallt, kylslaget vatten och med löddrig tvål”. Håret skall hållas i prydligt skick. ”Inkrånglande frisyrer bör man ej tillåta sig” […] ”Mjällbildning skall motarbetas – få saker gör ett så ruskigt intryck som mjäll i håret och på dräkten.” Dessutom: ”Man kliar sig inte på kroppen, fingrar sig inte i ansiktet, river sig i håret, petar sig i näsan” […] ”God ton förbjuder varje ogenerad eftergift för naturbehoven” […] ”Uppstötning av gaser äro tillåtna endast för sängliggande sjuka”. Jo, med det kan jag väl hålla med om. Något jag avskyr är när prata med öppen mun, full med lövbiff och potatissallad. Hårstrån i maten är en annan detalj jag äcklas av.

Åter till etikettboken. Författaren fasar sig även över styggelsen med parfymer. ”… en stark doft verkar lika motbjudande som en stank.” Författaren vill gå så långt att järnvägsstyrelsen ska reservera särskilda vagnsavdelningar för parfymerade, ”lika väl som för rökare eller resande med hundar”. Värst är ändock herrar som nyttjar parfym. ”De räknas lyckligtvis ännu mera som narrar än som gentlemen.” Även skrattet kommer på tal. ”God ton förbjuder att man gapskrattar och att talar med hög röst.” (Svårt när man har trevligt?) ”Ett diskret skratt och behärskad stämma verkar däremot välgörande kultiverat”.

 Förr var god ton ett sätt att skilja fattig från rik och jag tror att det är samma sak även idag. I varje fall handlar det om hur folk med ”vett och etikett” pissar in sitt revir för att visa (verkligt eller skenbart) vilken fin samhällsklass de tillhör. Nä, nu ska jag gå och skyffla i mig en gröttallrik och släppa en brakskit i hallen.

Slutligen, vid eftertanke. När man läser Nättrollens usla inlägg på Face Book, fulla med hat, stav- och syftningsfel och svordomar för att de anser att Någon tycker fel eller bara ÄR, så skulle det kanske inte vara så dumt att de fick sig tillsänt ett exemplar av ”God ton.”